Långfärdsskridskor
Långfärdsskridskor är en typ av skridskor där sko och skena enkelt kan kopplas isär och som används vid långfärdsskridskoåkning. Vid sådana färder är man ibland tvungen att gå, exempelvis mellan sjöar, och då är det praktiskt att kunna koppla isär sko och skena. Den idag i särklass vanligaste långfärdsskridskon är lättmetallskridskon som består av en fotplatta i aluminium och ett blad i knivstål som är cirka 40–55 cm långt och cirka 4 cm högt. Skenbredden brukar ligga mellan 1,1 och 1,4 mm. Skridskorna fästs med bindningar på skorna. Beroende på bindningstyp kan man som skor bland annat använda vanliga vandringskängor, kängor för längdskidåkning eller lättare telemarkskängor. Traditionellt har långfärdsskridskor haft fast häl, men på senare tid har skridskor med lös häl blivit populära. Främre delen av skon/sulan sticks in i frambindningen. Hälen hålls på plats med en rem över vristen. Denna konstruktion är enkel, billig i tillverkning och välbeprövad. Bland nackdelarna kan nämnas att remmen kan trycka obehagligt mot foten om den spänns för hårt. Vissa kombinationer av remmar och skor har också nackdelen att remmen kan glida över klacken, med tappad skridsko och ett troligt fall som följd. Som skor används vanligen turpjäxor med skidbindning av typen nordisk norm. Om frambindningen har en bygel kan även vandringskängor utan utskjutande sula vid tån användas. En modernare variant har vrist- och tåspännen av pump-typ (snowboard-bindning). Dessa är enkla att ta på och passar så gott som alla typer av vandringskängor. Spännena är breda vilket gör att foten sitter ordentligt fast och trycket mot foten inte känns obehagligt. Liksom för vristremsbindningen sticks framdelen av skon/sulan in i en frambindning. Bakbindningen består av en liten hävarm som förs framåt och därigenom förankrar bakre delen av sulan mot fotplattan. Den finns även i en variant där man bara kliver in i skridskon, så kallad klick-in. Snabb-bindningen gör det lättare att ta av och på skridskon. Bindningen kräver dock en ordentlig kant på skosulan. Klick-in-bindningarna kan under vissa väderförhållanden frysa fast. För löshälsskridskor används oftast skidbindningar för längd- eller turskidåkning. Till denna bindning krävs speciella skor. Dessa har en liten metallpinne i tån som sticks in i frambindningen som då låser fast pinnen. Specialvarianter avsedda för vandrarkängor förekommer också men är ovanliga. Vandrarkängor anses mer lämpliga att promenera i än skidskor. Åkning med lös häl gör det möjligt att sträcka ut vristen i slutet av skäret. Detta gör att man får ett kraftigare och längre skär. Många upplever skäret mer naturligt och med en lättare och smidigare känsla. Lös häl gör det lättare att byta mellan pjäxor av olika storlek utan att behöva justera bindningarna. Den skridsko som var populärast då långfärdsskridskoåkningen växte fram runt sekelskiftet 1900 var balckskridskon, konstruerad av Victor Balck. Senare användes halvrör, som var betydligt lättare än balckskridskorna. Efter halvrören dök trälöparna upp, ofta kallade Gillbergare, efter en av tillverkarna av dessa skridskor, Gillbergs. De bestod av en skena samt en platta av trä (stock). Skon hölls på plats med en lång rem som spändes över tån och vidare runt vristen. De första lättmetallskridskorna konstruerades under 1950-talet.
Långfärdsskridskoåkning
Förutom skridskor används en del utrustning som är förknippad med säkerhet och trivsel. I Norge har långfärdsskridskoåkning fått allt mer uppmärksamhet. Skiforeningen började med långfärdsskridskoverksamhet runt Oslo. I Sankt Petersburg finns en grupp som åker långfärdsskridskor. Man åker bland annat i Finska viken, Ladoga och på ryska kanaler. Bra klimat- och vattenförusättningar i Sverige finns framförallt i ett band från Värmland, via Närke och över till Mälardalen och Östergötland. Det fruktas dock att den globala uppvärmningen medför att detta bälte förflyttas norrut i framtiden. Från mitten av mars börjar islossningen i södra Sverige och sprider sig sedan norrut. De sista isarna går vanligen upp i början av juni i norra Sverige. De sista långfärdsskridskoturerna brukar dock gå i april då de vatten i norra Sverige som går upp sent ofta har haft mycket snö och bjuder vid avsmältning sällan på bra skridskoåkningsförhållanden. I norra Tyskland finns det förutsättningar för långfärdsskridskoåkning med sjöar och besök av vinterkyla. I Bremen finns en förening, Bremer Eisverein, som helt separat från Stockholms Skridskoseglarklubb byggt upp en skridskokultur som väldigt mycket liknar långfärdsskridskoåkning. Långfärdsskridskosporten saknar en paraplyorganisation men många av föreningarna är anslutna till Skridskonätet. Skridskonätet utgörs huvudsakligen av svenska föreningar, men det finns även föreningar från Finland, Norge, Nederländerna och USA. I Sverige finns många mindre föreningar i mindre orter som är anslutna till Friluftsfrämjandet. De flesta större orter i Sverige har fristående föreningar med långfärdsskridsko på programmet. De tio största föreningarna i världen är. Uppgifter om medlemsantal gäller oktober 2013. På Skridskonätets webbplats finns en omfattande förteckning av långfärdsskridskoföreningar och andra mindre grupper som bedriver långfärdsskridskoåkning i olika delar av världen. För att bedriva omfattande långfärdsskridskoåkning krävs tillgång till dagsaktuell information om åkbara isar. Ofta sker planering av morgondagens turer under kvällen före. För denna planering är information om vilka turer som gjorts och andra isobservationer under dagen är mycket viktig. Detta leder till ett behov av informationsutbyte under kvällens lopp. Detta behov har motiverat uppbyggnad av webbplatser med denna typ av information. Två webbplatser är de mest använda, dels skridskonätets webbplats och dels Isplanket. Skridskonätet ger endast information till medlemmar i deltagande klubbar, medan informationen på Isplanket är helt öppen. Det förekommer långlopp på skridskor. De mest kända är Elfstedentocht i Nederländerna och Vikingarännet sista loppet gick 2017 i Sverige. isdubbar - ett par metallspetsar på handtag (ungefär som vässade skruvmejslar). De används för att ta sig upp ur en isvak ifall man gått igenom isen. ispik - en stav med en metallspets (ungefär som en ovanligt stadig skidstav). Den används för att känna isens bärighet och kvalitet. Den kompletteras lämpligen med en hjälpstav, till exempel en vanlig skidstav. I ledarledda turer kan deltagarna istället för ispik och extrastav använda ett par skidstavar. Ispik och extrastav eller två skidstavar användas för balansens skull, till exempel vid passage av sämre is. På senare år har dubbelpikar (ispikar i par, som ofta kan sättas ihop) blivit allt mer populära. säkerhetslina - (kastlina) en lina som är fäst i ryggsäcken. Med säkerhetslinan kan man dra upp andra ur vattnet, eller själv bli uppdragen med. ryggsäck med midjebälte och grenremmar, innehållande klädombyte i en vattentät påse. Ryggsäcken ska också fungera som flythjälp (därav grenremmarna). karbinhake - (klätterkarbin, karbinkrok). Den används för att fästa kastlinan om man har plurrat och får en säkerhetslina kastad till sig. Den kan även användas för koppling av flera linor till en kedja vid avancerad räddning långt ut på tunn is.
Rörskridskor
Rörskridskor är skridskor där skenan är infälld i ett rör som sedan är fäst i en sko. De blev populära runt 1907-1909. Ett svenskt slangord för skridskor är just 'rör', 'hockeyrör' eller 'bandyrör' etc. Halvrör är samma typ av skena och fäste men utan fast sko. En norsk variant som kallades löpare (tidig modell år 1893) eller rörlöpare (något senare år 1907) var längre (cirka 50 cm) och användes huvudsakligen vid hastighetsåkning. En ytterligare variant av skridsko är den som används som långfärdsskridskor. På de äldre varianterna av långfärdsskridsko fäste man skenan i en träplatta ("stock") och spände fast skon med hjälp av läderremmar. Andra typer av skridskor är.
Skridskosegling
Skridskosegling är segling på is med skridskor på fötterna med någon typ av segel, till skillnad från isjaktsegling och iswindsurfare där seglaren sitter i eller på en farkost/bräda som är försedd med medar. Idag används vanligen följande former av segel: kitewing, draksegel, vingsegel och kite samt trapetssegel och windsurfingsegel där mastfoten vilar mot isen förekommer. På 1800-talet seglades med trapetssegel i bomull och kring sekelskiftet 1900 började drakseglet användas men mer uttalat för tävling och trapetsseglet var fortfarande vanligt på grund av dess smidigt att ha med sig ihoprullat på skridskoturen. Drakseglet har utvecklats mycket med moderna segeldukar och aluminiumstänger och det är idag endast formen som liknar föregångaren från sekelskiftet 1900. På 1970-talet utvecklades vingseglet som är format som en ihålig vinge. I ett vingsegel för skridsko står seglaren inuti vingen och bidrar därför minimalt till luftmotståndet. Toppfarten med vingsegel är inte uttalad eftersom det är omständigheterna som avgör, till exempel kvalité på isytan, storleken på isytan samt hur mycket det blåser, men troligen kan vingseglet komma upp i över 120 kilometer per timme när perfekta förhållanden råder. Detta resonemang gäller alla typer av isseglingsfarkoster. Kring sekelskiftet 2000 började kitewing, det första serieproducerade seglet för bland annat skridskosegling komma in till Sverige från en finsk tillverkare. Idag är kitewing det vanligast förekommande skridskoseglet. Specialgjorda skridskor för issegling har höga medar och stadiga pjäxor. Även andra typer av skridskor kan användas som till exempel långfärdsskridskor och ishockeyskridskor. Skridskosegling finns idag organiserat under Svenska Isseglarförbundet som ett klassförbund och heter Sällskapet Skridskoseglarna. Svenska mästerskapen för skridskosegel avgörs i tre olika klasser: draksegel, vingsegel och kitewing. Svenska mästerskapen med draksegel hölls första gången 1909 och år 1980 avgjordes svenska mästerskapen i segling med vingsegel första gången. År 2007 introducerades klassen för segling med kitewing.
Göran Zachrisson
Göran Zachrisson, född 14 maj 1938 i Stockholm, död 11 augusti 2021 i Djursholm i Danderyds distrikt i Stockholms län, var en svensk golfjournalist och TV-kommentator. Zachrisson var känd för sitt kunnande och sin speciella berättarteknik. Zachrisson var chefredaktör på tidningen Svensk golf åren 1964–1967 och frilansade 1962-1992 på SVT, där han var sysselsatt med golf, segling, skidåkning och intervjuer. Han medverkade vid SVT:s bevakning vid alla OS mellan 1972 och 1992. Från 1966 kommenterade han The Open Championship och många andra golftävlingar i TV. Från början av 1990-talet fram till 2019 frilansade han som golf- och seglingskommentator på Viasat Sport. Han var dessutom golfskribent i många tidningar, förutom i Svensk Golf också i Golf-Store Magazine och Golf Digest. Han hade personlig kontakt med de stora golfspelarna av sin tid såsom Sam Snead, Jack Nicklaus, Arnold Palmer och Seve Ballesteros. Han hade väldigt många resdagar i hela världen i arbetet och utövade sporterna själv aktivt, vilket bidrog till hans insiktsfulla berättarstil. Han har även skrivit en bok om långfärdsskridskor och arbetade i unga år som fotomodell. I mars 2012 intervjuade Göran Zachrisson den svenske lagkaptenen Zlatan Ibrahimović. Intervjun som fick namnet Zlatan Exklusivt sågs av över två miljoner svenska tv-tittare. Zachrisson var medlem i Djursholms GK där han var bankommitténs ordförande och sedan 1992 var han medlem i Royal and Ancient Golf Club of St Andrews, världens mest ansedda golfklubb. Zachrisson var även medlem i Sand GC, Stockholms GK, Svartinge GK, Royal Liverpool GC och Charlton Goch CC. När Zachrisson sommarpratade 18 juli 2007 berättade han bland annat att sonen Jonas spelade i svenska synthpopbandet NASA. Slutet av livet kantades av svårigheter då två av de nära gick bort i cancer: hustrun Gunilla 2012 (efter 20 års sjukdom) och sonen Jonas, 53 år gammal 2019. Göran Zachrisson är begravd på Djursholms begravningsplats. Kollegan Jens Lind gjorde 2020 en dokumentär om Zachrisson för SVT, Göran Zachrisson – porträttet. PGA:s väggplakett, 1994.
