Jordö missionshus
Jordö missionshus är en tidigare kyrkobyggnad på Norra Jordövägen 18 i Listerby socken, Ronneby kommun. I Missionshuset har flera olika lokala församlingar verkat, bland annat Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Svenska Missionsförbundet och pingströrelsen. Byggnaden har även använts för söndagsskola och som samlingslokal för syföreningar. Missionshuset byggnadsminnesförklarades den 5 april 1993. Missionshuset, ursprungligen uppfört 1928 med rödmålad träfasad med liggande panel och taktäckning av tjärpapp, köptes 1934 av ett konsortium på uppdrag av Blekinge Missionssällskap. Konstnären, Axel Petterson som även brukar kallas "Målare Pettersson", dekorerade byggnadens insida med fondvägg, kristna deviser och annan utsmyckning. År 1986 köpte Stiftelsen Jordö Missionshus byggnaden och denna fick en ny användning som samlingslokal för byalags- och föreningsmöten samt andra kulturevenemang. År 1928 lades den första byggstenen till Jordö missionshus. Byggnaden uppfördes för Blekinge Missionssällskap och finansierades genom ekonomiska uppoffringar från byborna. Numera används missionshuset för gudstjänster, bylagssammankomster, vägföreningsmöten och kulturella evenemang. Byggnaden är uppförd direkt på urberget med huggen naturstensgrund. Stommen består av stående spontad plank med förhöjd takfot. Fasaderna är klädda med liggande fasspontpanel, som rödfärgats. Panelen avslutas med en fotbräda, som på syd, öst och västfasaden senare har klätts in med plåt. Taket är av enkel sadeltyp och belagt med tvåkupigt cementtegel. Knutbräder, fönsterfoder och vindskivor är vitmålade medan dörr och dörröverstycken är målade i grönt. Möjligen har dörröverstycket tidigare varit försett med någon text. Väst-, syd- och östfasaden har fönster med fyra bågar och spröjs. Ytterdörren har två spröjsade fönster. Byggnadens interiör omfattar en större sal med förstuga och kök. På vinden finns en mindre kammare. Salen är öppen upp mot hanbjälkarna, vilka förstärker rummets nästan kvadratiska plan. Taket är klätt med oljemålad, spikad papp, målad i gråvit färg. Taket avslutas med en schablonmålad fris i fyra färger med blomdekor. Väggarna är klädda med spikad papp, vilken oljemålats i en ljusblå/grå färgton. Fondväggen har väggmålning med centralt rundbågsfält. Bågfältet är tonat i blått med ett målat kors i brunt. På väst- och nordväggen finns fyra deviser. Från vänster till höger: "Bered dig att möta Gud"/ "Gud är kärleken"/ "Det är fullkomnat"/ "Gud är trofast". Runt hela salen löper en 130 centimeter hög bröstningspanel uppförd i kryssfanér, som oljemålats. Målningen är utförd i ådringsteknik i enkel björkimitation. Mittelbandslisten har en mörkare ådring. Fotlisten är profilerad med ljus ådringsmålning. Över bröstningen löper en enkel schablonmålad bård i rött och grönt blommotiv. Dörrfoder är målade i tunn gråvit oljefärg. Fönsterfoder, karmar och fönster är målade med vit lackfärg. Murstocken har en valvformad utkragning krönt med en halvkupol. Utkragningen – nischen – har troligtvis haft en hög kamin, vilken ersatts av den befintliga låga gjutjärnskaminen av märke Klafreström Wasa 1. Vid fondväggen finns ett lågt podium med talarstol och tramporgel. Talarstolen är utförd i vitmålat trä. Fronten är markerad i med kors och "IHS". Golvet på podiet är oljemålat i ljusgul ton. Tramporgel kommer från Österlind och Almqvist. Salen är försedd med 10 lösa bänkar med ryggstöd, målade i en roströd ton. Salsgolvet är ett enkelt skurgolv med lösa röda mattor i gångarna. Kök - Tak och väggar är klädda med papp som oljemålats. Ursprunglig målning med schablonbård är övermålad i en ljusgrå ton. Enkel fönsterbörstning är beigemålad (plastfärg). Golvet har en gråmålad linoleummatta på brädgolvet. En äldre vedspis är bortplockad, enbart fundamentet finns kvar. Fönsterfoder och fönster är målade grå och vita.
Öppen planlösning i Sverige
Under allmänna konst- och industriutställningen 1897 på Djurgården spred sig jugendstilen i Sverige och blev snabbt moderiktig i hela landet. Inflyttningen till städerna ökade och bostadsbyggandet drevs av privata byggmästare som byggde för ekonomisk vinning. Samtidigt växte arbetarrörelsen och Kvinnorörelsen fram, vilket ledde till en polarisering av samhället. Därav cementerades jugendstilen som en epok där skillnaden mellan rik och fattig var tydlig. Snilleindustriernas framväxt ledde vid sekelskiftet fram till att samhället snabbt förändras och att hitta en relation mellan hus och plats framstod som viktigt. Bostaden började hanteras som en genomtänkt helhet, där bland annat ljuset i bostaden lyftes fram, som en kontrast mot klassicismens mörka inredning. Byggnader utsmyckades även med naturalistiska dekorationer och vågiga växtmönster för att göra upp med klassicismen. Allt i och med att samhället strävade efter ett modernt storstadsliv med sundhet och god hälsa i fokus. Ytterligare typiska arkitektoniska stildrag är höga fönster med spröjs, runda burspråk och en ljusare färgsättning som är mer naturtrogen. Detta ledde då till att bostadens upplevs som mer luftig. Bostädernas utveckling bör ses som en konsekvens av tidens tro på individers säregenhet, men också som en effekt av en rådande högkonjunktur som flyttade arkitekternas fokus från det offentliga till det privata. Åsikterna kring den öppna planlösningen är delade. Fördelarna handlar om att det är lättare att flytta runt i rummet. Ljusinsläppen blir större, det underlättar för kommunikationen mellan personerna i bostaden, samt gör underhållande lättare. Nackdelarna handlar om att lukt kan spridas från köket, behovet att hela tiden ha rent i köket för att förmedla ett gott helhetsintryck, samt vikten av att behöva anpassa sitt designval utifrån att det ska synas för alla. Under 1960-talet kunde öppna planlösningar först återfinnas i Sverige. Det skulle dock dröja tills sekelskiftet och bomässorna H99 i Helsingborg och Bo01 i Malmö som allmänheten fick en inblick i vad som öppen planlösning innebär. Reaktionerna hos folket kring dessa bostäder pendlade mellan "förundran, förtjusning och förfäran." Reaktionerna var inte bara riktade emot den öppna planlösningen, men också mot de stora proportionerna. Samtidigt var lägenheterna dyra att förvärva och månadskostnaden är hög, i en tid där unga inte har råd att flytta hemifrån. Bostadspolitiken under tiden av dessa bostadsmässor sammanfattas av konsumentjournalisten Charlotte Reimerson. "Det som byggherrar presenterar som 'kundorienterade lägenheter' är svindyra och dåligt planerade lyxbostäder utan fungerande kök, men med plats för 100 cocktailgäster! Och det som heter 'yteffektiva lägenheter' är lika omöjliga ettor på 20 kvadrat.". Under rekordåren 1965–74 och miljonprogrammen byggdes många bra lägenheter, men som saknade kvalitéerna som krävdes för att göra bostäderna omtyckta och attraktiva. Efter rekordåren ökade populariteten med att bygga om äldre bostäder i och med ett ökat tankesätt kring miljön som växte fram i bostadsplaneringen. 1987 skedde börskraschen på New York-börsen. Det följdes av en inflationspolitik med en ökad utlåning från bankerna. I Sverige skedde samtidigt ett borgerligt maktövertagande som ledde till ett bostadspolitiskt systemskifte, där den statliga bostadspolitiken lades ned, bostadsdepartementet avskaffades, allmännyttan förlorade sina privilegier och bostadsbyggandet nådde ett bottenläge. Samtidigt ökade beskattningen på boendet. Detta ledde till att bostadsproduktionen sjönk till rekordlåga nivåer och bostäderna blev betydligt mycket dyrare. På så sätt ökade "betydelsen av bostadens arkitektur.".
Löjtnant Grahns gård
Löjtnant Grahns gård i kvarteret Slöjdaren 2 är ett bostadshus i Umeå, beläget i korsningen mellan Storgatan och Hovrättsgatan i stadsdelen Väst på stan, som inte drabbades så svårt av stadsbranden 1888. Huset är byggnadsminne sedan 1980. Byggnaden uppfördes 1882 som privat bostad åt Leopold Grahn (född 1846) från Piteå som var löjtnant vid Västerbottens regemente (senare kapten vid Västerbottens fältjägarkår), och hans hustru Nanny Maria Scharin (född 1856). Som arkitekt anlitades Johan Nordquist, som några år senare även anlitades till granntomten, Folkskollärarinneseminariets byggnad som 1936 övertogs av Hovrätten för Övre Norrland. Löjtnant Grahns gård är en resvirkesbyggnad på hög sockel med källarfönster och har liggande gråmålad träpanel. Fasadarbetet är uppfört i nyrenässans, och föregriper Erik Olof Mångbergs bostäder. Kännetecknande för bådas verk är byggnader som försöker överföra den samtida ornamenterade sten- och putsfasaden till trä. Byggnaden har ett och ett halvt våningsplan med bjälktak i olika nivåer. På husets östra sida finns en balkong från ett våningsplan som sträcker sig från väster till öster i husgrunden i form av två stora frontespiser. Som på de flesta andra bostadshus i området är ingången placerad i norr, sedan gården på 1920-talet byggdes om till flerbostadshus finns två ingångar. På sidan som vetter mot Broparken och älven finns två burspråk med höga, tätt sittande fönster och pyramidtak, som ger intryck av mindre flyglar eller paviljonger och på insidan rymmer mycket stora, sexkantiga rum. Hela nedre våningen har höga, rektangulära fönster med korsformat spröjs. Listverk under fönstren fortsätter upp och bildar deras foder, som avslutas upptill med ett utskjutande skuggskydd som vilar på konsoler. Närmast under taken har huset flera små sexkantiga fönster, vilket vid burspråken ger intryck av säteritak. Fasaden är rikt smyckad av vitmålade träornament med pilastrar, gesims och konsoler som sitter tätt under taksprånget med taklist. På gården, som omgärdas av ett lågt trästaket, finns förutom gathuset ett gårdshus, som blivit ombyggt till bostadshus. Byggnaden fungerar fortfarande främst som privat bostad med undantag för huvudbyggnadens källarvåning, som använts för föreningsverksamhet och annat.
Ramlösa brunnshotell
Ramlösa brunnshotell, eller Stora Hotellet, ligger i Ramlösa brunnspark i Helsingborg. Byggnaden är byggd helt i trä med liggande gulmålade paneler och vitmålade byggnadsdetaljer. Det är en av Skandinaviens största träbyggnader och blev byggnadsminnesmärkt 1973. Perioden 2005–2006 genomgick byggnaden en totalrenovation invändigt, formgiven av det danska arkitektkontoret Tegnestuen Vandkusten. Hotellet fungerar numera som kontorsbyggnad. Hotellet består av två våningar i trä som vilar på en sockelvåning murad i helsingborgstegel. Fasaderna är klädda med liggande, och på sina ställen stående, gulmålad spontad och avfasad panel. Byggnadens huvudfasad år norr är spegelsymmetrisk med en stor, centralt placerad veranda vari huvudentrén är placerad. Verandan, särskilt balkongdelen, pryds av morisk ornamentik, som även återkommer i mindre omfattning i andra delar av byggnaden. I verandan finns entrén bestående av tre brunröda spegeldörrar med fönsterlufter. Byggnaden flankeras i öst och väst av två uppglasade paviljonger. Byggnadens takfot är utkragad, uppburen av kontursågade konsoler med mellanliggande fack och prydd med sågtandsfriser. Takfotens utförande i entrépartiets veranda och de två paviljonerna är dock något enklare. Taket är ett valmat sadeltak belagt med svart asfaltpapp. På taket finns fyra skorstenar, varav två med blottat murverk och två klädda med plåt. Bottenvåningens korspostfönster är högre än ovanvåningens mittpostfönster, båda med spröjs. Fönsterna har kontur och profilsågade kornischer och konsoler, bottenvåningens fönster dock med kornisch med sågtandsfriser. Det ursprungliga Stora Hotellet byggdes på 1807 av dåvarande ägaren av Ramlösa brunn, Achates von Platen. Hotellet var en korsvirkesbyggnad i två våningar klädd med stående träpanel med två envånings flygelbyggnader med sammanlagt 20 kammare och gästrum. I bottenvåningen rymdes bland annat salong och fyra stora gästrum. Entrén pryddes av en portik uppburen av fyra kolonner och högst upp på huset fanns ett utsiktstorn. Efter von Platen tog överste Carl von Dannfelt över hälsobrunnen och under dennes tid utvidgades Stora Hotellet med ytterligare rum. Detta genomfördes genom att man inredde ett vindsutrymme i huvudbyggnaden 1830 och flyglarna byggdes på med ytterligare en våning 1832. Ännu en utbyggnad skedde 1845 då flygelbyggnaderna utökades ytterligare med var sitt gavelhus i en våning. Den 17 juni 1879, då hälsobrunnen ägdes av läkaren Curt Wallis och grosshandlaren Wilhelm Kempe, bröt en brand ut i hotellet, som brann ner till grunden. Ett nytt hotell ritades efter säsongens slut av arkitekt Johan Erik Stenberg, vilket stod klart 1880 och är det hotell som kan ses idag. Vid hälsobrunnens 200-årsjubileum 1907 byggdes hotellet till efter ritningar utförda av arkitekt Alfred Hellerström redan 1896, vilka modifierats av arkitekt Ola Anderson. Man byggde ut matsalsverandan i söder och byggde till med en kaféveranda med öppen balkong. Två trapptorn i gul puts lades till 1929 och 1938 flyttade man musikpaviljonen. I och med att ramlösavattnet hade börjat buteljerats 1912 blev denna verksamhet snart företagets mest lönsamma och den gamla hälsobrunnsverksamheten trappades ner. Under andra världskriget var byggnaden mottagningscentral för judiska flyktingar undan förföljelsen under kriget. Den 29 augusti 1943 gav Utrikesdepartementet tillstånd till passfrihet och därmed ökade flyktingströmmen över Öresund explosionsartat. I början av oktober kom 900 flyktingar till Helsingborg på en enda dag. Stadens hotell blev snabbt överfulla och man beslutade att använda Brunnshotellet, som då låg i vinteride, som mottagningsplats. Under perioden mellan 1943 och 1945 låg antalet flyktingar på 200–700 om dagen och sammanlagt passerade mer än 13 000 personer staden. Den 9 april 1945 anlände de vita bussarna till Helsingborg, där flera av dem togs emot vid Ramlösa hälsobrunn.
Pensionärshemmet Eken
Pensionärshemmet Eken var ett äldreboende i stadsdelen Gröndal i södra Stockholm. Bebyggelsen består av ett höghus vid Gröndalsvägen 148 och en radhuslänga vid Ekensbergsvägen 6-80. Anläggningen i kvarteret Bottenstocken ritades i slutet av 1950-talet av arkitekt Nils Sterner och är en god representant för tidens folkhemsarkitektur. Fastigheten är grönmärkt av Stadsmuseet i Stockholm vilket innebär "att den representerar ett högt kulturhistoriskt värde och är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt". På västra Gröndal, intill Ekensbergs varv och med Gula Villan som granne beslöt AB Stockholmshem på 1950-talet att låta bygga ett pensionärshem. Det kommunägda företaget Stockholmshem har sedan 1930-talet spelat en viktig roll i utbyggnaden av det moderna Gröndal. Pensionärshemmet "Eken" stod inflyttningsklart 1957 och består av ett höghus i tio våningar och fem radhus som anordnades i en svag båge väster om höghuset. Anläggningen ritades av Nils Sterner, chefsarkitekt vid Stockholms stads fastighetskontor som även stod som beställare och utförde konstruktionerna. Grönområdena kring bebyggelsen gestaltades av landskapsarkitekten Eric Anjou. Den parkliknande trädgården smyckades med Annie Wibergs bronsskulptur "Eva". I höghusdelen inrättades 146 enrumslägenheter bestående av vardagsrum, kokvrå och bad. Några varianter var lite större och hade sovalkov för två personer. På bottenvåningen lades flera klubb- och hobbyrum, en större samlingssal med podium, en tvättstuga och annan service för de boende. Fasaden är uppbyggd av vitmålade rumsstora putsfält i lejongult målat ramverk. I varje ruta sitter ett enluftsfönster och ett tredelat dörr- och fönsterparti med spröjs i övre delen. I början av 1980-talet byggdes punkthuset om till servicehus med 52 tvårumslägenheter. Lägenheterna i Gröndals seniorboende nyttjas idag av både Estniska och Ungerska föreningen för sitt seniorboende och drivs av kommunägda Micasa Fastigheter. Radhuslängan ligger i sluttningen ner mot Mörtviken och byggdes i 1½ plan. De fem radhusen har ingångar från båda sidor och plats för 39 enrumslägenheter bestående av vardagsrum, kokvrå och bad. De är enkelsidiga i de undre planen och genomgående i de övre planen och alla nås direkt utifrån via egen entrédörr. Fasaderna ytbehandlades med grov spritputs som avfärgades i lejongul kulör och indelades av slätputsade och vitmålade inramning. Radhusens lägenheter kom successivt att hyras ut som "vanliga" bostäder och efter en ombyggnad 1983 blev de helt frikopplade från servicehuset. Sedan 2001 är radhuslängan en bostadsrättsförening, BRF Bottenstocken 10.
