Göteborgs Naturhistoriska museum
Göteborgs Naturhistoriska museum är ett naturhistoriskt museum, beläget på en höjd i Slottsskogen alldeles ovanför Linnéplatsen, en höjd som tidigare kallats Olivedalshöjden eller Ekebacken. Museet invigdes den 9 juli 1923, och hade då kostat 1 480 000 kronor. Ekologi och människans påverkan på omgivningen är ett av de områden som museet ofta har utställningar kring. En stor mängd av uppstoppade djur från hela världen visas. Några gånger om året brukar man öppna den Malmska valen, en konserverad blåval, som strandade i Askimsfjorden i södra Göteborg år 1865. Där kan man få sitta inne i valen och höra om valarnas liv. Museet har mycket stora samlingar av djur från hela världen, men med tonvikt på djur från västsverige. Det finns även en geologisk samling. Det totala antalet exemplar i samlingen uppskattas till tio miljoner. Det finns flera tusen så kallade typexemplar som utgör referensmaterial vid artbeskrivningar. Samlingen på museet används av forskare såväl nationellt som internationellt. Museet grundades redan den 31 oktober 1833 genom ett beslut i Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg. Pådrivande var dess ordförande Olof Fåhræus, tillika chef för västra tulldistriktet och före detta statsråd, som ville anlägga "...ett museum härstädes för naturalster samlade i de till Göteborgs stift hörande provinser." Omgående bildades för ändamålet en Musei-Förening. År 1835 fick man hyra två rum i det Ostindiska huset vid Norra Hamngatan 12, numera Göteborgs Stadsmuseum, vilka utökades 1861 till halva Ostindiska huset. Lokalerna i det Ostindiska huset hade sedan mitten av 1890-talet varit för små, och i februari 1914 uppvaktades stadens styrande om behovet av nya lokaler. Den 1 oktober samma år klubbades i stadsfullmäktige beslutet igenom, med siffrorna 46 för naturhistoria och 8 emot. Staden hade då beviljat 325 000 kronor för uppförandet ur den Renströmska fonden. Man hade även förbehållit sig rätten att avgöra om museet skulle innehålla konst eller naturhistoria. År 1916 började första svenska kvinnliga zoolog Elisabet Petersson som preparator vid museet. År 1923 flyttade museet till sin nuvarande byggnad, ritad av Göteborgsarkitekten Ernst Torulf. Frågan om huruvida byggnaden skulle förses med torn eller ej, avgjordes i ett rum i det så kallade Bracka-huset vid Drottningtorget där en modell hade byggts. Medverkade gjorde då både Ernst Torulf och Carl Westman. När anbudstiden gått ut den 1 februari 1916, visade det sig att det lägsta anbudet överskred budgeten med drygt 200 000 kronor. Den blivande museichefen Leonard Jägerskiöld lyckades då få fem givare att under fyra år donera 5 000 kronor vardera. Dessutom tillsköt stadsfullmäktige resterande 160 000 kronor. Då museet stod klart hade donatorer svarat för 318 400 kronor, staden med 669 000 kronor, Renströmska fonden 325 000 kronor, räntor under byggtiden utgjorde 78 000 kronor och diverse materialkostnader 91 000 kronor. I oktober 1921 påbörjades flytten från Ostindiska huset. År 1981 försågs museet med en tillbyggnad åt söder, ritad av Bo Cederlöfs arkitektkontor, som mottog Per och Alma Olssons fonds pris för årets byggnad i Göteborg. Museet tillhör sedan 1999 Västra Götalandsregionen. Entrén finns i den nya delen, som är ägnad åt olika specialutställningar. Där finns också ett kafé och föredragssal. Kaféet har också ett kök som allmänheten får använda, och det är populärt tack vare sin närhet till Slottsskogen. Den äldre delen innehåller de permanenta utställningarna, huvudsakligen djurmodeller och uppstoppade djur från världens alla hörn. Mest berömda är den Malmska valen, en ung blåval som strandade i Askimsviken nära Göteborg år 1865, och den afrikanska elefanten, se nedan. Det finns också en liten geologisk avdelning. Museet var tidigare, från 1982, ansvarigt för Observatoriet i Slottsskogen. Detta förhållande upphörde när museet övergick till Västra Götalandsregionen.
Taxidermi
Taxidermi (grekiska för "gestaltning av huden") är konsten att konservera döda ryggradsdjur. I vardagligt tal talar man om uppstoppning av djur och i juridiska termer benämns det preparering. Taxidermi innebär att preparera ett ryggradsdjur så att det bevaras för eftervärlden. I forskningssammanhang prepareras skinn ofta utan att sedan monteras ("stoppas upp") och man talar då om skinnlagda specimen eller skinnlagda preparat. En person som yrkesmässigt preparerar skinn på detta sätt kallas för taxidermist eller preparator, och konservator, eller zoologisk konservator. Det färdiga resultatet kallas ibland dermoplastik (grekiska för derma = hud och plastein = formge). I moderna preparat används stommar av exempelvis lera, gips eller polyuretan. Större preparat behöver en kraftig stomme av metall. Ögonen tillverkas av glas eller plast, andra detaljer efterbearbetas och förbättras med färg. Fiskar är mycket svåra att montera eftersom de har så tunt och bräckligt skinn, varför det är ovanligare med uppstoppade fiskar än exempelvis fåglar och däggdjur. Inom vetenskapen bevarar man därför ofta specimen av fisk i alkohol. Taxidermi blev möjligt i och med utvecklingen av tekniken att preparera (garva) djurhudar. Tidigt förekommer det uppstoppade djur där monteringen bestod av ett mjukt material, likt en kudde, som fyllde ut tomrummet i kroppen. Sedan mitten av 1800-talet har man tillverkat mer anatomiskt korrekta stommar av exempelvis lera eller gips som sedan kläs med de preparerade hudarna, fjädrarna eller håret. På 1800-talet och 1900-talets början, innan zoologiska trädgårdar kunde visa levande djur, var det populärt att ställa ut uppstoppade djur och en del museer skapades för detta ändamål. I Sverige uppstod under Kolthoffs ledning Biologiska museet i Stockholm och Södertälje samt Biotopia i Uppsala. I alla dessa museer placerade man djuren i realistiska, konstgjorda omgivningar, så kallade dioramor. Även Naturhistoriska Riksmuseet förfogar över en stor samling av uppstoppade djur, en del av dessa kan beskådas av allmänheten. Några kända taxidermister var amerikanen Carl Akeley (1864-1926) samt tysken Karl Küsthardt (1865–1949) och Joseph Burger (1875–1956). En känd svensk taxidermist var Gustav Isak Kolthoff (1845-1913). Det finns en rad lagar, direktiv och förordningar som reglerar preparering och handel med döda vilda djur. Inom EU finns EU-direktiv och EU-förordningar, exempelvis artskyddsförordningen, utöver nationella lagar. Exempelvis är det inom EU förbjudet, med vissa undantag, att utan tillstånd preparera hela eller delar av djurarter som lever vilt inom EU. Inom EU gäller också att en taxidermist med tillstånd bara får sälja preparat om arten inte är upptagen på CITES-listans bilaga A och att det är styrkt att djuret är anskaffat och dödat på laglig väg. Exempelvis är all handel med uppstoppade rovfåglar och ugglor förbjuden om man inte har specialtillstånd. Ett undantag som kan bevilja tillstånd till handel är om man kan bevisa att djuret är preparerat innan lagen tillkom, det vill säga 1947.
Philip L. Dade
Philip L. Dade, född 1908, död 1976, var en amatörarkeolog verksam i Panama. Philip L. Dade var anställd vid Panamakanalzonen som drevs av "Panama Canal Company". Han gick i pension i november 1963, efter att under drygt 26 år i tjänst ha arbetat som tullinspektör samt chef för "Contraband Control Section" och "Civil Defense Unit". Dades rykte som amatörarkeolog spelade en roll vid öppnandet av en ny arkeologisk plats, Venado Beach vid Fort Knobble, en tidigare kokosnötplantage som gjorts om till skjutbana. I juli 1949 körde en schaktningsmaskin över några ben- och krukfragment. Dade blev underrättad om vad som hänt och efter att själv ha undersökt platsen kontaktade han professor Mendez vid Panama Museum och Ernesto Castillero, professor i geologi och historia vid universitetet i Panama. Utgrävningar började, först av Dade och andra lokala amatörarkeologer. Sedan kontaktades "Peabody Museum of Archaeology and Ethnology" och en expedition ledd av Dr. Lothrop utgrävde platsen 1951. 1950-1951 etablerades ett museum, Canal Zone Museum, i Ancón, Panama. Bland museets samlingar kan nämnas modeller av utrustning (bl.a. muddringsfartyg, spårväxlar och järnvägsvagnar) som användes under konstruktionen av Panamakanalen, uppstoppade djur och fåglar från La Boca Occupational High School, keramik från Venado Beach, en belgisk dubbelpipig pistol tillverkad runt 1850 som hittades i en grotta vid Fort San Lorenzo, samt föremål av lokalhistoriskt intresse, insamlade från Panamanäset (Isthmus of Panama). Förutom institutioner så bidrog även ett antal privatpersoner till samlingarna och Dade var en av dessa. Museet och dess samlingar finns beskrivna i "Panama Canal Review", en tidskrift som gavs ut av "Panama Canal Company" mellan 1950 och 1981. Dade ägde en liten lantgård i Cocklé som han besökte nästan varje helg. Han planterade där ett antal fruktträd och spenderade mycket tid och pengar på att experimentera med olika spannmål och grödor. Han skaffade sig många vänner bland de permanenta invånarna i området, levererade utsäde och hjälpte dem att utveckla nya planteringsmetoder. Samarbetet med de lokala småbönderna var dock inte hans enda bidrag till området. Han åtog sig att förbättra de två klassrummen i den lokala skolan i Cocklé, som låg längs Inter-American Highway, den Centralamerikanska delen av Pan-American Highway, ca 10 km väster om Penonomé. Han köpte ett överskott av skolbänkar från Panamakanalzonen till de ca 90 skolbarnen, ordnade med transporten av skolbänkarna och hyrde sedan en snickare för att bygga om de gamla skolbänkarna till stolar, allt på egen bekostnad. Världskulturmuseet i Göteborg och Etnografiska museet i Stockholm har tillsammans i sina samlingar över 1,000 arkeologiska föremål förvärvade från Philip L. Dade, uppdelade på 36 samlingsnummer. De flesta av dessa, drygt 800 föremål, finns på Världskulturmuseet. Bland föremålen kan nämnas lerkärl av olika slag, pilspetsar, stenyxor, mola-textilier, visslor, bjällror, malstenar och figuriner. De flesta är insamlade från olika delar av Panama, bl.a. Barriles, Coclé, Herrera, Los Santos och Veraguas, medan vissa har sitt ursprung i andra länder i Centralamerika. Samling 1967.30 på Världskulturmuseet innehåller föremål från bl.a. Guanacaste och Línea Vieja i Costa Rica, Frontera i Mexiko samt kulturerna Diquis (Costa Rica) och Chorotega (Nicaragua, Honduras, Costa Rica, El Salvador). Samlingen kom till Göteborg den 1 juni 1967 som fraktfritt kaptensgods med Johnson-Linjens "Rio de Janeiro", kapten G. Branning. Hemsändningen hade ordnats av svenske konsuln i Panama, Sven-Olov Fahlgren. Dade publicerade artiklar i bl.a. Etnografiska museets internationella tidskrift Ethnos och Panama Archaeologist. Han var president för "Archaeological Society of Panama" samt medlem av "Board of Directors and Treasurer of the Society of the Panama National Museum". "The Archaelogical Society of Panama Ex Uno Dice Omnes 1949-1958". Philip L. Dade, Thelma H. Bull. Panama, 1958.
Panorama (målning)
En panoramamålning är ett större konstverk som ger en vid och omfattande vy av sitt objekt, vilket ofta är ett landskap, en militär stridsscen eller en historisk händelse. Konstverket visar en oavbruten berättande scen, eller ett kontinuerligt landskap, målat för att passa antingen en böjd eller en platt bakgrund, vilken helt eller delvis omger åskådaren eller som rullas upp framför betraktaren. Termen panorama kommer från grekiska pan = hel, all, allt och horama = syn. I Kina var panoramamålningar en genre av målningar på rullar. Ett par berömda sådana var Längs floden under Qingmingfestivalen och Tio tusen kilometer av Yangtzefloden. Panoramamålningar kom i mode under 1800-talet i Europa och i USA, först och framför allt i form av cykloramor, alternativt rundmålningar eller bara panoramor, eller rörliga panoramor Begreppet panorama, som det definierades från slutet av 1700-talet, har ofta använts synonymt med begreppet cyklorama, en panoramamålning som är avsedd att visas upphängd en hel rundel (360 grader) runt åskådaren. Under 1800-talet blev också rörliga panoramor populära, särskilt i USA oh Storbritannien. Dessa var långa målningar, son skrollades fram i en anordning med två rullningsmekanismer och en upphängning av själva duken. I Stockholm fanns från 1889 en rotundabyggnad för cykloramor vid Kaptensudden på Djurgården. På Djurgården byggdes även Biologiska Museet som är en kombination av diorama och cyklorama. Museet stod färdigt 1893 och är uppbyggt som en rotunda, där besökaren står vid en balustrad i mitten och ser ut över ett landskap med torkade växter och uppstoppade djur mot en fond av målningar gjorda av Bruno Liljefors med hjälp av Gustaf Fjæstad.
Pälsänger
Pälsänger (Attagenus pellio) är en skalbagge som tillhör familjen ängrar. Den lever först i ett larvstadium innan den förpuppas och blir till skalbagge. Pälsänger är främst känd som ett skadedjur som under larvstadiet kan äta av päls och ylle och efterlämna små runda hål i kläder. Pälsängern har från början europeiskt ursprung men har av människan införts i stora delar av världen och förekommer idag även i Asien, Afrika och Nordamerika. Pälsängern är betydligt mindre än fläskängern. Skalbaggen är ovalt avlång och mäter 3,6-5,7 mm. Den är brunsvart till svart och hårig. Främst känns den igen på de två ljusa prickarna på täckvingarna. Vid basen av halsskölden har den även tre ljusa fläckar. Som fullvuxen larv mäter den 10 mm. Kroppen är avlång och smalnar av baktill och i bakändan sitter ett penselformat knippe borst. Till färgen är den guldgul till ljusbrun, med brunglansigt hår och ett rödgult kraftigt knippe borst i bakändan. Vissa hår kan omvandlas till lancettliknande fjäll vilket skiljer den från alla andra arter i släktet. Pälängerns ägg sitter sammanhängande i klumpar som liknar flagor eller smått grus och är elfenbensvita med fin behåring. Skalbaggarna har en oval men avlång kroppsform och är hårbeklädda. Antennerna är elvaledade men en del arter har 10, antennerna delar sig i en tredelad klubba. Larverna är håriga och bär ett svansborstknippe i bakändan. Attagenus-larverna har en ryckvis framåtglidande gång som är svår att ta miste på. Vid beröring rullar de ihop sig. De är mycket rörliga och man kan hitta dem långt ifrån sin kläckningsplats. Förpuppning sker i den gamla uppspruckna larvhuden. Pälsänger lever främst utomhus. Skalbaggen kläcks på hösten och lever sedan i ett vilostadium under vintern. På våren blir den aktiv och drar sig mot ljus. Den lever av nektar och pollen. Efter parningen söker sig honan till en mörk plats för att lägga äggen, exempelvis fågel-, eller musbon. Honan lägger 50-100 ägg som kläcks efter 22 dagar vid 18°C och efter bara 6 dagar vid 30°C. Larven lever av keratin från fjädrar och päls men kan även äta animalisk föda som skinn vilket påskyndar larvstadiet. Vid en näringsfattig keratindiet pågår larvstadiet i upp till tre år medan en animalisk föda kan göra att den bara befinner sig i larvstadiet i sex månader. Temperaturen påverkar alla delar i livscykeln. Insekten gynnas mest av temperaturer över 20 grader. Under larvstadiet ömsar den skinn mellan sex och tolv gånger. Pälsängerns larv är som fullvuxen cirka 1 cm lång men är bara någon millimeter när den kläcks. Förpuppningen sker på hösten inuti det egna skinnet och tar två till tre veckor. Den reproducerar sig högst en gång om året. Pälsängern kan också flyga in i hus där larverna kan leva av exempelvis päls- och yllekläder. Inomhus lägger skalbaggarna gärna ägg direkt på ylle, dun eller i springor i golv, där det samlas ylledamm eller annat organiskt material som ull, ylle, päls, fjädrar, ben men även spannmålsprodukter. Larverna kan göra skada på exempelvis herbarier, uppstoppade djur, textilier, pälsverk och insektssamlingar och kan utgöra ett hot mot exempelvis museisamlingar. Dock är den ett mindre hot än många tropiska skadeinsekter eftersom den har en långsam reproduktion.
