Skördefest
En skördefest är en fest som hålls när skörden är bärgad. I det gamla bondesamhället var skördefesterna den tidpunkt då förråden var som mest välfyllda med mat, vilket inträffade i augusti och september. Skördefesterna kunde alltså vara mycket vilda fester med ett överflöd av mat och dryck. I dokument från medeltiden räknas skördefesten som en av årets stora högtider vid sidan av jul och midsommar. Mickelsmäss i slutet av september var en av de stora dagarna för skördefest i Sverige. Denna dag har förkristna rötter, och dagen motarbetades till en början av kyrkan, eftersom den liksom alla skördefester ansågs hednisk. Efterhand ändrade dock kyrkan dagens innehåll, så att den istället gjordes om till en hyllningsdag för ärkeängeln Mikael. I många europeiska länder är traditionen levande. Dagen firas med att skördesymboler som frukter, grönsaker och spannmåläggs i kyrkan framför altaret.
Språkförbistring
Innebörden av språkförbistring är att kommunikation inte uppstår, man talar förbi varandra och förstår inte det språk som används. Språkförbistring syftar på den händelse som beskrivs i Första Mosebok (Genesis) i Bibeln och är en del av berättelsen om Babels torn. Senare vetenskaplig forskning har gett oss olika teorier om språkets uppkomst och evolution. Den bibliska texten om urhistorien i Första Moseboken (1 Mos 1-11) kan struktureras i skapelse (kap 1-2), syndafall (kap 3-5), syndaflod (kap 6-10) och språkförbistring (kap 11). Texten påminner delvis om mytologiska berättelser från kringliggande kulturer men det som skiljer den är att den infogar berättelsen i en historisk ram. Bibeltexten svarar inte på frågan om språkets uppkomst, den konstaterar att "jorden hade samma språk och samma ord". Därefter berättas hur människorna flyttar österut, bosätter sig i dalen Shinar, slår tegel och bygger en stad "med ett torn som når ända upp till himlen." (1 Mos 11:1) Konsekvensen blir, berättar texten som förmodligen är från 900-talet f.Kr., att Gud ingriper och avbryter tornbygget, skingrar folket och skapar språkförbistringen på jorden. "Därför kallas platsen Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna över hela jorden". Språket i Babel tillhörde liksom hebreiskan de semitiska språken men var tillräckligt olikt för att israelerna inte skulle förstå det. Enligt kilskriftsfynd från Babylon har man kunnat konstatera att det hör till samma semitiska språkstam som hebreiskan men skiljer så mycket att man knappast kunnat förstå varandra. Det konstaterar också profeten Jesaja i sin bok: "Folket talade så underligt, ett främmande, obegripligt språk." (Jes 33:19). I den bibliska historien finns en berättelse som hör ihop med språkförbistringen. Den inträffar under Shavuot, veckofesten eller skördefesten i Jerusalem femtio dagar efter den påsk då Jesus från Nasaret blev korsfäst. Evangelisten Lukas berättar i Apostlagärningarna 2:1-11 (Apg 2:1-11) hur människor från alla folk och stammar var samlade till högtiden. Då blev helig Ande utgjuten över apostlarna och de talade så att alla förstod sitt eget modersmål. Språkförbistringen från berättelsen i Babel upphörde och man talade inte längre förbi varandra. Det finns en anknytning mellan bibeltexten och det babyloniska skapelseeposet Enuma elish. Där berättas att när helgedomen Esagila i Babel byggdes så "lyfte de Esagilas huvud mot Apsu" Apsu var beteckningen för himlen och själva formuleringen blir en slags ordlek med namnet Egasila, eftersom det betyder "platsen för huvudets höljande. Jfr med "ett torn som når ända upp till himlen" ur berättelsen i Genesis. En annan ordlek finns i själva namnet Babel (Babylon). Det hebreiska verbet balál kan översättas med förbistra eller förvirra och det finns i texten som både beskrivning och förklaring. Ytterligare en språklig anknytning är att akkaderna, som bodde i Mesopotamien under andra årtusendet f.Kr., övertog ett gammalt namn på staden som var Babilla, vilket i deras språk kunde tolkas som gudens port (babu=port och ilu=gud, gudom). På den mesopotamiska slätten utvecklades redan under tredje årtusendet f.Kr. en rik civilisation med städer vars tempel var formade som trappstegstorn som kom att kallas ziqqurater (se bilder av Gustave Doré och Pieter Bruegel den äldre). I Babel fanns en oerhört stor sådan vid namn Etemenanki som texten ur Genesis kan ha syftat på. Språkets mytologiska uppkomst. Enuma elish - det babyloniska skapelseeposet.
Göran Norström
Göran Norström, född 1 maj 1928 i Sandviken, död 25 oktober 2016 i Sandviken, var en svensk författare, journalist, konstnär och jazzpianist. Norström debuterade med 1966 års novellsamling Promenaderna. Därefter följde några års tystnad innan han 1974 utkom med Glasburen. Samma år fick han Rörlingstipendiet. Utgivningen fortsatte och 1976 kom Syrenbersån och andra noveller, 1978 Svinskogen och 1979 Bilder från bruket. I slutet av 1980-talet inledde Norström en serie barn- och ungdomsböcker med titeln Tepper-gänget. Först ut var Tepper-gänget och spionen (1987), följd av Tepper-gänget och stickspåret (1988), Tepper-gänget och soldaten (1988), Tepper-gänget och skådespelaren (1989) samt Tepper-gänget och sextetten (1990). Norström skrev även böckerna Skördefesten (1990), Tunneln (1991), Morfar och Daniel (1991) och Smugglare (1993) under samma period. I sina böcker använde Norström ömsint och ärligt gästrikemiljön kring Gävle, födelsebruket i Sandviken och i synnerhet trakterna kring Järbo och Kungsfors med vilka han var mycket förtrogen sedan sin tid som ortskorrespondent för Gefle Dagblad. I framförallt de många novellerna skildrar han människans utsatthet, oavsett om den yttre miljön är Järboskogen eller en syrénberså på Götgatan i Sandviken. I romanen Pukevind och honung (1981) skildrar han i mytens form och med stor humor människorna i byarna runt Kungsberget och låter dessa uppleva makalösa ting i sin vardag. Göran Norström har också skrivit ett tjugotal TV-, radio- och scenpjäser samt ett antal novellfilmer där han också svarat för regi. Filmerna har bland annat visats i svensk television. Bland novellfilmerna finns Syrenbersån och Sportfiskaren. 1974 – Rörlingstipendiet. 1989 – Östersunds-Postens litteraturpris.
Tacksägelsedagen
Tacksägelsedagen var tidigare den fjärde böndagen i Svenska kyrkan, och firas andra söndagen i oktober. Förr i tiden brukade bönderna anlända till kyrkan med kärvar, potatissäckar, och korgar med rotfrukter och äpplen och annat de skördat, för att på så vis tacka Gud för årets skörd. På vissa platser i Sverige hålls fortfarande skördefest då. Förr brukade varorna delas ut till fattiga efter gudstjänsterna, numera brukar varorna auktioneras ut, framför allt på landsbygden, och pengarna går till välgörande ändamål. I 1983 års evangeliebok avskaffades böndagarna, som införts 1807 i Svenska kyrkan, och tacksägelsedagen är numera en egen helgdag bland "kyrkoårets övriga helgdagar". Dagen infaller den söndag som infaller 8–14 oktober. Den liturgiska färgen är vit. Temat för dagens bibeltexter enligt evangelieboken är "Lovsång". En välkänd text är den text ur Lukasevangeliet, där Jesus bemöter fariséernas kritik av lärjungarnas lovsång. De här bibelställena är de texter som enligt evangelieboken används för att belysa dagens tema.
De dödas dag
De dödas dag (spanska: Día de muertos/Día de los muertos/Días de muertos/Días de los muertos) är en stor och viktig religiös högtid i Mexiko som infaller den 2 november, samma dag som Alla själars dag firas inom Romersk-katolska kyrkan. Högtiden har sitt ursprung i en synkretism mellan de förspanska urfolkskulturerna i Mesoamerika och katolicismen. De urfolkshögtider som vid tiden för erövringen sammanföll med allhelgonahelgen var till stor del skördefester. Traditionerna under De dödas dag har i värdekonservativa urfolksmiljöer ännu ett starkt sådant inslag. Offerborden fylls då med mat och nyskördade grödor, framförallt majs och blommor. I urbana miljöer har ett mer spektakulärt uttryck växt fram. Stora offerbord installeras i museer, konstgallerier, på torg och i andra offentliga sammanhang, där det bästa och färgstarkaste av det mexikanska konsthantverket med skelettfigurer och kranier av socker eller papier maché visas upp. Nästan karnevalsliknande evenemang har också växt fram, som är en upprepning av de festligheter som hölls på De dödas dag på det stora torget i Mexico City under 1800-talet. Tron att de döda kommer tillbaka denna helg och besöker sina anförvanter på kyrkogårdarna och runt hemmens offeraltare (ofrendas) är mycket stark. De kommer för att ta del av den mat och dryck de behöver och saknar från jordelivet, och för att se sina levande anförvanter igen. Día de muertos sammanfaller med Allhelgonahelgen och firas delvis på samma sätt. Firandet pågår ofta under flera dagar och vanligtvis så firar man minnet av döda barn på samma dag som Allhelgonadagen (1 november) samt döda vuxna dagen efter, på Alla själars dag. Således är denna dag inte ett dag då sorgen bejakas utan snarare ett tecken på firande och glädje, för i mexikanernas tro, vaknar och återvänder de dödas själar till de levandes värld för att dricka, dansa och spela musik med sina släktingar. Dagen är en festlig återförening som om deras närstående döda återvände från en riktigt lång resa. Blommor, framför allt de gyllengula cempasuchil Lat. tagetes erecta. Färgglada mönsterklippta silkespapper, används till dukar och flaggor. Färgglada kräppapper görs till bland annat blommor. Inramade fotografier av de döda. Färgdekorerade calaveras (kranier av socker) med de dödas namn skrivna på pannan. Rökelse och levande ljus. Saker den döde tyckte om, till exempel en pipa, dennes favoritcigaretter, eller kanske en målarpensel om den döde var målare. Skelettfigurer av Papier-maché eller bränd lera som skelett. En populär figur är La Calavera Catrina (den kvinnliga skelettsnobben), som ursprungligen är en gravyr av José Guadalupe Posada. Leksaker med dödssymboler. Till exempel glada dansande skelett eller små kistor. Frukt, mat, och dryck, saker som de döda tyckte om, framförallt de för byn eller regionen typiska rätterna. Det viktigaste av allt är brödet "Pan de muerto" (De dödas bröd), som i värdekonservativa indianska byar ofta har mänskliga former.
Afrikansk konst
Afrikansk konst är olika typer av bildkonst producerad i Afrika. Det handlar i första hand om områdena söder om Sahara, där olika konsttraditioner har djupa rötter. De äldsta lämningarna av konst i Afrika utgörs av klippmålningar. Bland de mer kända finns de på Tassili-platån i södra Algeriet, skapade under perioden från cirka 6 000 år f.Kr. till 2 000 år f.Kr. Västafrikansk konst domineras av skulptur, ofta med koppling till religioner och riter. Maskerna, som inte bara bärs framför ansiktet utan även ovanpå huvudet eller i handen, används ofta i samband med dans. Kultfigurerna, vanligen i trä, avbildar ofta förfäder, kungar och regionalt förankrade gudar. Reliefkonsten, i trä, lera och metall, är mindre vanlig än maskerna och kultfigurerna. Mali, kännetecknas av sitt läge mellan, å ena sidan, det bördiga områdena i Västafrika och öknen i Sahara, och, å andra sidan, det islamskt dominerade Nordafrika och de traditionella religionerna i framför allt de södra delarna av landet. I denna smältdegel har flera etniska grupper verkat sida vid sida sedan medeltiden. Mali, som idag domineras av islam, har en mycket lång och mångfacetterad inhemsk religiös tradition som legat till grund för konsten i Mali. Masker och figurer är intimt förknippade med de traditionella religionerna men uppvisar sådan variation, både lokalt på bynivå och individuellt mellan olika konstnärer, att den inte lätt låter sig sammanställas till en enda kulturyttring. Det faktum att denna konst ofta utförts i ett obeständigt material som trä gör det inte lättare att bedöma hur konsten förändrats över tiden. Det jordbrukande bambarafolket i sydvästra Mali har utfört sina traditionella riter i dolda tempel och undanskymda lundar och innefattar offer av djur och nötter. Deras högsta andliga väsen, som kan beskrivas som den energi som skapat världen, brukar inte tillbes direkt eller avbildas i konsten, men många andra andeväsen och förfäder har givit upphov till den långa skulpturtraditionen. Bambaras stiliserade antilopmasker är förmodligen den afrikanska konst som haft störst inflytande på kubismen och expressionismen i den moderna konsten. Dessa masker har använts vid skördefester av dansare som burit dem ovanpå huvudet med ansiktet dolt av flätad halm. Variationsrikedomen i bambarakonsten tyder på att denna konst från början varit mer eller mindre naturalistisk, och att frånvaron av traditionsbundna regler gjort att konstnärerna under lång tid tävlat i att överträffa varandra i allt djärvare formspråk. Bambarakonsten tillverkas av smeder som ofta föraktas av andra grupper men också fruktas för sin roll i religionen. Detta har lett till ett allt abstraktare och mer konstruktivistisk formspråk som också excellerat i materialeffekter där matta ytor ställts mot blanka. Denna utveckling har, sammantaget, givit en konstform som saknar motstycke, inte bara i Afrika, utan i hela världen. Dogonfolket i sydöstra Mali har levt relativt isolerat från omgivande folk och deras byar ligger insprängda bland klippor och kan ofta bara nås med repstegar och linor. De har därmed bevarat sin traditionella religion och den konst som förknippas med den. Mycket av denna konst används i samband med begravningar och de maskdanser som förekommer i samband med dem. Värd särskild uppmärksamhet är de halvmeterhöga statyetterna av förfäder som uppvisar en sådan variation sinsemellan att de var och en tycks vara början på en egen tradition. Typiskt för dessa s.k. "små föräldrar" är dock deras statiska och rofyllda karaktär. Förfädersskulpturerna brukar gå i arv från generation till generation och förvaras i speciella förrådskammare. Hos dogonfolket åtnjuter smederna stor aktning. I Elfenbenskusten finns flera folkgrupper som utvecklat egna starka skulpturtraditioner. Dessa skulpturer associeras ofta med hemliga, religiösa sällskap vilket gör det svårt att med säkerhet avgöra maskernas funktion i kulten.
