Nadia Murad
Nadia Murad Basée Taha, född 1993 i Sinjar, Irak, är en yazidisk människorättsaktivist. Hon tilldelades Nobels fredspris 2018 tillsammans med Denis Mukwege för sitt arbete mot sexualiserat våld som vapen i krig och konflikter. Murad föddes i byn Kocho i Sinjar i Irak. Hennes familj, som är yazidisk, var bönder och hon växte upp på en gård. I augusti 2014 omringades hennes hemby av Islamiska statens (IS) krigare som dödade 600 personer – däribland sex av Murads bröder och styvbröder – och tog yngre kvinnor som slavar. Hon hölls som slav i staden Mosul, blev slagen, bränd med cigaretter och våldtagen när hon försökte fly. I november 2014 lyckades hon undkomma efter att hennes "ägare" lämnat huset olåst. Hon togs om hand av en grannfamilj som kunde smuggla ut henne ur det av Islamiska staten kontrollerade området. Detta gav henne möjlighet att ta sig till ett flyktingläger i Duhok i norra Irak, och därefter vidare till Stuttgart i Tyskland. Den 16 december 2015 informerade Murad för första gången FN:säkerhetsråd om människohandel och konflikter och presenterade Nadias Initiativ. Som en del av sin roll som ambassadör har Murad därefter deltagit i globala och lokala initiativ för att öka medvetenheten om människohandel och flyktingar. Hon har mött flyktingar och grupper av överlevande för att lyssna på vittnesmål från offer för människohandel och folkmord. I september 2016 talade advokaten Amal Clooney inför FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå (UNODC), för att diskutera sitt beslut i juni 2016 om att representera Murad som sin klient i rättsliga åtgärder mot IS:s befälhavare. Clooney betecknar folkmord, våldtäkt och människohandel som en "byråkratisk ondska i industriell skala" av IS. Hon har också beskrivit en slavmarknad som finns både online på Facebook och i Mellanöstern och som 2016 fortfarande var aktiv. Murad har fått allvarliga hot riktade mot sig och sin säkerhet på grund av sitt arbete. I november 2017 utgavs Murads självbiografi på engelska, som The Last Girl: My Story of Captivity, and My Fight Against the Islamic State. I maj 2018 kom den i översättning på svenska under titeln Den sista flickan: Berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten. 2018 utsågs Murad till mottagare av Nobels fredspris, tillsammans med Denis Mukwege. 5 januari 2016: Nominering till Nobels fredspris 2016 av den irakiska regeringen för aktivism. Ordförande för norska Sosialistisk Venstreparti, Audun Lysbakken, stödde utnämningen. 16 september 2016: Första Goodwillambassadör i FN förättigheter för människohandelns offer. 10 oktober 2016: Europarådets Václav Havel-pris för mänskliga rättigheter. 27 oktober 2016: Sacharovpriset för tankefrihet (med Lamiya Aji Bashar). 5 oktober 2018: Nobels fredspris (med Denis Mukwege).
Mura
Mura (tyska: Mur) är en flod i Centraleuropa som flyter genom Österrike, Slovenien och Kroatien och bildar gräns mellan Kroatien och Ungern. Den har sin källa i nationalparken Hohe Tauern i Österrike. Källan ligger 1898 meter över havet. Flodens totala längd är 465 kilometer, varav 295 kilometer är i Österrike, 98 kilometer i Slovenien och resten mellan Ungern och Kroatien. Den största staden vid floden är Graz. Floden ger namn åt den slovenska regionen Prekmurje ("bortom-Mura-land") och den kroatiska regionen Međimurje ("mellan-Mura-land"). I området övre Međimurje, i den västra delen av regionen, svämmar Mura ganska ofta över och ändrar sin kurs och rör sig långsamt norrut. Där ligger den största skogen vid floden, Murščak. Sedan 300-talet f.Kr. finns uppgifter om vattenkvarnar som drivs av floden. Den gamla teknologin togs över av slaver och magyarer när de anlände till området. På 1920- och 1930-talen var många vattenkvarnar fortfarande i drift, och den sista, i Mursko Središće, användes ända in på 1970-talet. Floden tar slut nära Legrad i Kroatien, där den förenas med floden Drava. Mura är känd för att ha små mängder guld, inte tillräckligt för att vara användbart idag men eftersökt tidigare i historien. I flodens närhet finns flera fina spa-anläggningar. Floden Mura har även givit namnet till Sloveniens mest kända textil- och modeföretag.
Mariakyrkan, Sigtuna
På Mariakyrkans kyrkogård ligger Sankt Olofs kyrkoruin. Där finns även ett fristående gravkor för familjen Gerner på Venngarn. Mariakyrkan har inte kunnat slussas genom århundradena utan att förändras. Den ursprungliga planen liknade visserligen den nuvarande med samma yta, men sidoskeppen såg annorlunda ut. Istället för den enhetliga fasad som nu syns mot norr och söder hade långhuset mot båda väderstrecken fyra kapelliknande utbyggnader, var och en med egen gavel. Ombyggnaden skedde samtidigt som långhuset och koret höjdes på 1280-talet. Arbetena föranleddes av en högst genomgripande förändring i kyrkorummet. Långhusets platta paneltak och sidoskeppens trätunnvalv ersattes med ribbvalv och tegel. Korets valv med sina banddekorerade och ålderdomligt formade ribbor är äldre, eventuellt från invigningen 1247. Spåren efter kyrkans äldsta rumslösning har inte helt kamouflerats. I interiören kan man på långhusets pelare se stöden till tidigare bågar som i sin tur burit det första innertaket. Liksom exteriören tycks kyrkan även invändigt i ovanligt hög grad ha bevarat den medeltida karaktären. Det är inte generationers omhuldande av det gamla som räddat det medeltida arvet så odelat genom århundradena, utan istället de senare restaureringar och särskilt en upprustning 1966–1971 under arkitekterna Bengt Romares och Jerk Altons ledning. Trots att alla väsentliga konstföremål från olika tider behölls, återfördes Sankta Maria ett bra stycke närmare sin ungdom. I exteriören syns rader av fyra gavlar avteckna sig i norrfasadens murverk, och förhöjningen av långhuset syns som en tydlig skarv över gavelröstenas friser av rundbågar. Nydaningen av kyrkan omfattade också ett i senare tid borttaget koppartak, över vilket en kopparklädd takryttare reste sig. Även sakristian har rivits, medan däremot tornet, eller rättare turellen, i nordvästra hörnet fått stå kvar. Från turellen kunde klosterbröderna predika för större folksamlingar som samlades utanför kyrkan. Predikogluggen är igenmurad, men syns i muren som en blindnisch. I övrigt är fasaden tämligen oförändrad från 1200-talets mitt. Särskilt kan man lägga märke till västportalen med sina i teglet fint utmejslade profiler och ornament. Vad målningen i gavelröstets stora blindnisch föreställt lär däremot förbli okänt. I kyrkan finns två medeltida altarskåp i behåll. Skåpet i koret anses ha blivit färdigställt under 1400-talets senare del, medan flertalet skulpturer kan vara ungefär ett sekel äldre och således fått en ny placering. Kororgeln byggdes 1981 av Åkerman och Lund Orgelbyggeri AB, Knivsta. Orgeln är mekanisk med slejflåda. Den har ett tonomfång på 54/25. Bland personminnena har de båda ärkebiskopsgravarna i koret redan nämnts. På norra korväggen finns figurmålningar, tänkt såsom ett epitafium över de två ärkebiskoparna, Jarler, död 1255, och Peter Filipsson (latiniserat till Petrus Philippi), ärkebiskop i Uppsala från 1332 till 1341, död 1341, vilka begravts under golvet nedanför målningen. Båda biskoparna stod konventet nära, och möjligen var Jarler den som invigde kyrkan. Nischen i väggen är till hans minne. När Peter Filipsson begrovs murades nischen igen för att ge utrymme för väggmålningen. Den öppnades åter vid 1900-talets början. I mitten syns Gud Fader själv på en tron och till vänster om honom den ene av biskoparna. Till de äldsta hör de fyra korsen på väggarna, ursprungligen var det tolv kors, vilka målades där biskopen vid kyrkans invigning stänkt helig olja. Dopfuntarna är från omkring år 1200 och därmed äldre än kyrkan. De båda dopfuntarna är kyrkans äldsta föremål. Den ena dopfunten finns i koret och den andra innanför västportalen. Båda kan dateras till årtiondena runt 1200. De har sålunda ursprungligen inte varit avsedda för Mariakyrkan. Detsamma kan sägas om den romanska oljelampan, den så kallade brödstenen, som murats in i västportalen.
Kinesiska muren
Ofta tillskrivs Kinas första kejsare Qin Shi Huangdi byggandet av den kinesiska muren efter att han på 200-talet f.Kr. utökade och sammankopplade tidigare existerande murar till en lång försvarslinje. Den under 2000-talet kvarvarande muren är till allra största delen uppförda under Mingdynastin i slutet av 1500-talet, den restaurerade sträckningen nära Peking lockar stora mängder turister. Kinesiska muren är jordens längsta byggnadsverk, världens största militära försvarsstruktur och en av världens mest besökta turistattraktioner. Sedan 1987 är kinesiska muren listad av Unesco som världsarv, och 2007 blev kinesiska muren vald som ett av världens sju nya underverk. Kinesiska murens historia täcker ett tidsspann på ungefär 2 000 år från slutet av 300-talet f.Kr. då feodalstaterna Qin, Yan och Zhao under Zhoudynastin började bygga nordliga försvarsmurar fram till 1600-talet då Mingdynastin uppförde de nyaste delarna av kinesiska muren. Däremellan byggdes och renoverades murar även av Qindynastin, Handynastin, Norra Weidynastin, Norra Qidynastin, Suidynastin och Jindynastin. Ofta tillskrivs Kinas första kejsare Qin Shi Huangdi som skapare av den kinesiska muren efter att han under Qindynastin (221–206 f.Kr.) lät general Meng Tian utöka och sammankoppla tidigare existerande murar. Det byggdes även murar under Vår- och höstperioden (770–481 f.Kr.), men dessa murar kopplades aldrig samman till det som senare skulle kallas "Kinesiska muren". Den del av kinesiska muren som den största delen av alla turister besöker utanför Peking byggdes i slutet av 1560-talet under tiden för Mingdynastins kejsar Longqing under ledning av general Qi Jiguang. Kinesiska murens syfte var huvudsakligen att skydda Kina från nordliga nomadstammar som Xiongnu, Rong, hunner, mongoler och manchuer och muren var därför vanligen placerad i gränsområdena mellan Kinas bördiga jord och det nordliga stäpplandskapet. Dock finns det även en del som tyder på att muren på vissa ställen även är byggd för att säkra ockuperat land mer än att bara försvara mot nomader. Muren kan också ha haft som delsyfte att hindra de egna invånarna från att fly från skatter och militära plikter. Under Östra Zhoudynastin (770–256 f.Kr.) och framförallt under dess senare del under tiden för De stridande staterna (403–221 f.Kr.) var Kina uppdelat i ett flertal mindre feodalstater som ofta låg i krig med varandra. Under denna period byggde flera av rikena längre och kortare murar. Vissa murar byggdes som försvarsmurar mellan de stridande rikena och andra byggdes som skydd mot nomader. Rikena Qin, Yan och Zhao byggde alla i slutet av 300-talet f.Kr. murar längs dess nordliga gränser som senare under Qindynastin utgjorde grunden för kinesiska muren. Även staterna Chu, Qi och Wei (och även Qin) byggde försvarsmurar tidigare under Östra Zhoudynastin som ibland tillskrivs som de äldsta delarna av kinesiska muren, men dessa murars sträckning låg innanför det territorium som 221 f.Kr. blev Qindynastin, vilket gjorde att de aldrig blev en del av det som normalt räknas som "kinesiska muren". Under tiden för kung Zhaoxiang (r. 306–251 f.Kr.) erövrade Qin år 272 f.Kr. det närliggande Rong-riket Yiqu (义渠) i nordväst, och Qin-rikets nya gräns var nu i direktkontakt med hunnernas territorium. För att säkra det erövrade territoriet byggde riket Qin den slingrande Yulinmuren från södra Gansu i nordostlig riktning upp till norra Shaanxi. Muren började i Jingning eller möjligen längre söder ut och fortsatte sedan upp mot Ordosplatåns östra sida till Yulin och kanske ännu längre norrut. Lämningarna efter denna mur är fragmentariska, vilket kan bero på att den möjligen aldrig var en kontinuerlig mur utan uppdelad i strategiska sektioner. Qinmurens krokiga sträckning följer terrängformationer såsom sluttningar eller bergskanter. Det har även hittats regelbundna jordhögar i anslutning till muren, tre eller fyra per kilometer från den, som sannolikt var utsiktsposter.
Kvadermur
Kvadermurar utförs av stenar med rektangulära koppytor antingen råa eller släthuggna. Vid kvadermurar bearbetas ligg- och byggytorna, så att de blir plana och liggfogarna görs vågräta. Murar utförs sällan till hela sin tjocklek av kvadersten. I de flesta fall används en bakmur av betong eller ett tegelmurverk. Kvaderstensmurar förstärks genom inläggning av kramlor i fogarna samt genom vertikalt ställda dubbar. Kramlor och dubbar utförs i regel av koppar, brons eller förzinkat. Murar av huggna stenar utförs i ett flertal olika former. Beroende på stenarnas bearbetning samt murarnas utförande benämnas dessa kryssmur, kvadermur, rubbelmur och så vidare. Kvadern kan ha avfasade kanter och skrovlig framsida, ibland med mönster, så kallade "mönsterhuggna kvaderstenar" såsom på ett flertal tidigmedeltida kyrkor i Sverige, till exempel Rydaholms kyrka. Ordet kvadersten används ofta i sammansättningen kvaderstensmur eller kvadermur, det vill säga en mur, uppförd av sten och med horisontala och vertikala fogar till skillnad från murar med oregelbunden, i alla möjliga riktningar gående fogindelning, så kallad cyklopisk mur. Fenicerna hade väl hopfogade kvaderblock, men dessa var dock oftast släthuggna blott vid kanterna. Hebréerna murade med randade kvaderblock, ofta med ohuggen yta. Pelare uppförde de av rund kvadersten utan bruk. Ringmurar byggdes av tre skikt kvadersten och ett fjärde skikt cederbjälkar. (Konung Salomos palats var uppfört av dyrbar sten, huggen efter mått och sågad med såg både på in- och utsidan, ifrån grunden ända upp till taklisterna.). Kinesiska muren är av kvadersten och tegel med fyllning inuti av jord och rullsten. Romarna, som lärt murbyggnad av etruskerna, använde i början kvaderstenar, som först efter Greklands erövring höggs av marmor. Under medeltiden användes huvudsakligen kvader och tegel. Styrkan hos för övrigt lika murar av kvadersten, tegel och sprängsten förhåller sig i det närmaste som 5:4:3.
Sankt Nicolai kyrka, Arboga
Sankt Nicolai kyrka (tidigare Arboga landsförsamlings kyrka) med omgivande kyrkogård ligger i norra utkanten av Arboga stadskärna och tillhör Arbogabygdens församling i Västerås stift. I söder gränsar den muromgärdade kyrkogården till en före detta prostgård - idag församlingsexpedition. Den i huvudsak medeltida kyrkobyggnaden har ett treskeppigt långhus med koppartäckt sadeltak, samt i öster ett polygonformigt kor. I väster ansluter ett torn med pyramidformig huv. Fasadmurarna och utstickande strävpelare består mest av gråsten. Mellanliggande fogar är brett utdragna, strukna med en kalkfärg som skiftar i grågult/vitt. Södra långsidans och korets murar stöds med strävpelare, medan norra långsidans murar saknar strävpelare. Tornets övre del avviker med tegelmurar och dekorativa blinderingar. Flertalet fönsteröppningar är rundbågiga och har fönster av smidesjärn med blyinfattade rutor. Kyrkans huvudingång är Västportalen, med en vitrappad omfattning i flera språng och port med smidda bangångjärn och engelskröd panel. Ytterligare en ingång finns på södra långsidan, nära koret. Kyrkorummet omfattar välvda mitt- och sidoskepp, avdelade med sex fristående pelare. Över mittskeppet täcker tre stjärnvalv. Sidoskeppens valv är något lägre. Koret täcks av ett så kallat klostervalv. Fragment av medeltida muralmålningar förekommer. I gångar och öppna ytor ligger kalkstensgolv, medan bänkkvarteren står på oljade brädgolv. I koret ligger tre gravhällar. I kyrkorummets västra del finns en läktare med uppgång från norra sidoskeppet. Läktarens grågröna barriär och orgelfasad har formats i nygotik. Bänkinredningen som är sluten har fasader bestående av grått laserat ramverk, marmorerade fyllningar och förgyllda ramlister. Bänkarna innanför är målade i en kraftigt röd nyans. Predikstol finns på norra långväggen, med murad uppgång från sakristian. Korgen är fyrsidig, målad i en grågrön nyans. I öster finns koret, som jämte Posses gravkor i sydost ligger tre steg högre. Koret har ett murat altare, vilket tjänar som podium för ett medeltida altarskåp med dubbla flygeldörrar. Framför finns en sluten grönt marmorerad altarring. På korets norra sida leder en spetsbågig muröppning mot sakristian, som täcks av ett lågt kryssvalv. Kyrkan uppfördes förmodligen på 1100-talet, en kort tid före stadens grundande. Sedan stadsrättigheter utfärdats på 1200-talet blev kyrkan församlingskyrka både för stad och omgivande landsbygd. Ursprungligen omfattade kyrkobyggnaden ett enskeppigt långhus med vapenhus i söder. Tidigt tillkom västtornet. I mitten av 1300-talet utbyggdes koret och norra sidoskeppet. Under 1400-talets senare hälft utvidgades kyrkan med ett sidoskepp i söder och sakristia i norr. Tornet förhöjdes med tegelmurar, prydda med blinderingar. Kyrkorummet välvdes och dekorerades med muralmålningar, varav fragment återstår. Gissningsvis är taklaget från 1500-tal att döma av knutpunkter, och flaggmarkeringar samt den fina behuggningen. Taklagets virkesbearbetning och hophuggning är systematisk och professionell, vilket tyder på skråväsende. En högre, spetsig tornspira restes åren 1650-52. Bygget leddes av Anders Tornresare från Jäders bruk. I mitten av 1700-talet höggs fönsteröppningarna upp till nuvarande storlek och fick fönsterbågar av smidesjärn, från Jäders bruk, med blyinfattade rutor. Vid en storm den 25 januari 1889 nedstörtade tornets resliga spira. Den ersattes med dagens låga, pyramidformiga huv. Kyrkans senaste stora upprustning skedde 1994-95, efter program av arkitekt Jerk Altons program. Då lagades fasadernas fogstrykning med rent kalkbruk och avfärgades i "vitockra" nyans. Fönstren målades med svart linoljefärg och ytterdörrar engelskröda. I kyrkorummet fick bänkinredningen en mer varierad färgsättning än förut. Alla tekniska installationer förnyades. Dopfunten är en så kallad nodfunt, daterad till perioden 1415-1425. Altarskåpet tillverkades troligen i Lübeck 1510-20.
