Glidflygplan
Glidflygplan är roderstyrda luftfartyg som har en begränsad segelflygförmåga. Gravitationen driver dem nedåt-framåt, medan lyftkraft för att hålla dem flygande samtidigt genereras. De delas in i två typer, enkla glidflygplan och lastglidflygplan. Det är skillnad på glidflygplan och segelflygplan och inom flyget skiljer man dessa kategorier åt. Glidflygplan kan inte användas för längre sträckflygningar utom möjligen i bergsmiljö med sammanhängande kraftig uppvindsområden på grund av sämre glidtal (prestanda). Därför används nästan uteslutande segelflygplan som kan nyttja termik för att vinna höjd. Glidflygplan finns och används mera av historiska föreningar eller av historiska skäl. Glidflygplan tillverkas knappast längre. Enkla glidflygplan är konstruerande att omvandla höjd till fart genom att utföra en flack dykning. Vanligtvis flyger man längs med en sluttning. Glidflygplanet kan i gynnsamma fall få termik eller hangkänning, så att det kan stiga i höjd. Glidflygplanen är som regel mycket lätta med en tomvikt runt 100 kg och kan bara bära en pilot. Den äldsta dokumenterade glidflygningen gjorde Ibn Firnas år 875 i det då islamska Spanien. Det första "moderna" glidflygplanet som flög "skutt" var Coachman Carrier konstruerat av Sir George Cayley 1853. Under 1890-talet gjorde Otto Lilienthal mer än 2000 flygningar med hängglidflygplan innan han omkom 1896. Men inte förrän Bröderna Wrights försök med glidflygplan år 1900 kan man anse att det närmade sig riktiga flygningar. Glidflygplan enligt bilden till höger var vanliga i segelflygets barndom. De användes då till nybörjarskolning för att eleven skulle lära sig att hantera och koordinera roderrörelserna. När segelflyget under 1950/60-talet fick tillgång till tvåsitsiga flygplan lämpliga för nybörjarskolning med läraren med i planet kom glidflygplanen ur bruk. Lastglidflygplan är som regel militära transportglidflygplan som bogseras efter ett motordrivet flygplan. Under andra världskriget användes transportglidflygplanen för att transportera trupper och material, till exempel Messerschmitt Me 321. De mindre lastglidflygplanen kunde medföra 20 soldater medan de större kunde lasta små fordon eller mindre pansarvärnskanoner. En fördel var att landsättningen kunde ske tyst eftersom planen glidflög till landningsplatsen efter losskopplingen. Till skillnad mot vanliga enkla glidflygplan var lastglidarna många gånger byggda för att bara användas en gång. I slutet av andra världskriget när behovet av transportflyg var stort producerades några DC-3:or som saknade motorer, som användes för att transportera fallskärmstrupper. De enda farkoster som idag normalt använder glidflygsprincipen är rymdfärjorna, som glidflyger ner till landningsplatsen efter återinträdandet i atmosfären eller motordrivna flygplan som tvingas glidflyga efter kraftbortfall. Glidflygplan finns även nuförtiden. De kan startas med vinsch, bogseras med plan eller startas med hjälp av en bil. General Aircraft Hamilcar.
Wrights glidflygplan
Wrights glidflygplan var de luftfarkoster som ledde fram till bröderna Wrights lyckade motorflygning vid Kitty Hawk 1903. Bröderna Wilbur och Orvilles lyckade flygning med motorflygplanet Wright Flyer 1903 föregicks av flera års experiment med drakar och glidflygplan. Efter att man lämnat drakflygningen 1899 tillverkade man under tre år tre olika glidflygplan. Efter den första motorflygningen blev det ett uppehåll fram till 1911 då man åter flygtestade några av sina senaste modeller utan motor. Draken som konstruerades 1899 hade en spännvidd på 1,5 meter. Den användes för att kontrollera teorierna kring möjligheten att styra farkosten genom att ändra vingens form och vinkel mot luftströmmen. Eftersom draken var för liten för att kunna bära en person ombord styrdes den från marken med hjälp av linor. 5 oktober 1900 åker bröderna Wright till Kitty Hawk North Carolina för första gången, med sig har man glidflygplanet (1900) som färdigställts under året i Dayton Ohio. Flygplanets vingform är baserad på Otto Lilienthal framräknade och utprovade flygförsök i slutet på 1800-talet. De första försöken med flygplanet sker utan pilot då man från marken manövrerar flygplanets vridning av vingen med hjälp av linor. Försöken visade att vridningen av vingen fungerade men att vingutformningen gav mindre lyftkraft än beräknat. Innan man lämnade Kitty Hawk 18 oktober genomfördes även några glidflygningar med bröderna ombord. Flygplanet lämnades kvar på platsen för sista landningen, och försvann spårlöst någon gång i juli 1901. När man återvände till Kitty Hawk 1901 medförde man en förbättrad variant av glidflygplanet från 1901. För att öka lyftkraften var vingarna större. Man flög med flygplanet från 27 juli 1901 till 17 augusti 1901, under den tiden genomfördes knappt etthundra flygningar med pilot. Dessutom flög man det i experimentsyfte som en linstyrd drake. Det visade sig att den nya vingen inte var helt lyckad, när flygplanet belastades med en pilot ökade vikten så pass mycket att spryglarna som bar upp vingbeklädnaden ändrade form. När vingprofilen ändrades förstördes vingens aerodynamiska form och lyftkraften minskades. Trots att man förstärkte spryglarna kunde man inte nå upp till den beräknade lyftkraften. Dessutom fungerade inte vridning av vingen som tänkt, ibland svängde flygplanet i motsatt riktning mot den ansatta vridningen. Efter att provflygningarna upphört ställdes flygplanet in i ett litet skjul, men under höststormarna rasade skjulet och flygplanet förstördes. När man återkom 1902 var vingarna det enda man tog tillvara, resten av flygplanet övergavs. Under vintern 1901-1902 konstruerade bröderna glidflygplanet (1902). Till sin hjälp hade man använt en egenkonstruerad vindtunnel där vingens utformning provats. Flygplanet tillverkades som en byggsats i Dayton, för att slutmonteras i Kitty Hawk. Förutom den nya vingkonstruktionen, var flygplanet nu försett med spakar för att kontrollera vingens vridning. Flygplanet var först försett med ett enkelt sidroder, men för att öka flygplanets svänghastighet monterades ytterligare ett sidroder i tandem. Vid flygningen låg piloten på den nedre vingen. 19 september 1902 inledde man flygutprovningen vid Kitty Hawk. På de veckor de flög genomfördes mellan 700 och 1 000 flygningar. Det exakta antalet är okänt eftersom bröderna inte bokförde alla flygningar. Men den längsta bokförda flygningen varade i 26 sekunder med en flygsträcka på 189,7 m. Glidflygplanet från 1902 var en direkt föregångare till motorflygplanet Wright Flyer I 1903. Innan man återvände till Dayton placerades glidflygplanet i en lada för förvaring. Flera personer och organisationer har färdigställt ett antal replikat av 1902 års glidflygplan. US Army Air Corps tillverkade 1934 under ledning av Orville Wright två flygplan, det ena finns utställt vid besökscentret i Kitty Hawk medan det andra förstördes i en olyckshändelse.
Glidflykt
Glidflykt eller glidflygning är när en kropp tyngre än luft, rör sig genom luften utan att falla, enbart med hjälp av tryckkraft från de yttre luftströmmarna. Detta ska skiljas från flygning som grundar sig på att kroppen är lättare än luft, eller anbringar en lyftkraft inifrån. I växtriket glidflyger många typer av pollen och frön. Några glidflygande djur är flygfisk och flygekorre. Många fåglar använder sig både av olika glidflyktstekniker, exempelvis dynamisk glidflygning, uppblandat med aktiv flykt. Även vissa bläckfiskar (som Todarodes sagittatus, "europeisk flygbläckfisk") kan ägna sig åt glidflykt. Glidflygplan används framför allt som hobbyfarkost, men har också förekommit i militära operationer. Ecnomiohyla (och andra flyggrodor). Todarodes (och andra flygbläckfiskar).
Flygförmåga hos djur
Spindlar (ballongflykt) - Ungdjuren hos vissa spindelarter förflyttar sig genom att låta en silkestråd häng från bakkroppen. Genom elektrostatisk repulsion och vind förflyttas djuret över stora områden. Detta utnyttjas även av adulta spindlar hos vissa mindre arter, exempelvis hos täckvävarspindlarna. Flygfiskar (glidflykt) - Det finns över 50 arter med flygfisk som alla tillhör familjen Exocoetidae. Merparten är havslevande, små till medelstora fiskar. Den största flygfisken kan bli uppåt 45 cm, men flertalet är mindre än 30 cm. De kan delas upp i "två-" och "fyrvingade" arter. Innan fisken lämnar vattnet ökar den hastigheten och när den bryter havsytan, och befrias från vattenmotståndet så kan den uppnå hastigheter på 60 km/h. De glider ofta upp till 30–50 meter, men vissa arter har observerats utnyttja svävande glidflykt och på så sätt tillryggalägga hundratals meter, genom att låta uppåtvindarna som bildas vid vågkanten ge dem extra lyftkraft. Vissa fiskar kan också förlänga flykten genom att vispa med stjärten mot vattenytan, likt en åra, vilket ger den ytterligare kraft. Det har föreslagits att släktet Exocoetus evolutionärt befinner sig mitt emellan glidflykt och aktiv flykt då dessa arter slår med sina förstorade bröstfenor när den befinner sig i luften men detta verkar inte ge dem någon extra lyftkraft. Den hittills längsta filmade flygningen, på cirka 45 sekunder, gjordes utanför Japan i maj 2008, se . Vid upprepade tillfällen fick dock flygfisken ta hjälp av stjärtfenorna för att fortsätta att hålla sig ovanför vattenytan. Hemiramphidae (glidflygning) - en fiskfamilj närbesläktad med flygfiskarna, där en eller två arter har förstorade bröstfenor och det finns rapporter om att Euleptorhamphus viridis har tillryggalagt 50 meter genom glidflygningsteknik. Fjärilsfisk (Pantodon buchholzi) (förmodligen glidflykt) - hoppar upp ur vattnet och har förmodligen förmågan att glidflyga kortare sträckor, som dock kan vara flera gånger längre än kroppslängden. När den genomför dessa hopp slår den med sina stora bröstfenor vilket gett arten dess trivialnamn. Dock är det omdiskuterat om arten verkligen kan glidflyga. Gasteropelecidae (kanske glidflykt) - denna familj består av nio arter uppdelade i tre släkten, som alla har en mycket förstorad och muskulös framdel och den kan flaxa med sina stora bröstfenor. Arterna kan förflytta sig några meter i en rak linje i luften för att undvika predatorer. Neobatrachia (underordning inom stjärtlösa groddjur) (glidflykt) - förmåga till glidflykt har utvecklats genom konvergent evolution hos två familjer av stjärtlösa groddjur nämligen hos gamla världens trädgrodor (Rhacophoridae) och hos nya världens lövgrodor (Hylidae). Inom dessa båda utvecklingslinjer finns en rad olika glidflygningstekniker, från glidflygningsliknande flykt, till fallskärmsliknande flykt, till fullt utvecklad glidflygning. Ett flertal arter inom familjen trädgrodor, exempelvis Wallaces flyggroda (Rhacophorus nigropalmatus), har utvecklat anpassningar för glidflygning, främst förstorade membran mellan tårna. Kinesisk flyggroda (Polypedates dennysi) kan manövrera i luften, och är kapabel till två olika typer av flygmanövrer i luften, antingen rollar den in i en sväng, det vill säga vrider sig jäms med sin egen längdaxel eller också vrider den sig jäms med sin egen vertikalaxel. Flygdrakar (Draco) (glidflykt) - ett ödlesläkte med 28 arter som förekommer på Sri Lanka, i Indien och i Sydostasien. De är trädlevande och kan glidflyga upp till 60 meter och under en sådan flygning tappar de bara cirka 10 meter i höjd. Deras flygmembran (patagium) är uppspänt med hjälp av specifika avlånga ribbor, vilket är ovanligt. Vanligtvis är flygmembranet hos glidflygande ryggradsdjur fastsatt på djurets lemmar, som ben eller tår. När dessa ödlor spänner ut dessa ribbor bildas en halvcirkelformat segel på bägge sidor om kroppen, vilket kan vikas ihop intill kroppen som en solfjäder.
Rio de Janeiro
Den första telegraflinjen kom till Rio 1852. Den gick från kejsarens palats São Cristóvão till militärförläggningen vid Campo de Santana. Handel med slavar förbjöds efter engelska påtryckningar 1831. Men tillflödet fortsatte, 1819 fanns 145 000 i delstaten Rio de Janeiro. År 1840 hade det ökat till 220 000. Först 1850 upphörde handel med slavar från Angola. 1871 kom en lag om frihet för barn som fötts av en slavkvinna. Slaveriets slutliga avskaffande kom inte förrän 1888. Slaveriets avskaffande blev en ekonomisk katastrof för haciendaägarna i södra Brasilien och de skyllde det kaos som uppstod på kejsaren. Kyrkan skiljdes från staten och armén beskyllde politikerna för vanvård. Kejsaren var gammal och trött och det var bara en tidsfråga innan kejsardömet skulle falla. Den 15 november 1889 omringades kejsarpalatset och regeringsbyggnaderna i Rio de Janeiro. Arméchefen marskalk Deodoro da Fonseca deklarerade att den kejserliga dynastin avsatts och utropade Republiken Brasilien. Staden ligger inom den tropiska zonen och närheten till Amazonas regnskog ger staden ett fuktigt tropiskt klimat. Temperaturen i havet brukar vara runt 22 °C som kallast i augusti och runt 26 °C som varmast i mars. Stadsförvaltningen delar in staden i 33 administrativregioner (Regiões Administrativas eller RA) och 159 stadsdelar (Bairros). Rio delas in naturligt i fyra zoner: det historiska centrumet (centro), det turistvänliga syd med populära stränder, den industrialiserade norra zonen och det nya området i väst med Barra da Tijuca. Centro är stadens historiska centrum, här finns den historiskt intressanta byggnaden Paço Imperial, byggd under kolonialtiden som residens till de portugisiska guvernörerna. Många intressanta kyrkor som den modena katedralen Candelária, teatrar och flera museer. Centro är stadens affärsdistrikt. "Bondinho" är en spårvagn som går från centrum och ringlar sig upp till den historiskt intressanta Santa Teresa. Spårvagnen går över akvedukten i Lapa, byggd år 1750 och ombyggd till spårvagnsspår 1896. Lapa har efter restaurering blivit ett av de hetaste områdena. Sydzonen i Rio de Janeiro består av flera distrikt som São Conrado, Leblon, Ipanema, Arpoador, Copacabana och Leme, som utgör Rios berömda stränder. Andra district I sydzonen är Botafogo, Glória, Catete, Flamengo och Urca, som gränsar till Guanabarabukten och Lagoa, Gávea, Jardim Botânico och Laranjeiras. På stranden Copacabana hålls varje år det spektakulära nyårspartyt ("Reveillon"), där mer än två miljoner människor samlas för att skåda fyrverkerierna. Från och med år 2001 skickas raketerna från båtar för att öka säkerheten. Norr om Leme, och på gränsen till Guanabarabukten, ligger Morro da Urca och Sockertoppen ('Pão de Açúcar'), vilket bra beskriver utseendet på den berömda klippa som reser ur havet. Toppen kan nås genom en linbana vilket är uppdelad i två delar. Linbanan börjar i Praia Vermelha, med mellanlandning på Morro da Urca. Toppen erbjuder en strålande utsikt över Rio där endast Corcovado med den berömda Kristus-statyn Cristo Redentor är bättre. En av de högsta topparna med 842 meter är Pedra da Gávea i São Conrado. I närheten här är det populärt att segelflyga från klippan Pedra Bonita (den vackra klippan) – efter en kort glidflygning landar man på stranden Praia do Pepino i São Conrado. Sedan 1961 har Floresta da Tijuca, den nästörsta urbana skogen i världen, omvandlats till nationalpark. Den största urbana skogen i världen är Floresta da Pedra Branca, som också ligger i Rio. I den norra zonen ligger Maracanãstadion, en gång världens största fotbollsstadion. Den största är idag Rungnado-Första majstadion, i Pyongyang, Nordkorea. Maracanãstadion har fått publikkapaciteten reducerad av säkerhetsskäl, men rivningen påbörjades i juni 2011 för renoveringen inför VM i fotboll 2014. En av Rio de Janeiros största affärsgallerior, Shopping Nova América, ligger vid metrostation Nova América/Del Castilho.
