Hallwylska palatsets interiör
I trappans fond hänger familjeporträtt av grevens familj. Porträtten är kopior från porträttsamlingen i Schweiz som grevinnan lät göra. Konstnären Julius Kronberg fick uppdraget att göra kopiorna. De gjordes i slutet av 1910-talet och när kopiorna var klara skickades originalen tillbaka till Schweiz. Där hänger också fyra ovala originalverk fransk-ungerske konstnären Edouard Boutibonne. De är gjorda 1865 och visar greveparet och grevinnans föräldrar. Badrummet består av en tom yta med möjlighet till avklädning eller att sitta vid en värmelampa. I ena änden finns ett upphöjt område med badkar och dusch i carraramarmor. Badkaret fylls underifrån så att vattnet stiger och har både varmt och kallt vatten. Badrummet användes inte för den dagliga hygienen utan som en privat spaupplevelse vid särskilda tillfällen. Grevinnan föredrog att bada i ett träbadkar som måste fyllas manuellt med hinkar. Den dagliga hygienen sköttes vid en lavoar i sängkammaren med tvättfat och kannor. Från början var vindsvåningen en vanlig vind men bland annat för att få plats med det växande antalet tavlor inreddes den år 1905. Förutom ett tavelgalleriet byggdes också en kägelbana och ett träningsrum till grevinnan och hennes sjukgymnast. Tavelgalleriet gjordes som en överljussal med stora ljusinsläpp av dagsljus i taket. Idag är det elektrisk belysning i ljusinsläppen. Taket målades av Nils Asplund, en trompe l'œil av guldrankor mot grön bakgrund. Här hängdes framförallt tavlor från nederländska guldåldern av målare som Frans Hals, Pieter Brueghel, Pieter Aertsen och Frans Floris. Här hänger också en tavla som inhandlades i tron att det var en Rembrandt. Det var det enskilt dyraste föremålet i samlingen och köptes för 60 000 kronor. Senare undersökningar har visat att tavlan är målad på 1700-talet eller 1800-talet, något grevinnan aldrig blev varse. Tavlorna har samtliga svart ram och hängdes tätt på de grönlaserade väggarna. Idag är väggarna blekta och laseringen kan bara anas, men den syns bakom tavlorna. Ett par trappsteg upp, längs tavelgalleriet löper en kägelbana. Kägelbanan användes flitigt av grevparets dotterson, Rolf de Maré, som bodde på Hallwylska palatset under längre tider i sin ungdom. Vid käglorna fanns en recess i sidan där en person kunde sitta skymd för att sedan ställa upp käglorna. Kloten rullades tillbaka i en dold ränna som löpte bakom ena väggen till en recess vid utslagsplatsen där kloten samlades. Senare fylldes även kägelbanan med montrar och samlingsobjekt, men kägelbanan är fortfarande intakt. År 1920 inreddes ett rum innanför, vid kortsidan av, Tavelgalleriet som gymnastikrum. Senare fylldes även det på med vitrinskåp och montrar med för silver, glas och keramik. Redskapen har bevarats och bakom samlingarna syns ribbstolar och romerska ringar. Inne på gården fanns byggnadens stall med plats för tre hästar. Grevparet skaffade bil redan 1908, en Fiat som byttes till en Mercedes 1915 som fortfarande står kvar i vagnboden. Därför blev hästarna tidigt överflödiga och stallets höskulle fick göra plats för en del av samlingarna. Mitt i rummet står bland annat två montrar med modeller av parets slott i Schweiz, Slottet Hallwyl. Modellerna visar slottet före respektive efter renoveringen som paret finansierade. På modellen av det nyrenoverade slottet visar det under sommaren med löv på träden och grönt vatten i vallgraven. På den andra modellen är träden utan löv och vallgraven och omgivningarna ser dystrare ut. Här finns också flera objekt från utgrävningarna vid slottet. I montrar längs väggarna finns flera vardagsföremål, presenter i form av rökdon till greven, spelkort och sällskapsspel, läkemedel och medicintekniska produkter som använts i huset, och därför snarare sparats än samlats på. Här finns också reseminnen, en oljelampssamling samt en snäcksamling med bland annat den snäcka som grevinnan fick av sin far när hon var liten och som var hennes första samlarobjekt.
Bolinus brandaris
Bolinus brandaris är en havslevande snäcka som tillhör familjen purpursnäckor (Muricidae). Den förekommer naturligt i östra Atlanten från Portugal till centrala Marocko och in i Medelhavet österut till Libanon. Den är en introducerad art i spanska atlantiska vatten (Galicien). Den kan bli omkring 4,5 till 12,8 cm lång. Snäckan beskrevs först av Carl von Linné i tionde upplaga av Systema naturae från 1758. Den inomartsliga variationen när det gäller skalets utseende är stor, och flera variationer har beskrivits som egna underarter, former eller varianter, varav en del kan ha praktisk användning i vissa sammanhang, så som inom conchyliologi och snäcksamling, men utan att erkännas som taxonomiska ranger av ICZN. Många inomartsliga taxon som beskrivits genom åren är numera synonymer till Bolinus brandaris. Bolinus brandaris (Linnaeus, 1758).
Hallwylska museet
Huset uppfördes som stockholmsbostad åt Walther och Wilhelmina von Hallwyl efter ritningar av Isak Gustaf Clason och dennes medarbetare Albert Collett. Paret flyttade in i den nyuppförda byggnaden 1898. Arkitekten hade tidigare byggt direktörsvillan vid bruket Ljusne-Woxna AB i Hälsingland till familjen. Palatset i Stockholm och villan i Ljusne uppfördes av byggnadsingenjören och byggmästaren Carl Widell. Byggnadens gatufasad har en sockel utförd i röd granit vilket går igen i portomfattningen. I övrigt är gatufasaden utförd i röd gävlesandsten. Gårdsfasaderna är utförda med sockel, omfattningar kring portar och fönster samt listverk och hela fondpartiet av granit. Murytorna är putsade och gården är helt kringbyggd. Gatuarkitekturen, gårdsarkitekturen och formgivningen i portgången mellan gata och gård har spanska-venetianska motiv och förebilder. Byggnadens omkring 40 rum är fördelade över fem våningsplan. Köket och tillhörande utrymmen ligger under marknivån, medan bottenvåningen innehåller mottagningsrum, kapprum samt i östra flygeln kontorsrum ursprungligen avsedda för familjeföretaget. På våningen en trappa upp ligger sällskapsrummen, och sovrum och badrum är förlagda två trappor upp. Vindsvåningen inreddes med kägelbana, tavelgalleri och grevinnans gymnastikrum. Palatset var en av de mest påkostade svenska privatbostäderna kring sekelskiftet 1900. Byggnaden kostade totalt 2,5 miljoner kronor för att uppföras och renoveras, vilket kan jämföras med Johanneskyrkan som byggdes vid samma tidpunkt för ca 800 000 kronor. Form- och innehållsmässigt representerar byggnaden det sena 1800-talets historieromantiska arkitektur. Inredningarna uppvisar en rad historiska stilar med dyrbara materialval, med auktioner/antikviteter/">antikviteter från barock- och rokokotiden exklusiv inredning och konstnärlig utsmyckning. Det mesta köptes från Bukowskis men även från kontakter i Europa under parets resor. Mycket av möblerna som inte köptes in som auktioner/antikviteter/">antikviteter ritades av arkitekten Isak Gustaf Clason för att passa den övriga inredningen, bland annat parets sängar och de 36 matsalsstolarna. För snickeriarbetena anlitades sedan i första hand snickarmästare Carl Herman Benckert Jr. Plafonderna i Stora salongen gjordes av konstnären Julius Kronberg som även anlitades för andra dekorativa målningar i både interiör och tavlor. Julius Kronberg har målat flera porträtt av familjemedlemmarna. Även hans elev Nils Asplund står för flera verk, både porträtt och interiör. Det är Nils Asplund som gjort takmålningen i Tavelgalleriet. Huset möblerades efter klassiska stilideal medan den samtida jugendstilen inte alls fanns representerad i hemmet. För husets uppvärmning installerades centralvärme som i de delar av huset där sådan saknades kompletterades med kakelugnar. Vissa rum försågs med öppen spis. Förutom centralvärme finns andra moderniteter i huset som redan vid uppförandet hade elektrisk belysning i alla rum, en personhiss, en matvaruhiss och ett badrum med rinnande varmt vatten, badkar och dusch. Redan 1929 införskaffades två stycken kylskåp, tillverkade av General Motors, till köket. Personhissen installerades år 1896 sent i byggnadsfasen och användes sedan sällan. Den var ur funktion mellan åren 1909 och 1920, för att återigen börja användas av greven när hans hälsa försämrades. Grevinnan ogillade hissen och föredrog trapporna. Ironiskt nog så avled hon i sviterna av ett fall i en av byggnadens trappor vid 86 års ålder. Wilhelmina von Hallwyl hade anskaffat stora samlingar konst, auktioner/antikviteter/">antikviteter, vapen, porslin och silver och bestämde tidigt att bevara sitt hem som museum. Det första föremålet i hennes samlingar är ett snäckskal som hon fick av sin far som barn. Föremålet är fortfarande kvar som en del av hennes snäcksamling.
