Golvsockel
En golvsockel (även golvlist) är den byggnadsdelen som utgör väggens avslutning mot golvet. Golvsockelns tekniska uppgift är dels att dölja spalten mellan golvbeläggning och vägg, dels att skydda väggens nedersta delar mot nötning. Höga och rikt profilerade golvsocklar kan tillsammans med en bröstpanel även bidra till den arkitektoniska gestaltningen av ett rum. Golvsocklar är vanligen av trä eller plast men i samband med golvbeläggningar av stenmaterial kan även socklar av stenmaterial användas. Plastsocklar kan vara utformade så att ledningar kan döljas i dem. Träsocklar finns i talrika mått och profileringar, fabriksmålade eller i natur. Golvsocklar i standardutförande enligt SS 23 28 11 och SS 23 28 12 tillverkas av hyvlad furu och är fabrikslackerade vita med tjocklek 12mm och höjd 42mm, 52mm, 57mm eller 70mm. Svensk Byggkatalog (1993), häfte 8, sida 25.
Amelie från Montmartre
Amelie från Montmartre (franska: Le Fabuleux Destin d'Amélie Poulain, 'Amélie Poulains fabulösa öde') är en fransk-tysk film från 2001, i regi av Jean-Pierre Jeunet. Filmen, som skrevs av Jeunet och Guillaume Laurant, är en fantasifull och infallsrik avbildning av det samtida parisiska livet, här personifierat av Montmartre och omgivande kvarter. Den handlar om en blyg, ung servitris, spelad av Audrey Tautou, som en dag bestämmer sig för att förbättra livet för personerna i sin omgivning, samtidigt som hon kämpar med sin egen isolering. Filmen, som var en fransk-tysk samproduktion, blev en stor publik- och kritikerframgång. I tio års tid bar den titeln som den internationellt största franska filmsuccén med franskt tal. Den vann dessutom priset för bästa film vid European Film Awards, vann fyra franska César-priser (för bland annat bästa film och bästa regissör) och nominerades till fem Oscar. Amelie Poulain är en ung servitris med en lite speciell barndom. Bland annat umgicks hon inte så mycket med sin far, som arbetade som läkare. Deras enda närkontakt var den regelbundna läkarundersökningen, då hennes hjärtklappning av fadern uppfattats som hjärtfel. Därefter fick den unga, "sjukliga" flickan tas ur skolan och i fortsättningen utbildas i hemmets lugna hägn. Som vuxen bor hon ensam i en vindsvåning i Montmartre i norra Paris. En dag hittar hon i sin lägenhet ett gammalt plåtskrin gömt i en hålighet bakom en golvlist. Skrinet innehåller gamla saker som tillhört ett barn som en gång bott i lägenheten. Hon bestämmer sig samma kväll för att försöka leta upp den ursprunglige ägaren och, om denne blir glad över återseendet, ägna sin energi åt att förändra folks liv. Genom lite detektivarbete hittar Amelie den numera vuxne mannen och återbördar anonymt asken till honom. På avstånd iakttar hon förtjust hans överraskning och glädje över de sedan länge glömda tingen. Amelie får blodad tand och börjar smida planer för hur hon kan förändra också andra människors liv. Hela tiden dold bakom anonymitetens slöja, ser hon till att hennes medmänniskors liv förbättras (om de förtjänat det) eller i enstaka fall försämras (om de förtjänat det). Detta fungerar bra tills hon träffar en fascinerande ung man vid namn Nino. Nu är frågan: har Amelie modet att åstadkomma för sig själv vad hon gjort för andra. Återkommande teman i filmen är bland annat människors olikheter och egenheter. De större rollfigurerna introduceras i filmens början via en kort beskrivning av vad de särskilt tycker om och särskilt inte tycker om. De upplevda olikheterna mellan Amelie och Nino, får henne en bit in i filmen att bli tillfälligt missmodig i sin nyfikna men allt annat än raka väg mot att lära känna honom. Själv älskar hon att kasta smörgås, knäcka skorpan på en crème brûlée och köra ner fingrarna i en säck med torkade linser. I filmen figurerar bland annat Auguste Renoirs målning Roddarnas frukost (även Roddarnas lunch, franska: Le Déjeuner des canotiers) i en central roll. I filmen har "Glasmannen", Raymond Dufayel, målat en kopia av denna tavla varje år i 20 års tid. Inte minst fascineras han av den unga kvinnan (skådespelaren Ellen Andrée var Renoirs modell för rollen) i mitten av bilden, som inte verkar ta del av de andras festande utan drömmande läppjar på innehållet i sitt glas. Hos Jeunet jämförs hon med filmens titelfigur, som enligt Dufayel måhända inte heller tar del av livsglädjen omkring henne. Jean-Pierre Jeunet, som stod för regin, jobbade här liksom i sina tidigare filmer med annorlunda personligheter och märkliga öden. Han hade satt sig före att skapa "en sorglös och glad film, som får folk att drömma och som de finner nöje i", som han själv säger i pressmaterialet till filmen. Huvudrollerna spelades av Audrey Tautou och Mathieu Kassovitz. Tillsammans med Serge Merlin – konstnären Raymond Dufayel ("Glasmannen") som ägnar sitt liv åt att kopiera Pierre-Auguste Renoir – gör de starka rolltolkningar.
Vägglus
Vägglössen är inga egentliga löss utan tillhör skinnbaggarna. Vägglussläktet (Cimex) ökar kraftigt i världen och blir allt vanligare även i Sverige. Förekomsten av vägglöss i Sverige ökar kraftigt. Enligt Anticimex så hade man runt 2006 hundratals årliga fall mot tiotusentals fem år senare vilket beror på ett ökat resande. Man har anmälningsplikt gentemot hyresvärden när man har fått vägglöss och man kan bli ersättningsskyldig om det inte görs. För boende i hyresrätt finns ofta avtal med hyresvärden och saneringsbolag. För husägare gäller oftast Villahem- och Fritidsbostadsförsäkringar för vägglussaneringar. Oftast ingår endast besprutning av lösöret i bostaden och det är en metod som fungerar men ställer stora krav på den som är drabbad. En sanering i de fallen kan ta flera månader. Andra metoder såsom fysikalisk bekämpning (gasning) är åtgärder som oftast inte ingår i en vanlig villa-/fastighetsförsäkring, men för bostadsrätter eller hyresrätt kan det finnas olika former av tilläggsavtal. Den vuxna vägglusens längd är ungefär 4–5 mm, men den kan bli upp till 10 mm lång. Vägglusen har ett par vingar som dock är rudimentära, och insekten kan inte flyga. Generellt sett har vägglusen platt kropp, men den blir rundare i formen efter att den sugit blod. Dess utseendeförändring gör att den lätt kan misstas för en vanlig insekt. Vägglöss utan blod i sig är transparenta, medan sådana med blod i sig har olika nyanser av brunt. Kroppsbehåring gör att vägglusen ser randig ut. Vägglusen dras till människans utandningsluft och kroppsvärme för att suga blod. Detta gör den nattetid. Vägglusen tycker om mörker och gömmer sig ofta nära födan. Sängen och dess omgivning är vanliga gömställen. Golvlister, sängbord, kläder, tavlor, eluttag, springor är exempel på detta. Vägglusen trivs i saker som ligger i en röra (eng. "clutter"). Vägglusen trivs också under lös tapet, i klockor och elektronikprylar, m.m. När en invasion blivit större, finns risken att den sprids längre bort från människans sovplats. Vägglusen kan ta sig in i papperstunna springor. Vägglusen kan vid behov förflytta sig inom ett boende eller till intilliggande lägenheter i jakt på föda (värddjur). Risken för spridning i ett hus är stor när väl en boende har drabbats. Vägglusen tar sig vidare antingen för egen maskin eller genom att lifta med människan. En vägglus kan krypa så långt som cirka 30 meter i jakt på blod. Vägglusen sprids mellan lägenheter endast i extrema fall. Antalet ägg vägglusen lägger är beroende av hur gynnsamma förhållandena är. Vägglusen lägger inga ägg om det är under 10 grader. Nymfer överlever minst två månader utan föda, medan en vuxen vägglus klarar mer än tio månader. Vägglusen kan vid brist på föda och rätta förhållanden (för kallt, men inte tillräckligt för att döda den) gå in i dvala. Fall av överlevande vägglöss som inte haft tillgång till föda har hittats efter så lång tid som 1,5 år. Parningen går ut på att hanen sticker sin penis i bukområdet på honan. Säden tar sig från magen till könsdelarna och ligger där tills honan producerar ägg som därmed befruktas. Beroende på hur gynnsam miljön är tar vägglusens livscykel olika lång tid: 4–5 veckor eller motsvarande antal månader. Livscykeln börjar med att en vägglushona lägger sina cirka 1 mm stora ägg. Vägglushonan lägger cirka 4 ägg per dag och hinner med totalt 200–500 innan den dör. Äggen klistrar fast på platsen. Äggkläckningen sker efter ungefär en till två och en halv veckor. Nymfer kläcks fram och söker upp värden (människan) för att suga blod. En måltid (5–10 min) per stadium är tillräckligt för att vägglusen ska kunna ömsa skinn och gå vidare i cykeln. Nymfer ömsar skinn ungefär 5–6 gånger innan de blir färdiga vägglöss. När den könsmogna vägglusen är klar, kryper den in till sitt gömställe och lägger nya ägg.
