Cart (radio)
En cart är i rundradiosammanhang en förkortning i talspråk för en/ett cartridge, dvs. en kassett på svenska. Termen, som är direktinförd från brittiska och amerikanska radiostationer, används i allmänhet om kassetter med en oändlig bandslinga med inspelningstid från ett par sekunder till några minuter. Carts användes mestadels från 1970-talet till dess att datorer intog radiostationerna i mitten av 1990-talet. Största användningsområdet var för jinglar och ljudeffekter, men även för enstaka musikstycken, såsom de senaste låtarna. Fördelen med att använda carts framför musikkassetter eller rullband, är att man slipper att spola tillbaka kassetter efter användning, men får ändå smidigheten med att snabbt kunna spela in nya ljud. Kassetten och kassettspelaren var utformade så att man bara tryckte in kassetten i en öppning i spelaren och genom att trycka på Play gick ljudet igång direkt. Inga luckor eller laddtider över huvud taget. I jingelsammanhang är detta önskvärt då samma jingel kan behöva användas med ett par minuters mellanrum. En cartwall är en vägg i kontrollrummet där man har ett fack för varje cart. Genom att ha dem uppsatta på väggen kan man snabbt söka och hitta den cart man behöver - en nödvändighet i stressiga situationer. När datorerna blev vanligare på radiostationerna övertog man smidigheten med carts i många utsändningsprogramvaror. T.ex. är det fortfarande vanligt att ha avbildade cartwalls på datorskärmarna där man kan klicka på en ikon och blixtsnabbt kunna sända ut ett visst ljud.
IndyCar Series 2003
IndyCar Series 2003 kördes över 16 omgångar. Rookien Scott Dixon blev sensationellt mästare, 23 år gammal, vilket gav honom hans första titel redan som nykomling, samt Chip Ganassi Racings första titel sedan 1999, då Juan Pablo Montoya vann CART. Serien skakades av Kenny Bräcks krasch på Texas Motor Speedway, där svensken var nära döden, samt Tony Rennas död i ett test på Indianapolis Motor Speedway efter säsongens slut. Säsongen 2003 markerade för många året då IndyCar gick förbi CART i slagstyrka och allmänt intresse för hela serien. Det som fick det hela att svänga över var CART:s ekonomiska problem, och sponsorernas önskan om att teamen skulle tävla i Indianapolis 500 som fick Marlboro Team Penske att byta serie redan till säsongen 2002, och ett år senare följdes de av Chip Ganassi Racing och Andretti Green Racing. Det innebar att kalibern av team och förare höjdes dramatiskt i IndyCar, och flera tidigare toppförare som Greg Ray och Buddy Lazier kunde inte konkurrera med de nya stjärnorna. Säsongen inleddes på Homestead-Miami Speedway, där Scott Dixon överraskande vann i sin debut i serien. Dixon var inte särskilt förtjust i att byta serie, något han inte erkände då, utan fem år senare. Han hade alltid visat talang på ovaler, men hade gillade inte att tävla på dessa. Dixon lyckades inte lika bra i de kommande tävlingarna, och var aldrig någon segerkandidat i Indianapolis 500, men vann därefter på Pikes Peak International Raceway och Richmond International Raceway, vilket tog honom tillbaka in i titelfighten. Det var ändå Tony Kanaan som hade ledningen i mästerskapet genom en oerhört jämn inledning på säsongen. Den 29-årige seriedebutanten Kanaan skulle dock få en svacka under säsongens andra halva. Hélio Castroneves och Gil de Ferran skulle med jämn form ta hand om mästerskapsledningen med tre tävlingar kvar, med Panther Racings Sam Hornish Jr. utanför mästerskapskampen. Dixon låg i det läget fyra i mästerskapet, men inledde en svit på tre raka andraplatser i några oerhört jämna tävlingar gav Dixon mästerskapet, sedan de Ferran misslyckats i två av de tre sista tävlingarna, och Castroneves inte lyckats komma in bland de sex bästa överhuvudtaget, samtidigt som Hornish hittade form sent omsider och blev till slut femma i mästerskapet efter två dramatiska segrar på Chicagoland Speedway och California Speedway. Hornish hade till och med en osannolik mästerskapschans inför det sista racet, men tvingades bryta tävlingen, vilket med Dixons andraplats definitivt säkrade nyzeeländarens titel.
Indycar Series
Indycar Series, officiellt NTT Indycar Series av sponsorskäl, är den främsta serien sanktionerad av Indy Racing League och körs på konventionella racerbanor, stadsbanor och ovalbanor främst i USA mellan mars och oktober. Seriens premiärevenemang är Indianapolis 500. 1994 annonserade Tony George, president på Indianapolis Motor Speedway, att han planerade att starta sin egen serie för formelbilar, som ett billigare alternativ och mindre teknologiskt avancerat än CART, som var den officiella serien då. Han drog tillbaka Indianapolis 500 från CART-schemat, och inkluderade den i sin nya serie som till en början helt enkelt hette Indy Racing League. I början av seriens historia var det inte särskilt kända förare och team som deltog, förutom ett par äldre förare som CART-stallen inte längre vill ha kvar. Efter sex år i relativ anonymitet förutom under Indydagen, klev serien in i rampljuset när Penske meddelade att de bytte till serien 2002. Året därpå flyttade Chip Ganassi Racing och Andretti Green Racing till serien, vilket gjorde den till den ledande serien inom amerikansk formelbilsracing. Andretti Green Racing blev det mest framgångsrika teamet under de följande säsongerna, med Tony Kanaan, Dan Wheldon och Dario Franchitti alla som mästare för teamet. Den första säsongen med de kända överhopparna från CART, 2003, vanns av Scott Dixon från Nya Zeeland i Ganassi, som även vann titeln 2008, och var en av decenniets mest framgångsrika förare. Sam Hornish Jr. var dock decenniets allra mest framgångsrika förare, då amerikanen vann serien 2001, 2002 och 2006, innan han bytte till NASCAR. 2008 tog IndyCar över Champ Car, sedan serien var på väg att gå i konkurs, vilket gjorde att det bara blev en högklassig formelbilsserie i USA, vilket ansågs nödvändigt för formelbilsracingens framtida intresse. George och IRL har ofta fått skulden för intressetappet sedan splittringen, och serien står i skuggan av NASCAR när det gäller sponsorintäkter och förarlöner. Den kvinnliga stjärnan Danica Patrick har dock fått intresset för serien att öka i USA, liksom det faktum att den tvåfaldige vinnaren av Indianapolis 500, Hélio Castroneves vann Dancing with the Stars 2007. Tack vare dessa har intresset ökat, och Indianapolis 500 2008 var nästan fullsatt för första gången på länge. Serien kör med chassin från Dallara och motorer från Honda och Chevrolet. Genom åren har ett antal chassitillverkare varit med, noterbart Panoz, vilka blev mästare med Scott Dixon 2003, och även Toyota som motortillverkare har tävlat i serien med framgång. Efter Panoz tillbakadragande 2005 beslutades att Dallaran skulle bli standardchassi i serien, och när även Toyota drog sig tillbaka efter att ha blivit förbisprungna av Honda har serien varit en specserie (alla har formellt samma material). Bränslet är en blandning mellan metanol och etanol. Motorn har ungefär 650 hk, och kan på Indianapolis nå 370 km/h. Bilen är dock ganska osmidig på vanliga racerbanor jämfört med en formel 1-bil, och även en Champ Carbil. Serien kördes under de första nio säsongerna enbart på ovalbanor, vilket klart skilje den från CART. Den första säsongen pågick bara våren 1996, och besökte bara tre banor: Walt Disney World Speedway utanför Orlando, Phoenix International Raceway i Phoenix i Arizona och även Indianapolis 500. Det innebar två korta ovaler och en superoval. Den andra säsongen gick mellan 1996 och 1997, och bestod av tio omgångar, varav fem på korta ovaler, fyra på mellanovaler och ett race på en superoval. Efter det utökades serien till elva omgångar 1998, innan tävlingskalendern bantades något de två följande säsongerna. Samtidigt blev Texas Motor Speedway säsongfinal, vilket den var fram till 2004. Long Beach och Edmonton lades snabbt till, vilka säsongen 2009 följdes av Torontos Grand Prix. Säsongen 2009 innehöll sammanlagt 17 tävlingar, tio på ovaler och sju på racerbanor. Följande banor har genom åren deltagit. Charlotte Motor Speedway.
Andretti Autosport
Andretti Autosport (tidigare Team Green och Andretti Green Racing) är ett amerikanskt racingstall som tävlar i IndyCar Series, Indy Lights, Formel E och Red Bull Global Rallycross. Stallet ägs och drivs av den tidigare CART-mästaren Michael Andretti. Stallet bildades som Forsythe/Green Racing inför 1994 års säsong i CART. Man hade Jacques Villeneuve som förare, och han vann stallets första race, Indy 500 1995, och senare under det året även mästerskapet. Stallet splittrades sedan och stallchefen Barry Green hade en förare de kommande två åren. 1996 var det Raul Boesel, medan Parker Johnstone körde 1997. Ingen av dessa kunde dock slåss i toppen, medan Forsythe vann flera tävlingar med deras unge protegé Greg Moore. Inför 1998 hade cigarettillverkaren KOOL skjutit till tillräckligt med pengar för att ett köp av den kanadensiske storstjärnan Paul Tracy skulle vara möjligt. Andreföraren var en chanstagning vid namn Dario Franchitti, men sensationellt lyckades den då 25-årige skotten komma på en tredjeplats i tabellen, medan Tracy hade ett dåligt år. 1999 var väldigt nära att bli Franchittis år. Han ledde serien inför den sista tävlingen på Fontana, men Juan Pablo Montoya gick förbi honom efter ett bättre resultat. Tracy blev trea. Tracy startade den följande säsongen övertygande, medan Franchitti hade ett mellanår. Till slut tappade Tracy och blev femma. Säsongen därefter var heller inget att hänga i granen för någon av förarna, medan Michael Andretti i syskonteamet Team Motorola blev trea. 2002 innebar större framgångar igen för Franchitti, som slutade på en fjärdeplats totalt. Andretti blev nia och Tracy elva. Under säsongen köpte Michael Andretti stallet, och bytte namnet till det nuvarande. Andretti bestämde sig för att flytta till den expanderande Indycarserien. Stallet valde att köra med tre bilar. Andretti, Franchitti och nyförvärvet Tony Kanaan var förarna. Andretti slutade efter Indy 500, och den unge engelsmannen Dan Wheldon kom in i hans ställe. Franchitti skadade sig i ryggen efter en motorcykelkrasch i Skottland, och missade den andra halvan av säsongen, och Bryan Herta tog hans plats. Bästa slutplaceringen var Kanaans fjärdeplacering. Plötsligt klickade kombinationen Dallara-Honda perfekt för AGR, och när konkurrenterna Penske och Ganassi försvagades av Toyotamotorer kunde stallet dominera säsongen. Kanaan vann sin första stora titel, med Wheldon på andraplats. Franchitti var tillbaka med en sjätteplats, medan Herta som hade fått en egen bil, blev nia. Stallet vann åtta av de sexton deltävlingarna. Säsongen 2005 gick ännu bättre, och Wheldon vann nu mästerskapet efter att ha vunnit sex av sjutton deltävlingar. Kanaan blev tvåa, och Franchitti fyra, medan Herta var en besvikelse på en åttondeplats. AGR vann nu elva race, vilket är en ännu ostraffat rekord i serien. Stallet drabbades dock av en ordentlig smäll, då Wheldon bestämde sig för att gå till Ganassi efter säsongen. Medan Wheldon slogs om mästerskapet i sitt nya team hade AGR stora problem. Det blev bara två segrar (genom Kanaan och Michaels son Marco Andretti). Marco slog igenom med en andraplats i Indy 500, med sin tillfälligt comebackande far på tredje plats. Stallets placeringar totalt var, Kanaan sexa, Andretti sjua, Franchitti åtta och Herta tolva. Danica Patrick skrev på för stallet efter säsongen, medan Herta fick en plats i stallets sportvagnar istället, något som han sedermera också förlorade. AGR kom tillbaks till gamla framgångar, och vann nio av sjutton race, genom Franchitti och Kanaan. Skotten vann Indy 500, och även mästerskapet, efter att rivalen Scott Dixon fått slut på bränsle på det sista varvet på Chicagoland. Han vann fyra race, medan Kanaan vann fem, men var för ojämn, och kraschade förmodligen bort titeln på Nashville i mitten av säsongen. Andretti och Patrick var ojämna, och lyckades inte i totalen. Franchitti lämnade sedan för Ganassis NASCAR-team, och ersattes av japanen Hideki Mutoh (Hondas val).
Tosselilla sommarland
Tosselilla sommarland (tidigare känt som Tomelilla sommarland) är en nöjespark i Tomelilla kommun på Österlen i Skåne. Parken invigdes den 26 maj 1984, men de flesta tivoliattraktioner har tillkommit efter år 2004. På Tosselilla finns bland annat vattenland med 9 pooler, go-cart, Rookie Go-cart för de lite mindre barnen (de måste vara 120-150 centimeter långa), minibilar, trampbåtar, grillplats (man får inte ha med sig engångsgrill på grund av brandrisk) och restaurang. Tidigare fanns även ett hoppslott. Sommarlandet drivs av Cederholms tivoli. Parken har totalt 15 tivoliattraktioner som listas här under.
Shirehäst
Shirehästen är en stor kallblodig arbetshäst som härstammar från England. Shirehästar används främst som draghästar och räknas som världens största hästras. Enligt rastandarden ska vuxna hingstar ha en mankhöjd på minst 173 cm, ston på minst 163 cm. Vikten ligger kring 900–1100 kg. Kroppsformen hos shiren är något slankare än hos många andra kallblodshästar, som den kraftiga ardennern eller percheronen. Rekordet för den största hästen någonsin innehas av den engelska shirehingsten Sampson som hade en mankhöjd på 2,19 meter och vägde 1,5 ton. Shirehästen utvecklades ur destrierhästen, en stor medeltida krigshästras, som dock inte var lika storvuxen som dagens shirehästar. Dokumentation tyder på att destrierhästen var en häst av cobtyp, med en mankhöjd på cirka 150 cm, vilket var mycket högre än de flesta hästar på medeltiden. Destrierhästen var troligtvis ättling till de tunga hästar som togs till England efter den normandiska erövringen. Dessa var i sin tur var ättlingar till den förhistoriska skogshästen. På 1500-talet anlitades holländska ingenjörer för att utdika engelska våtmarker. Dessa hade med sig frieserhästar, och korsningar mellan dessa och destrierhästen ledde på 1600-talet fram till hästrasen Old English Black, som sedan vidareutvecklades ytterligare av uppfödaren Robert Bakewell. Shirens stamfader anses vara Packington Blind Horse, en Old English Black som var avelshingst i Packington mellan 1755 och 1770. Shiren kallades dock till en början "English Cart Horse", och den första shireföreningen kallades därför English Cart Horse Society när den bildades 1876 och två år senare startade den första stamboken. Föreningen ändrade dock sitt namn till Shire Horse Society 1884, och sedan dess är hästrasen känd som "shire". Mellan 1901 och 1914 registrerades 5 000 shirehästar varje år och shiren började exporteras i stora mängder, främst till USA. Efter Andra världskriget minskade efterfrågan på arbetshästar, som en följd av den ökande mekaniseringen av samhället, och snart var det bara bryggerierna som fortsatte att använda shiren för att dra sina ölvagnar i reklamkampanjer. Detta skulle dock bidra till rasens räddning. När bryggeriernas reklamölvagnar åkte runt i städerna på 1970-talet, ökade intresset för shiren som maffig körhästar eller paradhäst. Varje år anordnas en stor shireutställning i Peterborough som lockar cirka 300 deltagare och över 15 000 åskådare varje år. Shirens kraft och uthållighet gör den till en idealisk draghäst. Den anses dessutom vara mycket sund och härdig. Huvudet är medelstort med något konvex nosrygg. Pannan är bred och ögonen stora med ett fromt uttryck. Öronen är små, och den långa välvda halsen sitter på breda bogar. Shirehästen har en mycket kompakt kropp, en bred och välbyggd rygg, en kraftig bakdel och ett sluttande kors. Benen är torra och hårda. Hovskägget är rakt, rikligt och silkeslent. Färgen är övervägande mörkbrun och brun, men även svart och skimmel. Mankhöjden ligger i regel mellan 170 och 195 cm. År 1924 genomgick två shirehästar ett kraftprov genom att man kopplade dem till en dynamometer som mäter kraft. Denna räckte dock inte till och domarna uppskattade att de båda hästarna hade haft en dragkraft på cirka 5 ton. Samma par hästar fick även genomgå ett styrkeprov då de skulle dra en 18,5 ton tung sten på en hal stenlagd bana. Den bakre hästen satte igång att dra innan den främre hästen hade hunnits spännas dit. Shirehästar brukar räknas som mycket vänliga, dock har de ofta problem med sjukdomar som mugg och skabb på grund av sitt rikliga hovskägg. Även hovsprickor och andra problem är vanliga, men detta går ofta i vissa avelssläkter och kan då avlas bort. Även om shiren främst betraktas som en arbetshäst, använder vissa den även för dressyrritt och som kraftigare häst till nöjesridning.
