Skidorientering
Skidorientering är orientering på skidor, förkortas Skid-OL. I skidorientering väljer man inte en helt egen väg genom skogen utan det finns skidspår av varierande kvalité och bredd att välja mellan (även om det är tillåtet att åka utanför de markerade spåren). I skidorientering åker man i fristil men på smala spår blir skäret kortare på grund av bredden, därför finns det en typisk skidorienterings-stil som är en blandning av klassisk stakning och fristil med korta steg. Tidigare genomfördes tävlingarna på snö- och istäckta skogsbilvägar, vilket ledde till att fristilstekniken utvecklades tidigt bland skidorienterarna. Numera körs tävlingarna i preparerade skidspår, men fortfarande med ett orienteringsmoment som skiljer sporten från vanlig längdskidåkning. Sporten har vid flera tillfällen ingått bland de grenarna i den årligen arrangerade SM-veckan. Skidorientering kan kopplas samman med de allra första försöken till skidåkning. Skidorientering blev tävlingsidrott i slutet av 1800-talet, det vill säga ungefär samtidigt som längdskidåkningen, men hette ursprungligen budkavlelöpning och kunde försiggå såväl till fots som på skidor. År 1887 höll skidklubben SK Vidar i Sundsvall i Sverige den första kända tävlingen i skidorientering. Men den tävling som kom att medföra skidorienteringens genombrott var Skidfrämjandets budkavletävling år 1900. I denna tävling fick åkarna fritt välja väg mellan kontrollerna. Tävlingarna på den här tiden var ganska så långa och utdragna. Den första budkavlen hade till exempel start i Bollnäs, växlar i Hudiksvall och Sundsvall samt mål i Härnösand. Den banan var 175 kilometer lång och det segrande laget, Härjedalens IF, vann på drygt 28 timmar. Det är kortare banor och vinnartider i dag. SM i budkavlelöpning på skidor anordnades första gången 1910. Skidorientering godkändes 1949 av IOK men ännu har ingen OS-arrangör tagit med grenen på sitt program. Världsmästerskapen hade premiär 1975. Fram till den 30 juni 2011 var den svenska skidorienteringen en gren inom Svenska Skidförbundet, men flyttades då över till Svenska Orienteringsförbundet. Innan flytten var det bara i Sverige och Danmark som skidorienteringen inte tillhörde det nationella orienteringsförbundet. Kartan som används vid skidorientering skiljer sig mycket från den som används vid vanlig orientering. På en skidorienteringskarta finns färre detaljer än på en karta för fotorientering. Kartan har ljusgröna linjer som markerar var det finns skidspår. De gröna linjerna finns i olika varianter som indikerar åkhastigheten i skidspåren (kvalité och bredd), där en tjock linje är ett brett spår som är preparerat av pistmaskin, en streckad linje är ett spår som är smalt men preparerat av skoter, och en prickad linje är ett spår som är väldigt smalt och bara preparerat med skidor. För att kunna läsa kartan samtidigt som man åker skidor har skidorienterare ett kartställ som fästs på magen med hjälp av en sele. Skidor och stavar används precis som i längdåkning. Eftersom skidorientering åks i fristil används skateskidor utan fästvalla, och skidorna är lite kortare än i längdåkning. Man använder också lite kortare stavar i skidorientering för att få full effekt av stakningen, främst i uppförsbackar. Kompass används ofta av skidorienterare. Ett stämplingssystem används för att bevisa att man hittat alla kontroller. Idag används elektroniska system som Sportident eller Emit. För att slippa stanna vid varje kontroll och tappa fart så används oftast ett så kallat "touch-free"-system vilket innebär att åkarna kan svepa med handen i närheten av kontrollen för att stämplingen ska registreras.
Sverige i olympiska vinterspelen 2010
Sverige deltog i de Olympiska vinterspelen 2010 i Vancouver i Kanada med en trupp på 106 aktiva. Peter Forsberg var svensk fanbärare vid invigningen och Marcus Hellner bar fanan vid avslutningen. Överlag var detta OS Sveriges näst bästa genom tiderna, med 5 guld, 2 silver och 4 brons för totalt 11 medaljer. Fortfarande är det olympiska vinterspelen 2006 i Turin i Italien som är det bästa OS för Sveriges del om man räknar antal guld, då man inkasserade 7 guld, 2 silver och 5 brons för totalt 14 medaljer. Bästa placering i medaljligan(den som används mest eftersom det inte finns en officiell medaljliga) är fortfarande OS 1948 då Sverige blev delad etta med Norge. Inför tävlingarna var i svensk massmedia Helena Jonsson det största medaljhoppet, hon hade imponerat stort under det sista året inför spelen, både i världscupen och vid VM 2009. Bland övriga ansågs Anja Pärson, Charlotte Kalla, Anna Holmlund, Anna Carin Zidek och Emil Jönsson tillhöra de individuella svenska idrottarna med störst medaljchans. Bland lagidrottarna sågs främst Tre Kronor och damerna i curling som rimliga guldhopp. Tidningen Sports Illustrated tippade före OS att Sverige skulle ta 16 medaljer, varav två guld. Sveriges Olympiska Kommittés målsättning var tio medaljer. Längdskidåkning 10 km fristil damer: Charlotte Kalla. Dubbeljakt herrar: Marcus Hellner. Stafett herrar: Daniel Rickardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner. Skidskytte 12,5 km jaktstart herrar: Björn Ferry. Curling Svenska damlandslaget, Lag Norberg: Cathrine Lindahl, Eva Lund, Anette Norberg, Anna Le Moine och Kajsa Bergström (reserv). Längdskidåkning Dubbeljakt damer: Anna Haag. Sprintstafett damer: Anna Haag och Charlotte Kalla. Alpin skidåkning Alpin superkombination damer: Anja Pärson. Slalom herrar: André Myhrer. Längdskidåkning Dubbeljakt herrar: Johan Olsson. 50 kilometer masstart herrar: Johan Olsson. Lina Andersson var bland de uttagna i längdtruppen, men blev tvungen att lämna återbud på grund av flera förkylningar.
Olympiska vinterspelen
Tyrolerstaden Innsbruck var värd vid spelen 1964. Återigen var snötillgången dålig och den österrikiska armén fick kallas in för att frakta snö till anläggningarna. Bob återkom som gren och nya delgrenar introducerades inom backhoppning och damernas längdskidåkning. Rodel togs upp på programmet. Nu hölls spelen i Asien. Den japanska staden Sapporo stod värd. Stor fråga var professionalismen, IOK:s ordförande Avery Brundage hotade att stänga av flera utförsåkare. Till slut blev det bara Karl Schranz, som hade tjänat mest pengar på tävlandet. Här åkte man också för sista gången på skidor helt gjorda av trä. Spelen skulle egentligen ha avgjorts i Denver, Colorado, USA, men invånarna hade protesterat så kraftigt mot planerna att man avbröt planerandet redan 1972. Tidigare hade Whistler, British Columbia, Kanada ansökt om spelen och budet gick till dem men den nya regeringen i provinsen tackade nej. Innsbruck fick arrangemanget för andra gången. Nya grenar var isdans och 1 000 meter hastighetsåkning på skridskor för herrar. Spelen återvänder till USA och hölls i Lake Placid i delstaten New York. Folkrepubliken Kina gjorde debut vilket gjorde att Taiwan beordrades tävla under nytt namn vilket de vägrade att göra och de bojkottade spelen. Uppmärksammade händelser var bland annat då USA vann ishockeyguldet, och bland annat slog Sovjetunionen i slutspelsserien, samt då Sveriges Thomas Wassberg vann herrarnas 15 kilometer längdskidåkning med 1/100 sekund före Finlands Juha Mieto. Ingemar Stenmark vann också Sveriges första guldmedalj någonsin i utförsåkning, han vann guld i både slalom och storslalom. Överraskningen Sarajevo arrangerade spelen och var fram tills OS i Sotji 2014 de enda vinterspelen som organiserats i det gamla "östblocket". Ingen jugoslav hade tidigare tagit medalj vilket dock Jure Franko ändrade på med en silvermedalj i storslalom. Damerna fick en ny gren, 20 kilometer längdskidåkning. Sverige gjorde ett hyfsat bra spel med bland annat guld till Thomas Wassberg och Gunde Svan på längdskidor samt Thomas Gustafson på skridskor. Staden Calgary i Alberta, Kanada genomförde de första längre tävlingarna. Arrangemanget hade växt så att man nu behövde 16 dagar för att kunna genomföra allt. Nytt var skridskotävlingar på kort bana (shorttrack) och freestyle, båda dock endast som uppvisningsgrenar. Thomas Gustafsson från Sverige firade stora framgångar genom dubbla OS-guld på både 5000 och 10000 meter skridskor. Sista gången vinterspelen avgjordes samma år som sommarspelen var i franska regionen Savoie och staden Albertville som egentligen bara var värd för 18 grenar. Uppvisningsgrenarna från 1988 var nu med som fullvärdiga grenar. Curling var uppvisningsgren, och skidskytte för damer fanns för första gången med på programmet. Splittringen av "östblocket" medförde att en mängd nya nationer deltog. De baltiska staterna deltog var för sig medan övriga tidigare Sovjetrepubliker tävlade under gemensamt namn, "Oberoende staters samvälde" (OSS). Första medaljen till en deltagare från södra halvklotet delades ut, då Nya Zeelands Annelise Coberger tog medalj i damernas slalom. Norge stod värd igen, denna gång i Lillehammer. Efter ett tidigare beslut hölls spelen redan 2 år efter de förra och inte samma år som sommarspelen. Programmet hade utökats ytterligare. En mängd nya stater deltog och Sverige vann sitt första olympiska guld i ishockey efter straffslag av bland andra Peter Forsberg och en räddning av Tommy Salo. 2 000 deltagare hade spelen i japanska Nagano vilket var nytt rekord. Nya sporter på programmet var snowboard och curling. Damerna premiärspelade ishockey och herrarnas turnering tillät för första gången professionella att delta. USA och Kanada var förhandsfavoriter men Tjeckien vann herrguldet genom att finalslå Ryssland, medan USA vann damguldet genom att finalbesegra förhandsfavoriten Kanada. Sverige gjorde ett skralt vinter OS med endast 2 silvermedaljer och ett brons.
Holmenkollen
Bergsryggen har sin topp på 588 meter över havet där utsiktstornet Tryvannstårnet står. Holmenkollenbacken ligger på 371 meter över havet. Hoppbacken och de övriga anläggningarna förvaltas och drivs av Skiforeningen (eg. Foreningen til Ski-Idrettens Fremme). Redan 1903 var utlänningar med i tävlingarna. Första utlänning som vann i Holmenkollen var finske Anton Collin som vann 50 km 1922. Sven Selånger (Sverige) var första utlänning att vinna i hoppbacken (1939). I kombinationstävlingen vann förste icke-norrman 1947 (Sven Israelsson, Sverige). Kronprins Olav deltog i backhoppningstävlingen 1922 och 1923. Kombinationen backhoppning och längdskidåkning, Nordisk kombination ansågs som det yppersta av skidsport. Damenes pokal utdelades första gången 1884 i Husebyrennet, men utdelades i Holmenkollen när tävlingarna flyttades. Från början tilldelades pokalen en utövare med goda prestationer och stor charm. Detta ändrades sedan till att pokalen utdelas till den utövare i nordisk kombination som vinner backhoppningen. Bara två gånger har pokalen inte utdelats, då utövarens längdåkning ansågs för svag. Från 1900 infördes längdskidåkning som tävling i Holmenkollen, först 30 km. Den klassiska 5-milen i "Kollen" infördes 1902. Varje år körs i slutet på säsongen en femmil för herrar och tremil för damer, som ingår i världscupen. I 1933 kom 18 km längdskidåkning på programmet (ändrad till 15 km från 1954). Från 1954 fick damerna deltaga i längdåkningstävlingar. Från början var det 10 km, 1967 tillkom och 20 km 1981. Juniortävlingar tillkom 1959, 10 km för män (15 km från 1963), och 5 km för kvinnor junior från 1975. Från 1905 infördes rena backhoppningstävlingar för utövare över 32 år. Från 1933 blev det egentliga Holmenkollrennet införd: backhoppningstävling för alla över 20 år (senare ändrat till över 16 år). 1947 blev alpint, med slalom och störtlopp för båda könen, tillagda i programmet (från 1951 kom också storslalom med). Alpintävlingarna (kallade Holmenkollen Kandahar) arrangerades utanför Holmenkollområdet. Alpint försvann från programmet då FIS började arrangera världscup. VM 1930:VM 1930 ägde rum i Holmenkollen mellan den 27 februari och 1 mars 1930. Det tävlades i fyra grenar, 18 km och 50 km längdskidåkning, nordisk kombination (backhoppning + 18 km längdskidåkning) och backhoppning. Norge tog trippel i grenarna där backhoppning ingick och en dubbel i 18 km längdskidåkning. Sven Utterström, Sverige vann 5-milen. OS 1952: Olympiska vinterspelen 1952 var de sjätte i ordningen, men de första, som inte förlades till typiska turistorter, utan till Norges huvudstad Oslo. De blev det vanliga folkets OS. Ännu en skillnad var att denna gång fick de aktiva tävla på låglandsnivå, varigenom problem med höghöjdsanpassning inte existerade. Spelen blev en verklig publiksuccé eftersom inte mindre än ca 533 000 åskådare såg spelen på plats. Det var en storslagen siffra för de olympiska vinterspelen. Man kan jämföra med 1936, då spelen hölls i Garmisch-Partenkirchen, när 135 000 åskådare setts som spelens genombrott publikmässigt. Holmenkollen blev ombyggd inför OS under ledning av arkitekterna Frode Rinnan och Olav Tveten. Tornet i hoppbacken blev byggt och omgjorda hoppet rymde nu Skidmuseet och en restaurang. Man grävde ut Besserudtjernet och byggde permanenta läktare, domartorn och en läktare för kungahuset. 30 länder deltog i spelen. För Nya Zeeland och Portugal var det de första vinterspelen. Av de båda tyska staterna deltog endast Västtyskland. Norge blev bästa nation med 7 guld, 3 silver, 6 brons, före USA med sina 4 guld, 6 silver, 1 brons och Finland med 3 guld, 4 silver 2 brons. Sverige tog 4 bronsmedaljer.
Skidskytte
Skidskytte eller biathlon, är en vintersport och precis som namnet antyder en kombination av två sporter, längdskidåkning och skytte. I skidskytte användes tidigare, precis som inom längdskidåkningen, klassisk stil men 1986 godkändes fristil i skidskytte. Sporten har sitt ursprung i Norge där norska soldater utövade den i något annorlunda form. Den första kända tävlingen ägde rum 1767 då gränssoldater i Norge tävlade mot varandra i olika grenar som att träffa måltavla under utförsåkning på skidor, distanslopp på skidor, slalom och störtlopp. Grenarna premierades med pengar var för sig och var således inte en kombinationsidrott av skytte och längdskidåkning. Gradvis blev sporten vanligare i Skandinavien och utövades mycket av militärer som alternativ träning. Under namnet Militärpatrull fanns kombinationen av skidåkning och skytte med som en gren i de olympiska vinterspelen 1924, och som en uppvisningssport 1928, 1936 och 1948. Därefter kom sporten inte med på det olympiska programmet förrän 1960 eftersom man internationellt inte kunde enas om reglerna. För att stimulera skid- och skytteintresset i Sverige, samt som ett uttryck för Sveriges försvarsvilja under andra världskriget, instiftade Svenska Dagbladet 1940 Skidskyttemärket med devisen "frihetens värn". Intresset för skidskytte var tidigare starkt begränsat till ett fåtal länder, men under 1950-talet började populariteten öka i Sovjetunionen och Sverige. De första världsmästerskapen hölls 1958 i Saalfelden, Österrike. Då tävlades det bara i 20 km individuellt eller distans som det framförallt kallas numera. Endast herrar deltog, damerna började tävla i världsmästerskap 1984, och vid olympiska spelen i samband med vinterspelen 1992 i Albertville. Från och med 1978 slutade man att använda grovkalibriga vapen och skjutavståndet 150 meter, och började istället att använda finkalibriga vapen (.22 Long Rifle) och ett skjutavstånd på 50 meter. Mekaniska måltavlor började användas i samband med olympiska vinterspelen 1980 i Lake Placid, New York, USA. 1985 introducerades fristil inom längdskidåkningen och året därpå godkändes stilen inom skidskytte. 1948 bildades Union Internationale de Pentathlon Moderne et Biathlon (UIPMB) för att standardisera reglerna i skidskytte och modern femkamp. 1993 bröt man ut skidskytte ur UIPBM och bildade Internationella Skidskytteförbundet International Biathlon Union (IBU). Svenska Skidskytteförbundet bildades 1986. De tävlande åker skidor runt en bana, beroende på vilken disciplin de tävlas i skjuter man två eller fyra gånger. Hälften i liggande och hälften i stående. Beroende på skytteprestationen får man tillägg i tiden eller extra sträcka att åka. Alla tekniker är tillåtna i skidskytte vilket betyder att skate är att föredra eftersom det går fortast. Numera åker alla skate under tävlingarna. I distans, jaktstart och masstart skjuter man fyra gånger, två i liggande och två i stående. I sprint och stafett skjuter man två gånger, en gång i liggande och en gång i stående. Varje skjutning består av fem skott. Skjutavståndet är 50 m och måltavlans diameter i liggande är 45 mm och i stående är den 115 mm. Geväret måste väga minst 3,5 kg och ammunitionen som man använder sig av är av kaliber .22 Long Rifle. I distanstävlingar leder varje missat skott till en tilläggsminut medan man i övriga grenar tvingas åka en straffrunda på cirka 150 m. I stafett har man förutom sina fem ordinarie skott även tre extraskott att ta till för att träffa måltavlorna med innan man eventuellt måste genomföra straffrundor. 20 km för herrar och 15 km för damer med intervallstart. Detta är den äldsta disciplinen i skidskytte. De tävlande skjuter fyra gånger i följande ordning: liggande, stående, liggande, stående. Totalt 20 skott, för varje bom får man 1 minuts tillägg i totaltiden. Världscupen och världsmästerskapen i skidskytte hålls av tradition på ett mindre antal platser. 1948–1949: Tom Wiborn (Sverige).
