Skruvdragare
Skruvdragare är en elektriskt eller pneumatiskt driven apparat för att montera skruv och/eller borra. En skruvdragare för montering av mutter eller skruvar med sexkantigt huvud (kan även skruvas i med hylsnyckel) kan kallas bultdragare. En skruvdragare kan jämföras med en borrmaskin som är utrustad med skruvmejslar av typ bits. Jämfört med en borrmaskinen har skruvdragaren ett lägre varvtal och högre vridmoment. Vridmomentet som anges i enheten Newtonmeter (Nm) är hos en skruvdragare ofta inställbart i flera steg, det vill säga detta avgör hur hårt skruven kommer att dras (momentbegränsning). Skruvdragare drivs vanligen elektriskt via elnätet (230 V) eller med batterier men även pneumatisk drivning finns. Vid användning av enklare skruvdragare hålles en skruv med en hand mot skruvdragarens mejselspets, medan skruvdragaren regleras med den andra handen. Mer avancerade skruvdragare kan använda så kallad bandad skruv, det vill säga ett antal skruvar som är löst fästa på ett plastband, som från ett magasin matas mot skruvdragarens mejsel. Bandad skruv underlättar vid omfattande montering, till exempel av byggskivor. Skruvdragare som är specialgjorda för byggskivor saknar momentinställning, istället dras skruven till ett förinställt djup. För skruvning av skruvar som kräver extra högt vridmoment finns slagskruvdragare som vrider skruven genom små knackande rörelser. Skruvdragaren har framtill en fast eller ställbar verktygshållare. Den kan även utgöras av en avtagbar sexkantshylsa, i hållaren placeras utbytbara korta mejslar, eller bits, för olika typer av skruvspår (phillips, torx etc.). Mejslarnas sexkantiga skaft är vanligen 25 mm (1 tum) långa och har nyckelvidden 6,35 mm (1/4 tum). För skruvning vid svåråtkomliga platser finns mejslar med längre skaft och ledade vinklar. Alternativt kan man använda en förlängare mellan skruvdragarens verktygshållare och en kort standardmejsel. Verktygshållaren kan innehålla en magnet, som i första hand håller fast de olika bitsen, men dessutom hjälper till att hålla fast sådana skruvar som är tillverkade av magnetiskt material.
Skruvmejsel
För riktigt trånga utrymmen finns mejslar där klingan är böjd i rät vinkel alldeles intill mejselspetsen. Om dessutom svängrummet är begränsat kanske skruven inte kan vridas mer än i stort sett ett kvarts varv. I fallet spårskruv kan man då behöva två typer av vinkelmejsel, en där spetsen är parallell med resten av klingan, och en andra typ med spetsen vinkelrätt däremot. Vanligen kombineras bägge typerna i en klinga utan handtag med en variant i vardera änden på klingan, som då brukar vara böjd i Z-form. I fall med krysspår kan man med samma spets ta nytt tag med 90° skift med samma spets. Då är det vanligt att man har t.ex. phillips #2 (PH2) i ena änden och PH1 i andra änden av ett Z-böjt verktyg. För måttliga vinkelavvikelser och måttliga vridningsmoment finns böjliga klingor. En vanlig konstruktion består av en kärna med en tätlindad helix i fjäderstål med skruvning åt ett visst håll. Tätlindat ovanpå kärnan en andra helix med skruvning åt det andra hållet samt en yttre linda av falsat stålband (liknar metallmantlad duschslang), som håller ihop det hela. Elektriskt och pneumatiskt drivna skruvmejslar kallas skruvdragare. De eldrivna skruvdragarna kan vara sladdlösa och drivs då av uppladdningsbara batterier. En föregångare till skruvdragaren är tryckmejseln. För losstagning av skruvar som sitter mycket hårt, kanske rostat fast, finns slagskruvmejseln, som bygger på samma princip som tryckmejseln. En specialform av skruvmejsel är skruvutdragaren. Om skruvskallen blivit skadad kan det bli svårt att lossa skruven med en normal skruvmejsel. För att råda bot på detta kan man borra ett hål (mindre än skruvens tjocklek) i änden på skruven. I detta hål trycker man in en speciell skruvutdragare, som är konisk och vänstergängad. När man vrider skruvutdragaren moturs biter den sig fast i skruven allt hårdare ju mer man drar. Med lite tur kan man på så sätt få loss den skadade skruven. Skruvar med härdat stål kan vara problematiska, då det är nästan omöjligt borra det hål som krävs för skruvutdragaren. Skruvutdragarna har inget eget handtag, men är utformade med en fyrkant i ytteränden, där man för vridning tar tag med en skiftnyckel eller passande U-nyckel. De tillverkas i flera dimensioner för att passa vid utdragning av olika grova skruvar, och levereras oftast i satser om 4 olika stora. Så kallade säkerhetsskruvar finns av flera slag. Systemen pozidriv och supadriv har små avvikelser sinsemellan. En supadrivmejsel kan därför till nöds användas på en pozidrivskruv. En pozidrivmejsel passar däremot dåligt på en supadrivskruv. Med tiden slits alla mejselspetsar och slirar därför gärna vid höga vridmoment. Den enkla spårmejseln kan lätt skärpas många gånger, och bör vårdas lika väl som skärande verktyg. De andra mejselspetsarna kan inte skärpas med enkla medel, och kan därför behöva kasseras när de blivit alltför slitna. Mer påkostade mejslar kan vara försedda med hårdmetallspets och håller då längre. Skruvar som används vid skruvförband avsedda att öppnas enbart av fackfolk och inte obehörigt öppnas av allmänheten, kan ha en liten pinne i mitten av mejselspåret. En specialskruvmejsel för att montera eller demontera en sådan skruv måste därför vara försedd med ett hål i spetsen för att ge plats för pinnen i skruvspåret.Mejselspetsar av detta speciella slag är dock allmänt tillgängliga utan några restriktioner, varför "säkerheten" mot obehörigt öppnande är tämligen fiktiv. En typ av säkerhetsskruv går att dra (medurs) med en vanlig spårskruvmejsel, men skruvskallens spår är så utformat att mejseln slirar ur vid moturs vridning. Ett skruvförband med en sådan skruv blir permanent, och något specialverktyg för att lossa sådana skruvar finns inte. Om skruvskallen dessutom är av härdat stål är det så gott som omöjligt att borra bort skallen. Föremål så ihopskruvade blir i princip oreparerbara, och blir de felaktiga måste de kasseras.
Screwdriver
Screwdriver är en long drink som består av vodka och apelsinjuice, garnerad med en apelsinklyfta. Drinken ingår i den internationella bartenderföreningen IBA:s officiella lista över standardiserade drinkar. Medan den grundläggande drinken helt enkelt är de två ingredienserna, finns det många variationer. Många av variationerna har olika namn i olika delar av världen. Tidskriften Time nämner drinken i en artikel om Istanbul från 1949: "I den dunkla baren i eleganta Park Hotel minglar turkiska agenter med amerikanska ingenjörer samt flyktingar från Balkan och dricker den senaste jänkarblandningen bestående av vodka och apelsinjuice, vilken kallas 'screwdriver.'" Drinkens namn ("skruvmejsel") kommer av att de amerikanska ingenjörerna använde sina skruvmejslar för omrörning efter att ha hällt vodka i burkar med apelsinjuice. Harvey wallbanger, som också är en IBA-drink, är en screwdriver toppad med Galliano. Fuzzy navel är en screwdriver med persikobrännvin eller persikolikör som dekoreras med en physalis istället för apelsinskiva. Fuzzy ("fjunig") syftar på persikan och navel är en apelsinsort. Slow comfortable screw against the wall är en screwdriver (därav "screw") med sloe gin ("slow"), Southern Comfort ("comfortable") och Galliano ("wall," av Harvey Wallbanger). I enklare varianter kan någon eller några av ingredienserna uteslutas, i sin enklaste form består en Slow screw endast av slånbärsgin och apelsinjuice. Namnet är en ordlek som syftar på samlag. Sonic screwdriver är en screwdriver med vaniljvodka och blå Curaçao toppad med citron-lime soda. Denna cocktail är uppkallad efter Sonic Screwdriver från TV-serien Doctor Who. Cordless screwdriver ("sladdlös skruvdragare") är en shot vodka följd av att den som dricker suger på en apelsinklyfta doppad i socker i likhet med hur tequila ibland serveras med citron och salt. Virgin screwdriver är en mocktail (alkoholfri version), vanligtvis gjord med apelsinjuice och tonic vatten.
Snickeri
Snickeri är snickarens hantverk, som går ut på att bearbeta och sammanfoga arbetsstycken av trä. Man skiljer därvid vanligen på byggnadssnickeri, det vill säga husbyggnation och annat grövre snickeri, och finsnickeri som innefattar bland annat möbel- och inredningssnickeri. För att bearbeta trä krävs det olika former av verktyg, de kan delas upp i handverktyg och eldrivna handmaskiner, respektive stationära eldrivna maskiner. Olika handsågar finns klyvsåg för att klyva trämaterialet. Fogsvans för att kapa virke. Ryggsåg för finsnickeri och lister. Fanersåg till sågning av faner. Eldriven justersåg används för att justera virke laminat och fanerskivor med mera. Eldriven klyvsåg används för att grovklyva virken. Hyvlar används för att rikta och plana virket, det vill säga göra det platt och rakt. Eldriven handhyvel i olika storlekar och utförande. Maskinhyvlar finns planhyvel for att plana virke och bestämma tjockleken. Rikthyvel används för att rikta arbetsstycken, hyvla arbetsstycken raka. Sammanfogning av arbetsstycken kan utföras på olika sätt. Hammare (handverktyg) för spikning. skruvmejslar eller skruvdragare till skruvar. fanerpress för att pressa faner på skivor. Fräsmaskin finns det eldriven handfräs. Bordfräs med matarverk för större arbetsstycken . Kopierfräs för att kopiera från schabloner eller mallar. Tvingar och limknektar till sammanpressning av arbetsstycken.
Gipsskiva
Gipsskiva är en skiva av gips som har en yttre beläggning av papp på båda sidor. Gipsskivan används ofta i byggnadsproduktionen för beklädnad av väggar samt för beklädnad av innertak och golv. Den traditionella svenska gipsskivan har en bredd av 1200 mm och monteras vanligen på trä- eller plåtregel med 600 eller 400 mm centrumavstånd beroende på konstruktion. Det finns även 900 mm breda skivor som är framtagna på grund av belastningsskador i byggindustrin, dessa monteras med 450 mm centrumavstånd. Skivor till innertak finns även med bredd 600 resp 300 mm. Gipsskivan har brand- och ljudhämmande egenskaper och har normalt en tjocklek på 13 mm eller 9 mm för renovering av befintliga skivmaterial. Gipsskivan monteras i ett eller flera lager beroende på brand- och ljudhämmande krav. Gipsskivor med färdig ytbehandling för innertak finns med bredderna 600 och 300 mm. Gipsskivan kan bearbetas med såg eller i vissa fall med kniv. Den skurna kanten fasas med en surformhyvel. Förr fästes gipsskivan med spik, idag monteras skivor med gipsskruv. Skruvarna ska ej dras djupare än strax under ytan, ej helt genom gipsskivans pappskikt. En skruv dragen genom pappen har förlorat sin verkan. Det finns skruvmaskiner med djupinställning för bandad skruv. Vid skruvning med en enkel skruvdragare håller montören fram skruv med handen. Maskiner med momentbegränsare minskar problemet med genomskruvning av pappen. På grund av belastningsskador bland snickare anser Arbetsmiljöverket nu att gipsskivor över 900 mm bredd ska undvikas där så är möjligt, regel eller läktavståndet måste anpassas efter skivans bredd. På skivor som levererats utan ytbehandling fogas skarvar och hörn med remsor av papper eller glasfiber. Svensk byggnorm föreskriver skarvremsa av papper, då denna till skillnad från glasfiberremsan kan ta upp skjuvpåkänningar. Problem med att få pappremsan att fästa ordentligt utan att släppa gör att många gör-det-själv byggare trots allt får ett bättre resultat med glasfiberremsan. Fogen spacklas sedan med lämpligt spackel. Det finns vinkelprofiler av plast eller metall för förstärkning av yttre hörn. Gipsskivan har normalt ett dåligt skydd mot fukt, om den inte har ett skyddande ytskikt och bör ej användas utomhus. Orsaken är risk för mögelbildning vid fuktskador. En ny typ av gipsskiva med glasfiberförstärkt yta är att föredra till utrymmen där det kan uppstå problem med fukt. Damm från glasfibern har visat sig ge problem på bygget, till exempel näsblod och klåda. Nu kräver tillverkare att heltäckande skyddskläder används vid montage. Detta löser dock bara snickarnas besvär men inte problemen för andra yrkesgrupper som gör håltagningar. Det finns dock fibercementskivor som använts under lång tid utan arbetskyddsproblem eller mögelbildning på grund av fuktskador. Gipsskivan ger bara marginell värmeisolering och ljudisolering. Detta beror dels på att den är tunn och dels på att gipset är kompakt och inte innesluter särskilt mycket luft. Väggar med regelavstånd c/c 600 mm isoleras med skivor som har 565 mm bredd, vilka kläms ihop ca 1 cm mellan de 45 mm tjocka träreglarna. Vid den allt populärare konstruktionen stålregel med c/c 400 mm används skivor med 410 mm bredd. Detta format är tyvärr ännu ovanligt på byggvarumarknader, vilket innebär att gör-det-självare och småföretagare ofta tvingas skära till passande isolering. För stålregelväggar med c/c 450 mm är det ännu svårare att finna isolerskivor med passande bredd, 460 mm. Detta är anmärkningsvärt, då etablerade tillverkare av gipsskivor rekommenderar denna regelkonstruktion även till väggar som ska isoleras.
Planetväxel
En planetväxel är ett sammansatt transmissionsystem, bestående av flera olika transmissionselement, vanligen i form av kugghjul. Den består då av ett eller flera yttre kugghjul, satellithjul eller planethjul, som roterar omkring ett centralt kugghjul, ett inre solhjul. Vanligen är satellithjulen monterade på en rörlig bärare, som i sin tur kan rotera i förhållande till solhjulet på en egen axel, koncentrisk med solhjulets axel. En planetväxel måste dessutom också inkludera ett yttre drev i form av en kuggring, en ytterring. Alla kuggelement är ständigt i kontakt, men de olika axlarna kan i vissa utföranden låsas individuellt för att uppfylla olika utväxlingsändamål. Planethjulets rörelse kring solhjulet är epicyklisk, därav namnet planetväxel. I många tillämpningar är en av de tre komponenterna stationär (fix), medan en av de två övriga komponenterna förmedlar ingående rörelse som utgör drivande kraft till systemet. Den tredje komponenten förmedlar då utgående kraft och rörelse från systemet. Den resulterande utväxlingen beror dels på antalet kuggar i varje del av systemet, dels på vilken (om någon) av axlarna som hålls låst. Genom att driva, bromsa och ta ut kraft från de olika delarna i olika kombinationer kan man få en nedväxling, uppväxling eller ändra rotationsriktning (backväxel). Med flera planetväxlar ihopkopplade kan man få fler utväxlingar. Hur stor uppväxling man får beror även på den proportionella storleken av de ingående kugghjulen. Planetväxlar används bland annat i automatväxellådor, skruvdragare och helikoptrar. De förekommer också i lastbilars drivhjul som en navreduktionsväxel. En annan tillämpning är cyklar med navväxel. T-Forden var utrustad med en manuell planetväxellåda. En vanlig pennvässare innehåller en planetväxel, där dreven inte är parallella, utan vinklade. En modernare uppfinning är hybridbilar, t.ex. Toyota Prius, som har en typ av planetväxel för att koppla ihop förbränningsmotorn och elmotorn med drivhjulen med möjlighet att fördela kraften mellan dem. Planetväxelns bästa egenskaper är att den kan byggas i modulsystem för att få hög utväxling på kompakt yta. Planetväxlar är effektivast vid låga varvtal och höga moment. De har också den fördelen att de kan växlas under viss belastning genom att man bromsar eller frikopplar olika delar av växeln. Det är den egenskap som används i många bilars automatlådor, och gör att man kan få en ryckfri växling. Ett annat användningsområde är att den kan fungera som differential med asymmetrisk momentfördelning. Ett exempel på detta är Subarus VTD-transmission som finns på vissa modeller. Solhjul: det inre, centrala kugghjulet. Planetbärare: håller minst ett, vanligen tre eller flera, kugghjul som roterar runt solhjulet. Ytterring: en yttre kuggring med inåtvända kuggar, i kontakt med planethjulet (-hjulen). Utgörs ofta av en del av växelkroppen. Transmissionsbibeln Förklaringar, bilder, videor.
