Kostymör
Kostymör är ett teateryrke som har det yttersta ansvaret för alla scenkostymer i en teaterproduktion. En kostymör ska se till att scenkostymerna underhålls, det vill säga de ska tvättas, patineras, strykas och dessutom hängas på rätt plats. Kostymören ska se till att kostymernas utseende överensstämmer med kostymdesignerns teckningar och anvisningar. Under kostymören lyder bland annat kostymassistenter, påklädare, patinerare och skräddare.
Teaterregissör
Teaterregissör, ett av de tyngsta ledaryrkena inom teatern. Teaterregissören har det konstnärliga och slutgiltiga ansvaret för det sceniska uttrycket för en teaterproduktion. Leder och planerar arbetet själv eller tillsammans med ex. regiassistent, kostymör, scenograf, koreograf och andra kreativa yrken inom teatern.
Svenbörje Gaborn
Svenbörje Gaborn, född Sven Börje Jönsson 31 januari 1917 i Åhus, död 18 februari 2013 i Kristianstad, var en svensk modedesigner och kostymör, verksam i över 60 år. Han hade under 1940- och 1950-talen sin verksamhet i Stockholm, Ateljé Gaborn, som producerade såväl couture som scenkostymer. Han arbetade på 1970-talet i Köpenhamn som modedesigner, kostymör och med scenografi för teater, film och cirkus. 1983 kom han tillbaka till Sverige och började ett långt samarbete med Nöjesteatern. Arbetet för Nöjesteatern kröntes med Guldmasken för bästa kostym (Csardasfurstinnan) 1997. Efter en stroke 2003 drog han sig tillbaka som pensionär i Vinslöv, men fortsatte att sy en del kostymer samt kläder till sig själv. Gaborn var son till Anna (f. Nilsson) och Frans Jönsson. Föräldrarna skilde sig när Svenbörje var 3-4 år gammal och modern flyttade med sonen hem till sina föräldrar i Åhus. Modern stod sin son väldigt nära och hjälpte honom mycket. Hon flyttade med upp till Stockholm och drev under ett antal år Ateljé Gaborns Eftr. på Grevgatan 26. När sonen flyttade till Ekeby 1983 köpte hon ett hus i närheten och bosatte sig där. Ett erbjudande han fått från modedesignern Edward Molyneux, att komma och arbeta för honom i Paris, satte kriget stopp för. Istället fick han 1939 morföräldrarnas hjälp att hyra en lokal på Riddargatan i Stockholm för att söka försöka slå sig fram som modedesigner där. Lokalen han hyrde var både ateljé och bostad. En av de första åtgärderna han gjorde, för att nå framgång som modedesigner, var att byta efternamn till Gaborn. Gaborn kom tidigt i kontakt med Ebba Falk, danskonstnär och danspedagog, och sydde scenkostymer till hennes dansuppvisningar. Även hans syssling Maritta Marke blev en nyckel till teater- och revyvärlden. I en intervju berättar han att han i all hast fått göra en hatt till en premiär på Carltonteatern, där Marke var engagerad, "och detta ledde till ett 18 år långt samarbete med Gösta Bernhard och Stig Bergendorff". År 1943 hade Gaborn sin första modevisning på restaurangen Riche. Gaborn designade och sydde till många av den tidens svenska berömdheter - Gösta Bernhard, Tutta Rolf, Sickan Carlsson, Gunnel Broström, Git Gay med flera. Han designade och sydde åt Zarah Leander samt följde med henne på en del turnéer. Lilian Craig designade och sydde Gaborn upp kläder till. 1960 lämnade Gaborn Sverige. Han tog sig, via Schweiz till Puerto de la Cruz på Teneriffa. Där hyrde han andra våningen i ett hus nere vid den gamla fiskehamnen. Med önskemål inspirerade av tidens prinsessbröllop skapade han brudklänningar till spanska societeten, och han skapade dräkter till den årliga karnevalen. Efter nio år på Teneriffa flyttade han till Danmark. Mellan åren 1970 och 1983 arbetade han med samtliga stora teatrar i Köpenhamn utom Det Kongelige Teater. Förutom att arbeta med scenkostymer gjorde Svenbörje även scenografi och kostymer för film. I det Danske Filminstituts databas är han registrerad för kostymer i filmerna Mig og mafiaen, med bland andra Dirch Passer, samt På'en igen Amalie 1973. Han gjorde även scenkostymerna till Brödrene Olsen till deras turné i Östtyskland och Japan 1974. 60 år gammal, startade Gaborn 1977 en ny karriär, han sydde och tog hand om scenkläderna till Cirkus Arena. Från Cirkus Arena fortsatte han som kostymansvarig och clown på den stora Cirkus Benneweis. Han var "inkastare", pausclown, men fick även egna nummer som clownen Gabo. Även sedan han lämnat Danmark, 1983, fortsatte han en tid att arbeta som clown för Cirkus Regal. När Gaborn flyttade tillbaka till Sverige, till Ekeby utanför Helsingborg, var det med tanken att slå sig till ro som pensionär. Året var 1983 och han hade fyllt 66 år. Men i Ekeby blev det ett samarabete med Helsingborgsrevyn och Nöjesteatern. Gaborn tilldelades 1997 års Guldmasken, privatteatrarnas pris, för de kostymer han gjort till uppsättningen av Csárdásfurstinnan. 1973 – Jag och maffian. 1973 – På'en igen Amalie.
Matador (TV-serie)
Matador är en dansk dramaserie från 1978–1982 skapad av Lise Nørgaard och Erik Balling, efter en idé av Nørgaard. Nørgaard och Balling skrev manus tillsammans med Paul Hammerich, Karen Smith och Jens Louis Petersen. För de tecknade vinjetterna som inleder och avslutar varje avsnitt stod Arne Ungermann. Seriens musikaliska tema komponerades av Bent Fabricius-Bjerre. I rollerna ses bland andra Jørgen Buckhøj, Ghita Nørby, Holger Juul Hansen, Malene Schwartz och Helle Virkner samt en rad andra framstående danska skådespelare. Serien följer livet i en dansk småstad från 1929 fram till 1947 och är en dansk motsvarighet till Herrskap och tjänstefolk. Serien hade svensk premiär på Kanal 1 den 14 mars 1988. Serien tar sin början 1929 då den handelsresande änkemannen Mads Andersen-Skjern med son anländer till den lilla sömniga landsortsstaden Korsbæk på Sjælland. Han inser snabbt att stadens näringsliv har stagnerat och ser möjligheterna att slå sig in på marknaden och erbjuda invånarna ett modernare alternativ. Han startar därför, i konkurrens med det förnäma och anrika Damernes Magasin, en egen klädekipering under namnet Tøjhuset. Där kan han ta tillvara arbetarklassens behov och slantar, vilka inte mottas i den alltför förfinade modebutiken. Skjerns tilltag ses inte med blida ögon av stadens societet, särskilt inte när Damernes Magasin några år senare helt utkonkurreras och Skjern istället öppnar egen bank i lokalerna. Den i staden uppburna familjen Varnæs står sedan dag ett på motsatt sida, då de är gamla vänner med modebutikens ägare, Albert Arnesen, och instinktivt tar hans parti i motståndet mot inkräktaren. Hans Christian Varnæs är bankdirektör och även om han inser Skjerns duglighet och Arnesens oduglighet stöttar han ändå Arnesen ekonomiskt, medan han vägrar att göra affärer med Skjern. Detta enbart grundat på gamla lojaliteter, snarare än sunda affärsmässiga bedömningar. Varnæs riskerar därmed även bankens finanser, går miste om utvecklingsmöjligheter samt att få in pengar istället för att bekosta misskötta affärer. Försöken att blockera nykomlingen från att etablera sig i deras traditionstyngda stad misslyckas dock fullständigt och får istället motsatt verkan. Stadens ledande krets har totalt underskattat vem de har att göra med, de är så vana att få sin vilja igenom att de är helt oförberedda på konkurrens och opposition på något plan. Allt detta grundlägger en bitter fejd mellan familjerna, som ska komma att bestå och påverka många invånare i Korsbæk, inte bara de direkt inblandade. Åren går och vi får följa Mads Andersen-Skjerns framgångssaga i skuggan av 1930- och 40-talens politiska och samhälleliga utveckling, med bland annat depressionen och ockupationen av Danmark. Krönikan avslutas år 1947 och det är mycket och många som har hunnit förändras under den tiden. Titeln "Matador" anspelar på sällskapsspelet Monopol, som i Danmark kallas Matador. I Danmark förekommer det att personer med makt benämns som just "matadorer". Korsbæk är en fiktiv stad och namnet är en sammanslagning av två sjælländska städer: Korsør och Holbæk. Kostymtecknare och kostymör för tv-serien var Ulla-Britt Söderlund (som tidigare vunnit en Oscar för kostymerna till Stanley Kubricks film Barry Lyndon). Matador kom att bli en stor tittarsuccé i sitt hemland Danmark, men även i Sverige där den visats åtskilliga gånger både i SVT och TV4, TV4 Guld samt Axess tv. I Danmark sågs ett enskilt avsnitt under repriseringen 1986 av 3,6 miljoner danskar. Det var fortfarande 2010 tittarrekord i Danmark. Matador är upptagen i Danmarks kulturkanon. Serien är utgiven på 12 dvd-skivor och har sålt i 1,4 miljoner exemplar i Danmark, den mest säljande dvd:n alla kategorier någonsin i Danmark. Serien har sålts till en rad länder och gjort stor succé även i Tyskland.
Per Jonsson (koreograf)
Per Jonsson, född 18 augusti 1956 i Färila i Hälsingland, död 2 december 1998 i Stockholm, var en svensk dansare och koreograf. Jonsson växte upp på bondgården Per-Månsgården i släktens ägo sedan 1600-talet i den lilla byn Hyttebo vid Färila. Tidigt började han spela bland annat fiol i traktens spelmanslag och började på musiklinjen vid Statens normalskola i Stockholm som 16-åring och studerade med fiol som huvudinstrument 1972-74. I Stockholm kom han i kontakt med baletten och studerade till dansare på Balettakademien 1974-77, varefter han dansade 1976-81 i ett flertal mindre ensembler som Dansteatern, Pyramiderna, L'Etoile du Nord, Vindhäxor, Firework och turnerade runt i skolor med gruppen Svängrum under tre års tid. Han medverkade även en tid som dragshowartist i gruppen After Dark. Jonsson studerade 1981-84 vid Danshögskolans koreografilinje och fick 1985 stipendium vid American Dance Festival i North Carolina. Hans intresse var helheten och brukade ofta engagera sig i de flesta delar av de dansverk han skapade, som scenograf, kostymör, ljussättare. Genomgående grundtematik i hans arbete var "tiden och rummet", vilket återspeglades i de ständigt återkommande tempoförändringarna och pendlande rytmtillstånden i de ofta gåtfulla, rituella verken, inspirerade av naturmystik, den hälsingska folkkulturvärlden, mytologisk och gammaltestamentlig urtid. I stället för berättande handlade det om att återge ett intuitivt tillstånd. Han arbetade på en mängd olika, fria scener – inte minst på Fylkingen, Kulturhuset, Moderna dansteatern och Dansens hus i Stockholm – förutom att han från 1983 började verka emellanåt på Kungliga Teatern. 1989-91 var han ledare för Danshögskolans koreografilinje, 1995-96 var han knuten till Dansens hus som huskoreograf "in residence" och i omgångar 1991-92 och 1998-99 verkade han via sitt eget Per Jonsson Dance Company. 1994 gjorde han koreografin till Nobelfesten i Stockholms stadshus. Flera av hans verk har även sänts i Sveriges Television. Förutom i Sverige arbetade han på Island, i England, Portugal, USA och med Finlands nationalbalett. Då musiken var mycket viktig för honom valde han att arbeta i princip enbart med ny specialskriven musik, oftast av svenska tonsättare som Peter Bengtson, Dror Feiler, Lars Åkerlund, Jan Sandström, Marie Samuelsson och Åke Parmerud. Med verket Den leende hunden 1986 inleddes också ett samarbete med Sven-David Sandström, som kom att få stor betydelse för dem båda och sträckte sig över sju verk under ett antal år. Han samarbetade också med slagverksensemblen Kroumata. Jonsson arbetade bland annat med Cullbergbaletten och brittiska Rambert Dance Company. Jonssons första koreografiverk var Golek (1981) med ett improviserat sångsolo av Marie Samuelsson. Året efter väckte han uppmärksamhet med Gabok. Det stora genombrottet kom redan med examensproduktionen Schakt med Kungliga Baletten (1983) med musik av Peter Bengtson, som han sedan också samverkade med i Belthane (1984), "Lammas" (1985) och Dance II (1988). Med Sven-David Sandström gjorde han centrala verk som Den leende hunden (1986), Nimrûd (1987), Dance I (1987), Avsked/Dance III (1988), Den elfte gryningen (1988), Ayas öga (1992) och Jupiter is Crying (1995). Han experimenterade ibland med udda dansmiljöer och till och med ute i naturen. Han anses av många vara en av den moderna dansens mest betydande koreografer och hans verk har uppförts på många scener runt om i världen. Flera av hans verk har erhållit priser internationellt. Jonsson led under större delen av sitt liv av regelbundna depressioner och prestationsångest, till följd av detta begick han självmord i december 1998, dagen innan hans sista verk Rivers of Mercury hade premiär. Under hösten 2006 spelade Skånes dansteater föreställningen Pers Planet, som var en hyllning till Jonssons insatser för dansen. 1982 – Dans med Björn och Per (tillsammans med Björn Elisson). 1983 – Morgondagen är en ofödd sång (SVT). 1983 – Schakt (även SVT).
I örnens klor
I örnens klor (engelska: Shining Through) är en amerikansk dramafilm som utspelar sig under andra världskriget. Den hade biopremiär i USA den 31 januari 1992. David Seltzer står för regin och historien är baserad på en bok av Susan Isaacs. I huvudrollerna ses Michael Douglas, Melanie Griffith och Liam Neeson. Året är 1940 och andra världskriget pågår. Den amerikanska sekreteraren Linda Voss (Melanie Griffith) övertalar Ed Leland (Michael Douglas), överste inom USA:s underrättelsetjänst, att under täckmantel få resa till Nazityskland som spion. Voss förs till fiendens linjer och lyckas ta sig ända in i hemmet till en högt uppsatt SS-officer (Liam Neeson). Voss har nu att slutföra sitt farliga uppdrag och ta sig helskinnad ur Tyskland. Kostymören Marit Allen designade filmens kläder, bland annat Griffiths vita aftonklänning i sidengeorgette och crêpe de chine. Michael Douglas - Ed Leland. Melanie Griffith - Linda Voss. Liam Neeson - Franz Dietrich. John Gielgud - Sunflower.
In the Penal Colony
In the Penal Colony (I straffkolonin) är en kammaropera i en akt och 16 scener med musik av Philip Glass och libretto av Rudy Wurlitzer. Operan bygger på Franz Kafkas novell "I straffkolonin". Verket beställdes av ACT Theatre i Seattle där den hade premiär den 31 augusti 2000. Speltiden är ca 80 minuter och den är skriven för två sångare (tenor och basbaryton) och en stråkkvintett. Kafkas skrämmande novell omarbetades till pjäs av Steven Berkoff 1969. Glass valde att använda sig av den som bas för sin opera. Tillsammans med sin före detta hustru JoAnne Akalaitis arbetade de av och an på verket i tre års tid innan de fick en beställning från ACT Theatre i Seattle. Akalaitis hade ett nära samarbete med librettisten Rudy Wurlitzer för att överföra historien till scenen. Hon regisserade även premiäruppsättningen. Glass kallade verket för en "fickopera" och valde medvetet kammaroperans småskaliga format för att om möjligt underlätta framtida uppsättningar. I Kafkas berättelse talar endast två av de fyra karaktärerna, Officeren och Besökaren, vars roller i operan motsvaras av en basbaryton och tenor. Liksom i berättelsen förblir Fången och Vakten stumma. Akalaitis lade till en femte karaktär i premiäruppsättningen, Kafka själv, som är berättare och iakttagare. Berättarens texter valdes ut av Akalaitis från Kafkas dagböcker. Operans musik framförs av en stråkkvintett. I originaluppsättningen spelare de även rollerna som musiker från straffkolonin och uppträder både som soldater och civila. Världspremiären av operan ägde rum den 31 augusti 2000 på ACT Theatre och var en samproduktion med Court Theatre i Chicago, vilken satte upp operan senare samma år. John Duykers, som hade sjungit rollen som Mao Tse-tung i John Adams opera Nixon in China, var Besökaren och Herbert Perry, som hade sjungit rollen som Vasco da Gama i Glass The White Raven var Officeren. Perrys tvillingbror Eugene alternerade med honom i rollen. Alan O. Johnson dirigerade the Metropolitan String Ensemble. Scenograf var John Conklin, kostymör Susan Hilferty och ljussättare Jennifer Tipton. In the Penal Colony framfördes av the ACT Theatre till 1 oktober. Med samma ensemble överfördes senare produktionen till Court Theatre i Chicago i december 2000. Premiären i New York City ägde rum i juni 2001 där den framfördes av Classic Stage Company. Den tyska premiären sattes upp i november 2002 i Berlin. Den 23 januari 2009 hade operan fransk premiär på Opéra National de Lyon. Den engelska premiären ägde rum i Linbury Studio Theatre i Londons Royal Opera House den 15 september 2010. Vid det tillfället framfördes den som en samproduktion med Music Theatre Wales som senare tog den på turné i åtskilliga brittisks städer. Operan spelades tre föreställningar i maj 2011 på Theater der Künste i Zürich som en del av the Philip Glass Festival och premiären i Australien ägde rum på National Institute of Dramatic Arts Parade Playhouse i Sydney den 7 april 2012. Efter att Akalaitis originaluppsättning sattes upp i Seattle, Chicago och New York City har senare uppsättningar varierat antalet icke-talande roller samt stråkkvintetten. Uppsättningen i Opéra National de Lyon lade till en andra stum Vakt. Uppsättningen i The Music Theatre Wales eliminerade Vaktens roll. Uppsättningen i Australien placerade stråkkvintetten utanför scenen och handlingen utspelades i en sjukhusliknande korridor. Ingen av dessa senare uppsättningar använde sig av Kafka som berättare. Glass: In the Penal Colony – Michael Bennett (The Visitor), Omar Ebrahim (The Officer), Music Theatre Wales, Michael Rafferty (conductor). Recorded October 27–28, 2010. Label: Orange Mountain OMM0078.
