Strykjärn
Strykjärn är ett verktyg, som används för att göra textilier släta genom strykning efter tvätt. Den äldsta förekommande varianten är pressjärnet, en massiv sulformig järnklump med handtag som värmdes direkt i elden. Dessa brukades främst på avigan av kraftiga ylletyger för att pressa ut sömmarna, då de efterlämnade rejäla sotspår efter sig. Pressjärnet är känt sedan slutet av medeltiden. Eugène Viollet-le-Duc hävdade att européerna skulle fått strykjärnet från Asien, där man under sasaniderna bar dräkter med pressade veck, och att modet introducerats i Frankrike vid slutet av 1000-talet. De äldsta strykjärn han kände till härrörde dock från 1700-talet och ett strykjärn från 1500-talet, som han avbildat, härrör i själva verket från 1700-talet. I stället har det troligen handlat om andra redskap för att pressa eller släta ut textilier som brukats, som glättestenar och mangelbräden, eller liknande den senare förekommande linnepressen. Lodstrykjärnet introducerades i slutet av 1500-talet eller början av 1600-talet. Strykjärnen hade under 1600-talet en rundad framända, som omkring 1700 blir spetsig. De äldsta lodstrykjärnen tillverkades genomgående av mässing, men på 1800-talet började gjutjärn bli vanligt. Därutöver brukades redan på 1600-talet koleldade strykjärn med en utstående sula och fot, oftast tillverkade i mässing, men efterhand allt oftare i gjutjärn. De äldre koleldade strykjärnen har en rad ventilationshålängs övre kanten, som på 1800-talets skräddarjärn ersattes av en skorsten. Med järnspisens introduktion vid mitten av 1800-talet började man i stället tillverka massiva strykjärn. En typ av strykjärn omtalas i Kina redan på 300-talet efter Kristus. Kinesernas strykjärn bestod av små kastruller av mässing eller koppar med glödande träkol som fördes fram över de plagg som skulle pressas. Textilier stryks enklast när de är lite fuktiga, dock inte våta, och dänkflaskor gjordes av glasflaskor, vars lock försågs med hål. Nuförtiden är dänkflaskor gjorda av plast. Nästa steg i utvecklingen var strykjärn som värmdes elektriskt, och i dagens läge förekommer endast ett fåtal strykjärn, det vill säga pressjärn, som inte är försedda med möjlighet att få ånga för de textilier som tål sådan hög temperatur. Om mängden ånga och värmen i sig ändå inte ger ett skrynkelfritt resultat, kan tyget i stället strykpressas, det vill säga ha en väl urvriden pressduk emellan, som stryks torr mot den textil som skall strykas. Det elektriska strykjärnet uppfanns 1882 i USA, men spridningen dröjde till 1920-talet. År 1924 uppfanns termostatstrykjärnet och 1926 ångstrykjärnet.
Strykjärnet
Strykjärnet är en byggnad mitt i Motala ström i centrala Norrköping som uppfördes 1916-1917 i armerad betong i klassicistisk stil av arkitekt Folke Bensow. Sedan 1991 är den ett byggnadsminne. Byggnaden har fått sitt namn av sin säregna form som påminner om ett strykjärn. Formen kommer sig av att byggnaden är byggd på den strömlinjeformade ön Laxholmen mitt i Motala ströms flöde. Eftersom det var ont om mark kring strömmen ville man använda så mycket av den existerande holmen som möjligt. Därför fick byggnaden sin lite annorlunda form, en sjuhörning. Innan huset byggdes fanns mindre träbyggnader på ön. Den uppfördes åt Holmens Bruks och Fabriks AB och inhyste från början textilindustri. Till år 1934 användes byggnaden, som är en del av industrilandskapet, som väveri. Arbetet med textiler fortsatte efter det med bland annat tvinning, spolning, rullning, dressning och varpning. Under 1960-talet avvecklades textilarbetet i samband med textilkrisen. År 1964 lade Holmens ned bomullsindustrin och 1970 försvann de sista delarna av yllefabrikationen. På platsen fanns dock industribyggnaderna kvar. Under 1980-talet började industrier åter verka på platsen. Sedan december 1991 huserar här Arbetets museum och byggnaden drivs som enskild stiftelse. Carl Milles har kallat området "landets vackraste industribyggnad".
Strykning
Strykning (Strykbord) är en metod för att göra hemtextilier och kläder släta med strykjärn eller pressjärn då mangling inte är tillämpligt.
Östra Nordstaden
Östra Nordstaden, är en del av stadsdelen Nordstaden i centrala Göteborg. Området kallades tidigare 4:e kvarteret och bestod av fem tomtområden, vilka efter branden 3-4 februari 1794 utökades till sju. Efter vallraseringen i början på 1800-talet tillkom ytterligare tre, så att antalet då blev tio. Staden beslutade den 15 juni 1923 att dessa skulle ha följande beteckningar: 1. Gustavus Primus - 2. Hövågen - 3. Klädpressaren - 4. Strykjärnet - 5. Tenngjutaren - 6. Nålmakaren - 7. Gästgivaren - 8. Köpmannen - 9. Nye Port och 10. Kronobageriet. Efter omdaningen av området Östra Nordstaden under 1970-talet brukas fem av kvartersnamnen: 2. Hövågen, 3. Klädpressaren, 8. Köpmannen, Drottningtorget (tidigare 9. Nye Port) och 10. Kronobageriet. Tidigare hade staden varit indelad i rotar och då ingick 5:e till 10:e roten i Östra Nordstaden. År 1960 bestod Östra Nordstaden till större delen av närmare 100 år gamla byggnader – de var slitna och mer än 25 procent av dem användes som lagerlokaler. Bostäder utgjorde 5 procent. Fram till 1950-talets slut hade stadskärnan förnyats i en relativt långsam takt genom punktsaneringar. De följande åren tillämpades istället totalsaneringar – även kallat rivningsraseri – av större stadspartier. Det största projektet under denna tid var Östra Nordstaden, som förnyades under åren 1965–75. Då revs omkring 100 hus för att ge plats åt sju byggnader, som sammanfogades bland annat genom överglasning. Till den nya centrumanläggningen flyttade flera av de stora bankerna, som tidigare varit belägna vid Södra och Västra Hamngatorna. Östra Nordstaden består numera av främst affärs- och kontorslokaler samt hotell och ett P-hus, se Nordstan. Tullverket har sedan många år lokaler i Östra Nordstaden då man lämnade Gamla Tullhuset där numera Casino Cosmopol är beläget i Västra Nordstaden.
Pärlplatta
Pärlplatta är en piggförsedd platta som olikfärgade rörformade plastpärlor läggs på enligt ett mönster, ungefär som en mosaik. När den är färdiglagd kan pärlorna avlägsnas och piggplattan återanvändas, eller så kan man bevara pärlformationen genom att lägga på ett smörpapper och bestryka smörpappret med ett strykjärn. Värmen från strykjärnet får pärlorna att smälta ihop med varandra. Pärlplattan uppfanns av Gunnar Knutsson (avliden 1993) i Vällingby i början av 1960-talet. Han experimenterade med att sätta indianpärlor på en träbit med spikar, innan han tog patent på en pärlplatta av plast. Pärlplattan var då i första hand tänkt som terapimaterial för åldringar. Därefter blev pärlplattan populär på förskolor, men fick tillfälligt dåligt rykte under 1980-talet, då det misstänktes att gifter frigjordes när plastpärlorna upphettades. Numera är plasten i pärlorna utbytt mot en giftfri sort. På senare tid har pärlplattor blivit vanligare även bland konsthantverkare och konstnärer, men även tv-spelsentusiaster som tillverkar så kallad pixelart av tv-spelsfigurer. Pärlplattor och pärlor säljs i leksaksaffärer och hobbybutiker. En kopia av Nattvarden på 7,50 x 1,50 meter har byggts och finns i Önsta Gryta kyrka i Västerås. Världens största pärlplatta mäter 40,13 kvadratmeter och finns på Arlanda terminal 5. Den är tillverkad av elever på Väringaskolan i Sigtuna och avtäcktes den 7 december 2015.
Osynligt bläck
Osynligt bläck är ett bläck som är osynligt för blotta ögat när det används på papper eller andra material. Bläcket kan bara ses om det behandlas på ett speciellt sätt, exempelvis framkallning med en kemikalie, eller belysning med infrarött eller ultraviolett ljus. Osynligt bläck har ofta använts i steganografiska meddelanden. Några av dessa bläck är organiska ämnen som oxideras när de upphettas, vilket ofta får dem att bli bruna. Som en tumregel är det säkrast att späda ut dessa bläck tills värmen bara nätt och jämnt kan framkalla texten. Bläcket framkallas genom att värma upp papperet, antingen på ett värmeelement, ett varmt strykjärn, eller i en ugn. En 100 W-lampa minskar risken för att papperet bränns upp eller skadas. I de flesta fall byter bläcket färg när det kommer i kontakt med en syra eller en bas. Några bläck fluorescerar under en ultraviolett lampa. Detta är en egenskap hos många ämnen. Det finns kommersiellt tillgängliga bläck som lyser mycket starkt när de belyses med en UV-lampa. Några av dessa bläck kan även appliceras på icke-porösa föremål av glas, plast, m.fl. citron-, äppel- eller apelsinjuice. koboltklorid i vattenlösning, blir blått vid uppvärmning och osynligt igen efter ett tag (om man inte har värmt för mycket). Fenolftalein, framkallas med ammoniakångor eller natriumkarbonat. Fenolftalein är en pH-indikator som blir rosa i närvaron av baser som ammoniak. Vinäger, framkallas med rödkålsavkok. Vinäger innehåller ättiksyra som påverkar det röda färgämnet i rödkål. Ammoniak, framkallas också med rödkålsavkok. Kopparsulfat, framkallas med natriumjodid eller ammoniumhydroxid. blynitrat, framkallas med natriumjodid. järnsulfat, framkallas med natriumkarbonat, natriumsulfid eller kaliumferricyanat. koboltklorid, framkallas med kaliumferricyanid. stärkelse, framkallas med jodlösning. Bläcket blir blått, papperet ljusblått. citronsaft, framkallas med jodlösning. Bläcket blir vitt, papperet ljusblått. natriumklorid (vanligt bordssalt), framkallas med silvernitrat.
Jonsereds Fabrikers AB
Jonsereds Fabrikers AB är ett tidigare verkstadsföretag hemmahörande i Jonsered, Västra Götalands län. Verksamheten grundades på 1830-talet av skotten William Gibson som textilindustri. Senare kom produktionen utökas med bland annat maskiner för träbearbetning, motorsågar (1954) och skogskranar (1960). År 1979 köptes Jonsereds AB av Electrolux och koncernen splittrades. Tillverkningen av motorsågar ingick fram till 2020 i Husqvarna då Jonsered-motorsågar och andra produkter inom skog och trädgård under varumärket Jonsered upphörde att säljas. Försäljningen av presenningar och lagerhallar ingår i NSS Sverige AB, under varumärket Hallbyggarna-Jonsereds. Jonsered som kranmärke ingår i Hiab. William Gibson föddes 1783 i den lilla skotska hamnstaden Arbroath, norr om Dundee. 1797, bara 14 år gammal, kom han till Göteborg som skeppsgosse. Här kom han sedan att bedriva en mängd olika verksamheter (handel med tyger och salt sill, bryggeriverksamhet, spelkortstillverkning, framställning av kimrök m.m.) 1826 slog sig Gibson in på en ny bana och anlade en segelduksfabrik. Gibsons svåger, ingenjören Alexander Keiller, gick in som delägare två år senare. Eftersom spinneriet drevs med vattenkraft, och vattenkraften i Göteborgs hamnkanal var tämligen blygsam, började Gibson se sig om efter en lokalisering för hans växande industri. Valet föll på Jonsereds säteri vid Säveån som 1832 inköptes av Gibsons och Keillers gemensamma bolag. Under Keillers ledning grävdes samma år en kanal från sjön Aspen till Säveån. Under 1833 påbörjades arbetena med att bygga segelduksfabrik, spinneri, mekanisk verkstad och gjuteri intill mynningen av den nygrävda kanalen i Jonsered. Den täta industri- och bostadsbebyggelsen som uppfördes kom att få en märkbart brittiskt påverkad arkitektur. Alexander Keiller löstes ut ur firman 1839 och återvände till Göteborg, där han grundade en industri som sedermera kom att utvecklas till Götaverken. Gibson fortsatte att driva verksamheten i Jonsered på egen hand, vilken 1848 ombildades till ett familjeföretag, William Gibson och Söner. Transporterna löstes först genom pråmar i Säveån. 1856 invigdes den första sträckan på Västra stambanan mellan Göteborg och Jonsered. Jonsereds ställning som industriort markerades 1903 då det nya moderna kraftverket invigdes och genom besök av kung Oscar II 14 september 1901. Kring 1914 stod dagens dubbelspåriga järnvägstunnel klar som ersatte det tidigare spåret som korsade fabriksområdet. En grundlig diversifiering av verksamheten skedde: brandslangar, handdukar, bomullsremmar, jutesäckar, mattvarp, plogar, gasverksanläggningar, gjutgods, smide, strykjärn och kaffekvarnar tillverkades På 1850-talet började man även tillverka och exportera olika typer av träbearbetningsmaskiner (hyvlar, bandsågar, svarvar, borr- och fräsmaskiner). Jonsereds fick högsta utmärkelse för sina träbearbetningsmaskiner vid Londonutställningen 1862. 1872 ombildades firman till aktiebolag, Jonsereds Fabrikers AB. Efter William Gibsons död 1857 efterträddes han av sin äldste son William Gibson. Chef var från 1865 James Alexander Gibson. Som fabriksdisponent ledde David Gibson den industriella driften till sin död, då han efterträddes av brodern William Gibsons son William Gibson den yngre 1878. William Gibson den yngre var chef för Jonsereds fabriker under nästan 40 år, en tidsrymd, som omspände såväl industrialismens definitiva genombrott i Sverige som det första världskrigets förändrade villkor för industri och handel. Björn Prytz var styrelseledamot i Jonsereds fabriker 1925–1938 och ordförande 1926–1938. Presenningstillverkningen och varumärket Jonsereds ingår idag i koncernen Nordic Shelter Solutions (NSS Sverige AB) under varumärket Hallbyggarna-Jonsereds, som säljer presenningar och lagerhallar. Hallbyggarna-Jonsereds är en sammanslagning av Hallbyggarna i Falun AB och Jonsereds Miljöskydd AB, som har funnits sedan 2003. Motorsågar med tillverkning i Brastad och Jonsered.
Lägenhetshotell
Ett lägenhetshotell är ett hotell där rummen mer påminner om bostadslägenheter än traditionella hotellrum. De är oftast ämnade för längre boende och har något lägre servicegrad, då de bygger på att hotellgästerna i rummen har större tillgång till utrustning som finns i ett normalt hem. Till exempel finns det kokplats eller kök i rummen, så att gästerna kan laga sin egen mat samt ofta kyl, frys, tvättmaskin och strykjärn.
Lundsbergs skola
Skolan inrymdes inledningsvis i Lundsbergs herrgård, men allt eftersom elevantalet ökade tillkom byggnader för lärare, sjukstuga och elevhem. Nuvarande skolbyggnaden uppfördes 1906–1907 efter arkitekt Erik Lallerstedts ritningar. Genom en donation restes 1929–1930 den intilliggande Lundsbergs kyrka som ritats av Bror Almquist. År 1913 upprättades ett tromannaråd för eleverna. Vid varje elevhem utsågs en Troman, vilken valdes av skolledningen på främst på grundval av sin förmåga att föregå med gott exempel. Rådet innebar att eleverna uppnådde självstyre på ett antal områden. Skolan blev i november 2011 polisanmäld av Statens skolinspektion då det misstänktes ha förekommit grova missförhållanden och våld på skolan. Misstankarna gällde pennalism i form av misshandel, olaga hot och olaga tvång mot minderårig. Polisanmälan lades senare ned. I april 2013 bedömde Skolinspektionen att skolan genomfört de förändringar som krävdes varvid myndigheten avslutade sin tillsyn samtidigt som man beslutade att inte gå vidare med föreläggandet om vite. I augusti 2013 uppdagades en händelse vid så kallad nollning, då två elever fick brännskador av strykjärn. Kort därefter belade Skolinspektionen Lundsberg med ett tillfälligt verksamhetsförbud. I samband med detta sparkade skolans styrelse rektorn Staffan Hörnberg med omedelbar verkan och ställde sina styrelseplatser till förfogande. Lundsberg överklagade Skolinspektionens beslut som gick hela vägen till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD 2014 ref 47). Domstolen konstaterade att Skolinspektionen hade haft behörighet att besluta om ingripanden då inspektionen hade tillsynsrätt över skolverksamheten när den bedrevs utanför den vanliga skoldagen. Två elever dömdes till vållande till kroppsskada, övriga frikändes. Skolan har haft åtta elevhem varav sex är i bruk, Herrgården, Klätten, Forest Hill, Gransäter, Björke och Skogshult. Togs i bruk 1924.1942 blev Berga rektorsbostad och eleverna flyttade till Skogshult. Färdigställt 1899 och skolans tredje elevhem. Färdigställt 1898. Namnet valdes på förslag från grundaren William Olssons syster Mary Cooper. Från och med 2019 tillhör även skogshults gamla annex Forest Hill under namnet Lilla Hill. Färdigställt 1902. Gransäter kallas ibland för "Kungliga Gransäter" då både prins Gustaf Adolf (från 1918 till 1924) och prins Sigvard Bernadotte (från 1918 till 1926) bodde där. Lundsbergs skola startade år 1896 med fyra elever på Herrgården, vilket gör den till skolans äldsta byggnad. Herrgårdens matsal Kavaljeren har anor från 1700-talet. Prins Bertil bodde på Herrgården från 1926 till 1930. När Misba stängdes, flyttades alla därifrån till Herrgården. Klätten färdigställdes 1953 och invigdes av den tidigare studenten prins Bertil den 10 september samma år. Togs i bruk 1912 (senare stängt - eleverna flyttade till Herrgården). Färdigställt 1913 och då avsett som pojkhem. Bland alumnerna kan nämnas Prins Carl Philip som bodde på Skogshult 1996–1999. År 1985 tillkom ett annex som nu tjänar som elevhem för flickor. Mellan de sex hemmen sker idrottstävlingar om olika idrottspriser. Flickor och pojkar tävlar hemvis om de olika vandringspriserna. Det finns både junior- och seniorvandringspris. De idrotter som utkämpas på Lundsbergs skola är bland annat badminton, basket, bordtennis, fotboll, friidrott, innebandy, längdskidåkning, rodd, skytte, terränglöpning och volleyboll. Det sker även idrottstävlingar genom Sveriges Internat- och Privatskolors Idrottsorganisation, SIPSI, som förutom Lundsbergs skola utgörs av Enskilda gymnasiet, Grennaskolan, Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket och Viktor Rydberg Gymnasium.
