Hällkista
Hällkista är en rektangulär stenkammare eller gravbyggnad från den senare delen av yngre stenåldern, eller senneolitikum, som även byggdes och användes till bronsåldern period I (ungefär 2400–1500 f.Kr). Hällkistor förekommer även under brons- och järnålder som gravkammare i rösen, högar och stensättningar, men är då oftast i mindre format än de neolitiska. Hällkistan är bildad av kantställda mer eller mindre släta och tunna stenhällar och många gånger täckt av en eller flera sådana hällar. På orter där tillgång finns på silurisk kalk kan en hel vägg eller taket bestå av en hel häll. I andra områden kan de vara byggda av ett stort antal tunna stenhällar av mindre storlek där stenarna placerats om lott eller i flera lager, men trots detta ger de inte alltid något monumentalt intryck. Hällkistorna har alltid ingången, när detta förekommer, vid ena kortsidan och kan ha två eller flera rum som är placerade på rad efter varandra. Ibland är de nedsänkta i marken och täckta av en hög eller ett röse. En variant av hällkistan är en enkel kista innesluten av sten (engelska cist). Ett gravfält med enkla kistor är daterad till 1400 BC. De är inneslutna av utvalda stora stenar (ej hällar). I stället för täckande ovanliggande häll förekommer att man täckte kistan med en djurhud. Den begravda personen begravdes i sidoläge enligt gängse sätt på bronsåldern. Kistan är ofta enkelgravar. Barngravar är utgrävda. Vanligtvis genomfördes begravningen som skelettgrav, men kremering förekom. Exempel finns på barngrav där ett skelettsatt barn senare kompletterades med ett kremerat barn. Efter begravning kunde skelettet tas upp och på något rituellt sätt användas av de efterlevande. Stenomslutningen kunde då ändras, då den senare tog mindre plats. Begravningsformen med kista användes av stäppfolken (även av Yamna). Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten. Till Sverige kom gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor. om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. Vanliga fynd i hällkistor är bland annat fint bearbetade små pilspetsar av flinta, hängsmycken av skiffer och bärnstenspärlor. I några hällkistor har man funnit enstaka bronsföremål, vilket visar att de har använts även efter stenålderns slut. Allt detta är dock mer undantag än regel. Vanligen påträffar man flintdolkar, vilka var vanliga för sin tid, men säreget nog sällan flintskärar från samma tid och aldrig enkla skafthålsyxor, som var mycket vanliga vid den perioden. Detta antyder att de som gravlades var andra människor än de som använde flintskäror och enkla skafthålsyxor eller att dessa föremål inte hade med dödsriket att göra. De flesta hällkistorna tycks vara omgivna av en hög eller ett flackt röse. I sällsynta fall kan de dessutom ha en kantkedja av resta stenar, glest placerade längs högens ytterkant.
Fällbro
Fällbro är gård och ett område med runristningar längst Skålhamravägen i nordvästra delen av Täby kommun. Gården Fällbro tros ha rötter i järnåldern och omges av tre gravfält från den yngre järnåldern (500-1050 f. Kr.). Vid det största gravfältet mitt emot Fällbro gård och intill Skålhamravägen ligger en av runhällarna, U Fv1946, 258, upptäckt så sent som 1946. Strax söder om gården längs vägen står en runsten, U 142, som är rest över stormannen Jarlabanke av hans hustru Kättilö och sonen Ingefast. Ännu cirka 100 meter söderut, vid Fällbro bro och den bäck som utgör gränsen mellan Fällbro och Hagby, U 145 och U 146. Dessa båda hällar nämner en bro och det gör runstenen också. Bäcken var sannolikt bredare då hällarna ristades och Skålhamravägen gick då mellan dessa två runhällar. Vid Fällbro bro ligger också en ingång till Hagby ekopark. Runhällen ligger mitt emot Fällbro gård på andra sidan Skålhamravägen och dateras till ca 1060-1100 e Kr. Hällen är signerad av runmästaren Visäte. Text: Onäm och Otrygg och Balle låter resa märket efter sin fader Rödkår och skepp ... Visäte ristade skepp. Ovanför runslingan syns av en figur med föremål i händerna som ibland kallas för den äldsta avbildningen av en Täbybo. Runstenen är i rödaktig granit ligger ca 80 meter norr om Fällbro bro längst Skålhamravägen och dateras till ca 1060-1100 e. Kr.. Stenen är märkt med ett litet kors, är skadad upptill samt på höger sida och är signerad av runmästaren Öpir. Ingefast lät resa stenen och göra bron efter Jarlabanke, sin fader, och Joruns son, och Kättilö lät (resa stenen) efter sin man. Öpir ristade. Står ca 80 m norr om Fällbro bro, invid och öster om Skålhamravägen. Runhällen ligger strax söder om Fällbro bro och dateras till ca 1060-1100 e. Kr.. Hällen är signerad av runmästaren Olev. Text: Torkel och Fulluge lät hugga denna häll och göra bron efter Sten, sin fader. Olev högg. Runhällen ligger strax söder om Fällbro bro och dateras till ca 980-1015 e. Kr. Hällen är märkt med kors. Text: Ingeborg lät hugga hällen och göra bron efter Holmsten, sin man, och efter Torsten, sin son. Torstens, sin sons. Textens avslutning är oklar.
Keramikhäll
Keramikhäll (Glaskeramikhäll) är en variant av elspis. Den har en plan ovansida (utan utstående spisplattor). En spis med keramikhäll är energisnålare än en traditionell spis med gjutjärnsplattor men ömtåligare. Om varmt socker spills på hällen och får ligga kvar kan en kemisk reaktion utlösas som kan skada den. Keramikhällen ska rengöras med milt diskmedel och eventuellt en skrapa, dock inte stålull eller kökssvampar med slipmedel då hällen kan repas. Ett alternativ till keramikhäll är induktionshäll. Den använder en annan teknik och har en snabbare uppvärmning, men är vanligtvis dyrare och fungerar bara med kastruller och grytor av järn eller stål.
Slagsta hällristning
Slagsta hällristning är en hällristning i Slagsta, Botkyrka kommun, som upptäcktes 1971. Hällristningen ligger längs med Hallunda kulturstig, mitt emot Slagsta motell. Ristningen är ett lagskyddat fornminne. Hällristningen, som är Stockholms läns största, är från bronsåldern och består av 17 skepp, tre djurfigurer, en fotsula, 2-3 obestämbara figurer, cirka 170 skålgropar samt en människofigur. Människofiguren har karakteristiskt utformade ben med kraftiga vader. Under densamma finns ett grunt ristat skepp avbildat. Den totala bearbetade ytan är 4,8 x 3,3 meter. Slagstaristningen upptäcktes 13 september 1971 av en slump när den hamnade mitt i vägbygget för Botkyrkaleden. Hällen var då helt övervuxen och okänd. Intill vägbygget pågick arkeologiska undersökningar och en av arkeologerna, Rudolf Hansson, blev nyfiken på hällen. När han lyfte bort en bit mossa kom en skeppsbild fram. Vägmyndigheterna ändrade i sista minuten vägsträckningen och hällen fick ligga kvar. Hällen är daterad till 1800–500 år f.Kr., men förmodligen är den utförd under den yngre bronsåldern. Vad denna plats betydde för bronsålderns människor är inte helt klarlagd. Troligt hade platsen en rituell-magisk innebörd där människan riktat sig mot en högre makt.
Isräfflor
Isräfflor är spår av glaciärer som bildas på rundhällar. Sten och block som ligger infrusna i glaciärens botten bildar repor i hällen när glaciären förflyttar sig. Isräfflorna är normalt inte speciellt djupa, vanligtvis som mest ett par centimeter. Det finns dock extrema fall med mycket djupare räfflor. Exempel finns vid Klockaretorpet i Norrköping där isräfflorna är 30–40 cm djupa. I National Natural Landmark, Kelleys Island, Ohio, USA finns isräfflor som är 3 meter djupa. De talrika isräfflorna i det svenska landskapet bildades framför allt under den senaste nedisningen (Weichsel). De ger bland annat information om isens rörelseriktning. Tydligast kan de observeras på av isen slipade nakna hällar i landets skärgårdar. Besökande anmanas att inte elda direkt på berghällarna eftersom värmespänningarna i stenen kan förstöra spåren efter istiden.
Hovs hallar
Hovs hallar är ett kustområde med dramatiska klippformationer på Bjärehalvöns norra del i nordvästra Skåne. Den utgör Hallandsåsens yttersta utlöpare i väster och ligger vid havet mellan Båstad och Torekov, som båda ligger på cirka 10 kilometers avstånd. Hovs hallar ingår i Bjärekustens naturreservat. Hallar är ett äldre namn för hällar (klippor), och har bland annat givit namn åt landskapet Halland. Vid Hovs hallar finner man bevis för havets nedbrytande (eroderande) kraft, där åsen får sin tvära avslutning i ett 1,5 kilometer långt klipparti med grottor och stenraukar. Hovs hallar ger ett vilt och ödsligt intryck. Grovhuggna stup faller ner mot klapperstensstränder. Vågor bryts i skumkaskader mot den rödaktiga urbergsgnejsen. Runt hällarna kryper enbuskar och björnbärssnår i täta mattor. Hovs hallar är en bra lokal för havsfågelskådning. Blåsiga dagar kan vinddrivna Atlantfåglar som alkor, liror, labbar, stormsvalor, tretåiga måsar, stormfåglar och havssulor observeras här. År 2001 siktades en albatross vid Hovs hallar under sådana väderförhållanden. Vid Arilds port, en klippformation som blivit ett landmärke, störtar klipporna brant ned i havet. Här finns klippformationer från 10 meters höjd upp till hela 30 meter. Den populära badklippan, som är ensam i sitt slag, är mellan 4,5 och 5 meter hög. Vattnet nedan är ca 2,3m. Den första scenen i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet där riddaren Antonius Block (Max von Sydow) spelar schack med Döden (Bengt Ekerot) spelades in vid Hovs hallar. Även Jan Troells film Ingenjör Andrées luftfärd spelades delvis in här (som substitut för Svalbard), liksom delar av Ingmar Bergmans Vargtimmen och Arne Mattssons Salka Valka. Skåneleden går igenom området.
Ålstensskogen
Vegetationen i Ålstensskogen är av blandskogstyp. I skogen öster om Solviksbadet ligger en rotunda i sten med terrasser ner mot en stor stenbrygga. Där lade ångbåtarna till förr i tiden. Härifrån ser man de små holmarna på södersidan, och ut mot södra segelleden kan man skymta Kungshatt. Över glittrande vatten har man utsikt mot Essingeöarna, Gröndal och Mälarhöjden. Till höger uppe på utsiktsberget finns ett sumpmarksområde med ett litet kärr. Från områdets högsta punkt har man en vacker utsikt över alla småholmarna utanför ålstenslandet. I hälltallskogen här växer det vackra tallar. Hällmarksskog eller hällmarkstallskogen är en nordisk vegetationstyp som växer på hällmark, det vill säga på urberg. Eftersom tallen dominerar trädskiktet kallas ofta vegetationstypen hällmarkstallskog. Tallarna rotar sig i sprickor mellan hällarna, men blir inte så höga som de brukar vara nere i skogsområdet. Marken täcks av lavar och mossor, ljung, lingonris och mjölonris breder ut sig över hällarna. I skogsområdet finns tall och gran och under träden en vacker, grön matta av mossa. Här växer också blåbärsris och lingonris, vintergröna, örnbräken, ekorrbär, skogsstjärna, harsyra och liljekonvalje. I den branta backen längs Mälaren ned till ängen vid Ålstensgatan växer slån, hagtorn och vildtörne i skogsbrynet. Här växer också björk, asp och sälg. Uppe på bergen i Ålstensskogen har man en vidsträckt utsikt över Ålstens gård belägen på höjden på Brantstigen 12. Uppifrån berget har man också fin utsikt över alla de gamla skärgårdsöarna i farleden, bl.a. Björnholmen, Tallholmen, Granholmen, Krankholmen och den stora Fågelön. Här går båtarna till Drottningholms slott och Birka på Björkö förbi. Från Alviksvägen leder en liten sydlig avtagsväg ned genom Ålstensskogen till Solviksbadet. Badet var ett av Stockholms tidiga gemensamhetsbad. Det öppnades 1925 och under 1930-talet kompletterades det med enkla badhytter, varav några är kvar. Ålstensskogen har också många slingrande strandstigar. Strandpromenaden från Solviksbadet leder fram till den öppna gräsytan, Ålstensängen, som till en del utgör förlängningen av Ålstensgatan. Vid Rotundan i Solvik öster om Solviksbadet firades under ett tjugotal år, åren 1985-2006, Sveriges nationaldag, Svenska Flaggans Dag, traditionsenligt den 6 juni varje år med körsång, mässingsmusik, gitarrspel och kaffekorgar för att här njuta av vacker utsikt. Detta var ett samarrangemang med Bromma hembygdsförening och Västerleds Trädgårdsstadsförening. 1983 fick dagen status som nationaldag och från och med år 2005 blev nationaldagen helgdag. I Ålstensskogen låg sommarstugorna tätt. Redan i början av 1900-talet fanns flera sommarvillor. Solviksbadet öppnades 1925 av Stockholms fastighetskontor och var då det första mer ordnade gemensamhetbadet i Stockholm. Dessförinnan hade det varit platsen för Fanny Hirschs minne. Stiftelsen Fanny Hirschs minne hade således rehabiliterande verksamhet i en villa på den blivande Solvikstomten. Fanny Hirsch (1856-1880) gifte sig 1877 med ingenjören och filantropen Oscar Hirsch (1847-1931). Oscar Hirsch var med om att grunda Stiftelsen för gamla tjänarinnor 1883. Bland Oscar Hirsch donationer märks 100.000 kronor till ett vilohem för psykiskt sjuka, "Fannys minne" vid Äppelviken (vid Solvik, där Solviksbadet nu ligger) (1917). Ett hem för kvinnliga psykiskt sjuka grundande han 1919, Stiftelsen Fanny Hirschs minne. 1919 disponerade man en villa inom Solviksbadets område, och 1927 kunde man överta det Ygbergska Skogsbo, som innehöll en större och en mindre villa.
