Konst- och industriutställningen i Norrköping 1906
Konst- och industriutställningen i Norrköping 1906 som hölls i Norrköping under perioden 1 juni – 15 september 1906. På initiativ av Norrköpings Fabriksförening och Handtverksförening beslöts att i samband med det tjugonde allmänna svenska lantbruksmötet anordna en allmän svensk konst- och industriutställning i Norrköping 1 juni – 15 september 1906. Den öppnades av kronprins Gustaf och var i huvudsak förlagd till området söder om Sylten. Arkitekten Carl Bergsten ritade utställningens huvudbyggnader, såsom Industrihallen à 7 500 m² med plats för cirka 630 utställare och Konsthallen med en öppen gård och drygt 25 salar för visning av skulpturer och tavlor (sammanlagt över 1 000 alster, om man räknar med skulpturerna), samt entrébyggnaderna och Jaktpaviljongen. Verner Northun ritade Maskinhallen på 3 600 m², Huvudrestaurangen, med platser i matsalarna för omkring 400 personer, på Syltberget och Thaliatemplet (utställningens teater med 500 sittplatser - klappstolar). Denna sommar arbetade Moa Martinson som servitris på Huvudrestaurangen och har i boken Kungens rosor berättat om denna period. Åren närmast utställningen 1906 omvandlades Norrköping, till stora delar för att möta alla besökare som väntades komma till staden. Tyska torget var den plats som omvandlades mest med flera nybyggnationer, däribland Göta hotell (nuvarande Grand hotell), dock tillkom det pampiga rådhuset först året efter. Standard hôtel på andra sidan Motala ström hade öppnat redan 1899 men för utställningsåret ordnades av Edward Ringborg i de omfattande källarlokalerna en konstutställning med alster av bland andra Johan Krouthén, Birger Palme och Carl Stenberg. Åtminstone Palme medverkade även på den stora konstutställningen i Syltenområdet och han kan numera beskådas på Norrköpings konstmuseum, där han är avbildad på en temperamålning av sin vän Ivar Arosenius, då bosatt i Åby norr om Norrköping. Målningen föreställer Birger Palme på Norrköpingsutställningen 1906. Modellen sitter vid gjutjärnsbordet på utställningens restaurang, försänkt i djupa tankar. I bakgrunden konserterar sergeant Nilssons 14 man starka kapell. Även Strömsholmen förskönades, då en ny restaurangbyggnad uppfördes efter Carl Bergstens ritningar, övriga inredningsdetaljer formades av hans hand. De smakfulla stolarna tillverkades hos Gemla Möbelfabrik. Strömsholmen brandskadades 1936 och revs decenniet efteråt. I modernitetens tidevarv var det givet att spårvagn, telefon, elektricitet, filmvisning och liknande skulle ha sin plats på utställningen. Därför drogs den nystartade spårvägstrafiken även tillfälligt till utställningsområdet. Den 7 september 1905 beslöt Norrköpings stadsfullmäktige att man skulle bygga en provisorisk linje från Skepparegatan i hörnet av Repslagaregatan vidare till Östra Promenaden för avslutas vid nuvarande Bangatan i Sylten, där entrén till utställningsområdet låg. Spårvägstrafiken hade öppnats för trafik den 10 mars 1904 och hade 12 spårvagnar i tjänst, till utställningsåret beställdes ytterligare tre motorvagnar och åtta öppna släpvagnar. Utställningslinjen stod färdig den 15 maj 1906, men invigdes inte förrän den 31 i samma månad. Dock hade man använt sig av spåret under maj månad för att transportera gods till Sylten. Trallan som följde spårvagnen kunde lasta upp till 5 000 kg och på utställningsområdet omlastades godset till en decauvillejärnväg som var en del i utställningen. En vänthall byggdes även vid Sylten. Spårvagnarna mellan Centralstationen, eller Norra stationen som den då hette, och Utställningen drog upp till två släpvagnar när trafiken var som livligast. Efter utställningens avslut upphörde persontrafiken den 30 september, medan godstrafiken fortgick tills man hade tömt utställningsområdet på ting och dylikt. Utställningsåret gav spårvägen goda inkomster.
The white house (utställning)
The White House var ett konstprojekt och en konstutställning som visades under 2016 på Västerbottens museum. Utställningen handlade om representation i kulturarvet med fokus på vithetsnormer och levnadsberättelser. Konstfrämjandet i Västerbotten sökte fem konstnärer för att undersöka vilka "vita fläckar" som finns i kulturarvet, för att få fram en bredare bild av vad det innebär att vara svensk. Detta resulterade i ett konstpedagogiskt projekt i fem delar. Projektet vill bidra med ett lärande förändringsarbete som utmanar, belyser och utvecklar kulturarvet i Västerbotten genom ett mångfaldsperspektiv. Projektets initiativtagare, projektledare och konstnärlig ledare var Camilla Påhlsson. The white house använder samtidskonst, kulturarv och begreppet makt för att undersöka det kollektiva minnet. Uppdraget är att se på hur svenskhet konstrueras och representeras och sedan gestalta de bakomliggande berättelserna på Västerbottens museum. Projektet har fått stöd av Postkodlotteriets kulturstiftelse med beskrivningen "Med utgångspunkt i tillgängliga samlingar, bruksföremål och arkiv analyseras kulturarvet ur ett normkritiskt och intersektionellt perspektiv". Förutom en samtida konstutställning består konstprojektet The white house också av ett publikt och pedagogiskt program, ett utvecklingsseminarium, en tidningsbilaga och en berättarföreställning. Konstfrämjandet i Västerbotten sökte främst konstnärer som gestaltar makt-, identitets-, och tillhörighetsfrågor i sin konstnärliga utövning. Konstformer som välkomnades var fotografi, skulptur, teckning, installationer, text, video och performance plus offentlig konst. Utställningen pågår mellan 6 mars och 29 maj 2016. De deltagande konstnärerna arbetar med begrepp som etnicitet, rasifiering, maktstrukturer, femininitet, migration och segregation. Utgångspunkten är ett normkritiskt perspektiv. Konstnärerna gestaltar vad det innebär att som icke-vit fostras in i en vithetsnorm. Det handlar bland annat om marginaliserade historier och en icke-linjär associativ historieskrivning som utforskar gränser mellan en social, politisk och privat identitet. Konstnärerna som deltar i The white house är. Projektet och utställningen The white house blev ett exempel i en bredare nationell debatt om hur museernas ska skildra kulturarvet. Styrelseordföranden för Västerbottens museum, Anders Lidström, såg bland annat en stor utmaning i hur museet ska kunna vara relevant för besökare också i framtiden. – Framtidens västerbottning kommer att i större utsträckning ha rötter i andra länder än vad dagens västerbottning har. Vi måste också skapa utrymme för de människor som kommer hit att berätta sina berättelser för att på så sätt bidra till ett fungerande demokratiskt samtal. Generalsekreteraren i Riksförbundet Sveriges museer, Mats Persson, sade att de här tankarna om att vända sig till fler och skildra kulturarvet annorlunda är aktuella i hela museisverige. – Det handlar om museernas roll i det demokratiska samhället, att också vara en skapare av sammanhållning, ett samhälle som håller ihop. Och vi är stadda i förändring, Sverige ser annorlunda ut. Vi lever i en tid där vi blir mer och mer globala, och det här gör också att fler berättelser och fler människors berättelser behöver bli speglade på våra museer. Den verkställande direktören vid Västerbottens museums, Ulrica Grubbström, sade att man inte kan ta med sig det gamla museiberättandet in i framtiden, och tog museets utomhusdel friluftsmuseet med byggnader från det gamla bondesamhället som exempel. – Vi kanske måste släppa 1800-talsbondgården och fundera på om vi kan nyttja husen och berätta andra berättelser. Västerbottens museum kom senare med ett förtydligande. Enligt museets strateg och informatör, Anki Berg, kunde uttalandet av Ulrica Grubbström ha formulerats annorlunda och hon intygar att man inte ska släppa skildringen av 1800-talets bondesamhälle. Cecilia Germain, född 1974, bor i Umeå.
Invandrare i Sverige (utställning)
Invandrare i Sverige var en vandringsutställning som producerades i två versioner av den statliga myndigheten Riksutställningar, i samarbete med Arbetsgruppen för invandrarfrågor. Den handlade om de problem som mötte de nya svenskarna i slutet på 1960-talet i Sverige, och vad som skulle kunna göras för att lösa dem. Den stora utställningen besökte 35 orter i Sverige 1968 till 1970. Ursprunget till utställningen Invandrare i Sverige kom från en förfrågan från dåvarande Arbetsgruppen för invandrarfrågor. Gruppen vände sig till Riksutställningar för att få hjälp med att belysa situationen för migranter i Sverige i slutet på 1960-talet. När vandringsutställningen Invandrare i Sverige skulle produceras hade Riksutställningar funnits som statlig försöksverksamhet i fem år. Den nya utställningen presenterades av Riksutställningars skolavdelning, som en ny giv för föreningen Konst i skolans medlemmar. Riksutställningar hade redan 1966 börjat samarbeta med Konst i skolan när den uppmärksammade vandringsutställningen Upptäcka – uppleva togs fram, vilket också kan sägas vara starten på myndighetens satsning på utställningsverksamhet riktad mot barn. Så här formulerade sig Marita Lindgren-Fridell, förste intendent vid Riksutställningar, när hon vill förklara för folkhögskolorna hur samarbetet såg ut mellan Riksutställningar och föreningen Konst i skolan. /.../Enligt uppgörelsen mellan Konst i skolan och Riksutställningar skall utställningarna inte endast utgöras av konstutställningar eller bildsamlingar och studiematerial som behandlar konst utan också andra aktuella och lämpliga ämnen. Dessa utställningar/studiepaket skall inte blott anknyta till undervisningen i teckning etc utan också till samhälls- och naturorienterande ämnen i skolan./.../. Riksutställningar hade efter de första fem åren fått en delvis ny inriktning än tidigare, traditionella utställningsformer började ifrågasättas och nya metoder och tekniker diskuterades. Marita Lindgren-Fridell. Riksutställningars uppgift f.n. är att bedriva olika typer av försök och experiment. Dels söker man göra utställningar av betydligt mindre format än tidigare, dels ge andra innehåll än de traditionella konstutställningarnas. Den nu erbjudna utställningen "Invandrare i Sverige" är just ett sådant försök./.../. Invandrare i Sverige skulle vara ett utställningskoncept "av informativ karaktär och vända sig till en svensk publik". Målsättningen var att bidra till. Förhoppningen var dessutom att utställningen skulle bidra till diskussioner och gruppstudier i ämnet. Invandrare i Sverige var en vandringsutställning som hade som målsättning att ge en reportagemässig bild av de dåvarande invandrarnas situation i Sverige – "deras arbetssituation, bostadsproblem, språksvårigheter och kulturella isolering". Frågor ställdes om orsaken till att de hamnade i Sverige, de attityder som mötte dem från svenskarna. Samma ämnen berördes i en stillfilm, som hade producerats av Arbetsgruppen för invandrarfrågor, och som ingick i utställningen. Utställningen ställde upp följande "problem" i punktform, som den sade sig vilja granska – citat ur utställningsplaneringen. Innehållet i Invandrare i Sverige bestod till stor del av bilder som skildrade de nya svenskarnas situation – bland annat ett 40-tal bilder ur tidningarna Dagens Nyheters och Expressens arkiv. Invandrare i Sverige kom att tillverkas i två versioner: en miniupplaga och en stor version, som var originalet. Den stora upplagan tillverkades i ett exemplar och den nedskalade i 400 exemplar. Den stora versionen kallades internt för "Version 2". Syftet med den förklarades så här av Riksutställningar. Till utställningen hörde också 10 pallar. Allt fraktades i 8 specialtillverkade lådor som transporterades på lastbil. De lokala utställarna fick också förslag på olika former av kringaktiviteter som kunde arrangeras i anslutning till utställningen, bland annat olika föredrag och diskussioner, teater och film.
Carl Hellström (konstnär)
Pehr Fredrik Carl Hellström, född 14 februari 1841 i Stockholm, död 8 januari 1916 i Stockholm, var en svensk militär, målare, skämttecknare och grafiker. Han var son till geschvorner Carl Peter Hellström och Johanna Charlotta Ell samt gift första gången i Düsseldorf 1873 med fröken Beer från Stockholm och andra gången med Helfrid Nordin samt far till Ebba Hellström. Han inledde sin militära karriär vid 1860-talets mitt, samtidigt studerade han konst för Nils Andersson vid Konstakademin. Efter att han utnämndes till löjtnant vid Svea artilleriregemente reste han 1872 till Düsseldorf där han studerade målning för Ferdinand Fagerlin vid Kunstakademie Düsseldorf men han deltog även från akademin fristående undervisning i litografi och etsning. Under hela sin tysklandstid kämpade han med ekonomiska svårigheter som tvingade honom att återvända till Sverige 1879. Väl åter i Sverige återgick han till sin tjänst vid regementet och för att förbättra sin ekonomiska ställning åtog han sig dekorativa målningsuppdrag samt arrangerade fester på Operan, Skansen och andra lokaler han kunde disponera. Han var representerad vid Konstakademiens utställning 1875 med målningen Munk i sin cell. Han ställde ut en serie interiörer från gamla operan utförda i olja och akvarell på Sällskapet Idun 1892 och han medverkade med målningar vid konstutställningarna i Sundsvall 1882 och Göteborg 1886. Som grafiker debuterade han anonymt 1875 med en samling litografier som utgavs under namnet Stockholms bilder i tittskåp. Mappen innehåller roliga scener från stadens historia och dåtida gatuliv. För att förkovra sig i grafiska tekniker och etsning deltog han i Léopold Loewenstam grafikkurs 1885–1886 och fortsatte därefter sina grafikstudier för Albert Theodor Gellerstedt. Under sina grafikstudier utförde han ett flertal porträtt, bland annat av Knut Almlöf och Emil Hallgren samt vyer av Baltzar von Platens grav vid Motala. Han målade ofta genremotiv i Fagerlins stil men utförde även en rad porträtt med Bellmansfigurer och stockholmiania, särskilt från Djurgården. Han gjorde de dekorativa väggmålningar på Stockholmsrestaurangen Tattersall där han hämtade motivet från det Svenska militärlivet. För Uppsala universitets utförde han ett porträtt av Herman Schultz och till Stockholms högskola utförde han målningen Duellen. Som illustratör medverkade han sporadiskt i Ny Illustrerad Tidning samt med enstaka teckningar i flera olika dagstidningar. Hellström har även gett ut böckerna, bland annat med sina egna skämtteckningar. Hellström finns representerad vid bland annat Kungliga biblioteket, Norrköpings konstmuseum och Armémuseum, Uppsala universitetsbibliotek och Nationalmuseum. Inom det militära var Hellström underlöjtnant vid första Svea regemente 1862, löjtnant 1872, kapten 1878, med avsked 1892. Stockholms-bilder i titt-skåp, 1875 litografier i en mapp. Sagan om Anna-Lill och den trogne Tomtebissen, 1903 barnbok. Om Stockholms garnison samt borgarebeväpning från äldre till nyare tid, 1907 Fortuna. För Bonniers månadshäften skrev han Våra konstnärer som skämt- och tillfällighetstecknare som utgavs 1910.
Adolf Ulrik Wertmüller
Creutz beställde en replik av Ariadnes huvud som han skänkte till Gustav III. Målningen blev mycket uppskattad av Gustav III som utnämnde honom till förste hovmålare och samtidigt blev han medlem av Svenska konstakademien. Wertmüllers mor rapporterade via brev stolt till sin son att Ariadnes huvud "sitter på Drottningholm och härvarande connoisseurer säga att hufvudet är makalöst vackert". När Gustav III besökte Wertmüllers ateljé i Louvren 1784 fick han genom konungens beställning tillåtelse att måla Marie-Antoinettes porträtt. Han framställde drottningen promenerande med sina två barn i parken vid Trianon och det tog honom nästan ett år att färdigställa verket. Målningen ställdes ut tillsammans med porträtten av Bachelier och J.J. Caffieri på salongen 1785. Porträttet av Marie-Antoinette blev mycket omilt bedömt av den samtida kritiken och Marie-Antoinette uttryckte själv sitt missnöje över målningen. Hans nästa större framgång kom istället med den mytologiska kompositionen Danaë och guldregnet från 1787 som av Axel Gauffin räknades till "den svenska nyklassicismens monumentalaste verk i olja" samt Mme Adelaide Aughié i drottningens mejeri vid Trianon. Tack vare dessa målningar som var lämpliga att väcka uppmärksamhet vid de årliga konstutställningarna kom Wertmüller att bli känd för en bredare publik i Frankrike. Han medverkade i Parissalongen sista gången 1787 och trots de lovord och uppmärksamhet han väckt med sina monumentalkompositioner hade han det svårt att hävda sig som porträttmålare i Paris. Wertmüller hävdar själv att anledningen var de diskussioner kring porträttet av Marie-Antoinette och att hans kolleger "voro ganska afvundsjuka öfver det at jag som en ung man af 33 års ålder hade haft den lyckan". Han sökte dig därför nya arbetsfält och bosatte sig 1788 i Bordeaux där han fick kontakt med en stor och tacksam kundgrupp ur stadens förmögna borgerskap. Under sin tid i Bordeaux målade han i medeltal ett porträtt var tionde dag. När revolutionen bröt 1789 ut lämnade han Bordeaux med ett rejält sparkapital och provade utan större framgång på att bli porträttmålare för Madrids hovkretsar men det blev bara några enstaka porträtt målade i Madrid så han flyttade i augusti 1791 vidare till Cadiz där han under tre års tid var fullt ut anlitad som porträttör. På en svensk brigg som han medföljde anlände han i maj 1794 till Philadelphia där han strax efter ankomsten fick en beställning att måla George Washingtons porträtt. Av detta porträtt utförde han ett flertal repliker varav ett, signerat Philadelphia 1795, ingår i Nationalmuseums samling i Stockholm. Trots framgången med Washingtons porträtt fick han inte många beställningar och han klagade i ett brev till Carl Fredrik Sundvall över att man i New York och Philadelphia föredrog engelska målare. På grund av ekonomiska trångmål tvingades han att återvända till Europa 1796 för att bevaka några ekonomiska intressen.
