Emigrationen från Sverige till Nordamerika
Den politiska friheten i den amerikanska republiken utgjorde ytterligare en dragningskraft. Svenska bönder var bland de mest läskunniga i Europa och blev därför påverkade av de radikala jämlikhetstankar som skakade Europa under 1840-talet. De politiska striderna mellan svenska liberaler och den konservativa och repressiva monarkistiska regimen skärpte den politiska medvetenheten bland de ogynnade, och många såg mot USA som ett sätt att förverkliga sina republikanska ideal. Den första resehandboken för emigranter skrevs redan 1841 när Unonius lämnade landet och ytterligare nio stycken publicerades mellan 1849 och 1855. Stora antal skogshuggare och järngruvarbetare rekryterades för arbete i USA direkt i Sverige av företagsagenter. Agenterna som rekryterade rallare för att bygga de amerikanska järnvägarna dök för första gången upp 1854, när de sökte arbetskraft till Illinois Central Railroad. Även andra krafter verkade för att locka immigranter till städer, särskilt Chicago. Enligt H.A. Barton föll priset för att korsa Atlanten mer än 50 % mellan 1865 och 1890 och ledde till att allt fattigare svenskar bidrog till den strida strömmen av emigranter (jämför dock med Brattne och Åkerman, se "Resan över Atlanten" ovan). De nya immigranterna var i allt högre utsträckning unga och ogifta. När enskilda individer snarare än hela familjer började emigrera, blev amerikaniseringen påtagligare eftersom yngre och ogifta utan besparingar tog de jobb som erbjöds och ofta i städerna. Även många som tidigare varit jordbrukare i Sverige sökte sig direkt till städer och bodde kvar där åtminstone tills de hade samlat tillräckligt mycket kapital för att gifta sig och köpa en egen gård. En allt större andel stannade kvar i städerna och bidrog inte bara till ökad utvandring utan även den inflyttning från landsbygd till stad som var förhärskande även i Europa. Ogifta unga kvinnor, en grupp som Barton anser vara särskilt betydande, gick direkt från jordbruksarbete i Sverige till att vara inneboende hembiträden i amerikanska städer. "Litteratur och tradition har ofta bevarat den tragiska bilden av den invandrade nybyggarhustrun och -modern," skriver Barton, "som genomlevde prövningar, nöd och saknad i det otämjda gränslandet ... Betydligt vanligare bland de nyanlända var däremot de unga ogifta kvinnorna ... Som hembiträden i Amerika ... blev de behandlade som familjemedlemmar i de hushåll de arbetade och betraktades som 'damer' [ladies] av amerikanska män, som bemötte dem med en artighet och omtanke de aldrig upplevt i hemlandet." Det fanns gott om anställningstillfällen eftersom skandinaviska husor var eftertraktade och de snabbt lärde sig språket och kulturen. De svenska männen blev å andra sidan ofta anställda i svenska arbetslag. De unga kvinnorna gifte sig ofta med svenskar och förde med sig en entusiasm för elegant amerikansk hövlighet och en förfining präglad av medelklassvärderingar. Många berömmande beskrivningar finns från sent 1800-tal av den sofistikering, elegans och det omisskännliga amerikanska manér som enkla svenska bondflickor tog till sig i sitt nya hemland. Som nykomlingar blev svenskarna ofta illa omtyckta av infödda amerikaner, men när invandringen från södra och östra Europa under 1880-talet drastiskt ökade, kom skandinaverna i bättre dager i anglo-amerikanska ögon. Deras sätt var inte lika främmande: "De är inte gatuförsäljare, positivhalare eller tiggare, de säljer inte kläder och driver inte pantbanker," skrev den kongregationistiska missionären M W Montgomery 1885, "de söker inte skydd under den amerikanska flaggan för att bland oss införa och främja ... socialism, nihilism, kommunism ... de är mer som amerikaner änågot annat utländskt folk." Skandinaverna välkomnades också som en protestantisk motvikt till de många irländska katoliker som strömmade in i USA.
Porajmos
Efter kriget möttes romer och sinti av samma fördomar som före kriget. Det fanns bland myndigheter och allmänhet inget intresse för förintelsen av romerna eller de överlevandes situation. Vid Nürnbergrättegångarna (1945-1949) togs inte frågan upp, ingen av de anklagade fick frågor om romerna och inga romer var kallade att vittna. Europeiska parlamentet beslutade i en resolution den 15 april 2015 att EU officiellt stödjer Minnesdagen över den romska förintelsen. Minnesdagen infaller den 2 augusti, det datum 1944 då Auschwitzs "zigenarläger" likviderades. Den tyska regeringen betalade krigsskadestånd till judiska överlevande från förintelsen, men inte till romerna. Det "förekom aldrig några överläggningar i Nürnberg eller vid någon annan internationell konferens om huruvida sinti och romer i likhet med judarna hade rätt till skadestånd." Inrikesministeriet i Württemberg hävdade att "zigenare [förföljdes] under nazisterna inte av rasistiska skäl utan på grund av ett asocialt och kriminellt förflutet." Vid rättegången mot Otto Ohlendorf, som stod införätta för sitt ledarskap i Einsatzgruppen i Sovjetunionen, anförde han massakrerna på romer under trettioåriga kriget som historiskt prejudikat. I historieskrivningen i Östtyskland (DDR) var förföljelsen av sinter och romer under nationalsocialismen i stort sett tabubelagd. Den tyska historikern Anne-Kathleen Tillack-Graf hävdar att i DDR nämndes inte sinter och romer som koncentrationslägerfångar under de officiella minnesceremonierna av befrielsen vid de tre nationella minnesplatserna Buchenwald, Sachsenhausen och Ravensbrück, precis som homosexuella, Jehovas vittnen och "asociala fångar". Västtyskland erkände folkmordet på romer 1982, och sedan dess har Porajmos alltmer erkänts som ett folkmord som begicks samtidigt med Shoah. Den amerikanska historikern Sybil Milton skrev flera artiklar där hon argumenterade för att Porajmos förtjänade att erkännas som en del av Förintelsen. I Schweiz har en expertkommitté utrett den schweiziska regeringens politik under Porajmos. Ett formellt erkännande och minnesarbete av nazisternas förföljelse av romer har varit svårt i praktiken på grund av bristen på ett betydande kollektivt minne och dokumentation av Porajmos bland romer. Detta beror både på deras tradition av muntlig historia och analfabetism, som förstärks av utbredd fattigdom och fortsatt diskriminering som har tvingat bort vissa romer från de statliga skolorna. En UNESCO-rapport om romer i Rumänien visade att endast 40 % av de romska barnen är inskrivna i grundskolan, jämfört med det nationella genomsnittet på 93 %. Av de inskrivna går endast 30 % av de romska barnen vidare till grundskolan. I en undersökning 2011 om romernas situation i dagens Europa reste Ben Judah, Policy Fellow vid European Council on Foreign Relations, till Rumänien. Nico Fortuna, sociolog och romsk aktivist, förklarade skillnaden mellan det judiska kollektiva minnet av Shoah och den romska erfarenheten. Det finns en skillnad mellan de judiska och romska deporterade ... Judarna blev chockade och kan komma ihåg år, datum och tid när det hände. Romerna skyllde på det. De sa: "Naturligtvis blev jag deporterad. Jag är rom, sådana saker händer en rom." Den romska mentaliteten skiljer sig från den judiska mentaliteten. En rom kom till exempel till mig och frågade: "Varför bryr du dig så mycket om deportationerna? Din familj deporterades inte. Jag svarade: "Jag bryr mig som rom" och killen svarade: "Jag bryr mig inte eftersom min familj var modiga, stolta romer som inte deporterades". För judarna var det totalt och alla visste det - från bankirer till pantbanker. För romerna var det selektivt och inte heltäckande. Romerna utrotades endast i några få delar av Europa, såsom Polen, Nederländerna, Tyskland och Frankrike. I Rumänien och stora delar av Balkan deporterades endast nomadiska romer och socialt utstötta romer. Detta har betydelse och påverkar den romska mentaliteten.
John Ausonius
Efter militärtjänst började Ausonius studera på Kungliga Tekniska högskolan (KTH) i Stockholm men fullföljde inte studierna. Efter en kort men ganska framgångsrik karriär med optionshandel blev han utan inkomst när börsen rasade och för att finansiera sitt spelberoende och ett liv med exklusiva kläder, utlandsresor och bilar började han råna banker. Han bytte utseende genom färgning av håret och genom att bära kontaktlinser ändrades hans ögonfärg till blå. Skjutningarna har Ausonius inför Gellert Tamas motiverat med föreställningen "att Sverige inte orkade mer, att landet höll på att falla ihop under trycket från flyktingar och invandrare", och att det i denna situation var dags att någon tog på sig ansvaret att med vapen i hand reagera och agera. Ausonius är även dömd för att den 23 februari 1992 ha dödat en kvinna när han besökte Frankfurt i Tyskland. Fallet togs upp igen och han ställdes införätta för dådet den 13 december 2017. Han erkänner att han befunnit sig i Frankfurt under denna period, dock nekar han till att ha begått dådet. Den tyska domstolen dömde Ausonius, mot dennes nekande, till livstids fängelse den 21 februari 2018. Straffet i den tyska domstolen kan påverka Ausonius möjligheter att få sitt livstidsstraff i Sverige tidsbestämt. Polisutredningen hade svårt att ringa in en gärningsman eftersom Ausonius inte hade några band till offren. Ett genombrott kom när polisen började undersöka uppgiften att en vit Nissan Micra SLX hade synts vid skotten 22–23 januari 1992. Polisen började därför att kontakta alla ägare till det bilmärket. Ausonius hade hyrt en sådan bil från en biluthyrningsfirma i Stockholm under sitt verkliga namn men när polisen försökte kontakta Ausonius för rutinfrågor upptäckte man att varken adress eller telefonnummer stämde. Den 25 februari skickades en kallelse till förhör till en postbox som man trodde Ausonius använde. Ausonius följde dock nyhetsrapporteringen och när det stod klart att polisen var intresserad av en viss biltyp lämnade han Sverige i slutet av februari och for till Sydafrika. Han återvände inte förrän i mitten av maj. I mars hade polisen således fortfarande inte haft tillfälle att ställa rutinfrågor till Ausonius om den bil som han hade hyrt i januari. Att Ausonius hade ett långt brottsregister stod också klart för polisen. En av polisens utredare hade deltagit i utredningen om Palmemordet och hade då fått höra om John Stannerman (Ausonius tidigare namn), känd Palmehatare som tidigare arbetat som biografmaskinist på bland annat biografen Grand på Sveavägen. Denne hade då kartlagts och det stod klart att Ausonius profil var högintressant för utredningen. Ausonius satt dock i Kumlafängelset vid statsminister Olof Palmes död, dömd för ett flertal våldsbrott, och kunde snabbt avföras från den utredningen. Under samma tidsperiod, fast i det fängelse Ausonius satt i innan han flyttades till Kumla, blev han god vän med den kroatiske nationalisten och Ustaša-terroristen Miro Barešić, som i Sverige dömdes för att tillsammans med en annan kroat skjutit ihjäl den jugoslaviske ambassadören efter att ha tagit ambassaden gisslan. Ausonius såg upp till Barešić och lyssnade noga på när Barešić berättade om sitt liv under fängelsevistelsen. Under undersökningens lopp hade polisen också upptäckt att Ausonius var kund hos flera pantbanker. Samtidigt hade en mystisk cykelrånare lyckats råna 17 banker i Stockholm utan att gripas. Vid jämförelse kunde polisen snart konstatera att Ausonius hade löst ut sina saker från pantbanken direkt efter att cykelrånaren rånat en bank.
Jultomten
Jultomten, tomten eller, på finlandssvenska, julgubben (främst i södra Finland), är en figur som kommer med julklappar i juletid. Han avbildas ofta som en överviktig äldre man med röd luva och långt vitt skägg. Jultomten har utvecklats ur flera olika figurer, bland annat Sankt Nikolaus och den nordiska tomtegubben. Dagens jultomte är en kombination av traditionella berättelser, mytiska figurer, verkliga personer, samtida berättelser och reklam. Under olika perioder och på olika platser har jultomten framställts på olika sätt och haft olika karaktärsdrag. Än idag skiljer sig uppfattningen om jultomten på olika platser beroende på vilka traditionella föreställningar som dominerar, men det sker en homogenisering genom att vissa bilder och personlighetsdrag reproduceras globalt av exempelvis multinationella företag som Coca-Cola och Disney. I stort sett alla germanska kulturer firade jul (engelskans "Yule", tyskans "Jul", isländskans "Jól"), som inträffade kring midvintersolståndet. Detta firande var kopplat till guden Oden, som kallades för "Julfader" eller "Julner", och diserna. Anglosaxiska källor vittnar om att man vid denna tid firade "Mödrarnas natt", vilket kopplats till just diserna och disablotet. Att det möjligtvis skulle förekommit ett firande av döda mödrar inom familjen styrks av dödsguden Odens koppling till högtiden. Vid denna tid kunde man se den spöklika Odens jakt på himmelen. Margaret Baker menade att vandraren Oden med sitt långa, vita skägg, sin slokhatt som rider över himmelen om natten och besökte folket i sina stugor var grunden för jultomten. I England gestaltades julen av "Father Christmas", vilket för tankarna till "Julfader". Den nederländska figuren "Sinterklaas" har också jämförts med Oden. Sinterklaas rider på hustaken på en vit häst, Oden rider över himmelen på Sleipner. Sinterklaas har svarta medhjälpare som rapporterar till honom vilka barn som varit snälla eller stygga, Oden har korparna Hugin och Munin som rapporterar åt honom. Jultomtens amerikanska namn "Santa Claus" är baserat på det nederländska "Sinterklaas", som härleds till Sankt Nikolaus som var en kristen biskop av grekisk härkomst på 300-talet i staden Myra i Romerska riket, i dagens Turkiet, och som helgonförklarades för sin givmildhet. I legenden räddar han bland annat i hemlighet tre flickor som inte har tillräckligt med pengar till hemgift, så att de slipper bli prostituerade. S:t Nikolaus är skyddshelgon för barn, sjömän, fiskare, de falskt anklagade, pantbanker, ångerfulla tjuvar samt många städer. Han avbildas vanligen iförd röd biskopsdräkt, ofta med detaljer i vitt och grönt. I de nordiska länderna förekom en jultradition där ungdomar gick runt bland gårdarna och framförde enklare skådespel eller sjöng visor. En i sällskapet kunde vara utklädd till bock, ibland med en mask gjord av halm, och som tack för uppträdandet fick de mat, dryck och pengar till ett gille som hölls i mellandagarna. Det hände att barnen blev skrämda av den utklädda bocken. I delar av Sverige fortlevde traditionen kring mitten av 1900-talet. Under 1800-talet förändrades traditionen gradvis inom den borgerliga samhällsklassen till att en man klädde ut sig till bock och delade ut julklappar, på ett sätt som föregick jultomten. Alice Tegnérs visa om "Julbocken" ("En jul när mor var liten...") lyder: "stod därute och stampa och gav dörrn en smäll". Smällen är en rest av den klappning på dörren som tillkännagav forna tiders anonyma "julklappar". En tradition var också att man i juletid lämnade en present utanför dörren till den man var hemligt kär i, klappade på dörren och försvann. När sedan jultomten blev den som traditionellt kom med julklapparna lät man istället bocken dra tomtens släde eller så red tomten på bocken. Julgubben anses komma från Korvatunturi i Lapplands ödemark och sägs köra till alla länder med sin släde. En av hans renar – den med röda mulen – heter Petteri på finska.
