Kakelugn
Kakelugn är ett samlingsnamn på eldstäder med yttre beklädnad av kakel. I Sverige utvecklades under 1700-talet en särskild typ av vedbesparande kakelugnar som ökade värmeeffektiviteten genom att låta värmen cirkulera i ett inbyggt rökkanalssystem. Kakelugnen har sitt ursprung i de så kallade pottugnarna som ursprungligen bestod av ugnar med krukor inmurade i ugnsväggarna. Genom att uppvärmd luft stannade kvar i krukorna fungerade dessa som värmemagasin. Ugnarna kallades på latin caucus eller caucellus efter det latinska ordet för kruka, caccabus. Krukorna ersattes efterhand av skålformade kakel. Sådana ugnar var kända hos langobardiska byggmästare i Italien på 600-talet. Ur pottugnen utvecklades i Alpländerna och södra Tyskland på 1200-talet biläggarugnen, vilken ofta eldades från intilliggande rum till exempel köket eller husets hall. Redan i slutet av 1200-talet var sådana ugnar i bruk i städer som hade handelsförbindelser med de tyska hansestäderna. Den kallades i det tyska språkområdet för kachelofen eller steinofen. De var klädda med glaserade, enfärgade kakelplattor, vanligen bruna, gröna eller svarta. Under 1500-talet började pottugnarna att ersättas av kvadratiska ugnar dekorerade med pressade kakel, ofta i rika färger. Johan III lät montera kakelugnar i Stockholms slott och 1572 uppsattes kakelugnar i Kalmar- och Borgsholms slott, 1582 kom tyska "pottemakare" till Kalmar. De färgglada ugnarna ersätts under 1600-talet av ugnar med svarta, svartgröna eller gröna kakel. I början av 1700-talet blir kakelugnar med blå dekor på vit botten efter holländsk förebild moderna. Samtidigt övergick man från biläggarugnar till vindugnar som eldades framifrån. Under 1700-talet uppstod vedbrist i Sverige. Orsaken var järnverkens stora användning av träbränsle vid framställningen av stångjärn, vilket då var rikets största exportvara. Därutöver åtgick stora mängder ved för att värma upp bostadshus med hjälp av de ineffektiva öppna spisarna som då var den vanligaste värmekällan. Dessa öppna spisar släppte ut uppemot 90 procent av värmen genom skorstenen. Viktiga konstruktionsförbättringar skedde efter att Rikets Råd, under ett sammanträde på Stockholms slott den 27 januari 1767 beslutade om ett forskningsuppdrag för att ta fram en mer energisnål eldstadstyp åt hushållen. Uppdraget gick till generalen Fabian Wrede och arkitekten Carl Johan Cronstedt. På hösten samma år presenterade de sina förslag i skriften "Beskrifning på Ny Inrättning af Kakelugnar Til Weds Besparing. Jämte Bifogade Kopparstycken." Däri beskrevs olika kakelugnstyper som bättre kunde ta tillvara värmen från elden genom slingrande rökgångar, spjäll och luckor. Arkitekten Erik Palmstedt bidrog till kakelugnarnas ökade utbredning genom en skrift med kakelugnsritningar. Kakelugnar var i Sverige under 1800-talet och 1900-talets början den viktigaste värmekällan för bostäder och liknande utrymmen. Från början var det endast de rikaste som hade råd, men med urbaniseringen bredde uppvärmning med kakelugn ut sig. Kakelugnar sattes upp av kakelugnsmakare, vilka ofta tillverkade kaklet lokalt. Under 1800-talet anlades nya fabriker med tillverkning av ugnskakel. Förutom pionjären på området, Rörstrand, etablerat 1727, verkade Åkerlindska kakelfabriken på Kungsholmen 1850–1894, medan C. A. Petterssons Kakelfabrik drevs på Södermalm från 1843 till 1901. Tillverkningen nådde sin största omfattning 1882. Detta år tillverkades 6.400 kakelugnar bara på Rörstrandsfabriken, vars andel av marknaden har uppskattats till femtio procent. En ovanlig typ av kakelugnar tillverkades 1900-1914 av Höganäsbolaget. Dessa hade eldstad av gjutjärn, var avsedda att eldas med nordvästskånskt stenkol och hade fasader mot två rum. Kakelugnarna betydelse minskade efter första världskriget i takt med centralvärmesystemens utbyggnad. Många kakelugnar revs ut. Olika kakelugnar avbildades på en serie svenska frimärken, utgivna den 14 november 2013. Kakelugnen - Tekniska museet.
Kakel
Kakel, lergodsplattor med glasyr på en sida, används som skyddande och ofta dekorativ väggbeklädnad. Kakel är att finna i simhallar, badrum och kök, samt i olika lokaler för livsmedel och deras tillverkning liksom i offentliga miljöer som kräver ett tåligt och lätt rengöringsbart ytskikt. En typ av kakel finns som utvändig dekorativ beklädnad på kakelugnar. I vissa länder, särskilt Spanien, Portugal och Brasilien har man en tradition av att dekorera byggnader med kakel (azulejos). Kakelbeklädnad tål normalt inte frost eftersom kakel suger åt sig fukt, klinker är mer frostsäker. Det finns även frostsäkert kakel som exempelvis redan 1935 kom till användning för olika väggbeklädnader på Slussen i Stockholm. Materialet har visat sig vara oömt och lättskött. Kakelplattorna på Slussen klarade såväl klotter som hård rengöring och blev aldrig utbytta. Kakel och klinker brukar vara en generell benämning när man syftar på keramiska plattor för golv och vägg. Skillnaden är att kakel är endast avsett för vägg medan klinker kan man ha både på vägg och golv. Kakel är oftast porösare, inte frostsäkert och normalt glaserat samt tål inte mekaniskt slitage. Klinker är ett material till golv, men kan även användas som väggbeklädnad. I många sydligare länder så klär man fastighetsfasader med klinker. Det klassiska materialet för kakel, fajans, har sitt ursprung i de väggplattor i glaserat tegel som tillverkades i Assyrien från omkring 1000 f. Kr. och senare i Babylonien, Egypten och Persien. Användningen av kakel spred sig via de islamska kulturerna till Europa under medeltiden. I Europa började man framställa kakel i Spanien på 1300-talet och en tid därefter även i Italien. Under 1500-talet nådde kakeltillverkningen till Holland, som under 1600-talet dominerade kakeltillverkningen med kakelplattor i så kallad delftfajans. De holländska kaklen kopierades även i andra länder, bland annat i Danmark. I Sverige ingick kakelplattor i Holländsk stil bland Rörstrands tidigaste produktion. Flera kakelugnsmakare tog dock ganska snart upp egen tillverkning. Kakel har även varit en populär fasadbeklädnad. Den österrikiska jugendarkitekturen kännetecknas av användning av kakel som dekorativa punktaccenter eller i större sammanhängande ytor. Kakel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1910).
Kakelugnsmakare
Kakelugnsmakare är en hantverkare som murar kakelugnar. Under medeltiden kom de första kakelugnarna till Sverige från Tyskland. Då var kaklet format som en skål. Kakeln utgör kakelugnens dekoration. Brist på bränsle var en drivkraft för att utveckla bränslesnåla eldstäder. På 1760-talet konstruerades den första kakelugnen som bestod av ett system av kanaler. Värmen magasineras i kakelugnens murade inre stomme som består av tegel. Under skråtiden gjorde kakelugnsmakaren allt från tillverkning av kakel till uppsättning av kakelugn. På 1800-talet blev arbetet mer specialiserat. Kakelugnsfabriker tillverkade kakelugnarna, medan kakelugnsmakare platsbyggde kakelugnen. Kakelugnsmakaren använde flera handverktyg, men själva murningen gjordes oftast med bara händerna. I Sverige finns idag omkring 100 aktörer inom yrket. Om kakelugnar och eldstäder information från Stockholms läns museum. Kakelmakaryrket Film från Skene kakelmakeri i anslutning till jubileumsutställningen i Göteborg år 1923.
Upsala-Ekeby AB
Upsala-Ekeby AB var ett porslins-, glas- och matbesticksföretag med ursprung i det 1886 anlagda tegel- och keramikbruket Ekeby bruk i Bondkyrko socken mellan vad som idag är Eriksberg och Flogsta i Uppsala. Ekeby bruk bildades 1886 för att på fastigheten Ekeby nr 2 i Bondkyrko landskommun, Uppsala län starta produktion av tegel och kakel. Råvaran i form lerrik mark fanns inom fastigheten, och leran hade vid provbränning befunnits mycket lämplig för keramisk tillverkning. Bland stiftarna till företaget fanns de kända Uppsalasläkterna von Bahr, Ekstrand och Holm, som under flera decennier kom att prägla bolagets utveckling till ett framgångsrikt industriföretag. Tegeltillverkningen kunde inledas samma år som bolaget bildades, keramik- och kakeltillverkningen året därpå. Efter 1910 började en hårdare konkurrens göra sig kännbar på kakelugnsmarknaden. Under första tiden tillverkades byster och urnor i terrakotta vid sidan av tegel och kakelugnar, efter en tid togs även krukor, vaser och fat upp i produktionen. Man deltog bland annat med sina kakelugnar på Allmänna konst- och industriutställningen 1897 och Helsingborgsutställningen 1903. År 1911 ombildades bolaget till aktiebolag under namnet Upsala-Ekeby AB och produktionen moderniserades och prydnadsgods fick en större roll. Man deltog även vid Baltiska utställningen 1914. En av de värsta konkurrenterna var Upsala Kakelfabrik AB. Då Upsala-Ekeby slutligen lyckades köpa upp denna fabrik 1916 blev dess verkställande direktör Axel Sterner i stället koncernchef för Upsala-Ekeby. År 1926 köptes det konkursdrabbade AB Lerindustri i Örebro, där verksamheten drevs vidare av Ekeby fram till 1932 under namnet Örebro Fajans för att därefter läggas ned. På 1910-talet kopierade man fortfarande utländska keramiska produkter, men Hemutställningen 1917 på Liljevalchs och Svenska Slöjdföreningens kamprop "vackrare vardagsvara" ledde till att företaget började anställa konstnärer. Bland de första var Ewald Dahlskog, Edvin Ollers, Einar Nerman och Einar Forseth. Runt 1920 var Ekeby bruk en av de större kakel- och keramikfabrikerna i norra Europa. Samtidigt började kakelugnstillverkningen att minska till följd av modernisering inom värmeförsörjningen genom centralvärme. Den sista kakelugnen tillverkades 1945. I stället kom kakelplattor att bli Upsala-Ekebys nya stora produkt. Tegeltillverkningen avvecklades redan på 1930-talet. Tillverkningen av hushålls- och konstkeramik blev med tiden framgångsrik och Upsala-Ekeby hade ett flertal skickliga formgivare och keramiker som ytterligare ökade tillverkningens popularitet och status. Allt gods vid Upsala-Ekeby var lergods av lera som fanns nära fabriken. Upsala-Ekeby förkortades ofta med ett "UE" under godset i fråga, eller med endast ordet "Ekeby". En konkurrent i Uppsala med likartad produktion som Upsala-Ekeby (tegelbruk, kakel- och keramisk fabrik) var S:t Eriks Lervarufabriker. År 1937 köpte Upsala-Ekeby Sankt Eriks keramikfabrik, som man lade ned redan följande år. Vissa prydnadsföremål från fabrikens tillverkning fortsatte man dock tillverka, men med UE-stämpeln. Redan 1925 hade man köpt upp konkurrenten AB Lerindustri i Örebro, där tillverkningen fortsatte 1926-1928 under namnet Örebrofajans. 1932 köpte man upp Sala Kakelfabrik och lade ned tillverkningen där. År 1936 införlivades Gefle Porslinsfabrik AB i koncernen och 1942 även AB Karlskrona Porslinsfabrik. När plasten under efterkrigstiden började utgöra konkurrerande material inom vissa områden för den keramiska industrin förvärvade Upsala-Ekeby 1947 kemiföretaget AB Syntes i Nol utanför Göteborg. Detta företag kom sedermera bland annat att inrikta sig som råvarutillverkare för båtindustrin. Ekeby Bruk var en station längs Uppsala-Enköpings Järnväg och uppfördes 1912. Stationen låg alldeles intill bruket och industrispår gick in på bruksområdet.
Fortuna fajans- och lerkärlsfabrik
Fortuna fajans- och lerkärlsfabrik verkade i Nagu socken i Egentliga Finland åren 1816–1867 och dess lerpipsfabrik åren 1839–1867. Maria Elisabet Finckenberg anhöll år 1814 om privilegium för att i sina omyndiga söners namn driva en fajans- och lerkärlsfabrik på Käldinge frälsesäteri i Nagu. Detta beviljades trots det ovanliga att hon var en kvinna som ville bli företagare. Hon hade dock några år tidigare ärvt stora mängder kontanta medel av sin far, den företagsamma sjökaptenen Petter Claesson i Åbo, och därtill det handelskunnande som behövdes. De flesta råvaror som behövdes fanns på gårdens marker och hon var bekant med handeln på Stockholm, där annat som behövdes kunde skaffas. I staden fanns också förebilderna Rörstrands Porcelaine Werks Bolag och Ulfsunda Fajans och Porcelainfabrik. I Sverige hittade hon därtill de verkmästare som kände till de nya effektiva kakelugnarna med interna rökkanaler, som hade bättre värmeekonomi och bevarade värmen bättre. De kände också till glaseringen med opak tennglasyr som hade kommit på modet. Samtidigt blev det allt vanligare att man i hushållen använde blyglaserade lerkärl och kärl tillverkade av rödbränd lera, vilket den nya fabriken Fortuna kunde leverera. Verksamheten kom igång år 1816 men starten var långsam och redan år 1822 arrenderade kaptensänkan Finckenberg ut fabriken till verkmästaren. En vändpunkt kom med den stora stadsbranden i Åbo 1827 och året efter den hade produktionen av kakel i Fortunafabriken tredubblats. Den leddes nu av den yngre, kvarvarande sonen Gustaf Adolf Finckenberg. För att få avsättning för den allt större produktionen skaffade man sig fasta agenter i städerna i sydvästra Finland. År 1839 var verksamheten så stor och lönsam att man beslöt att komplettera fabriken med en fabrik för lerpipor. Detta visade sig i längden vara mer lönsamt än kakel- och hushållskärlsproduktionen. Liksom kakelfabriken leddes pipfabriken till en början av svenskar. År 1845 beslöt Finckenberg att modernisera kakelfabriken främst genom att uppföra en ny brännugn av en typ som kallas dubbelugn. Den var till formen rund och hade tre eldstäder, som gav värme effektivt och jämnt. Disponentens privata situation förändrades dock genom att hans mor och bror avled och han själv blev ensam ägare till fabriken. Han gifte sig också med en kvinna från bygden och arrenderade ut fabriken till en svensk man som inte klarade uppgiften och snart försvann från orten. I början av 1850-talet hade fajansfabriken problem därför att deras produkter var för dyra för marknaden. År 1852 infördes en ny produkt, taktegel, som dittills hade importerats från Holland. Samtidigt svängde modet i tobaksanvändningen så att importerade långskaftade sjöskumspipor och eleganta fajanspipor blev moderna och cigaretterna gjorde sitt segertåg. I Finland höll dock lerpiporna länge sin ställning. Krimkriget under åren 1853–1856 förhindrade varuimporten till Finland. Därmed kunde taktegelproduktionen vid Fortuna bli både stor och lönsam och kriget var säkert också en orsak till att lerpiporna kunde hålla sin ställning så länge. Efter kriget gick verksamheten tillbaka och fajans- och lerkärlsfabriken blev helt olönsam, endast lerpipstillverkningen gav inkomster. När Gustaf Adolf Finckenberg avled år 1867 hade änkan och dottern som enda alternativ att lägga ner de båda fabrikerna.
Plattsättare
Plattsättare sätter keramiska plattor såsom kakel och klinker eller plattor av natursten samt terrazzo. Plattsättare har en del annan utrustning än en murare, i många länder är dessa en särskild yrkesgrupp som endast sätter plattor i bruk. I dag används oftast särskilda bruk utvecklade för plattsättning, tunnskiktsbruk ofta kallat för sättbruk eller kakelfix samt olika fogbruk. Plattsättaren använder vattenpass och laser. Plattsättaren arbetar med kakelskärare och brukslev, för håltagning används hålsågar för keramik samt vinkelslip och kakeltänger. Plattsättare arbetar i våtutrymme eller andra utrymme som behöver keramiskt ytskikt. Plattsättaren skall i Sverige ha behörighet via GVK eller PER (Byggkeramikrådet) som är branschorganisationer, för att utföra tätskikt. Det är inget specifikt krav för en husägare som vill utföra ett sådant arbete efter de regler och bestämmelser som finns, dock med hänsyn till sitt rådande försäkringsbolag.
