Ismaskin
Ismaskin (hushåll) – maskin som tillverkar isbitar, se Isbit. Ismaskin (sport) – maskin för underhåll av is för issport.
Redbergsplatsen
Redbergsplatsen, äldre namn Korsvägen, är en plats i Göteborg och en knutpunkt för Göteborgs kollektivtrafik. Redbergsplatsen ligger i stadsdelen Bagaregården och fick sitt namn 1883. Bebyggelsen kring Redbergsplatsen består främst av landshövdingehus. Längs hela platsens sydöstra sida sträcker sig Östra kyrkogården. År 1873 sattes en allmän vattenpump upp på Redbergsplatsen, där vatten från Delsjön kunde avnjutas. I Redbergslids Folkpark på Redberget, strax norr om Redbergsplatsen, restes 1886 en paviljong med en scen där artister kunde uppträda. Paviljongen revs 1936. På 1600-talet förekom även namnet Notenådsås på Redberget. I slutet av 1956 påbörjades arbetet med att bredda Härlandavägens norra sida, från Redbergsplatsen och längs hela den krök som Härlandavägen gjorde runt hörnet på Östra kyrkogården. Spårvägen fick utrymmet närmast kyrkogårdsmuren för sig själva, och en dubbelfilig väg på 9 meter skapade vid sidan om. I hörnet av Ånäsvägen och Örngatan uppfördes en bensinstation. För gatubreddningen kapade man en bit av parken vid Redbergslids bibliotek. Arbetet blev klart under sommaren 1957. Fram till sommaren 1968, då Redbergsplatsen byggdes om på nytt, fanns här en vändslinga för spårvägen. Kvarteret Renen är landshövdingehusen mellan Örngatan och Ånäsvägen längs platsens nordvästra del. Ett allmännyttigt bostadsföretag ville riva kvarteret på 1970-talet, men efter omfattande protester, såldes husen och renoverades istället på 1980-talet. Redbergsplatsen ingår i. Samtidigt som det år 1925 beslutades att Gamlestaden skulle få ett eget apotek, Måsen, skulle även det år 1890 etablerade apoteket Korpen flyttas från Olskrokstorget till mer ändamålsenliga lokaler vid Redbergsplatsen. Från den 1 april 1926 disponerades en tomt i hörnet av Ånäsvägen–Lilla Redbergsvägen (nu Örngatan). Det nya apoteket uppfördes i landshövdingehus-stil i tre våningar efter ritningar av länsarkitekt Allan Berglund och byggmästare var ingenjör Nils Karlsson. Apoteket disponerade hela botten- och källarvåningen. Själva apotekslokalen hade en golvyta på cirka 70 kvadratmeter. Dessutom rymde bottenvåningen laboratorium, preparat-, dekokt- nattvaktsrum och kontor. I källaren fanns pannrum, skölj- och tvättrum med mera. Man hade oljeeldade pannor, ismaskiner och dylikt. De två övre våningarna innehöll fyra bostadslägenheter, två med 7 rum och kök och två med 4 rum och kök. Apotekaren disponerade en, och en läkare respektive en tandläkare ytterligare två. Byggkostnader och inredning uppgick till cirka 200 000 kronor. Den första apotekaren var John Fredrik Karlsson, och apoteket startade sin verksamhet i mars 1927. Lokalen beskrivs i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning: "Expeditionslokalen är stor och vacker med kalkade väggar i terracottaton och disk, hyllor och övrig möbelredning i valnöt. Disken är försedd med marmorskiva och runt väggarna löper en marmorsockel. Man har tre recepturer med plats för två personer vid varje. Bland nyare anordningar märkes en hiss ned till förråden i källaren. Innanför expeditionslokalen ligga närmast preparat- och dekoktrum. I det senares utrustning ingår ett Elektrolux kylskåp för förvaring av färdiga medikamenter. Längre in ligger analysrum, ett större rum för vegetabilier, laboratorium och ett särskilt rum för förbandsartiklar. Laboratoriet är synnerligen modernt ordnat. I stället för de gamla inmurade ångpannorna, vilkas eldning alltid medförde besvärligheter, har man en självreglerande Askaniaångpanna med gaseldning. I laboratoriet står vidare som vanligt i ett apotek cisterner och stjälpbara ångkittlar, uppställda i en rad. Ångkittlarnas innehåll skall omröras av ett elektriskt rörverk, som drives av en motor. I laboratoriet har man liksom i alla lokalerna varmt och kallt vatten.". Kommunens bevaringsprogram 1975: bebyggelsen väster om Stockholmsgatan. Skydd enligt Naturresurslagen 2 kapitlet Riksintresse: hela området.
Ishockey
Reglerna finns i dokumenterade i. Spelfältet inom IIHF är 60 meter långt och 30 meter brett (rinkarna i NHL är istället närmare 61 meter långa och 26 meter breda). Hörnen är avrundade i en radie av 8,5 meter. Runt spelfältet går en sarg som är mellan 110 och 125 cm hög. Sargen längs båda kortsidorna (även kallat kortsarg, eller "rundel") är befäst med plexiglas ovanpå. Ovanför plexiglasrutorna finns skyddsnät som, liksom glaset, är till för att minimera risken för åskådarna vid kortsidorna att bli träffade av puckar från planen. I längden delas spelfältet med fem parallella linjer i olika avsnitt. Med två blå linjer tvärs över fältet delas det i tre avsnitt (zoner), sedan 2014 är de två ytterzonerna störst (tidigare var samtliga tre av samma storlek). Tvärs över spelfältets mitt finns en röd linje och mitt på den är spelfältets centrum, mittpunkten. Runt mittpunkten finns mittcirkeln, som har en radie på 4,5 meter. Målen har var sin röd mållinje som är belägen 4 meter från spelfältets kortsidor. Mållinjen förlängs på bägge sidor om målet ut till sargen i vad som kallas Icinglinjen eller den "förlängda mållinjen". Till skillnad från flera andra lagsporter används spelfältet bakom målen som en del av spelplanen. Arean precis bakom målet i form av ett likbent parallelltrapets kallas för "restriktionsområde". Inom detta område får målvakten hantera pucken och spela den vidare. Skulle målvakten ta kontroll över en puck bakom icinglinjen men utanför restriktionsområdet renderar det i en utvisning på 2 minuter. I närheten av varje mål finns två cirklar som, liksom mittcirkeln, är 9 meter i diameter och används för tekningar efter spelstopp. Målburarna är 122 centimeter höga och 183 centimeter breda (insidan av ramen). Framför varje målbur och mållinje finns ett markerat målområde i blå färg – en area som består av en kombination av en rektangel och en del av en cirkel – med en bredd av 253 cm (inklusive linjernas bredd). Framför sekretariatet finns domarområdet, en halvcirkel med 6 meters diameter. En spelare får inte vistas där medan domarna för en diskussion eller ska rapportera något, det renderar i så fall i 2 minuters utvisning. För att isen skall vara hållbar, och dessutom som bäst anpassa glidet till både puck och skridskor, bör temperaturen i ishallar och arenor vara konstant mellan +8 och +10 °C (aldrig varmare än så, men enstaka grader lägre brukar gå) vilket regleras med hjälp av både kylanläggning och överskottsvärme. Det blir även allt vanligare numera att avfuktning installeras i ishallar/arenor, vilket ger en torr och hälsosam luft fri från exempelvis kondens och mögel. En ishockeymatch spelas normalt i 60 minuter uppdelat på tre perioder om 20 minuter. I ishockey tillämpas effektiv matchtid, vilket innebär att matchklockan stoppas vid varje spelstopp, så tiden mellan matchens början och slut är betydligt längre – till skillnad mot exempelvis fotboll eller bandy där 90 (två gånger 45) minuter spelas utan att klockan stannar för spelstopp. Matchklockan har i diverse nationer och turneringar räknat antingen upp eller ned, i Nordamerika har tiden alltid räknats ned (20:00–0:00), medan det för exempelvis svensk del har varit klassiskt med uppåt (0:00–20:00) – men inför säsongen 2016/2017 kom en nedräknande matchklocka att återinföras i SHL (för första gången sedan 2003). Mellan varje period hålls en 18 minuter lång paus – främst för att isen skall spolas, med en ismaskin. Vardera lag, både spelare och ledare, får under tiden vara i sitt omklädningsrum och vila – samt har tillfälle att föra taktikprat. Även domarna har ett eget vilrum. Efter pauserna skall sidbyte ske. I första och tredje perioden (och en eventuell kort förlängning) har lagen den planhalva med försvarszonen närmast de egna spelarbåsen. Vid korta förlängningar (5/10 minuter) görs ingen spolning av isen mellan tredje perioden och övertidsspelet, och därmed ingen paus.
Isbit
Isbit är en bit av is, och kan använda för att kyla ned någonting, exempelvis drycker såsom drinkar. Större isstycken brukar kallas isblock. Isbad kan syfta på vatten (eller annan vätska) med isblock eller isbitar i. Den amerikanske fysikern John Gorrie byggde en frys 1844 med syftet att kyla luft. Frysen producerade is som han hängde från taket i en behållare. Gorrie ses som den som uppfann iskuben, men hade alltså inte målet att kyla drycker. Under denna tid var en förhärskande teori att det var dålig luft som orsakade ohälsa och sjukdomar (miasmateorin). Isformar är utformade för att fyllas med vatten och sedan placeras i en frys tills vattnet fryser till is, vilket ger isbitar. Isformar är ofta flexibla, så de frysta kuberna kan enkelt tas bort genom att böja brickan. En så kallad "twist ice tray" har en enkel fjäderbelastad mekanism med en spak som används för att vända brickan upp och ner och böjas samtidigt, så att kuberna som faller samlas i en löstagbar bricka nedan. Fjädern återför isbitens bricka till sitt upprättstående läge utan att behöva ta bort det från frysen, vilket kan spara tid och minskar oavsiktligt röra - även om brickan måste tas bort för att samlas in och isbitens bricka fortfarande måste tas bort som ska fyllas på. Ett alternativt system är en aluminiumform med en spak som lyfter isbitarna och frigör dem från brickan. En motoriserad version av detta finns i de flesta automatiska frysar med isframställning. Medan den vanliga formen på isbiten är ungefär kubisk, bildar vissa isbrickor halvkulformiga eller cylindriska former, andra producerar block av is i säsongsbetonade, festliga eller andra former. Ibland fryses ätliga föremål in i isbitarna, både hemma och kommersiellt. Lloyd Groff Copeman uppfann en gummiisform, efter att ha märkt att slask och is flagade av hans gummistövlar snarare än att vara kvar vid dem medan han gick genom några skogar där han samlade sav för lönnsirap. Han erinrade om denna händelse 1928 under lunchen med sin patentadvokat och genomförde experiment med gummikoppar, vilket ledde till praktisk design och patent för olika typer av former, dessa inkluderade en metallform med gummiseparatorer, en metallform med enskilda gummikoppar som uppfanns 1933 och en form tillverkad helt av gummi. Guy L. Tinkham, en hushållsproduktledare, uppfann den första flexibla, metallisformen i rostfritt stål 1933. Formen böjdes i sidled för att ta bort isbitarna. Kommersiella förfyllda engångsisbrickor för frysning i hemmet är utformade för att ge bättre smak och minskad risk för kontaminering. Den danska uppfinnaren Erling Vangedal-Nielsen uppfann engångsispåsen 1978. Han blev inspirerad att göra det efter att ha tillbringat en natt med vänner där deras behov av is var över det som kunde tillhandahållas av isformar, han fyllde därför vanliga plastpåsar med vatten och frös dem, isen kunde därefter hämtas med en hammare. Därefter reviderades designen för att innehålla enskilda fack för varje isbit, med en tätning vid påsens ingångspunkt. Ispåsen har därefter marknadsförts och antagits över hela världen. Vissa ismaskiner kan användas för att producera isbitar för laboratorier och akademiskt bruk. Isbitar produceras också kommersiellt och säljs i bulk, dessa isbitar, trots sitt namn, är ofta cylindriska och kan ha hål genom mitten för att öka det tillgängliga ytområdet (för snabbare värmeöverföring). Isbitar som ibland krossas eller skjuvas i oregelbundet formade flingor för att ge en estetisk effekt på vissa cocktails. Krossad is används också när snabbare kylning önskas, eftersom kylhastigheten styrs av ispartiklarnas antal och genomsnittliga radie. Isen krossas också ofta för att bilda "slush", vilket kan vara både alkoholhaltigt och alkoholfritt. Krossad is smälter snabbare än fast is: den har en större ytarea, så värmeöverföringen är snabbare jämfört med fast is.
Is
Människor har använt is för att kyla och bevara livsmedel i århundraden och förlitar sig på att använda naturlig is i olika former och sedan övergå till maskinell produktion av materialet. Is är också en utmaning för transporter i olika former och är bra för vintersport. Is har länge använts som kylmedel. År 400 f.Kr. behärskade persiska ingenjörer i Iran redan tekniken för att lagra is mitt i sommaren i öknen. Isen fördes in under vintrarna från berg i närheten i stora mängder och lagrades i specialdesignade, naturligt kylda kylskåp, kallad yakhchal (vilket betyder islagring). Detta var ett stort underjordiskt utrymme (upp till 5 000 m3) som hade tjocka väggar (minst två meter vid basen) gjord av ett speciellt murbruk, kallat sarooj, som bestod av sand, lera, äggvita, kalk, gethår och ask i specifika proportioner, och var känt för att vara resistent mot värmeöverföring. Denna blandning ansågs vara helt ogenomtränglig vatten. Utrymmet hade ofta tillgång till en qanat, och innehöll ofta ett system med vindkraftverk som lätt kunde få temperaturer inuti rymden ner till kyliga nivåer på sommardagarna. Isen användes för att kyla godbitar för kungligheter. Det fanns blomstrande industrier från 16 till 1700-talets England, varigenom lågliggande områden längs Thames Estuary översvämmades under vintern, och is skördades i vagnar och lagrades säsongsbetonat i isolerade trähus som en försörjning till ett ishus som ofta ligger i stora länder hus och används ofta för att hålla fisken färsk när den fångas i avlägsna vatten. Detta kopierades av en engelsman som hade sett samma aktivitet i Kina. Is importerades till England från Norge i en betydande skala redan 1823. I USA skickades den första islasten från New York City till Charleston, South Carolina, 1799, och under första hälften av 1800-talet hade isskörden blivit stora affärer. Frederic Tudor, som blev känd som "Iskungen", arbetade med att utveckla bättre isoleringsprodukter för den långväga transporten av is, särskilt till tropikerna, detta blev känt som ishandeln. Trieste skickade is till Egypten, Korfu och Zante, Schweiz skickade det till Frankrike, och Tyskland levererades ibland från bayerska sjöar. Den ungerska parlamentsbyggnaden använde is som skördades på vintern från Balatonsjön för luftkonditionering. Ishus användes för att lagra is som bildades på vintern, för att göra is tillgänglig året runt, och tidiga kylskåp var kända som ishytter, eftersom de hade ett isblock i sig. I många städer var det inte ovanligt att ha en regelbunden isleveransservice under sommaren. Tillkomsten av konstgjord kylteknik har sedan gjort leverans av is föråldrad. Is skördas fortfarande för is- och snöskulpturhändelser. Till exempel används en svingsåg för att få is till Harbin International Ice and Snow Sculpture Festival varje år från den frusna ytan av Songhuafloden. Is produceras nu i industriell skala, för användning inklusive lagring och bearbetning av livsmedel, kemisk tillverkning, betongblandning och härdning, och konsument- eller förpackad is. De flesta kommersiella ismakare tillverkar tre grundläggande typer av fragmenterad is: flingor, rörformade och plattor med olika tekniker. Stora isproducenter kan producera upp till 75 ton is per dag. År 2002 fanns det 426 kommersiella isframställningsföretag i USA, med ett samlat värde på transporter på 595 487 000 dollar. Hemkylskåp kan också skapa is med en inbyggd ismaskin, som vanligtvis gör isbitar eller krossad is. Fristående ismakareenheter som skapar isbitar kallas ofta ismaskiner. Is kan ge utmaningar för säker transport till lands, till havs och i luften. Isbildning på vägar är en fara vintertid. Blixthalka är mycket svår att upptäcka, eftersom den saknar den förväntade frostiga ytan. Vid minusgrader fryser regn och snö och kan bilda is på fordonsfönster. För säker körning måste sådan is tas bort vilket kan göras med isskrapa, vilket kan ta en viss tid och vara mödosamt.
