Toscana
Toscana eller Toskana, är en region i mellersta Italien. Regionen hade år 2017 3,74 miljoner invånare. Toscanas huvudort är Florens. Toscana gränsar mot regionen Lazio i syd, Umbrien och Marche i öst, Emilia-Romagna och Ligurien i norr och har i väster kust mot Tyrrenska havet. Toscana räknas av många som ett av de vackraste landskapen i Italien. Det toskanska köket är känt över hela världen, liksom regionens fina viner från distrikten Chianti, Morellino di Scansano och Brunello di Montalcino. Ett jämförelsevis stort antal av Italiens renässanskonstnärer och författare härstammar härifrån, varför Toscana kan sägas vara ett centrum för den europeiska kulturutvecklingen under renässansen. Under forntiden var Toscanas omfattning större i söder och kallades Tyrrhenia, Etruria och Tuscia. Toscana förenades med Rom 351 f.Kr. och bildade den sjunde av de elva regioner, i vilka Italien indelades av Augustus för administrativa ändamål. Under Konstantin den store (300-talet) förenades det med Umbrien till en provins. Efter Västromerska rikets fall (476) kom Tuscien jämte andra italienska provinser under heruler, östgoter, bysantiner och langobarder. Under langobarderna skilde man mellan "Tuscia langobardorum" (distrikten Viterbo, Corneto och Bolsena) och "Tuscia regni", vilket låg längre norrut. Under Karl den store (800-talet) inskränktes namnet Tuscia eller Toscana till den senare delen, som styrdes av hertigar och markgrevar ända till 1100-talet. En av de förste markgrevarna var Bonifacius I, som omkring 828 kämpade med framgång mot saracenerna i Afrika. Markgrevarnas ätt utgick 1052 på manssidan med Bonifacius II, tillika greve av Modena, Reggio, Mantua och Ferrara, den rikaste och mäktigaste fursten i Italien på sin tid. Hans änka, Beatrice, gifte sig 1055 med hertig Gottfrid av Lothringen och regerade i Toscana till sin död, 1076, då hon efterträddes av sin dotter Matilda, "den stora markgrevinnan". Beatrice och i ännu högre grad hennes dotter var mycket trogna påven och dottern testamenterade Toscana och sina övriga besittningar till Kyrkostaten. Därav följde en bitter strid mellan påvarna som gjorde anspråk på arvet och kejsarna som ansåg att markgrevinnan inte hade rätt att ge bort ett kejserligt län. Toscana upplöstes därmed i en mängd små stadsstater och de uppblomstrande städerna vann så småningom faktisk självständighet. De viktigaste av dessa toskanska republiker eller kommuner med självstyrelse var Pisa, Siena, Arezzo, Pistoia, Lucca och Florens, vilka på 1300- och 1400-talen till stor del förenades under ledning av släkten Medici och införlivades i släktens eget område. Kejsar Karl V förlänade 1531 Alessandro de' Medici en ärftlig hertigtitel och påven Pius V gav Cosimo den store 1569 titeln storhertig av Toscana, en värdighet som 1576 tillföll hans son Frans och som bekräftades av tyske kejsaren. Då ätten Medici med Johan Gaston 1737 utslocknade på svärdssidan, tillföll Toscana, enligt beslut vid freden i Wien 1735, hertig Frans Stefan av Lothringen (1737-65). 1745 blev han romersk-tysk kejsare och ombildade 1763 Toscana till en österrikisk sekundogenitur, varför han vid sin död efterträddes i Toscana av sin andre son, Leopold I (1765-90), under vars upplysta regering landet genom visa reformer och omsorgsfull vård om dess andliga och materiella utveckling gjorde framsteg i alla riktningar. Då han uppsteg på kejsartronen, efterträddes han av sin andre son, Ferdinand III av Toscana (1790-1824). Fastän denne i franska revolutionskrigen sökte bevara sin neutralitet, drogs han dock med i Österrikes nederlag och måste 1799 fly till Wien och 1801 avstå Toscana mot ersättning från Tyskland. En motrevolution av det moderata partiet återkallade i april Leopold. Österrikiska hjälptrupper ryckte in och en reaktion följde. Författningen suspenderades och upphävdes slutligen (1852). Ett konkordat med påven gav prästerskapet stor makt och förföljelsen av protestanterna väckte mycket missnöje i in- och utlandet.
Maria Teresia av Österrike (1801–1855)
Maria Teresia av Österrike-Toscana, född 21 mars 1801 i Wien, död 12 januari 1855 i Turin, var drottning av Sardinien. Hon gifte sig 30 september 1817 med kung Karl Albert av Sardinien i basilikan Santa Maria del Fiore. Hon var dotter till kung Ferdinand III av Toscana och Lovisa av Neapel och Sicilien. Maria Teresia föddes i Wien under sina föräldrars flykt undan Napoleon I. Hon anlände till Turin då maken år 1824 förklarats för tronarvinge. Hon blev drottning vid makens tro bestigning år 1831. Hon beskrivs som söt, spontan, blyg och tillgiven, men också som en djupt konservativ katolik. Hon ska inte ha engagerat sig politiskt under makens regeringstid utan främst ägnat sig åt familj och religion. Efter makens död 1849 framträdde hon inte mer offentligt. Däremot gjorde hon försök att involvera sig politiskt. När Camillo di Cavour år 1854 lade fram en reform mot kyrkans privilegier, försökte hon tillsammans med sin svärdotter påverka sin son kungen att inte godkänna reformen med argumentet att den var kyrkofientlig och därför oacceptabel för alla kristna. Försöket var dock förgäves. Viktor Emanuel II av Italien (1820-1878). Ferdinand, hertig av Genua (1822-1855) gift med Elisabeth av Sachsen (1830-1912). Maria Christina av Savojen (1826-1827).
Maria Ludovika av Spanien
Maria Ludovika var dotter till Karl III av Spanien och Maria Amalia av Sachsen. Hon växte upp i Neapel, där fadern var kung. Först när fadern ärvde den spanska kronan 1759 bosatte hon sig i Spanien. År 1760 var det tänkt att hon skulle giftas bort med ärkehertig Karl Josef, äldste son och arvtagare till Maria Teresia av Österrike, men detta förhindrades av Ludvig XV av Frankrike, som begärde att Josef skulle gifta sig med hans egen dotterdotter Isabella av Parma. Ett äktenskap arrangerades istället 1761 med Karl Josefs bror Leopold, arvtagare till storhertigdömet Toscana. Hon vigdes först genom ombud i Madrid 16 februari 1764. Därefter färdades hon via Barcelona och Genua till Bolzano, där hon möttes av sin blivande svärfar och make, till Österrike, där hon vigdes en andra gång med Leopold i Innsbruck 1765. Hennes far hade specifikt bett om att skulle slippa hålla sitt bröllop i kejserlig prakt i Wien, för att undvika att hon skulle sakna prakten då hon sedan bosatte sig i det något mindre storslagna Florens. Hennes svärfar avled under bröllopsfestligheterna, vilket direkt gjorde henne och hennes make till storhertig och storhertiginna av Toscana. Samma år följde hon maken till Florens i storhertigdömet Toscana i Italien, åtföljd av ett följe italienska hovdamer. Paret anlände till Florens 13 september 1765. I Florens levde hon i Palazzo Pitti, där flera rum som nu är berömda inreddes åt henne i rokokostil. Maria Ludovika beskrivs vid tiden för sitt bröllop som en blåögd skönhet med livlig charm. Som person beskrivs hon som enkel och opretentiös till sitt uppträdande, lojal och stöttande mot Leopold, snäll och generös mot andra, och med en naturlig värme och vänlighet som balanserade upp Leopolds ibland kalla och reserverade uppträdande. Hennes relation till Leopold beskrivs som god, och hon ska ha stöttat honom lojalt i hans regeringsbekymmer. Hennes katolska uppfostran fick henne att uppfatta äktenskapet och barnafödandet som en plikt och undvika alla klagomål, och hon tvingades också accepterade makens otrohet. En av hans mest kända förbindelser var med Lady Anna Gore Cowper, och en annan med ballerinan Livia Raimondi, som han lärde känna 1786, gav ett palats vid Piazza San Marco och med vilken han fick en son, Luigi von Grün (1788-1814). Som storhertiginna blev Maria Ludovika känd för sitt lojala stöd för Leopold och sin barmhärtighet mot de fattiga. Under den svält som rådde i Toscana 1765 organiserade hon mat och sjukvård åt fattiga och nödlidande och kallades för en "modell av feminin dygd". Leopold kröntes till storhertig i juli 1768, men Maria Ludvika blev aldrig krönt, även om hon närvarade vid kröningen. 1768 gifte sig Leopolds syster Maria Karolina med hennes bror, kung Ferdinand av Neapel. Maria Ludovika bad sin bror om att få tillbringa en tid i Neapel med Maria Karolina för att göra dennas första tid i sitt nya land lättare, och paret mötte Maria Karolina i Bologna och tillbringade sedan sommaren 1768 i Neapel, där Maria Ludvika gav sin svägerska råd om hur hon borde bete sig som stödjande maka. Hon åtföljde även Leopold på hans besök i Wien 1770. Paret ogillade båda formaliteter, undvek högtidligheter och upprätthöll inte något egentligen hovliv. Medan Leopold ägnade sig åt politik och privat nöjesliv, isolerade sig Maria Ludvika från societetslivet och ägnade sig endast åt barnuppfostran och umgänge med en liten vänkrets. Hon gav barnen en mycket informell och enkel uppfostran på avstånd från hovlivet, och familjen gjorde under sommaren utflykter till landet och kusten. År 1790 blev Leopold tysk-romersk kejsare, och paret lämnade Italien för Österrike. I samband med kröningen till kung och drottning av Böhmen i Prag 1791 uppfördes en opera av Mozart. Maria Ludovika ska vid det tillfället ha kallat Mozarts opera för tyskt svineri. Detta uttalande blev länge berömt och associerades med henne, men det finns ingen tidigare datering om att hon skulle ha sagt detta förrän år 1876.
Elisabet Vasa
Elisabet Vasa, född 4 april 1549 på kungsgården i Kungsör, död 19 november 1597 i Stockholm, var svensk prinsessa och hertiginna av Mecklenburg, yngsta dotter till Gustav Vasa och Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud) och gift med hertig Kristofer av Mecklenburg. Elisabet fick en god uppfostran och beskrivs som mycket musikalisk. Hon ansågs vara en av Europas "mest perfekta" prinsessor, och många planer gjordes upp om ett politiskt fördelaktigt parti, bland annat med den blivande storhertigen Frans I av Toscana. År 1562 trolovades hon med hertig Kristofer av Mecklenburg, men han hamnade i långvarig polsk fångenskap och Elisabets bror, Johan III, bröt trolovningen. Elisabet ska under det nordiska sjuårskriget ha visat generositet mot de tillfångatagna danska och tyska officerarna i Sverige och försökt lindra deras fångenskap. Elisabet upprätthöll en livlig korrespondens med sina syskon. Under Johan III:s regeringstid ombads hon ofta agera informator för Johans agerande inför de övriga syskonen, särskilt Karl. Brevväxlingen kunde vara politisk och till förmån för hennes bror Karl, som Elisabet stod nära. Hösten 1573 förbereddes en komplott mot Johan III, ledd av Charles de Mornay, som stod i kontakt med Kristina av Danmark och den franske diplomaten Charles Dançay i Köpenhamn. Planen var att Johan skulle dödas i ett attentat av de skotska svärdsdansare som skulle uppträda vid den fest som skulle ges inför de skotska legoknektarnas avfärd till Baltikum i oktober. Karl skulle sedan placeras på tronen, och de Mornay skulle avslöja var Erik XIV:s påstådda guldskatt fanns mot bättre villkor för Erik i fängelset. de Mornay vågade dock aldrig ge tecknet, och planen uppgavs och avslöjades i september 1574. Det klargjordes aldrig vilka som i övrigt var inblandade, men det är dokumenterat att de misstänkta, Hogenskild Bielke, Gustav Banér och Pontus De la Gardie under denna tid ofta sammanträdde hos Elisabet, som med Cecilia och Karl troddes ha deltagit i sammansvärjningen. Charles de Mornay avslöjade också under förhör att en av de åtgärder som var överenskomna att genomföras efter kuppen var att höja Elisabets hemgift till 150.000 daler, för att göra det möjligt för henne att få ett ännu mer fördelaktigt äktenskap. Under Johan III:s regering förekom konflikter om huruvida Elisabet skulle gifta sig med en katolik eller en protestant. År 1573 öppnades förhandlingar om ett äktenskap mellan Elisabet och sonen till storhertigen av Toscana. Samtidigt förhandlade Elisabet med hjälp av Karl och Katarina själv om ett äktenskap med en tysk protestantisk furste, som en hertig av Pommern eller Kleve, utan Johans vetskap. Elisabet fick år 1574 erbjudande om ett äktenskap med Henrik III av Frankrike. Det finns teorier om att det var Karl som först hade föreslagit äktenskapet medan Henrik III var valkung i Polen, för att med dennes stöd få en del av Livland. Enligt en teori hade detta förslag samband med Charles de Mornays konspiration under 1573. Det påpekas då att den franske ambassadören inte hade blivit nöjd med Elisabets hemgift, och att man enligt konspirationens planer hade velat höja den just för att hon skulle kunna ingå ett äktenskap med högre status. Henrik III:s mor Katarina av Medici ansåg Elisabet passande då hon ville ha en kunglig prinsessa som svärdotter, samt för att hon uppfattade partiet som en allians som kunde gynna franskt inflytande i Polen. Enligt samtida historiker ville Katarina också ha en svärdotter som var okunnig i Frankrikes språk, seder och bruk för att denna inte skulle hota hennes ställning. Den franske ambassadören Charles Dancay i Köpenhamn avgav följande rapport om henne under förhandlingarna om det franska äktenskapet. Elisabet avled 48 år gammal 19 november 1597 och ligger begravd i Uppsala domkyrka. I domkyrkans museum förvaras ett guldarmband som togs upp ur hennes kista i Finstakorets gravvalv 1767.
Abbas Kiarostami
Abbas Kiarostami (persiska: عباس کیارستمی), född 22 juni 1940 i Teheran, död 4 juli 2016 i Paris, var en iransk filmregissör. Han anses ofta som Irans internationellt mest framgångsrike filmregissör. Abbas Kiarostami motarbetades av den iranska regimen trots att han sällan mer än antyder något politisk eller religiöst tema. Hans filmer kännetecknas av en stor leklust i förhållande till publiken och filmandet. Huvudpersonerna brukar vara vanliga människor som har en stor drivkraft och moraliska frågeställningar. Kiarostamis filmer har en hel del influenser från iransk poesi, särskilt den moderna lyriken. Abbas Kiarostami gjorde sin första långfilm Mossafer (The Traveller) 1974, men gjorde sedan mest kortfilmer under resten av 1970-talet. Sitt egentliga genombrott fick Kiarostami med de filmer som kom att kallas "Koker-trilogin". Namnet kommer av den lilla byn Koker i norra Iran, som är platsen för dessa tre filmers handlingar. Kiarostami själv lär dock inte ha velat se dem som en trilogi, utan framhöll att de två senare filmerna från Koker bildar en tematiskt mer naturlig enhet, eller trilogi, med filmen Smak av körsbär som kom senare, 1997. Koker-trilogins första film, från 1987, Var är min väns hus? är en humoristisk och annorlunda skildring av en pojke som letar efter sin skolkamrats hus. Det är inte mycket mer än så som händer, men de absurda och märkliga saker och människorna han möter på vägen är filmens nöje. Denna film spelades in med amatörer. Den följdes 1992 av den halvdokumentära Livet börjar igen. Här får vi återigen möta samma by, men nu efter att (en verklig) jordbävning ödelagt bygden, och man får följa en filmregissör som letar efter pojkarna som varit skådespelare i hans tidigare film i byn, för att försäkra sig om att de klarat sig. Det är en märklig och livsbejakande skildring där det är svårt att se vad som är dokumentärt och vad som är spelat. Den sista delen av trilogin är Under olivträden (1994), som är en kärlekshistoria, där man i ramhandlingen också har med inspelningen av den tidigare filmen Livet börjar igen. Under tiden Kiarostami spelade in Koker-trilogin gjorde han också Nema-ye nazdik (1990, även känd som Close-Up), en halvdokumentär historia om en man som lurade till sig fördelar från en familj i Teheran genom att påstå sig vara Makhmalbaf. Filmens huvudroll spelas av bedragaren själv. 1997 gjorde Abbas Kiarostami filmen Smak av körsbär, som vann Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes. 2010 gjorde han Möte i Toscana, med Juliette Binoche i en av huvudrollerna. 1987 – Var är min väns hus. 1990 – Nema-ye nazdik (Close-Up). 1992 – Livet börjar igen. 1994 – Under olivträden. 1997 – Smak av körsbär. 1999 – Vinden bär oss. 2010 – Möte i Toscana. 2012 – Like someone in Love. 2007 – Chacun son cinéma (kortfilmen Where Is My Romeo?).
