Hyvel
Hyvel är ett verktyg med ett eller flera utskjutande skärstål som används för att skära bort (alternativt jämna till) det yttersta lagret på ett ämne av trä. Eldrivna hyvlar kallas ibland hyvelmaskiner. Sammansatta ord med hyvel används även för skärande verktyg av andra slag. En traditionell handhyvel består av en handtagsförsedd stock av hårt träslag, gärna bok. Stocken har försetts med ett speciellt utformat hål. I detta hål nedstickes stålet, som fasthålles i ett noga injusterat läge med hjälp av en kil. Den del av hyveln, som glider mot det som skall hyvlas, kallas sula. Äldre hyvlar saknade spånbrytare, ett stål som kan justeras i höjd mot själva hyvelns skärstål. Den enklaste varianten förs för hand över materialet varvid en kniv skär bort det översta lagret. En profilhyvel har knivar som kan bearbeta materialet till önskad form. Senare har stocken utförts i stål, och kilen (också i stål) har modifierats på olika sätt för att underlätta stålets exakta injustering. Pionjär inom området hyvlar av stål är USA-firman Stanley. För handhyvling med större kapacitet används elhyvlar med roterande kuttrar med knivar. Det finns även stationära maskiner såsom rikthyvel och planhyvel samt olika listhyvlar. För profilhyvling som tidigare utfördes för hand finns olika fräsmaskiner att tillgå. Den primära användningen av hyvlar är att jämna till ytor. Hyvlar brukas när den ojämna eller utskjutande delen är mindre än vad som är praktiskt att ta bort med en såg eller annan kapningsutrustning, men större än vad som är praktiskt att slipa bort med en fil eller ett sandpapper. Vid användning av hyvel produceras rester, såsom flis eller spån. Falshyvel är ett handverktyg för framställning av fals inom träbearbetning. Det finns olika typer av falshyvlar, dels den som har dubbla, ställbara anhåll för inställning i sid- och djupled samt förskär för att skära av fibrerna vid falsning tvärs över fiberriktningen och dels den lite enklare som inte har någon djupinställning eller anhåll, fingrar och ögonmått får fungera som detta istället. Den senare kan inte användas tvärs fiberriktningen. Gradhyvel är en hyvel med snedställd sula och snedställt stål och används för att skapa den del som skall skjutas in i ett spår vid sammanfogningsmetoden gradning. Grodhyvel är en mycket liten hyvel, som hanteras med endast ena handen. Den används för finputs vid modellbyggen. I vissa fall utgörs dess hyvelstål av ett rakblad. Grundhyvel eller grundkloss har sidoställda handtag och ett stål som ställs så att den kan hyvla ett spår mellan två, med en gradsåg upptagna, sågspår i en skiva vid sammanfogning, gradning. Alternativt så huggs träet mellan sågspåren bort med ett stämjärn. Grundhyveln kan också förses med olika stål med plan- eller vinklad- spets beroende på om man skall hyvla in i ett hörn eller liknande. Hålkälshyvel. Har liksom skrubbhyveln ett konvext slipat stål, men dessutom är sulan cylindrisk. Med denna hyvel åstadkommes hålkäl, längsgående, rundbottnade rännor i en bräda. En variant har sulan rundad både i längsled och tvärled (ellipsoid). En sådan hyvel är bra för formning av skålformade fördjupningar i materialet, exempelvis släthyvling av insidan på tunnor. Karnishyvel är en hyvel där hyvelstål och sula är formad för att hyvla den S-formade listprofilen karnis. Nothyvel är en hyvel med mycket smalt stål, som har ett stort inställningsområde för djupet. Den har ett anhåll, som styr hyvelns läge från arbetsstyckets kant. Därmed kan man hyvla fram djupa spår i arbetsstycket, till exempel i kanten på en bräda för sammanfogningsmetoden spontning. Oxhyvel är ett handverktyg med dubbla tvärställda handtag som är avsedd att föras av två personer som sitter mitt emot varandra och där den ena skjuter på och den andra drar. Oxhyveln användes före maskinhyvlarnas tillkomst vid planhyvling av virke inom möbelsnickeri, båtbyggeri och vid golvläggning.
Rakhyvel
En rakhyvel (engångshyvel) är ett verktyg som används för att kapa oönskad hårväxt på kroppen. Den består vanligen av ett litet, skarpt rakblad av stål som monteras i en hållare, vanligen av plast och ofta försedd med ett handtag. Till skillnad från övriga hyvlar som hyvlar av det översta skiktet från det material man använder är rakhyveln inställd att den bara skrapar ytan man drar den över. Rakhyveln används vanligtvis tillsammans med raklödder för att minska friktionen mellan rakhyvel och hud. Raklödder finns i färdig form eller kan framställas av raktvål med hjälp av rakborste. Rakhyvlar finns med utbytbara rakblad och så kallade engångsrakhyvlar som kasseras efter användning. Rakapparat är ett alternativ till rakhyvel och raklödder. Den moderna säkerhetshyveln fick sin form av den amerikanska affärsmannen King Camp Gillette 1901, men en föregångare fanns i brittiska Sheffield redan 1828. År 1903 lanserade Gillette en rakhyvel med utbytbart rakblad.
Med vidöppna fönster
Med vidöppna fönster är den svenske rockartisten Tomas Ledins artonde studioalbum, utgivet 2004. Albumet spelades in i Polar Studios 17–20 februari och 2–3 december 2003. Producent var Dan Hylander och Ledin. Hylander hade även skrivit alla låtar utom två tillsammans med Ledin. Detta var första gången som Ledin skrev låtar till ett helt album tillsammans med en annan artist. På albumet medverkade musiker som Esbjörn Svensson och Dan Berglund. Från skivan släpptes singeln Vem kunde ana. Den nådde ingen listplacering. Skivan som helhet nådde 2:a plats i Sverige och 33:e plats i Finland. Helsingborgs Dagblad betygsatte skivan 3/5 och konstaterade att Ledin på skivan var "mer opluggat akustisk än inpluggad elektrisk." Recensenten Göran Holmquist fortsatte: "Han vågar slappna av i myssoffan, inte bara stå så där poserande macho-bredbent." Holquist kritiserade dock Ledin texter som han menade krockade med musiken. Expressen var desto mer kritisk och tilldelade albumet betyget 2/5. Recensenten Andres Lokko avslutade recensionen med orden "När det övergår i outhärdlig bluesrock ("En för att sova") vill man ringa polisen, men i de stunder då den nya omgivningen hyvlar bort de kantiga hörnen uppstår något oväntat, vuxen popmusik som faktiskt bara kan kallas sympatisk.". Alfredo Chacon – slagverk. Ulf Gustavsson – gitarr, dobro, steelgitarr. Dan Hylander – producent. Tomas Ledin – gitarr, sång, producent. Per Lindvall – trummor. Mats Schubert – orgel, piano, marimba. Esbjörn Svensson – piano.
Görvälns gårdsmuseum
Görvälns gårdsmuseum är ett hembygdsmuseum vid Görvälns gård och slott på Görvälnsvägen i Järfälla kommun i Stockholms län. Parken vid Görvälns slott har gamla anor. Både slottet och slottsparken är en ovanligt väl bevarad gårdsanläggning. Görvälns gårdsmuseum är ett av museerna som handhas av Järfälla hembygdsförening och Järfälla Kultur. De övriga museerna som Järfälla hembygdsförening har hand om är Järfälla hembygdsmuseum och Koffsanmuseet, båda i Jakobsbergs bibliotek och Bolindermuseet i Folkets hus, Kallhäll. Görvälns gårdsmuseum invigdes på Görvälndagen i juni 1998. Museet ligger i det gamla finvagnslidret till Görvälns gård. Ett vagnslider brukar vara en enklare byggnad, där man förvarar jordbruksredskap och vagnar som hör till gården. Till Görvälns gård hör också ett grovvagnslider och den byggnaden ligger bakom stallbyggnaden. Finvagnslidret disponeras av Järfälla hembygdsförening, som där förvaltar dels kommunens samling av redskap från jordbruksepoken på Görväln, dels egna föremål. Under 1990-talet renoverade en arbetsgrupp i hembygdsföreningen vagnarna och slädarna i finvagnslidret. Till Görvälns gård och slott hör också en park, Görvälns slottspark. Alléerna i parken har träd från 1700-talet. Träden har restaurerats på senare tid och parken har ett arboretum, dvs en trädsamling, från slutet av 1800-talet. Parken utanför Görvälns gårdsmuseum har kompletterats med en rhododendrondal, en friluftsscen och en skulpturpark, Görvälns skulpturpark. Föremål som visas i museet. Vagnar och slädar i olika modeller. Jordbruksredskap, t.ex. liar, räfsor, plogar, äggkläckningsmaskin. Skogsbruksredskap, t.ex. motorsåg, andra sågar, yxor, spett, rävsax (rävsax är en fälla, dvs ett slags jaktredskap). Snickarverktyg, t.ex. hyvlar, sågar, stämjärn, tänger. Hästutrustningar, t.ex. sadlar, betsel, grimmor. Handkvarn, upphittad på Lädersättra gårdstomt i Kallhäll vid utgrävningar 2010. Interntelefon, Siemens AB, från Görvälns slott. Museer i Järfälla, Järfälla Hembygdsmuseum, Järfälla Kultur.
Kipphyvel
Kipphyveln är en maskinhyvel för metaller. Den användes huvudsakligen för att plana plattor och block utvändigt, med god noggrannhet. Funktionssättet för en kulisshyvel framgår av den animerade bilden. (Kulissen är på bilden gul.) Här överför man alltså roterande rörelse till en fram- och återgående rörelse. Arbete utföres bara under den framåtgående rörelsen. Eftersom skärhastigheten är direkt beroende av arbetsslagets längd, måste man sänka slaghastigheten, med stigande storlek på arbetsstycket. Detta görs med en växellåda. Ett maskinbord sitter framför och under den rörliga sliden. Här fästes arbetsstycket, oftast i ett skruvstycke. Detta matas sedan i sidled. Maskinbordet är även inställbart i höjdled. Den rörliga sliden, stötsliden, är ställbar i längsled. Även slaglängden går att ställa in. En liten maskin har kanske en slaglängd på maximalt 400 mm, en stor hyvel kan slå flera meter. På stötsliden sitter en vertikalslid, med ett stålfäste och en stålhållare som håller skärstålet. Det är till sin uppbyggnad mycket likt ett svarvstål, dock är skärvinklarna trubbigare, eftersom skärförloppet är avbrutet. Av samma anledning måste skärhastigheten hållas lägre än vid svarvning. För att skärstålet inte ska skadas under returslaget, då sidomatning sker, är stålfästet rörligt infäst, så att det kan vippa upp framåt. Eftersom arbete bara utförs i ena riktningen, blir avverkningstakten låg, jämfört med en fräs. Man kan lägga märke till att returslaget går snabbare än framåtrörelsen. Detta är avsiktligt, för att korta ned den improduktiva tiden, och för att få större kraft vid arbetsslaget. En kipphyvel kan också med framgång användas för att sticka kilspår i remskivor och dylikt. En vinkelhylla och en stålhållare för invändig stickning krävs för detta. Kipphyveln är billig att utrusta och kan arbeta utan särskild tillsyn. Den var vanlig i mekaniska verkstäder fram till 50-talet, men har konkurrerats ut av modernare fräs- och slipmaskiner. Vissa detaljer, som fräsmaskinbord, hyvlas dock än idag.
Heleneborgsgatan
Heleneborgsgatan är en 670 meter lång gata på Södermalm i Stockholm. Gatan sträcker sig från Skinnarviksparken i öster till Långholmsgatan och Västerbrons södra fäste i väster. Heleneborgsgatan fick sitt namn i samband med namnrevisionen 1885 inför nyregleringen av stadsplanen på västra Södermalm. Namnet syftar på malmgården Heleneborg, som ligger vid Pålsundet, strax norr om gatan. Stockholms stads borgerskap, som sedan början av 1800-talet ägde Kristinehovs malmgård ("Gubbhuset"), sålde 1895 mark till staden i samband med nyreglering av stadsplanen. Härigenom fick man medel att bygga nytt – Borgarhemmet i kvarteret Yxan med adress Heleneborgsgatan 1, som stod färdigt i oktober 1908. På den sålda marken drogs bl.a. Heleneborgsgatan. Något senare sålde den sista ägaren av Heleneborg, fru Helena Berg, sin mark till ett finanskonsortium. Marken som Gubbhuset och fru Berg sålde bestod till stora delar av berg och tobaksodlingar. Området styckades upp i tomter och började bebyggas med flerfamiljshus. Samtidigt köpte Münchenbryggeriet kvarteret Kofoten av Gubbhuset och uppförde där ett stall, som lär ha haft spiltor i tre våningar och plats för närmare 200 bryggarhästar. Stallet är nu rivet och ersattes 1982 med Skinnarvikens serviceboende och Svenska Bostäders Södermalmskontor med adress Heleneborgsgatan 2. Vid gatubygget var man tvungen att spränga sig ner i förhållande till omkringliggande mark, därav dagens granitmurar runt Borgarhemmet i kvarteret Yxan. De höga granitmurarna med tidstypiska räcken har i sin östra del givit Heleneborgsgatan en unik utformning och anses ha ett stort kulturhistoriskt värde. Heleneborgsgatan började sprängas fram från Skinnarviksparken i riktning mot Varvsgatan 1905. År 1913 hade man hunnit fram till Pålsundsgatan och detta år stod också det första bostadshuset i kvarteret Hyveln klart, det röda tegelhuset Heleneborgsgatan 4, vid hörnet till Eolsgatan. På Heleneborgsgatan 15 fanns från 1910-talet fram till 1941 ett bryggeri, Hembryggeriet. I denna fastighet ligger idag restaurangen Indian Garden. Huset är gatans äldsta bostadshus, det uppfördes 1911. Mellan Heleneborgsgatan 10 och 12 ligger det 29 meter höga Pålsundsberget, som formellt utgör en del av Pålsundsparken. Den 6 november 1997 beslutade Länsstyrelsen att Pålsundsberget skulle lagskyddas som naturminne på grund av sina geologiska och botaniska naturvärden. Flertalet av fastigheterna längs med Heleneborgsgatan som vetter mot Pålsundet och Riddarfjärden är i övrigt grönklassade i Stadsmuseets kulturhistoriska klassificeringssystem av byggnader i Stockholms stad, innebärandes att de har "ett högt kulturhistoriskt värde" och "att bebyggelsen är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt". Den 12 juni 1992 greps "Lasermannen" John Ausonius vid Heleneborgsgatan 6-8. Han hade dessförinnan rånat en bank på Hornsgatan och när polisen försökte gripa honom då han cyklade iväg från banken utbröt skottlossning. Strax efteråt kunde Ausonius övermannas utanför porten till Heleneborgsgatan 6-8, där han gömt ombyteskläder i husets källare. Länge kunde man använda Heleneborgsgatan som en "smitväg". Sedan december 1980 är Heleneborgsgatan avstängd för genomfartstrafik och hela området har därigenom fått en lugnare karaktär.
Spån (byggmaterial)
Fram till medeltiden var takspån i Europa det vanligaste taktäckningsmaterialet på finare byggnader och användes även ofta som fasadbeklädnad. Livslängden för impregnerad spån av furu kan vara runt 40 år eller längre, för spån av ek eller lärk ännu längre. Kyrkspån och stavspån spikas i den övre kanten av varje spån och nästa varv läggs överlappande. Överlappningen blir synlig i den nedersta tredjedelen av varje spån. Skarvar och spikar täcks så att taket blir tätt och nederbörden rinner av. Tak- och väggspån klövs förr med yxa och spånhuggning var ofta en inte obetydlig inkomstkälla för skogsbygdernas människor. Spåntak finns ofta på kyrkor men användes även på andra statusbyggnader. Även utvändiga gavlar och långskepp kan vara klädda med spån. Stav- eller kyrkspån är vanligen cirka två centimeter tjocka i nederänden av ek eller furu. De är ofta tio till tolv centimeter breda och 35 till 50 centimeter långa. I senare tid har man ibland, för att spara virke, kluvit spånen med såg och på det sättet fått ut två spån ur varje bit. Den sågade ytan spikas i så fall nedåt. Stickspån är cirka tre till sju millimeter tjocka, tio till femton centimeter breda och fyrtio centimeter långa och blev ett mycket vanligt taktäckningsmaterial i bland annat Skandinavien under senare delen av 1800-talet. Maskinhyvlade spån ersatte under 1800-talet i stor utsträckning främst nävertaken samt stråtaken i skogsbygderna. Nävertaken bestod av klovor lagda tätt över ett lager av näver. Nävertaken kunde läggas utan att man behövde använda spik, men insamlingen av näver och framställning av klovor och krokar var mycket arbetskrävande. När maskindrivna spånhyvlar blev vanliga i kombination med att spiken blev billigare genom industrialismen övergick allmogen allmänt till spåntak som krävde mindre arbetsinsats och dessutom ansågs "modernare". Det finns maskinhyvlade spån eller spån klyvda för hand med yxa och träklubba. Den handskurna tillverkas genom att man delar en rakvuxen (alltså en som vridit sig lite, eller helst inte alls) och tätvuxen tallstam i fyrtio centimeter långa bitar. Dessa klyvs först med yxa i fyra delar (som "tårtbitar") och den innersta delen av varje fjärdedel tas, liksom barken, bort. Därefter späntas pärtorna radiellt med en dubbelskaftad kniv. Denna slags pärt anses mer hållbar, men kräver mycket mera arbete och finare råvara än maskinpärt. Maskinhyvlad spån skars med en spånhyvel som ofta kunde dras av en råoljemotor eller ett vattenhjul, och i vilken man hyvlade tre till fem millimeter tjocka skivor ur ett ämne bestående av en fyrtio centimeter lång avsågad färsk trädstam, oftast av tall. Man hyvlar då tangentiellt på sex eller åtta sidor om ämnet, ända tills alltför lite av ämnet återstår. Tak av maskintillverkad spån håller minst 25 år om arbetet ärätt utfört och taket underhålls. Enligt traditionen ska råvaran till spån tas i en månad vars namn innehåller ett r, alltså senast i april, annars finns det risk för mögelbildning på grund av savstigning i trädet. Ett spåntak bör bestrykas med tjära, ungefär vart femte år. Exempel för byggnader med spåntäckta tak och fasader är Granhults kyrka från 1220-talet och Biologiska Museet från 1893. Nyare exempel för byggnader med spånklädda fasader är Villa Ekarne (1907) och Villa Mullberget (1909), (båda i Stockholm). Ordet pärt kan förväxlas med tågvirke som hänger under rån på råsegel för sjömäns fotfäste för sättande eller tagande av segel. Ordet träspån kan förväxlas med alla slags spånor av trä beroende på vilket sätt dessa har tillkommit, sågspån, hyvelspån, svarvspån med flera.
