Indycar Series
Indycar Series, officiellt NTT Indycar Series av sponsorskäl, är den främsta serien sanktionerad av Indy Racing League och körs på konventionella racerbanor, stadsbanor och ovalbanor främst i USA mellan mars och oktober. Seriens premiärevenemang är Indianapolis 500. 1994 annonserade Tony George, president på Indianapolis Motor Speedway, att han planerade att starta sin egen serie för formelbilar, som ett billigare alternativ och mindre teknologiskt avancerat än CART, som var den officiella serien då. Han drog tillbaka Indianapolis 500 från CART-schemat, och inkluderade den i sin nya serie som till en början helt enkelt hette Indy Racing League. I början av seriens historia var det inte särskilt kända förare och team som deltog, förutom ett par äldre förare som CART-stallen inte längre vill ha kvar. Efter sex år i relativ anonymitet förutom under Indydagen, klev serien in i rampljuset när Penske meddelade att de bytte till serien 2002. Året därpå flyttade Chip Ganassi Racing och Andretti Green Racing till serien, vilket gjorde den till den ledande serien inom amerikansk formelbilsracing. Andretti Green Racing blev det mest framgångsrika teamet under de följande säsongerna, med Tony Kanaan, Dan Wheldon och Dario Franchitti alla som mästare för teamet. Den första säsongen med de kända överhopparna från CART, 2003, vanns av Scott Dixon från Nya Zeeland i Ganassi, som även vann titeln 2008, och var en av decenniets mest framgångsrika förare. Sam Hornish Jr. var dock decenniets allra mest framgångsrika förare, då amerikanen vann serien 2001, 2002 och 2006, innan han bytte till NASCAR. 2008 tog IndyCar över Champ Car, sedan serien var på väg att gå i konkurs, vilket gjorde att det bara blev en högklassig formelbilsserie i USA, vilket ansågs nödvändigt för formelbilsracingens framtida intresse. George och IRL har ofta fått skulden för intressetappet sedan splittringen, och serien står i skuggan av NASCAR när det gäller sponsorintäkter och förarlöner. Den kvinnliga stjärnan Danica Patrick har dock fått intresset för serien att öka i USA, liksom det faktum att den tvåfaldige vinnaren av Indianapolis 500, Hélio Castroneves vann Dancing with the Stars 2007. Tack vare dessa har intresset ökat, och Indianapolis 500 2008 var nästan fullsatt för första gången på länge. Serien kör med chassin från Dallara och motorer från Honda och Chevrolet. Genom åren har ett antal chassitillverkare varit med, noterbart Panoz, vilka blev mästare med Scott Dixon 2003, och även Toyota som motortillverkare har tävlat i serien med framgång. Efter Panoz tillbakadragande 2005 beslutades att Dallaran skulle bli standardchassi i serien, och när även Toyota drog sig tillbaka efter att ha blivit förbisprungna av Honda har serien varit en specserie (alla har formellt samma material). Bränslet är en blandning mellan metanol och etanol. Motorn har ungefär 650 hk, och kan på Indianapolis nå 370 km/h. Bilen är dock ganska osmidig på vanliga racerbanor jämfört med en formel 1-bil, och även en Champ Carbil. Serien kördes under de första nio säsongerna enbart på ovalbanor, vilket klart skilje den från CART. Den första säsongen pågick bara våren 1996, och besökte bara tre banor: Walt Disney World Speedway utanför Orlando, Phoenix International Raceway i Phoenix i Arizona och även Indianapolis 500. Det innebar två korta ovaler och en superoval. Den andra säsongen gick mellan 1996 och 1997, och bestod av tio omgångar, varav fem på korta ovaler, fyra på mellanovaler och ett race på en superoval. Efter det utökades serien till elva omgångar 1998, innan tävlingskalendern bantades något de två följande säsongerna. Samtidigt blev Texas Motor Speedway säsongfinal, vilket den var fram till 2004. Long Beach och Edmonton lades snabbt till, vilka säsongen 2009 följdes av Torontos Grand Prix. Säsongen 2009 innehöll sammanlagt 17 tävlingar, tio på ovaler och sju på racerbanor. Följande banor har genom åren deltagit. Charlotte Motor Speedway.
IndyCar Series 2003
IndyCar Series 2003 kördes över 16 omgångar. Rookien Scott Dixon blev sensationellt mästare, 23 år gammal, vilket gav honom hans första titel redan som nykomling, samt Chip Ganassi Racings första titel sedan 1999, då Juan Pablo Montoya vann CART. Serien skakades av Kenny Bräcks krasch på Texas Motor Speedway, där svensken var nära döden, samt Tony Rennas död i ett test på Indianapolis Motor Speedway efter säsongens slut. Säsongen 2003 markerade för många året då IndyCar gick förbi CART i slagstyrka och allmänt intresse för hela serien. Det som fick det hela att svänga över var CART:s ekonomiska problem, och sponsorernas önskan om att teamen skulle tävla i Indianapolis 500 som fick Marlboro Team Penske att byta serie redan till säsongen 2002, och ett år senare följdes de av Chip Ganassi Racing och Andretti Green Racing. Det innebar att kalibern av team och förare höjdes dramatiskt i IndyCar, och flera tidigare toppförare som Greg Ray och Buddy Lazier kunde inte konkurrera med de nya stjärnorna. Säsongen inleddes på Homestead-Miami Speedway, där Scott Dixon överraskande vann i sin debut i serien. Dixon var inte särskilt förtjust i att byta serie, något han inte erkände då, utan fem år senare. Han hade alltid visat talang på ovaler, men hade gillade inte att tävla på dessa. Dixon lyckades inte lika bra i de kommande tävlingarna, och var aldrig någon segerkandidat i Indianapolis 500, men vann därefter på Pikes Peak International Raceway och Richmond International Raceway, vilket tog honom tillbaka in i titelfighten. Det var ändå Tony Kanaan som hade ledningen i mästerskapet genom en oerhört jämn inledning på säsongen. Den 29-årige seriedebutanten Kanaan skulle dock få en svacka under säsongens andra halva. Hélio Castroneves och Gil de Ferran skulle med jämn form ta hand om mästerskapsledningen med tre tävlingar kvar, med Panther Racings Sam Hornish Jr. utanför mästerskapskampen. Dixon låg i det läget fyra i mästerskapet, men inledde en svit på tre raka andraplatser i några oerhört jämna tävlingar gav Dixon mästerskapet, sedan de Ferran misslyckats i två av de tre sista tävlingarna, och Castroneves inte lyckats komma in bland de sex bästa överhuvudtaget, samtidigt som Hornish hittade form sent omsider och blev till slut femma i mästerskapet efter två dramatiska segrar på Chicagoland Speedway och California Speedway. Hornish hade till och med en osannolik mästerskapschans inför det sista racet, men tvingades bryta tävlingen, vilket med Dixons andraplats definitivt säkrade nyzeeländarens titel.
Molson Indy Vancouver 1994
Molson Indy Vancouver 1994 var ett race som var den trettonde deltävlingen i PPG IndyCar World Series 1994. Racet kördes den 4 september på Vancouvers gator. Al Unser Jr. tog sin åttonde och sista seger för säsongen, och satte med det ett rekord för serien som aldrig kom att slås. Robby Gordon slutade tvåa före Michael Andretti. Mot slutet av racet kolliderade Andretti med Paul Tracy som i TV sade att Andretti "borde besöka en doktor, eftersom han kör på allihopa". Det paradoxala var att det några veckor senare stod det klart att duon skulle kampera ihop i Newman/Haas Racing säsongen 1995. Följande förare missade att kvalificera sig.
Danica Patrick
Danica Patrick, född 25 mars 1982 i Beloit, Wisconsin, är en amerikansk före detta racerförare. 2008 vann hon som första kvinna ett IndyCar-lopp. Hon har efter det kört Nascar i Xfinity Series och Nascar Cup Series. Patrik körde sin sista hela säsong 2017 i Stewart-Haas Racing och avslutade karriären definitivt 2018 med loppen Daytona 500 och Indianapolis 500. Danica Patrick inledde sin karriär i Storbritannien, där hon som sextonåring 1998 blev tvåa i Formula Ford Festival bakom Jenson Button. Hon tävlade därefter i Toyota Atlantic Championship för Rahal Letterman Racing, och slutade trea i mästerskapet 2004, dock utan att vinna några tävlingar. Hon avancerade till IndyCar Series säsongen 2005 och blev fyra redan i sin fjärde start på Twin Ring Motegi. Det följande racet var Indianapolis 500. Där skapade Patrick stor uppståndelse genom att kvala in som fyra och genom att leda tävlingen under 17 varv, då hon hade valt en okonventionell bränslestrategi. Hennes insats skulle dock inte räcka till för att vinna, utan hon blev omkörd av Dan Wheldon, Vitor Meira och Bryan Herta mot slutet av tävlingen, efter att ha försökt spara bränsle för att överhuvudtaget komma i mål. En gul flagga mot slutet på grund av en krasch av Sébastien Bourdais räddade hennes fjärdeplats. Det var den överlägset största framgången för en kvinna på en racingbana, och hon blev känd över hela USA i efterspelet till loppet. Den resterande delen av säsongen blev inte lika lyckad. Hon blev till slut tolva i sammandraget, dock före 2003 års mästare Scott Dixon. Det var den bästa placeringen för en kvinna inom amerikansk formelbilsracings högsta serier. Patricks prestationsnivå var betydligt jämnare under 2006, som kom att bli hennes sista säsong med Rahal Letterman. Hon blev fyra vid två tillfällen, vilket räckte till en niondeplats i kombination med jämna resultat i övrigt. För säsongen 2007 skrev Patrick på ett välbetalt kontrakt med Andretti Green Racing, där hon fick mobiljätten Motorola som huvudsponsor. Patricks debutsäsong blev relativt lyckad. Hon kunde visserligen inte matcha sina två erfarna stallkamrater Dario Franchitti och Tony Kanaan. Likafullt tog hon tre pallplaceringar, samtidigt som hon passerade den tredje stallkamraten Marco Andretti i sammandraget. Den 20 april 2008 blev hon den första kvinnan att vinna ett IndyCar-lopp, genom seger i Japan Indy 300 där hennes konkurrenter tvingats i depå för tankning i slutet av loppet. Hon följde upp vinsten med sin mästerskapsmässigt dittills bästa säsong. I sammandraget nådde hon en sjätteplats, även om poängskörden var lägre än året innan. Säsongen 2009 innebar ännu ett steg framåt, då hon lyckades komma på prispallen i Indianapolis 500 samma år. Hennes tredjeplats uppmärksammades dock paradoxalt nog mindre än hennes fjärdeplats 2005. Det berodde på att vinnaren Hélio Castroneves bara en månad innan tävlingen frikänts från skattefiffel och vid sin återkomst vann tävlingen. Patrick visade under säsongen en stor jämnhet och låg i sammandraget ständigt bland de fem främsta – trots att hon inte nådde någon ny pallplats. Under säsongen 2009 ryktades det att Patrick skulle vara på väg till NASCAR för att på längre sikt tävla i Sprint Cup. Hon satte press på Andretti Green, när kontraktet skulle gå ut, och krävde möjligheten att tävla på deltid i mindre NASCAR-serier parallellt med IndyCar under 2010. Detta var också något som Chip Ganassi Racing var beredda att erbjuda henne. Det hela fick dock deras tvåfaldige mästare Scott Dixon att offentligt hota att lämna stallet, då han såg sin egen plats hotad. Patrick kom till slut överens med AGR om ett nytt kontrakt, där hon skulle starta utvalda tävlingar i NASCAR Nationwide Series och NASCAR Camping World Truck Series under 2010. Hon har givit ut en självbiografi, Danica: Crossing the Line, 2006.
Indianapolis 500
Indianapolis 500, Indy 500, är en amerikansk bilsporttävling som körs på Indianapolis Motor Speedway i Indianapolis i USA. Loppet körs i 200 varv och har en total längd på 500 miles, vilket motsvarar 805 km. Tävlingen ingår numera i Indycar Series. Indianapolis 500 är den sporttävling i världen som har flest antal åskådare efter cykeltävlingen Tour de France. 300 000 åskådare är på plats när tävlingen avgörs. Varvrekordet på 37,895 sekunder innebär en medelfart på 382 km/h, och sattes år 1996 av Arie Lyuendyk. Tävlingen har gått årligen sedan 1911 med uppehåll några år under första och andra världskriget. Tävlingen har allt sedan den började köras varit en deltävling i amerikanska formelbilsserier. Från startåret fram till 1955 var Indy 500 en deltävling i det AAA-drivna amerikanska mästerskapet för formelbilar, vilket hade startats 1909. Det första Indy 500 hölls år 1911. Loppet vanns av Ray Harroun, med en snittfart på 74 miles per hour. Harroun hade räknat ut att han kunde hålla en något långsammare fart än sina medtävlande för att spara på däck. Harroun behövde byta däck fyra gånger under loppet, loppets tvåa bytte däck 14 gånger. Loppet var en sådan succé att man bestämde sig för att fortsätta arrangera endast ett stort lopp per år. Det var först oklart om Ray Harroun skulle få köra i loppet, eftersom han, till skillnad från alla andra förare, inte hade en mekaniker med i bilen. Under den här tiden var det standard att man hade med sig en mekaniker, som hade som syfte att hålla igång motorn, samt varna föraren för bakomvarande bilar på väg att köra om. Ray Harroun ville spara vikt och valde att köra utan mekaniker. För att övertyga de andra förarna, samt tävlingsledarna, från att han var en säkerhetsrisk ute på banan, köpte han en spegel nere på stan, och svetsade fast den på bilens kaross. Han tilläts köra loppet efter att domarna granskat hans tilltag och godkänt konstruktionen. Ray Harroun erkände senare att backspegeln var värdelös, eftersom all smuts från banan, och oljan, gjorde att han inte såg någonting i den. Indianapolis 500, eller "Indy 500" som det också kallas, växte i popularitet för varje år fram till Första världskriget. I loppet 1912 ledde Ralph DePalma 198 varv av 200, och med två varv kvar tvingade motorproblem DePalma och hans mekaniker att hoppa ur bilen. De började putta bilen på framrakan och in i depån, och de 80 000 åskådare som samlats bejublade detta tilltag så till den grad att ljudet från motorerna som körde förbi dränktes helt. DePalma blev omkörd och gick miste om segern. Idag är den här episoden en av de mest kända i Indy 500:s historia. Ralph DePalma skulle få revansch 1915, när han äntligen vann loppet. Loppet som hölls 1913 vanns av Jules Goux, i en Peugeot. Bilen hade redan skördat framgångar i Europa och var överlägsen runt The Brickyard. Goux vann med 13 minuter. Det var varmt denna dag, varpå Goux började dricka champagne under depåstoppen för att kyla ner sig. Efter loppet hyllade han sina mekaniker, bilen, och framförallt champagnen. Louis Meyer var den förste att vinna Indy 500 tre gånger. Efter sin seger 1936 firade Meyer sin seger med att dricka ett glas mjölk. Sedan dess är det tradition att vinnaren skålar i ett glas mjölk i vinnarcirkeln. Wilbur Shaw var den förste att vinna Indy 500 två år i rad - 1940. Totalt vann Shaw tre Indy 500, 1937, 1939 och 1940. Han var även flera gånger väldigt nära att vinna en fjärde gång, med tre andraplatser. Wilbur Shaw är förmodligen den viktigaste föraren i Indy 500:s historia. Efter karriären tog han över som president över Indianapolis Motor Speedway och var delaktig när Tony Hulman köpte banan 1945. Wilbur Shaw dog tragiskt i en flygolycka 1954. Då racerbilarna kör in på banan spelar enligt tradition University All-American Marching Band melodin "On the banks of the Wabash, far away" (officiell delstatssång). Melodin är på svenska känd som "Barndomshemmet".
