Speedway
Speedway står i Europa för en motorsport, där man tävlar med speciella motorcyklar på en doserad rundbana, tillfälligt uppbyggda banor kan dock vara odoserade. Underlaget består huvudsakligen av grus med inblandning av lera eller lerskiffer. På de flesta andra kontinenter är speedway en motorbana där man kör runt, för biltävlingar eller en motorväg för snabb biltrafik. En speedwaymatch körs mellan två lag bestående av sju förare. Förare sex och sju kallas "reserver". Hemmalaget kör i röd och blå huva, bortalaget i vit och gul. I Sverige är samlingsnamnet för speedway, isracing, flat track, gräsbana och långbana den engelska termen track racing, taget efter arenan de genomförs på. Det nationella idrottsförbundet för speedway i Sverige är Svenska Motorcykel- och Snöskoterförbundet (Svemo). Förbundet samlar alla som vill träna och tävla med motorcykel och snöskoter och försäkrar och utbildar förare, tränare och ledare på nationell och lokal nivå. Svemo skriver också regler och godkänner banor. Tävlingsgrenarna är dragracing, enduro, isbana, isracing, minimoto, motocross, roadracing, skotercross, speedway, supermoto och trial. En lagmatch består from 2011 av 14 heat + final (tidigare 16 heat), vilka körs i fyra vänstervarv. I varje heat tävlar fyra förare, två från varje lag efter ett fast körschema, mot varandra. Poängberäkningen i speedway är 3,2,1,0 där fördelningen är att vinnaren får 3 poäng därefter gradvis sjunkande ner till siste föraren som får 0 poäng. Kuriosa: Uttrycket "en riktig femetta" etc kommer från prickskyttet men används också inom speedwaysporten (då ett lag får sina förare på plats ett och två i ett heat - och det andra laget alltså får placeringarna tre och fyra - blir lagpoängen fem mot ett och heatvinnarna sägs ha tagit hem en femetta). För att känneteckna förarna i ett heat används hjälmhuvor av tyg som äröd, blå, vit och gul. I lagspeedway har alltid hemmalaget röd och blå hjälmfärg. Heat 2 och 11 är så kallade "reservheat" vilka körs av de mindre rutinerade förarna. De sista heaten är så kallade "nomineringsheat". I sista heatet kör de ordinarie förare som kört in flest poäng sammanlagt under de tidigare heaten. Bonuspoäng tilldelas den förare som tappat poäng till en lagkamrat. Detta syns inte i poängställningen, men räknas ofta när förarna ska plocka ut sin lön. Anledningen till att bonuspoängen finns är att man inte vill att förarna ska tävla inom laget om poäng. Om lagkamraterna kommer 1 och 2 så får 2:an 2+1 poäng (+1=bonus). Om lagkamraterna kommer 2 och 3 får 3:an 1+1 poäng. Ingen bonus utdelas om lagkamraterna kommer 3och 4. Bonuspoängen ska inte adderas till förarens totala poäng utan skrivs till exempel 8+4 (föraren har kommit två efter lagkamrat i fyra heat och får därför 8 poäng + 4 bonuspoäng.) Fr.o.m 2006 har bonussystemet tagits bort i Sverige. Toppning är tillåtet i heat 6-14 vid underläge med minst sex poäng. En reservförare får dock bytas ut mot den andre reserven i vilket heat som helst. En reserv får toppas bort mot en ordinarie förare mer än en gång, dock inte mot samma ordinarie förare. Numera har man med en åttondeförare, men som endast kan ersätta en reservförare. Från och med 2006 får man inte toppa i heat 11 det vill säga det andra renodlade reservheatet. Från och med 2007 finns inte längre juniorserien. Vinnande förare i ett heat får 3 poäng, tvåan får 2, trean får 1 och fyran 0 poäng. En "femetta" betyder att endera lagets båda förare placerar sig som etta och tvåa (detta lag tar därigenom 5 poäng och motståndarlaget endast 1 poäng). En femetta innebär alltså att det ena laget ökar sin ledning (eller knappar in på motståndarlaget) med 4 poäng. En förare som kommer tvåa eller trea efter sin egen lagkamrat, får 1 bonuspoäng. Denna poäng är dock individuell och räknas inte in i lagresultatet. F.o.m 2006 har bonussystemet tagits bort i Sverige. OK - Förare enligt program.
Ontario Motor Speedway
Ontario Motor Speedway var en racerbana utanför Ontario i Kalifornien i USA, bestående av en 2,5 mile (4,02 km) lång oval med 9 ° banking i kurvorna, samt en bana på innerplan avsedd för formel 1, men världsmästerskapet kom aldrig dit. Banan var en replika av Indianapolis Motor Speedway och stod i bruk mellan 1970 och 1980. Under den tiden anordnade banan Ontario 500, som vid tidpunkten var ett av flera 500-miletävlingar för formelbilar. Banan arrangerade även Nascar Winston Cup mellan 1971 och 1980. Den tog hela 140 000 åskådare. Ontario började byggas 1968 och stod klar 1970. Banan var avsedd för både ovaltävlingar och formel 1, men ovalen kom att dominera under banans tio aktiva år. Ontario fick låna en tegelsten från Indianapolis Motor Speedway att ha i sin vinnarcirkel. Banan var bredare än IMS och hade bankade innerkurvor, vilket gjorde snittfarterna de högsta i Indycars USAC-serie. Banan hamnade efter 10 år i finansiella problem, och tvingades till konkurs, vilket ledde till att den var tvingad att stängas efter 1980 års racingsäsong. Marken såldes 1981 till Chevron Land Management Company som samma år rev anläggningen och anlade bostäder, kontor och butiker på området.
Elitserien i speedway
Elitserien i speedway är sedan 1982 den högsta serienivån för i speedway i Sverige då den dåvarande Allsvenskan bytte namn till Elitserien. Sedan säsongen 2020 går serien under namnet Bauhaus-ligan, då företaget Bauhaus är huvudsponsor för ligan. Flera klubbar har haft ekonomiska problem, vilket bland annat resulterat i konkurser, tvångsnedflyttningar och frivilliga återbud. I oktober 2008 blossade en diskussion om att stänga serien för utländska förare, för att inspirera till anlitandet av egna unga förare framför dyrare nyförvärv. Inför 2009 års säsong beslöt sig Hammarby Speedway för att dra sig ur Elitserien, varför endast nio lag återstod. Halvvägs genom säsongen gick Eskilstunaklubben Smederna i konkurs varför klubbens resultat ströks. Därmed återstod bara åtta lag resten av säsongen. 2009 beslutade Svenska Motorcykel- och Snöskoterförbundet, då de närmast föregående åren präglats av ekonomiska problem, stänga serien från säsongen 2011. Redan inför säsongen 2010 blir den ekonomiska kontrollen hårdare då klubbarna skall skicka in halvårsbokslut. Den 7 september 2010 meddelades från Rospiggarna att klubben frivilligt lämnar Elitserien, främst på grund av ekonomiska problem. 2012 meddelar Valsarna att klubben frivilligt lämnar Elitserien, senare gick klubben i konkurs. Den 27 september 2010 beslutades att serien från 2011 minskas ner till åtta lag. Vargarna lämnade frivilligt Elitserien den 9 september 2014 (då klubben har inte råd med elitserien). Senare beslutade SVEMO att Elitserien 2015 endast kommer att bestå av sju lag och att inget lag kommer att åka ur serien. Den 18 september 2017 beslutade Svemo att Elitserien stängs som liga inför säsong 2018, det innebär att inget lag kan åka ur ligan. Lag från Allsvenskan får ansöka om en plats i Elitserien inför kommande säsong. Getingarna 16 (1952, 1963, 1964, 1965, 1966, 1967, 1969, 1974, 1978, 1979, 1980, 1981, 1982, 1983, 1985, 1989). Elit Vetlanda (VMS Elit) 9 (1976, 1986, 1987, 2004, 2006, 2010, 2012, 2014, 2015). Dackarna 5 (1957, 1958, 1959, 1962, 2007, 2021). Vargarna 6 (1949, 1951, 1953, 1954, 1960, 1961). Rospiggarna 5 (1995, 1997, 2001, 2002, 2016). Smederna 5 (1973, 1977, 2017, 2018, 2019). Kaparna 4 (1968, 1970, 1984, 2003). Bysarna 4 (1971, 1972, 1975, 1988). Örnarna 4 (1992, 1993, 1994, 1996). Filbyterna 2 (1948, 1950). Monarkerna 2 (1955, 1956). Indianerna 2 (1990, 1991). Piraterna 2 (2011, 2013).
IndyCar Series 2003
IndyCar Series 2003 kördes över 16 omgångar. Rookien Scott Dixon blev sensationellt mästare, 23 år gammal, vilket gav honom hans första titel redan som nykomling, samt Chip Ganassi Racings första titel sedan 1999, då Juan Pablo Montoya vann CART. Serien skakades av Kenny Bräcks krasch på Texas Motor Speedway, där svensken var nära döden, samt Tony Rennas död i ett test på Indianapolis Motor Speedway efter säsongens slut. Säsongen 2003 markerade för många året då IndyCar gick förbi CART i slagstyrka och allmänt intresse för hela serien. Det som fick det hela att svänga över var CART:s ekonomiska problem, och sponsorernas önskan om att teamen skulle tävla i Indianapolis 500 som fick Marlboro Team Penske att byta serie redan till säsongen 2002, och ett år senare följdes de av Chip Ganassi Racing och Andretti Green Racing. Det innebar att kalibern av team och förare höjdes dramatiskt i IndyCar, och flera tidigare toppförare som Greg Ray och Buddy Lazier kunde inte konkurrera med de nya stjärnorna. Säsongen inleddes på Homestead-Miami Speedway, där Scott Dixon överraskande vann i sin debut i serien. Dixon var inte särskilt förtjust i att byta serie, något han inte erkände då, utan fem år senare. Han hade alltid visat talang på ovaler, men hade gillade inte att tävla på dessa. Dixon lyckades inte lika bra i de kommande tävlingarna, och var aldrig någon segerkandidat i Indianapolis 500, men vann därefter på Pikes Peak International Raceway och Richmond International Raceway, vilket tog honom tillbaka in i titelfighten. Det var ändå Tony Kanaan som hade ledningen i mästerskapet genom en oerhört jämn inledning på säsongen. Den 29-årige seriedebutanten Kanaan skulle dock få en svacka under säsongens andra halva. Hélio Castroneves och Gil de Ferran skulle med jämn form ta hand om mästerskapsledningen med tre tävlingar kvar, med Panther Racings Sam Hornish Jr. utanför mästerskapskampen. Dixon låg i det läget fyra i mästerskapet, men inledde en svit på tre raka andraplatser i några oerhört jämna tävlingar gav Dixon mästerskapet, sedan de Ferran misslyckats i två av de tre sista tävlingarna, och Castroneves inte lyckats komma in bland de sex bästa överhuvudtaget, samtidigt som Hornish hittade form sent omsider och blev till slut femma i mästerskapet efter två dramatiska segrar på Chicagoland Speedway och California Speedway. Hornish hade till och med en osannolik mästerskapschans inför det sista racet, men tvingades bryta tävlingen, vilket med Dixons andraplats definitivt säkrade nyzeeländarens titel.
Indycar Series
Indycar Series, officiellt NTT Indycar Series av sponsorskäl, är den främsta serien sanktionerad av Indy Racing League och körs på konventionella racerbanor, stadsbanor och ovalbanor främst i USA mellan mars och oktober. Seriens premiärevenemang är Indianapolis 500. 1994 annonserade Tony George, president på Indianapolis Motor Speedway, att han planerade att starta sin egen serie för formelbilar, som ett billigare alternativ och mindre teknologiskt avancerat än CART, som var den officiella serien då. Han drog tillbaka Indianapolis 500 från CART-schemat, och inkluderade den i sin nya serie som till en början helt enkelt hette Indy Racing League. I början av seriens historia var det inte särskilt kända förare och team som deltog, förutom ett par äldre förare som CART-stallen inte längre vill ha kvar. Efter sex år i relativ anonymitet förutom under Indydagen, klev serien in i rampljuset när Penske meddelade att de bytte till serien 2002. Året därpå flyttade Chip Ganassi Racing och Andretti Green Racing till serien, vilket gjorde den till den ledande serien inom amerikansk formelbilsracing. Andretti Green Racing blev det mest framgångsrika teamet under de följande säsongerna, med Tony Kanaan, Dan Wheldon och Dario Franchitti alla som mästare för teamet. Den första säsongen med de kända överhopparna från CART, 2003, vanns av Scott Dixon från Nya Zeeland i Ganassi, som även vann titeln 2008, och var en av decenniets mest framgångsrika förare. Sam Hornish Jr. var dock decenniets allra mest framgångsrika förare, då amerikanen vann serien 2001, 2002 och 2006, innan han bytte till NASCAR. 2008 tog IndyCar över Champ Car, sedan serien var på väg att gå i konkurs, vilket gjorde att det bara blev en högklassig formelbilsserie i USA, vilket ansågs nödvändigt för formelbilsracingens framtida intresse. George och IRL har ofta fått skulden för intressetappet sedan splittringen, och serien står i skuggan av NASCAR när det gäller sponsorintäkter och förarlöner. Den kvinnliga stjärnan Danica Patrick har dock fått intresset för serien att öka i USA, liksom det faktum att den tvåfaldige vinnaren av Indianapolis 500, Hélio Castroneves vann Dancing with the Stars 2007. Tack vare dessa har intresset ökat, och Indianapolis 500 2008 var nästan fullsatt för första gången på länge. Serien kör med chassin från Dallara och motorer från Honda och Chevrolet. Genom åren har ett antal chassitillverkare varit med, noterbart Panoz, vilka blev mästare med Scott Dixon 2003, och även Toyota som motortillverkare har tävlat i serien med framgång. Efter Panoz tillbakadragande 2005 beslutades att Dallaran skulle bli standardchassi i serien, och när även Toyota drog sig tillbaka efter att ha blivit förbisprungna av Honda har serien varit en specserie (alla har formellt samma material). Bränslet är en blandning mellan metanol och etanol. Motorn har ungefär 650 hk, och kan på Indianapolis nå 370 km/h. Bilen är dock ganska osmidig på vanliga racerbanor jämfört med en formel 1-bil, och även en Champ Carbil. Serien kördes under de första nio säsongerna enbart på ovalbanor, vilket klart skilje den från CART. Den första säsongen pågick bara våren 1996, och besökte bara tre banor: Walt Disney World Speedway utanför Orlando, Phoenix International Raceway i Phoenix i Arizona och även Indianapolis 500. Det innebar två korta ovaler och en superoval. Den andra säsongen gick mellan 1996 och 1997, och bestod av tio omgångar, varav fem på korta ovaler, fyra på mellanovaler och ett race på en superoval. Efter det utökades serien till elva omgångar 1998, innan tävlingskalendern bantades något de två följande säsongerna. Samtidigt blev Texas Motor Speedway säsongfinal, vilket den var fram till 2004. Long Beach och Edmonton lades snabbt till, vilka säsongen 2009 följdes av Torontos Grand Prix. Säsongen 2009 innehöll sammanlagt 17 tävlingar, tio på ovaler och sju på racerbanor. Följande banor har genom åren deltagit. Charlotte Motor Speedway.
Bertil Andersson (motorcykelförare)
Bertil Sigvard "Getingen" Andersson, född 15 maj 1922 i Skånela församling, död 9 maj 2000 i Vantörs församling i Stockholm, var en svensk motorcykelförare som utsågs till Årets motorgrabb 1948. Bertil Andersson körde sin första mc-tävling 1939 och efter andra världskriget började han köra i Motorsällskapet Stockholm. Han körde speedway, isracing, roadracing (TT), motocross, enduro, orientering och backtävlingar. Under 1946-47 hann han med 162 tävlingar. 1946 blev Bertil Andersson fyra, och bäste svensk, i Djurgårdsloppet i Helsingfors och han tog efter några års tävlande 36 förstaplatser och flera andra- och tredjeplatser. Han var landslagsman i både scramble (motocross) och i speedway två gånger och tre gånger var han med och vann lag-SM i isracing. 1950 arbetade Bertil Andersson hos bilfirman Hans Ostermans och köpte där en av de två första AJS 7R som kom till Sverige. Han startade i Hedemoraloppet 1951 och hade i två år 350cc-klassens varvrekord på Hedemorabanan. Han vann det inofficiella Svenska Mästerskapet i TT 1951 före Ragge Sunnqvist. 1952 blev ordningen omvänd. Under sin aktiva karriär körde han 436 tävlingar. Bertil Andersson fick en midja som en geting när han satte på njurbältet och det var en speaker i Krylbo som under en motocrosstävling gav honom smeknamnet Getingen. Det var han som gav inspiration till Motorsällskapet Stockholms namn på sitt speedwaylag, Getingarna. Bertil Andersson är gravsatt i minneslunden på Skogskyrkogården i Stockholm. 1946 Enduro, Novemberkåsan. SMK Uppsala, 3:e plats. 1947 Enduro, Shellkannan. Matchless, 2:a plats. 1949 Enduro, Novemberkåsan. SMK Örebro, 8:e plats. 1949 Isracing, SM-final Stadion. 1:a plats. 1949 Motocross, Motocross des Nations, Skillingaryd. Matchless, 3:e plats. 1950 Road racing, Hedemora TT. AJS 7R 500cc, 3:e plats. 1950 Road racing, Hedemora TT. AJS 7R 350cc 4:e plats. 1950 Road racing, Skåneloppet. AJS 7R, 2:a plats. 1951 Road racing, Hedemora TT. AJS 7R 350cc, 5:e plats (varvrekord 3.11.4). 1951 Road racing, Juneloppet, Jönköping MK. AJS 7R 350cc, 3:e plats. 1951 Road racing, Skåneloppet. AJS 7R, 4:e plats.
