Djurgårdsloppet (motortävling)
Djurgårdsloppet (fi. Eläintarhan ajot ) var en finländsk motortävling som kördes i Djurgården, Helsingfors stad mellan 1932 och 1963. Det första loppet 1932 kallades Finlands Grand Prix och namnet Djurgårdsloppet kom först året därpå. Under 1930-talet tävlade man med Grand Prix-bilar, men även motorcyklar fanns med från första början. Första Djurgårdsloppet efter andra världskriget var ett rent mc-lopp, men därefter var även bilarna tillbaka. Nu tävlades med sportvagnar och mindre formelbilar. I början av 1960-talet drabbades loppet av flera dödsolyckor och efter 1963 flyttades bilsporten till Käinby Motorstadion.
Hällingsjö
Hällingsjö är en tätort i Härryda kommun beläget vid Gingsjön i Björketorps socken. Mangårdsbyggnaden på Hällingsjö gästgivaregård uppfördes 1829 som gästgivaregård, med samma planlösning som är kvar än idag. Planen är sexdelad salsbyggnadstyp. Övervåningen påbyggdes troligen på 1860-talet. Grunden är av sprängsten och putsad med tunn puts. Hela stommen är av timmer med trätakstolar, och taket är täckt med enkupigt tegel. Fasaderna är klädda med locklistpanel. Södersidan har dock ett senare tillkommet skikt av masonit under listerna. Fasaderna är vitmålade med oljefärg. Gästgiverirörelsen lades ned 1914. Även den kaférörelse som följde är nedlagd sedan många år tillbaka. Några år efter Första världskriget slut började det allt oftare komma bilar på vägarna och i mitten på tjugotalet började en motorklubb i Göteborg att arrangera tävlingar för motorcyklar och i mindre omfattning även bilar i Hällingsjöbacken. Traktens ungdom drog sig då dit redan på lördagskvällen för att titta på träningen som pågick. År 1924 hade mc-klubben samlat ihop 120 deltagare i en backtävling för motorcyklar. I Göteborgsposten kunde man läsa följande rubrik "Sveriges hittills största motortävling" och efter tävlingen "Motorloppen i Hällingsjö en enastående succé". Dessa backtävlingar var ofta deltävlingar till Svenska motorcykelsklubbens race. Loppen gick mellan Göteborg och Landskrona via Hällingsjö, Landvetter och Kungsbacka. I Kungsbacka fick man fylla tanken igen. Dessa tävlingar var uppmärksammade i hela landet! Tävlingarna varade mellan åren 1918 och 1934. Billy Nyqvist startade i mitten av femtiotalet ett zoo i området Eriksmyst i Hällingsjö. Det hela började med en stor skara marsvin, höns, fiskar och fåglar. Nyqvist hade ett stort djurintresse och grannarna besökte ofta hans gård för att se djursamlingen. Någon uppmuntrade honom att ta inträde, vilket gav honom idén till att starta en djurpark. Många av djuren, främst de exotiska, köptes från ett zoo i Hamburg, Tyskland. Lejonet blev den största attraktionen. Det fanns också andra djur som till exempel papegojor, lamadjur, räv, får, getter och en ozelot. Djurparken byggdes nästan helt och hållet av Nyqvist själv. Djurens områden bestod mestadels av inhägnader och enkla burar. Lejonet, som hade det klassiska namnet Leo, hade en mur runt ett område istället för en bur. Då Borås djurpark öppnades blev konkurrensen för hård och familjen Nyqvist fick lägga ner sin verksamhet då de inte längre hade råd att utfodra djuren. Parken stängde för gott år 1962. De flesta djuren såldes till ett annat zoo i Vårgårda. Lejonet Leo såldes till en privatperson på Kållandsö. I Hällingsjö finns Hällingsjöskolan och Björkängens förskola. Hällingsjö har en fotbollsklubb, IFK Hällingsjö.
Lancia Aurelia
Lancia Aurelia är en personbil, tillverkad av den italienska biltillverkaren Lancia mellan 1950 och 1958. Huvuddelen av produktionen bestod av sedan-modeller, men det är Pininfarinas coupé B20 som gjorde modellen känd. B20 räknas som den första Gran turismo-bilen. Aurelian efterträddes av Lancia Flaminia. Aurelian var Lancias första efterkrigskonstruktion. Chefskonstruktör var Vittorio Jano, som kommit till företaget från Alfa Romeo 1937. Han blandade traditionell Lancia-teknik med det allra senaste. Självbärande kaross, V-motor och teleskoprörsfjädring fram var egenskaper som funnits på alla Lancia-bilar sedan Lambda-tiden. Bakvagnen hade lösningar som man dittills bara använt för avancerade tävlingsbilar. Bilen hade transaxel, det vill säga koppling och växellåda satt monterade bak vid slutväxeln. Även bromstrummorna satt monterade inne vid slutväxeln. Växellådan var fyrväxlad, med rattspak. Tvådörrarsmodellerna kunde levereras med golvspak mot beställning. Drivaxlarna var fyrledade och den individuella hjulupphängningen hade snett bakåtriktade triangellänkar och skruvfjädrar. Bakvagnen var inte dimensionerad för att hantera den med tiden allt högre motoreffekten, med svår överstyrning som följd. Därför infördes en De Dion-axel med längsgående bladfjädrar fr o m fjärde serien. Lancia räknade inte årsmodeller, utan bilen tillverkades i serier varefter olika förbättringar infördes. Motorn var bilvärldens första serieproducerade sexcylindriga V-motor. Block och toppar var av aluminium. Kamaxeln låg centralt placerad mellan cylinderbankarna och påverkade ventilerna via stötstänger. Den första Aurelian som introducerades var sedan-versionen. B22, från andra serien, hade en toppfart om 160 km/tim. Totalt tillverkades 12 705 sedaner mellan 1950 och 1955. Hjulbasen är 2,86 m. B15 är en sjusitsig version av sedanen. Karossen var tung och den svaga motorn gjorde modellen långsam. Den tillverkades i endast 81 exemplar mellan 1951 och 1953. Hjulbasen är 3,25 m. Coupé-versionen B20 var resultatet av samarbetet mellan Lancia och Pininfarina, som pågått alltsedan grundarnas, Vincenzo Lancia och Battista "Pinin" Farina, tid. B20 introducerade en helt ny biltyp, Gran turismon, men var även den framgångsrik i motortävlingar. Produktionen uppgick till 731 exemplar av första och andra serien med tvålitersmotor och 3 141 exemplar med 2,5-litersmotor fr o m tredje serien. Hjulbasen är 2,66 m. B24 är en öppen, tvåsitsig modell, formgiven av Pininfarina, som introducerades med fjärde serien 1954. Fjärde seriens B24 Spider hade panoramavindruta, löstagbara sidorutor, tunn sufflett och rudimentära stötfångare. Den ersattas till femte serien av en mer modest B24 cabriolet med normal vindruta, riktiga sidorutor och bättre sufflett. Till sjätte serien flyttades bensintanken från sin plats bakom sittbrunnen till bagagerummet. Spidern tillverkades i 240 exemplar, cabrioleten i 521 exemplar. Hjulbasen är 2,45 m. Lancia tillverkade även rullande chassier för fristående karossmakare, såsom Pininfarina, Vignale och Ghia. Tekniken kom från sedan-versionen och totalt tillverkades 778 chassin mellan 1950 och 1955. Fastän motorn var svag hade Aurelian tillräckliga prestanda för att bli en vinnarbil i det tidiga 1950-talets motorsport. Till de främsta framgångarna hör. I Tintins äventyr, Det hemliga vapnet får Tintin och Kapten Haddock skjuts med italienaren Arturo Benedetto Giovanni Giuseppe Pietro Archangelo Alfredo Cartoffoli som kör en röd Lancia Aurelia. Första serien, tillverkad mellan 1950 och 1951. Tidiga bilar har 1800 cc-motor, senare tillkommer 2000 cc-motor. Andra serien, tillverkad mellan 1951 och 1953. Bättre bromsar och ny instrumentbräda. Tredje serien, tillverkad mellan 1953 och 1954. Sedanen får 2300 cc-motor, B20 2500 cc-motor, fenorna bak på karossen försvinner. Fjärde serien, tillverkad mellan 1954 och 1956. De Dion-axel bak, B24 Spider introduceras. Andra plats i Mille Miglia 1951. Klasseger på Le Mans 24-timmars 1951. Seger i Targa Florio 1952.
Folke Filbyter
Folke Filbyter var enligt sägnerna stamfar till Bjälboätten. Namnet Filbyter påstås komma från en äldre svensk form av fölbitare, alltså skulle det vara ett öknamn på grund av att Folke skulle ha kastrerat hästar med tänderna. Han skall ha haft sönerna Ingevald, Ingemund och Halsten. Han förekommer inte i något med honom samtida historiskt källmaterial som kan bevisa hans existens. Hans namn figurerar först i en källa år 1616, i en skrift av Johannes Messenius. Dock hade Messenius hämtat uppgifter från en i senare avskrift bevarad 1400-talskälla. Enligt denna källa härstammade såväl Birger jarl som en gruppering av hans politiska motståndare, som kallades folkungar, från personer med namnet Folke. Folke Filbyter är centralgestalt i Verner von Heidenstams roman Folke Filbyter (1905), den första delen i den oavslutade trilogin Folkungaträdet. I romanen saknar Folke Filbyter sin sonson, vilken hans yngsta son, den döende Ingevald, lämnat till munken Jakob som fört bort barnet. Han omnämns också bland annat i Frans G. Bengtssons berättelse om Röde Orm. Han har gett namn åt ett Kustpilen-tåg som trafikerar Stångådalsbanan mellan Linköping och Kalmar och till Filbyterna Speedway samt är med i loggan för en av nordens största motortävlingar, Stångebroslaget i Linköping. I Hisings Backa i Göteborg finns en gata uppkallad efter Folke Filbyter: Folke Filbyters stig.
Biljett nu
Biljett Nu i Stockholm Aktiebolag sattes i konkurs i juli 2015. Hasses Evenemangsbiljetter i Sverige AB köpte 2016 av konkursboet rätten att använda namnet Biljett Nu. Inför en konsert med musikgruppen Roxette i Anderstorp 14 augusti 2010 stod Biljett Nu som biljettdistributör till konserten, som skulle hållas tillsammans med motortävlingen The Race Legends. Arrangören till The Race Legends ställde in hela arrangemanget på grund av dålig ekonomi, vilket gjorde Biljett Nu:s biljetter till Anderstorp värdelösa. Konserten flyttades till Halmstad av konsertarrangören Live Nation som hade försäljningsavtal med Ticnet, men Biljett Nu fortsatte sälja biljetter till arrangemanget. Den nya biljettdistributören Nöjet konsertbolag, som anlitats av Ticnet, drog Biljett Nu inför Marknadsdomstolen, som gav Biljett Nu rätt. Företaget fick kritik under juli 2012 efter att de sålt biljetter till en Bruce Springsteen-konsert och dagarna innan meddelat flera köpare att de inte kommer att få sina biljetter. Enligt företaget berodde detta på att deras leverantörer i sin tur inte kunnat tillhandahålla biljetter. Företagets VD anhölls för misstanke om bedrägeri, men ärendet avskrevs. I augusti 2012 riktade Konsumentverket kritik mot Biljett Nu och menade att företagets marknadsföring varit vilseledande och otillbörlig. Biljett Nu svarade på kritiken och fortsatte att marknadsföra sig efter vidtagna åtgärder.
Helmer Petterson
Adolf Helmer Petterson, född 27 mars 1901 i Arboga, död 2 augusti 1980 i Askim, var en svensk innovatör, mekaniker och projektledare. Han låg bakom utformningen av Volvo PV 444, samt konstruerade gengasaggregat åt Volvo. Pettersson var dessutom en framgångsrik tävlingsförare. Efter studentexamen vid Lundsbergs skola 1922 ägnade sig Petterson åt sin favorithobby, motorsport och körde olika märken som Harley Davidson, Indian, Henderson och Excelsior. Genom sitt motortekniska kunnande fick han arbete på Josef Erikssons cykelfabrik i Uppsala, vilken hade generalagenturen för Excelsior. Varje större fabrik hade ofta ett antal "cykelstjärnor" anställda i reklam- och testsyfte. Petterson debuterade i Majtävlingen 1921, som gick över sträckan Stockholm—Örebro—Jönköping—Norrköping, och därefter med framgång i praktiskt taget alla motortävlingar i landet under åren 1921-1923. Han gjorde en uppmärksammad insats i den internationella sexdagarstävlingen år 1923 och han var den förste i Sverige, som körde så kallad rakbana med dubbade däck. Även ett berömt sidvagnsrekord på rakbana satte Pettersson i Sundsvall 1923 — ett rekord som stod sig i fem år. År 1924 åkte Petterson till USA, där han fått anställning hos Excelsior Henderson Motor. Corp. i Chicago, ett företag som på den tiden sysselsatte ungefär tusen personer. Petterson började som mekaniker. Excelsiorfabriken hade ett team som körde så kallade dirt track-tävlingar, där Petterson fick ansvaret för trimma Excelsiorlagets maskiner, en uppgift som han lyckades mycket väl med. År 1924 tog Petterson guldförarmärket för motorcykel och blev samma år chef för raceravdelningen på Excelsior, där ett fyrtiotal världsrekord noterades på så kallad boardtrack. Under 1929 satte en av Pettersons specialtrimmade standardmaskiner sju världsrekord på Altona Speedway. Petterson åkte tillbaka till Sverige 1928 för att ordna en del formaliteter i samband med sitt pass. Han avsåg då att helt lämna Sverige och bosätta sig i USA, men fick vänta ett och ett halvt år på visum. Tillbaka i USA 1930 fick han ett uppdrag på västkusten, att i Los Angeles kontrollera servicen av polisens motorcykelpark, totalt 600 maskiner. Han fick ansvar för att maskinerna var i bästa trim och att de kunde göra en garanterad hastighet av 90 miles (144 km) i timmen. Eftersom depressionen i USA inte gav med sig, återvände Petterson år 1932 till Sverige och fick anställning hos Arvid Stedt och Co. i Stockholm, där han skulle arbeta med ett nytt projekt: kolgasaggregat. Vid den tiden fanns det tävlingar för gengasfordon, vilka Petterson livligt deltog i med Stedts aggregat. På kort tid blev han specialist på gengasaggregat, konstruerade flera nya gasblandare samt trimmade aggregat. Vid racertävlingama i Vram 1934 träffade han den norske föraren och Bugattifantasten John Erik Isberg. Isberg hade Volvo-agenturen för Norge och anställde Helmer Petterson som konstruktör av gengasaggregat vid Isbergs Bilservice i Oslo. Han kom att stanna fyra år i Norge. Ett av de mest lyckade gengasaggregaten, Isbergs Gasgenerator, monterades på en Fordlastbil, som användes för att köra Isbergs Bugatti-racer till tävlingarna. Från Oslo kom Helmer Petterson till Stockholm, där han blev verkstadschef hos Gustaf Byrenius under ett år och därefter fick han 1937 anställning i Örebro som verkstadschef hos Gustafsson och Görtz, Ford-försäljaren i staden. Under denna period föddes det berömda Lion-aggregatet. Lion nr 1 byggdes på tio dagar och tio nätter 1939, monterades på en Ford, modell A och blev en stor succé. Petterson var designer till den så kallade "HP-hytten" i plywood, som användes för flera modeller, bland annat på lastbilen Volvo L420 Snabbe. Han utvecklade 1951 även, som konsult, tillbehöret "gangsterkepsen" i plexiglas till PV 444. Vinsten därifrån investerades i sonen Pelle Pettersons studier vid Pratt Institute i New York.
Harry Hawker
Harold George "Harry" Hawker, född 22 januari 1889 i Moorabbin i Victoria, död 12 juli 1921 i Hendon i Barnet i London, var en australisk flygare. Han var gift med Muriel född Peaty. Harry Hawker startade sin karriär genom att arbeta på olika serviceföretag som mekaniker. Erfarenheten blev blandad från cyklar till motorer och bilar. 1907 startar han en bilverkstad i Caramut västra Victoria. 1911 erhåller Hawker en anställning som mekaniker vid the Commer Car Company England för att året efter byta arbetsgivare till Mercedes and Austro-Daimler Company. 1912 anställs Hawker av Sopwith Aviation Company som mekaniker. Efter någon månads anställning frågar han Thomas Sopwith om det var möjligt att ta flyglektioner på fritiden. Efter fyra dagars flygutbildning gör han sin första soloflygning och en månad senare har han avlagt certifikatproven. Med flygcertifikatet i handen ändras hans arbetsuppgifter till att provflyga och hjälpa till med konstruktionen av flygplanen. 1913 vinner han ett pris på 1 000 pund genom att genomföra en sträckflygning på 1 000 miles och dessutom satte han ett uthållighetsrekord på 8 timmar 20 minuter, samt nytt höjdrekord på 3 838 m (11 700 fot). Samma år konstruerade han Sopwith Tabloid. 1914 återvänder han till Australien, med på båten är även flygplanet Tabloid som han använder för att genomföra flyguppvisningar och presentera flygets möjligheter för transporttjänst mellan avlägsna orter. Det var under en flygning som Hawker löste problemet med utgång av spinn genom att ge motsatt sidroder och samtidigt föra fram spaken i dykläge vilket hävde spinnen. Fram till det att Hawker kom på denna metod innebar en spinn som regel ett haveri med dödlig utgång. När första världskriget bryter ut i augusti 1914 återvänder han till England för att bli testpilot av militära flygplan. Vid krigsslutet arbetar han på en konstruktion av ett flygplan som kan användas för att korsa Atlanten från Newfoundland till Irland. 1919 deltar han i ett flertal båt- och motortävlingar och samma år vinner han ett uppsatt pris på 5 000 pund, genom att flyga 1 000 miles över öppet vatten utan att mellanlanda. 18 maj 1919 försöker han tillsammans med McKenzie Grieve vinna ett pris uppsatt av Daily Mail på 10 000 pund, genom att korsa Atlanten. Flygplanet, en Sopwith Atlantic, startade från ett fält i Mount Pearl. Efter flera timmars flygning drabbades de av motorstörningar och tvingades efter 14½ timmes flygning nödlanda på vattnet. Eftersom det rådde full storm insåg de båda piloterna att en landning på havet skulle medföra att flygplanet slog runt och att de skulle slå ihjäl sig. Förutseende konstruerade Hawker flygplanet med kastbart ställ, så nödlandningen skedde genom att stället släpptes och flygplanet bukade på en vågtopp. De övergav flygplanet och räddades av det danska fartyget SS Mary. Eftersom fartyget saknade radio kunde inte räddningen rapporteras, och det blev en stor glädje en vecka senare, när fartyget passerade en kuststation på Irland, som rapporterade till världen, att de båda flygarna var räddade. Den brittiske jagaren Woolston anslöt till fartyget och medförde de båda flygarna till Scapa Flow. För denna bedrift erhöll de vid en mottagning på Buckingham Palace Air Force Cross från Georg V av Storbritannien. 1920 grundar han tillsammans med Thomas Sopwith, Fred Sigist, och Bill Eyre H.G. Hawker Engineering för att producera cyklar och bilar eftersom flygindustrin drabbats av lågkonjunktur efter kriget. Samma år köper H.G. Hawker Engineering Company alla patent i konkursboet efter Sopwith Aviation Company. Den 12 juli 1921 går Aerial Derby av stapeln. När Hawker genomför flygträning inför flyguppvisningen med ett biplan över Hendon fattar flygplanet av okänd anledning eld och havererar. Harry Hawker avlider vid nedslaget.
