Teateråret 1940
Karl Gerhard framför för första gången Den ökända hästen från Troja, kupletten förbjöds sedan att framföras. Per-Axel Branner tar över Nya Teatern i Stockholm. Calle Flygare grundar Calle Flygare Teaterskola. 1 januari - Karl Gerhards nyårsrevy Dessa virriga tider har premiär på Folkteatern. 13 januari - Aldo Benedettis lustspel Trettio sekunder kärlek har premiär på Oscarsteatern i regi av Ernst Eklund. 19 april - Vilhelm Mobergs pjäs Änkeman Jarl uruppfördes på Dramaten i Stockholm. 26 april - Kar de Mummas revy En herre med svans har premiär på Blancheteatern i regi av Leif Amble-Naess. 31 juli - Karl Gerhards revy Gullregn har premiär på Folkteatern. 26 oktober - Charleys tant har premiär på Södra teatern i regi av Leif Amble-Naess. Gösta Jonssons revy Det kommer en vår med ledmusiken Min soldat har premiär på Folkan i Stockholm. Luigi Dallapiccola och Antoine de Saint-Exupérys opera Volo di notte (Nattflyg) uruppfördes på Teatro della Pergola i Florens. Harry Iseborgs radiopjäsänd gossen har premiär i Sveriges Radio. Josef Kjellgrens pjäs Okänd svensk soldat uruppförs på Folkteatern i Stockholm. 8 november – Georg Blickingberg, 62, svensk skådespelare.
Lars Ekborg
Lars Åke Rupert Ekborg, född 6 juni 1926 i Upplands artilleriregementes församling i Uppsala, död 7 oktober 1969 i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm), var en svensk skådespelare och revyartist. Lars Ekborg var son till kapellmästaren Sune Ekborg (1898–1963) och Siri Myhrman (1905–1984, omgift Johansson). Ekborg växte upp i Västerås som hade en fin teater mitt inne i staden, men som i avsaknad av en egen ensemble enbart gav lokalrevyer och enstaka gästspel från resande teatersällskap. Men de två teaterintressade skolkamraterna Lars Ekborg och Olof Thunberg startade 1942 amatörteaterföreningen Scenklubben, i syfte att höja teaterintresset. 1943 var de redo att möta publiken med nyårsrevyn Spiksoppa, som följdes av flera uppsättningar. Våren 1945 anslöt Bo Setterlind till Ekborg och Thunberg, som satte upp Setterlinds debutpjäs Sture Jonsson Tre Dosor – i augusti samma år i Folkets park i Västerås. Teaterpedagogen Calle Flygare kom till Västerås för att se en föreställning och erbjöd Ekborg en plats i hans teaterskola. 1946 kom han till Stockholm och började vid dennes teaterskola på Bryggargatan. Enligt en intervju från 1953 stannade Ekborg bara ett halvår hos Flygare. Han gjorde sin scendebut i Stockholm på Vanadislundens friluftsteater där Sigge Fürst vid den här tiden var teaterchef. Efter Flygare sökte han till Dramatens elevskola, men blev inte antagen. Men på andra försöket 1948 kom han in och gick i en av de bästa årskullarna i elevskolans historia. Bland de som antagits det året fanns Max von Sydow, Margaretha Krook, Jan-Olof Strandberg, Yvonne Lombard och Ingrid Thulin. Ekborg debuterade som förstaårselev med rollen som Creekle i David Copperfield, som elevskolans nytillträdde rektor Olle Hilding i december 1948 satte upp med elever från olika årskurser, på Dramatens dåvarande annexscen Chinateatern. Som elev gjorde han ett antal roller på Dramaten och det tredje året visade han sig som en utomordentlig skådespelare i stora roller som Peter Quilpe i T. S. Eliots Cocktailparty med Tora Teje och Holger Löwenadler som gavs hela 97 gånger. Och än mer övertygande Ekborg när han i april 1951 ersatte Sture Lagerwall i dubbelrollen som tvillingarna Horace och Frédéric i Jean Anouilhs Dans under stjärnorna. Den rollen fick han även göra på turné med Riksteatern hösten 1957. 1944 gjorde han sin debut framför filmkameran som rorsman i Anders Henrikssons Jag är eld och luft, men insatsen är närmast att betrakta som en statistroll så hans första filmroll - om än liten - var som telegrampojke i Lars-Eric Kjellgrens film Tappa inte sugen från 1947. Därefter följde drygt tiotalet roller på film innan han 1953 fick sitt definitiva genombrott i Ingmar Bergmans Sommaren med Monika, med Harriet Andersson. Efter elevskolan var han engagerad vid Dramaten 1951–1953 men innan dess hann han på sommaren göra George Gibbs i Thornton Wilders pjäs Vår lilla stad i Humlegården, i regi av teaterpedagogen Gösta Terserus. Som Rebecka Gibbs debuterade en av Terserus egna adepter, den begåvade Catrin Westerlund. Rollen som George Gibbs skulle Ekborg återkomma till fyra år senare på Nya teatern. I Olof Molanders iscensättning av Sofokles Konung Oidipus på Dramatens stora scen hösten 1951 spelade han En tjänare mot Lars Hanson som konungen av Tebe. I William Shakespeares tragedi Antonius och Kleopatra gjorde Holger Löwenadler och Inga Tidblad titelrollerna med Olof Bergström som Octavius Caesar och Ekborg spelade Eros. I september 1952 gjorde han rollen som Bobtjinski i Rune Carlstens uppsättning av Nikolaj Gogols komedi Revisorn. Men en månad senare fick Ekborg ersätta Hilding Gavle i huvudrollen som Chlestakov, Återigen gör han ett lyckosamt inhopp. På våren 1953 gör han den framträdande rollen som Ulrik i Sivar Arnérs pjäs Man lyder, också i Carlstens regi följt av Mimi Pollaks uppsättning En månad på landet av Ivan Turgenjev där han gjorde Beljajev mot Irma Christenson som Natalia Petrovna. 1955 – Krakel Spektakel Skivan.
Bertil Norström
Per Bertil Norström, född 9 september 1923 i Sala, död 6 september 2012 i Stockholm, var en svensk skådespelare och journalist. Norström gjorde över 100 roller i svenska filmer och TV-serier, bland annat Varuhuset där han gestaltade lagerförmannen Bengt Persson. Norström var journalist på Sala Allehanda, innan han började på Calle Flygares teaterskola. Sin första roll gjorde han i Eskapad på Oscarsteatern 1946. Mellan 1947 och 1953 arbetade han på Hippodromteatern och på Malmö stadsteater, för att 1953 fortsätta till Norrköping-Linköping stadsteater, som senare blev Östgötateatern. Han flyttade till Stockholm 1979 och arbetade på Stockholms stadsteater och på Dramaten. På Dramaten medverkade han bland annat i pjäserna Tre systrar (1999), Don Juan (1999) och Köpmannen i Venedig (2004). Han var sedan 1947 gift med skådespelaren Margreth Weivers. Bertil Norström avled efter en tids sjukdom på ett sjukhem. Han är begravd på Lidingö kyrkogård. 2005 – Litteris et Artibus.
Scenskola
Scenskola, skola för yrkesutbildning av skådespelare m.fl. yrkesgrupper, ofta anordnad vid teater, operahus eller annan kulturinstitution. I Sverige syftar begreppet "scenskola" i första hand till de fyra akademiska teaterutbildningar som ligger i Stockholm, Göteborg, Malmö och Luleå. De tre förstnämnda hette före 1986 Statens scenskola. Stockholms dramatiska högskola (tidigare Teaterhögskolan i Stockholm, Dramatens elevskola). Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet. Teaterhögskolan i Malmö (Lunds universitet). Teaterhögskolan i Luleå (Luleå tekniska universitet). Calle Flygare Teaterskola. Stockholms Elementära Teaterskola. Wendelsbergs teater och skolscen. Actors Studio Drama School vid Pace University.
Lars Passgård
Lars Passgård, född 14 februari 1941 i Borås, död 16 mars 2003 i Malmö, var en svensk skådespelare och teaterchef. Lars Passgård spelade amatörteater i uppväxtorten Smålandsstenar och det var också där som drömmen om att få bli skådespelare föddes. Han kom till Stockholm för att skaffa sig utbildning på någon av huvudstadens teaterskolor. Valet föll på Willy Koblancks teaterskola som då hade sina lokaler på Skeppargatan på Östermalm. Efter ett år på skolan uppmuntrade Koblanck honom att fortsätta sin bana som skådespelare och söka till någon elevskola. 1959 kom Passgård som 18-åring, och yngst i klassen, in vid Malmö stadsteaters elevskola just i sluttampen på det som var teaterns guldålder. Skolans rektor regissören Yngve Nordwall hade en stab av fina medarbetare, inte minst i scenisk framställning där Åke Engfeldt, Rune Turesson och Max von Sydow tillhörde de mest dedicerade lärarna. Som andraårselever var hela klassen 1960 med på scenen i Pär Lagerkvist Midsommardröm i fattighuset med bland andra Naima Wifstrand och Sture Lagerwall. Passgård blev känd för tevetittarna våren 1961 när han som andraårselev var med i Lasse Holmqvists TV-underhållningsserie om värdshuset Bialitt, och varje vecka uppvaktade servitrisen som spelades av elevkamraten Axelle Axell. Han filmdebuterade samma år i Ingmar Bergmans film Såsom i en spegel med rollen som Minus. Inspelningen gjordes till stora delar på Fårö på Gotland med Max von Sydow, Gunnar Björnstrand och Harriet Andersson i de tre andra rollerna. Efter studierna fick alla från elevskolan som ville kontrakt på teatern så Niels Dybeck, Fred Gunnarsson, Ove Stefansson, Marianne Wesén, Christina Stockenberg och Marianne Hedengrahn ingick i stadsteaterns ensemble, även om Passgård bara stannade ett par år inledningsvis. De första åren i Malmö medverkade han i den svenska premiären på Arthur Kopits komedi Stackars pappa, mamma har hängt dig i garderoben och jag känner mig så nere (1962) med Agneta Prytz och gjorde Jerry i Bo Skölds omtalade samtidsdrama Min kära är en ros, som gavs 112 gånger på. Rollen hos Bergman följdes av bland en roll i Bo Widerbergs långfilmsdebut Barnvagnen, 1963 och Hollywoodfilmen Jagad av agenter samma år. 1963–1966 ingick han i TV-teaterensemblen på SR/TV (idag Sveriges Television) där han fick visa framfötterna i en rad uppsättningar. Han spelade älskare till Catrin Westerlund i Wessels komedi Kärlek utan strumpor, Brudgummen i Lorcas Blodsbröder med Margaretha Krook, Sune i Bengt Bratts Nattcafé, Kennet i Arvid Rundbergs Idolen med Erk Hell och Inga Gill, Ingenjörn i Hjalmar Söderbergs Aftonstjärnan med elevkamraten från Malmö stadsteater Marianne Wesén som Vivan. Han gjorde Emanuel in Almqvists Drottningens juvelsmycke och titelrollen i Jacques Devals Etienne, båda sändes 1967, och flera andra roller. Passgård spelade samtidigt med TV-teatern även teater i Stockholm som i komedin Dit peppar'n växer på Alléteatern med Erk Hell, Ove Tjernberg och Lena Söderblom med flera följt av Klaus Rifbjergs revyliknande pjäs Va' ska vi göra? med Catrin Westerlund, Lena Granhagen och Frej Lindqvist på Lilla teatern. 1965 gästade han Stockholms Stadsteater med rollen som Louis de Lorche i Hjalmar Bergmans Chefen fru Ingeborg med Berta Hall i titelrollen. Hösten 1967 gästade han Hälsingborgs stadsteater och spelade titelrollen i Marcel Pagnols komedi Marius i med Lis Nilheim som Fanny, där även en ung Stellan Skarsgård gjorde Eldaren. Han rönte 1969 stor uppmärksamhet i Danmark med titelrollen i Hamlet på teatern i Ålborg. En föreställning som gavs i 125 utsålda hus och även gästspelade i Paris. Han blev därefter knuten till ensemblen vid Stockholms stadsteater, men fick inga roller och spelade då istället Romeo i Shakespeares Romeo och Julia på Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Innan han lämnade Stockholm hann han spela titelrollen i Strindbergs Erik XIV, med Tord Peterson och Gunnel Broström, som TV-teatern sände i mars 1974.
Folke Hjort
Folke Karl-Gustav Hjort, född 28 mars 1934 i Stockholm, död 3 juli 1977 i Lysekil, var en svensk skådespelare. Hjort växte upp i Alingsås i Västergötland. Han blev intresserad av teater när han en sommar arbetade som biljettrivare i Alingsås Folkets park. Senare kom han till Göteborg där han började studera vid Pickwickklubbens teaterskola, samtidigt som han var statist och scenarbetare vid Göteborgs Stadsteater. I mitten av 1950-talet engagerades han vid Atelierteatern och via studier vid Axel Witzanskys teaterskola kom han till Åbo och Svenska teatern, där han verkade 1957–1959. Tiden där har av honom själv beskrivits som hård och lärorik. 1959 medverkade han i flera av Riksteaterns turnéer och 1961–1962 gick han en fortbildningskurs i Stockholm. Därefter engagerades han vid stadsteatern i Norrköping och 1964–1969 verkade han vid Folkteatern i Göteborg. 1969 engagerades han åter vid Göteborgs Stadsteater där han förblev kvar till sin död. Vid sin död hade han blivit erbjuden engagemang vid Dramaten, men tackat nej. Utöver teatern var Hjort verksam som film- och TV-skådespelare. Han debuterade 1969 i TV-serien Friställd och kom att medverka i över femton produktioner fram till 1977. Bland annat gjorde han titelrollen i TV-filmatiseringen av Vilhelm Mobergs A.P. Rosell, bankdirektör 1976. Han är nog mest känd för eftervärlden för sin roll som förrädaren "Jossi" i filmen Bröderna Lejonhjärta, i regi av Olle Hellbom efter Astrid Lindgrens bok. I rollen, hans sista långfilm som släpptes knappt tre månader efter hans död, dör karaktären - olyckligt förebådande - av drunkning under en båtfärd. Han var gift med skådespelaren Irma Erixson-Hjort. 1975 mottog han Teaterförbundets De Wahl-stipendium. Hjort avled under en dykolycka sommaren 1977. 1969 – Friställd (TV-serie). 1971 – Hem till byn (TV-serie). 1972 – Skärgårdsflirt (TV-serie). 1974 – Fiskeläget (TV-serie). 1975 – Gyllene år (TV-serie). 1976 – En dåres försvarstal (TV-serie). 1976 – Fleksnes fataliteter (TV-serie). 1976 – Kamrer Gunnarsson i skärgården. 1976 – Mannen på taket. 1976 – Predikare-Lena (TV-film). 1976 – A.P. Rosell, bankdirektör (TV-serie). 1976 – De lyckligt lottade (TV-serie). 1977 – Bröderna Lejonhjärta. 1977 – Hammarstads BK (TV-serie).
Rabbe Smedlund
Rabbe Gustav Smedlund, född 6 oktober 1948 i Gamlakarleby, är en finlandssvensk skådespelare. Smedlund gick i Svenska teaterskolan 1973–1977 och har därefter varit anställd vid Svenska Teatern i olika repriser samt vid Ryhmäteatteri, Lilla Teatern och Viirus. Han har en förmåga utöver det vanliga att med knappa medel antyda stora spänningar och konflikter i en människas psyke. Ett utmärkt exempel är rollen som atomfysikern Niels Bohr i Ett möte i Köpenhamn (Svenska Teatern 1999 i Anna Simbergs regi). Men han kan också med sin blotta uppsyn få folk att vrida sig av skratt, som i den av Dario Fo och Carlo Barsotti regisserade farsen Anarkisten som slängdes ut genom fönstret av en olyckshändelse (Svenska Teatern 2005), i vilken han var den tokrolige byråkraten Bertozzo. Smedlund är en av Svenskfinlands mest framstående skådespelare och har dessutom fått många krävande karaktärsroller att bita i. Hans hudlösa unga Outi i Hagar Olssons och Johanna Enckells Snöbollskriget (Lilla Teatern) var en av hans första stora framgångar. Andra var rollen som sonen Edmund i Lång dags färd mot natt, som Bo Carpelans Axel och som den sympatiske Leopold Sundström i Joakim Groths storsuccé Härlig är jorden (alla tre på Svenska Teatern). Viktiga roller i vilka rollpersonen försökte sticka hål på fördomar har varit Molina i Spindelkvinnans kyss (Svenska Teatern) och Göran i Patrick 1,5 (Svenska Teatern). Han har medverkat i tv-filmer regisserade av Åke Lindman, Tuija-Maija Niskanen, Joakim Groth och Veli-Matti Saikkonen. Han tilldelades Pro Finlandia-medaljen 2010 och Svenska kulturfondens pris 2021.
Johan Simberg
Johan Peter Erik Simberg, född 12 juli 1950 i Helsingfors, är en finländsk skådespelare och regissör. Simberg studerade 1969–1973 vid Svenska teaterskolan och var 1973–1979 skådespelare och regissör vid Åbo svenska teater, konstnärlig ledare där 1977–1979, skådespelare vid Lilla Teatern 1981–1985 och vid Åbo svenska teater 1990–2002. Han hade också huvudrollen som Timo Harjunpää i TV-serier Harjunpää och kalla döden (1983) samt Harjunpää och antastaren (1985). Simberg, som under en lång följd av år i olika repriser varit knuten till Åbo svenska teater, lämnade scenen 2002 och bosatte sig i Korpoström, där han verkar som postförare och båtbyggare. Under sin skådespelartid hann Simberg med många varierande roller – det djupsinniga ligger mera för honom, också om han vid behov kan vara riktigt rolig, till exempel i rollen som George i Åbo svenska teaters storsuccé La cage aux folles (1991) och som Doolittle i My Fair Lady (1996), hans sista roll på Åbo svenska teater var Tevje i Spelman på taket (2002). Han har också regisserat på olika teatrar i Sverige. Bland hans förtroendeuppdrag märks ordförandeskapet i Finlands svenska skådespelarförbund 1981–1985.
