Tryckimpregnerat trä
Tryckimpregnerat trä är virke som genom en övertrycksprocess pressar in impregneringsvätska, företrädesvis innehållande kopparsalter, genom virkets splintved. Detta för att motverka röta som uppkommer när virke används utomhus i fuktiga miljöer. Tidigare användes kreosot för impregnering av slipers och stolpar medan man började använda krom-koppar-arsenik-preparat (CCA) till sågade trävaror på 1960-talet. Det är kopparn som ger träet dess gröna färg och idag används enbart träskyddsmedel godkända av Kemikalieinspektionen enligt EU:s biocidförordning. Allt virke som produceras i Norden hanteras också enligt Nordiska Träskyddsrådets (NTR:s) regler, vilket betyder ett särskilt godkännande för effektiv funktion och provning i fält i minst fem år. Själva impregneringen görs alltid i en sluten och invallad process för att spill ej ska kunna ske till omgivningen. 8 -10 % av den svenska trävaruproduktionen impregneras. I Sverige används endast impregnerad furu. Gran impregneras för vissa exportmarknader och till exempelvis panel, vindskivor och läkt. Det finns flera miljöproblem med tryckimpregnerat virke, bl.a. har det förekommit stora problem med nedsmutsad mark och grundvatten vid olika impregneringsanläggningar. När virket har tjänat ut måste det hanteras som farligt avfall vilket innebär att det inte bör eldas upp annat än under mycket kontrollerade förhållanden. Idag sker all impregnering i Norden i av Kemikalieinspektions kontrollerade impregneringsanläggningar. All impregnering sker i en sluten och invallad process vilket betyder att ingen impregneringsvätska kan komma ut i omgivningarna. När virket har tjänat ut ska det dock hanteras som farligt avfall och deponeras på kommunens återvinningsstation. Värmebehandling av trä för att motstå röta är en metod som går till på så vis att virket värms upp i en syrefri miljö till en temperatur av 180–240 °C under mellan 10 och 40 timmar. Värmebehandling förändrar träets kemiska sammansättning varvid detta ger ett gott skydd mot röta, virket får här en brun färgnyans. En nygammal metod är att placera virke eller stolpar som ska användas i jord över en öppen eld, när träets yta förkolnar uppstår ett gott rötskydd. Miljövänliga alternativ till tryckt virke är lärkträ som är likvärdig med kärnvirke av furu. Lärkens fördel gentemot furu är att lärkträ har mer kärnved än furu. Ekens kärna är mycket rötbeständigt men inte dess splintved, det är även dyrare. En har använts till stolpar för uppsättning av gärdesgårdar och dylikt, men förekommer ej i dimensioner som duger till uppsågning. Det mest exklusiva alternativet är hårda trädslag från tropikerna som teak. Ett annat alternativ är virke där man, genom en helt miljövänligt process, kiselmodifierat träets fibrer och på så vis skapat en fysisk barriär mot både röta och eld. Kärnveden hos en del träslag innehåller en högre halt av extraktiva ämnen än splintved, till exempel ämnet pinosylvin i kärnan hos furu som är fungicid. Olika träslag och rötmotstånd i förhållande till varandra och på vilket sätt dessa bör användas i tillverkning och hantverk är sedan länge känd kunskap. Vakuumimpregnering utförs i tryckkärl under högt tryck, torrt virke placeras i ett liggande tryckkärl som tillsluts. Luften sugs ur kärlet och det porösa virket, varefter man tillsätter impregneringsvätskan under vakuum. Vid korrekt utförd tryckimpregnering trycks impregneringsvätskan in till kärnveden, vilket ger ett gott skydd mot röta. Upptagningen av impregneringsvätska ligger runt 300 liter per kubikmeter virke, men kan variera upp mot 600 liter beroende på det tryckta virkets förutsättningar. Brandskyddsimpregnering utförs med torkat virke för att få bättre motstånd mot brand, här tillförs brandskyddsvätskor under vakuum.
Impregnering
Impregnering är en metod för att ge ett material större motståndskraft mot fukt och/eller eld. Impregnering av trä sker ofta i en trycksatt tub (autoklav), där impregneringsvätskan tränger in i splintdelen av virket. Tidigare använde man kreosot och andra farliga vätskekombinationer, ofta med arsenikinnehåll. Dessa förbjöds 2004. De nuvarande vätskorna är mindre toxiska men inte ofarliga, så verksamheten bedrivs med stora skyddsåtgärder. Det går också att tryckimpregnera med linolja. Virke som tryckimpregnerats med linolja är ett alternativ till det arsenikimpregnerade virket. Det är beständigt mot fukt och röta, spricker inte och kan målas utan att grundfärgas. Nackdelen är priset – nästan 50 procent dyrare än för traditionell impregnering. Trä kan även impregneras med hjälp av en kisellösning. Det finns idag förutom ytimpregnering med kisellösningar även metoder för att kiselbehandla virke med full inträngning in till kärnan. Impregnering sker också naturligt hos bland annat tallar när barken skadas. Trädet fyller då splintveden med kåda, för att skydda sig mot parasitangrepp. Detta fenomen utnyttjades tidigare för framställning av extra motståndskraftigt virke och för ved att bränna trätjära av. Man valde då gärna träd med stor andel splintved, vars stammar skalades med en barkspade så högt man nådde. Bara en smal remsa bark lämnades, så att trädet kunde hålla sig vid liv, och fick stå så något eller några år innan det avverkades. Man impregnerar också tyg för att hålla fukt ute. Den typen av impregnering görs genom ytbehandlig eller genomfuktning. Impregnering av tyger har minskat sedan amerikanen W L Gore uppfann Gore-Tex, ett tyg som håller fukt ute och samtidigt ändå ventilerar bort fukt från till exempel människokroppen. Plagg med vattenskyddande tyg behöver ofta impregneras ändå beroende på hur tyget applicerats. Det finns nu flera konkurrerande produkter till Gore-Tex på marknaden. Även material i läder, exempelvis skor, kan behöva impregnering.
Bekämpningsmedel
Ett bekämpningsmedel (pesticid) är en kemikalie som är avsedd för att döda, förhindra framväxt av, eller på annat sätt reglera tillväxt av skadliga organismer. Bekämpningsmedel indelas av Kemikalieinspektionen i växtskyddsmedel respektive biocidprodukter. Växtskyddsmedel används i huvudsak inom jordbruket medan biocidprodukter används i industriella sammanhang. Bekämpningsmedel sprids ofta med en lantbruksspruta. I Sverige såldes 8 621 ton bekämpningsmedel mätt i aktiv substans år 2001. Huvudparten (69 %) var medel (till exempel kreosot) som används för att tryckimpregnera virke. Jordbruket svarade för 20 % av den totala förbrukningen. I Sverige är det förbjudet att sprida bekämpningsmedel utanför tomt- eller åkermark. Certifikat krävs för att införskaffa och nyttja bekämpningsmedel. Bekämpningsmedel är beskattade med en bekämpningsmedelsskatt. Fungicid (mot skadesvamp). Insekticid (mot skadeinsekter).
Grund (arkitektur)
Grund (husgrund eller fundament) är den del av en byggnad som står mot markytan. Exempel på olika typer av husgrund är krypgrund, källare, plintgrund eller platta på mark. Grundläggningens uppgift är att bära byggnadens stomme, att hålla fukt och radon borta, och ibland att bidra till husets isolering. Alla typer av grundläggning har historiskt orsakat fuktproblem och sjuka-hus syndrom i stor omfattning, med mögel och röta som följd. tryckimpregnerat doftar då det blir fuktigt eftersom volatila föreningar frigörs vilket kan medför elak lukt i huset. Förutom problem relaterade till fukt kan även grundläggningen tappa bärighet eller få sättningsskador. Det gäller särskilt byggnader på ler- och siltmark med begränsat grundläggningsdjup eller pålningsdjup, men kan förekomma på alla marktyper utom berg. Grunden kan utsättas för tjälhävning vid stark och långvarig kyla, tjälen kan trycka undan vattenmättad sand eller lera med senare sättningar som följd när marken torkar upp. Grundbotten bör vara plan så att det ej kan bildas fickor eller fördjupningar för vatten i till exempel berg eller lera, grundbotten bör vara väl dränerad. Beroende av förhållande på platsen kan det behövas sprängningarbeten av berg eller större stenar, även schaktas för dränering och installationer. Det är viktigt är att avleda grundvatten från grundbotten med en tillfredsställande dränering och marken bör ha en viss lutning från grunden för att avleda regn och smältvatten. Takavvattning som leder vattnet ned i dräneringen eller ett gott stycke från huset bidrar till minskade fuktproblem i grundläggningen. För att fuktskyddet skall fungera måste dräneringen vara tillfredsställande och underhållas enligt rekommendation, brunnar skall rensas varje år och dräneringen kan behövas läggas om vart 20 år. All grundläggning kan vara känslig för brister i dräneringen och eventuellt ytvatten, än värre vid översvämningar som når grunden, vatten sugs lätt upp och kan ställa till skador. Vid en ny grundläggning kan en fuktsäkerhetsprojektering vara viktig för att klarlägga vilken grundläggning och utförande, som är den mest lämpade för respektive byggprojekt. Förebyggande åtgärder mot radon är viktig vid all grundläggning, med speciella radonbromsar, täta dukar eller flexibla skivor som är gastäta för att stänga vägen för radongasen upp mot vistelsezonen. I Sverige förekommer huvudsakligen tre olika typer av husgrunder. I andra länder förekommer även pålgrund. En del större byggnader kan även stå på en plintgrund, men har kommit mest till användning för sommarstugor eller kolonistuga samt friggebodar. Platta på mark har traditionellt gjutits på ett kapillärbrytande skikt av till exempel tvättad makadam. Idag gjuts plattan uteslutande på underliggande isolering av cellplast eller hård mineralull. De tidigare plattorna på mark har i småhus drabbats av problem med mögel och röta i syllar och golvkonstruktioner. Orsaken till detta var att man lade isoleringen ovanpå betongplattan. Fukt kondenserade upp mot betongens översida. I och med det omfattande fuktsäkerhetsarbetet de senaste 30 åren och dess insikt i fuktdynamik lägger man isoleringen under betongen, oftast någon form av cellplast i flera förskjutna skikt för att erhålla en ångspärr. Det byggs fler plattor på mark för varje årtionde som går, förmodligen till följd av att det uppstår fuktproblem i uteluftsventilerade krypgrunder och uppmärksamheten angående fuktproblem i andra typer av grundläggningar . Det kan med fördel installeras golvvärme i väl isolerad betongplatta. För att grunden ska fungera väl under lång tid kan det vara lämpligt med en fuktsäkerhetsprojektering vid utförandet av en platta på mark. Boverkets Byggregler BBR. Boverket. Åtgärder mot radon.
Arseniktrioxid
Arseniktrioxid eller vit arsenik (As2O3) är en giftig kemisk förening, som i folkmun ofta blandas ihop med arsenik. Arseniktrioxid framställs genom rostning av mineralet orpiment varvid även svaveldioxid bildas. Även vid smältning av andra mineraler och malmer som innehåller föroreningar av arsenik så kan arseniktrioxid oavsiktligt bildas med förgiftningsrisk som följd. Arseniktrioxid är en amfolyt oxid. I kontakt med koncentrerad saltsyra omvandlas den till arseniktriklorid (AsCl3). Av starka oxideringsämnen som ozon, väteperoxid eller salpetersyra så kan den oxideras ytterligare och bilda arsenikpentoxid (As2O5). Arseniktrioxid är ett mellansteg vid framställning av ren arsenik och olika arsenider. I de delar av världen där det ännu inte är förbjudet används det för att tryckimpregnera trä. Tillsammans med kopparacetat bildar det Schweinfurtergrönt, även kallat parisergrönt eller Parisgrönt, ett pigment och bekämpningsmedel.
Lärk
Lärk, lärkträd eller europeisk lärk (Larix decidua) är ett barrträd i familjen tallväxter som, till skillnad från de i Sverige betydligt vanligare granen och tallen, fäller sina barr på hösten. Lärkträdet ingår i släktet lärkar som rymmer cirka 10 arter. Då inlandsisen drog sig tillbaka från Skandinavien började träd vandra in omkring 8500 f.Kr. Lärken, europeisk lärk, som inte tål hög värme, växte då i kallare bergsområden i Syd- och Mellaneuropa. Det mildare klimatet hindrade den från att vandra norrut och först på 1780-talet blev de första lärkarna inplanterade som prydnadsträd i Sverige. Med tiden blev den naturaliserad, och vid sidan av odling har den spridit sig upp till de södra delarna av Norrland. Lärken är idag Södermanlands landskapsträd. Den blir från 10 till 40 meter hög och blommar från maj till juni med rosalila blommor. Kronan är brett konisk med starkt hängande grenar. Årskotten är gulbruna och nästan kala. Barren är mellan 10 och 37 mm långa med blekgrön ovansida och grönaktiga band på undersidan. Kottarna blir mellan 1,5 cm till 4,5 cm stora och med 25 till 50 fröfjäll. Lärken är oftast odlad som prydnads- eller skogsträd, men finns även förvildad. Dess utbredning är sporadisk men i Skandinavien kan arten påträffas i södra Sverige, Norge och hela Danmark. Ursprungligen från Alperna. Lärkvirke har under senare tid upplevt något av en renässans som giftfritt alternativ till tryckimpregnerat trä i utsatta konstruktioner. Lärkträd har en ovanligt hög andel kärnved vilket gör det möjligt att såga upp trävaror av ren lärkkärnved med viss motståndskraft mot röta. Själva kärnveden har dock inte i sig väsentligt bättre egenskaper än furukärnved. Lärk i Herman Juhlin-Dannfelt, Lantmannens uppslagsbok (1923). Internationellt forskarnätverk kring lärkodling.
Elstängsel
Elstängsel, elektriskt stängsel är en typ av stängsel som är strömförande. De flesta elstängsel är uppbyggda av strömförande metalltrådar som bärs upp av isolatorer och används för djur, men det förekommer även elektriska stängsel som är avsedda att hålla människor ute eller inne. De flesta elstängsel för djur består av stolpar som via isolatorer, ofta i form av distansisolatorer, bär upp strömförande tråd. Stolparna kan vara av tryckimpregnerat trä, plast eller glasfiber. Antalet trådar och avståndet mellan dem och mellan den understa tråden och marken beror på vilken sorts djur som stängslet används för. För hästar och nötboskap används vanligen två trådar där den undre går ca 40-50 cm och den övre 100-120 cm över mark. För att passera genom stängslet finns grindanordningar med grindhandtag, grindisolatorer och trådanslutningar av olika slag. Vid större vägar ska gula varningsskyltar fästas på stängseltrådarna för att informera om att ett elektriskt stängsel är uppsatt. Det är inte olagligt i Sverige att passera ett elektriskt djurstängsel och gå genom en hage (såvida det inte är tomtmark). Däremot har man skyldighet att stänga grindar ordentligt, och man har ett ansvar för att djur inte slipper in eller ut. Ett elstängsel förses med ström från ett elstängselaggregat som drivs antingen från ett vanligt 230 V eluttag, eller från ett 9 V- eller 12 V-batteri. Batteridrift används främst när inhägnaden ligger för långt bort från ett 230 V-uttag. Det finns även soldrivna eller vindkraftdrivna elstängsel, men dessa har funnit begränsad användning p.g.a. stöldbegärligheten. Elstängselaggregatet har en förbindelse med stängseltrådarna via en så kallad matarledning och förser dem med strömimpulser som har en spänning på några tusen volt, men med endast i några millisekunders varaktighet. Den andra parten av matarledningen är kopplad till ett antal jordspett nedstuckna i marken intill aggregatet, eller till ett vattenledningsrör som har jordkontakt. När ett djur nuddar någon av trådarna rusar strömimpulsen genom kroppen ner till marken och genom marken till agregatets jordspett samt åter till aggregatet. Vid beröring sluts alltså en elektrisk krets som gör det möjligt för strömmen att vandra. Impulsen är ofarlig för människor och djur vid enstaka stötar, men känns obehaglig vilket gör att djuren undviker trådarna. Ett stängsels ledningsförmåga är således beroende av bra stängseltrådar, men även av markens konduktivitet, d.v.s. elektriska ledningsförmåga. Under sommartorka och när tjäle råder i marken vintertid är konduktiviteten låg och stängslet fungerar alltså sämre. Styrkan på pulserna från ett aggregat mäts i joule, vilket är det samma som wattsekund. 1 till 1,5 joule är tillräckligt för hästar och grisar. För nötkreatur används 2 till 5 J beroende på stängslets längd. För får används minst 8 J och så hög spänning som möjligt. En stängselprovare, eller stängseltestare, är ett testinstrument som används för att testa elstängslets ledningsförmåga på olika platser utmed stängsellinjen. Det vanligaste och enklaste instrumentet mäter strömimpulsens spänning. Ett jordspett med längden max 1 dm och diametern ca 5 mm, sticks ner i jorden där man vill testa. Spettet är kopplad till en ledning som är fäst vid instrumentet. Instrumenet har sedan en metallpigg med vilket man vidrör stängseltråden. När en strömimpuls kommer genom stängslet rusar denna ner igenom instrumentet, via jordspettet tillbaka till elstängselaggregatet. Instrumentet visar strömimpulsens spänning i antingen volt (V) eller kilovolt (kV). En så kallad "beeper" är en billigare variant av provare som endast indikerar med ljudsignal om det är ström i stängslet när den läggs mot tråden. Ett felsökningsinstrument är en testare med inbyggd ampèremätare som visar spänning och strömriktning och som kan ge svar på bland annat. Ger stängselaggregatet ifrån sig tillräckligt med ström.
