Friggebod
Med friggebod menas i Sverige en fristående komplementbyggnad vars byggnadsarea först fick uppgå till högst 10,0 kvadratmeter men som 1 januari 2008 höjdes till 15,0 m² med högst 3,0 meter till taknocken och att antalet bodar inte längre är begränsat till två som tidigare. Arean avser den sammanlagda arean för alla bodar och uthus utan bygglov på en fastighet byggda efter 1979 då lagen om friggebod infördes. Friggeboden kräver inte bygglov om den uppförs på tomt som är bebyggd med ett en- eller tvåbostadshus, men får inte uppföras närmare än 4,5 meter från grannens tomtgräns utan dennes medgivande. Dock får kommunen upphäva lovfriheten för friggebodar genom detaljplan i ett område med värdefull miljö. Inom strandskyddsområde krävs dessutom dispens och inom 4,5 meter från gräns mot gata och allmän plats kan friggeboden inte uppföras utan bygglov. Friggeboden måste också uppfylla lagens grundläggande krav på byggnader, till exempel att den skall ha en form och färg som är estetiskt tilltalande, inte får medföra fara för trafiksäkerheten eller annan fara och att den inte får medföra betydande olägenheter för grannar i omgivningen. I friggeboden får man installera el men oftast krävs en bygganmälan till kommunen för installation av vatten och avlopp. Både friggebod och attefallshus får byggas med källare enligt Boverkets regelverk. Boden fick sitt namn efter Birgit Friggebo, som var folkpartistisk bostadsminister, när hon år 1979 lät avskaffa bygglovsplikten för en byggnad av detta slag om högst 10 kvadratmeter. 2008 utökades ytan till 15 kvadratmeter som fick delas på flera byggnader. Ursprungligen var de flesta friggebodar som uppfördes utformade av fastighetsägaren. Arkitekturen hämtade inspiration från lekstugor och förråd. Ofta blev friggebodarna som små kopior av huvudbyggnaderna, med relativt mycket detaljer och imitation av äldre byggnadsstil. På senare år har friggebodarna ändrat karaktär. Mer samtida formspråk har dykt upp och nya material prövats. I många fall har friggebodarnas kvalitet höjts, med mer påkostad inredning, bättre material och maskinell utrustning. Det har också kommit till ett antal tillverkare av friggebodar med olika inriktning och kvalitet. En ändring i plan- och bygglagen från den 2 juli 2014 gör det möjligt att utan bygglov bygga en ny byggnadstyp med upp till 25,0 kvadratmeter byggnadsarea och med 4,0 meter nockhöjd, Den nya byggnadstypen har kommit att kallas attefallshus efter Stefan Attefall. . Dessa byggnader är tänkta att kunna placeras på samma sätt som friggebodar. I samma ändring ingår också möjligheten till bygglovfria mindre takkupor, tillbyggnader och möjligheten att inreda ytterligare en bostad i ett hus. Till skillnad från friggebodar ska den nya byggnadstypen och de andra åtgärderna (utom vissa takkupor) kräva anmälan till byggnadsnämnden och startbesked innan byggnadsarbetena sätts igång. Boverket om regler (äldre bestämmelserna). Boverket, frågor och svar om friggebodar (äldre bestämmelserna).
Birgit Friggebo
Birgit Irma Gunborg Friggebo, under en tid Friggebo Rydberg, född 25 december 1941 i Falköping, är en svensk politiker (folkpartist). Hon var biträdande bostadsminister 1976–1978, bostadsminister 1978–1982 och 1991 samt kulturminister 1991–1994, med ansvar även för invandrarfrågor och 1991–1993 dessutom för jämställdhet. Hon är kanske mest känd för den så kallade friggeboden. Friggebo blev gymnasieekonom vid Schartaus Handelsinstitut 1960, kamrer 1960–1965, tjänsteman vid Byggmästares i Stockholm Gemensamma Byggnads AB 1966–1967 och biträdande förvaltare vid bostadsrättsföreningen Sannadalsplatån 1967–1969. Hon var konsulent för SABO 1969 och chef för förhandlingsenheten där 1971–1976, ledamot av Bostadsdomstolen 1975–1976, ledamot av ungdomsbostadsutredningen 1969–1971 och data- och offentlighetskommittén från 1985. Birgit Friggebo var ordförande för frisinnad ungdom i Stockholm 1963–1964 och ledamot av FPU:s förbundsstyrelse 1964–1969. Hon var sekreterare i Folkpartiets lokalavdelning 1968-73 och styrelseledamot i länsförbundet 1970–1983 samt deras ordförande 1982–1983. Friggebo blev ledamot av partistyrelsen 1972 och 1:e vice ordförande 1983. Hon var ledamot av socialnämnden i Stockholm 1966–70 och landstingsledamot för Stockholms län 1971–1976. Friggebo blev därefter riksdagsledamot 1979–1982 och 1985–1997, ordförande i Folkpartiets riksdagsgrupp 1990–1991, ordförande i konstitutionsutskottet 1994–1997 samt landshövding i Jönköpings län 1998–2003. Hon är ordförande i Utbildningsradions styrelse sedan 2004 och i styrelsen för Operahögskolan i Stockholm sedan 2003 samt Fjärde AP-fonden sedan 2000. Birgit Friggebo är dotter till direktör Karl G Friggebo och hemvårdarinnan Mait, född Johansson. Hon var gift första gången 1968–1983 med politikern Lennart Rydberg (född 1942) och andra gången med Bo Södersten från 1997 till hans död, 2017. Under sin tid som kulturminister 1991–1994, med ansvar även för invandrarfrågor, blev Friggebo kanske mest känd för en del omdiskuterade mediaframträdanden. Under en debatt om rasism och främlingsfientlighet i Rinkeby den 5 februari 1992, i den så kallade Lasermannens spår, försökte Friggebo lugna stämningarna genom att föreslå att hela salen skulle sjunga "We Shall Overcome". Denna insats blev omtalad och kritiserad. Den bidrog inte till att lugna stämningarna, effekten var den motsatta. Friggebos klädsel vid Nobelfesten 1992 väckte också uppseende, men också en del entusiasm. Under det tidiga 1990-talet pågick kriget i före detta Jugoslavien, och många flyktingar sökte sig till Sverige. Folkpartiet förespråkade en generös flyktingpolitik, och hamnade därför i konflikt med Ny demokrati, ett parti som många uppfattade som främlingsfientligt. Sverige tog under Friggebos tid som minister emot ett större antal kosovoalbaner, vilket har kritiserats av dem som ville se en mer restriktiv politik. Birgit Friggebos uttalande under denna period om att det "uppenbarligen finns någon tradition eller någonting annat som gör att kosovoalbaner är mer benägna att snatta och stjäla cyklar och tvätt" ledde till att hon polisanmäldes för hets mot folkgrupp.
Svartbygge
Svartbygge är en populär term för byggnad eller tillbyggnad som uppförts olovligt, utan bygglov. Byggnadsnämnden kan förelägga ägaren att riva det byggda, vid hot om vite. Byggnadsnämnden kan också låta riva det olovligt byggda på ägarens bekostnad. Den som byggt (och även andra) kan åläggas att betala byggsanktionsavgifter som kan vara flera gånger de normala avgifterna för bygglov. Friggebod – största tillåtna byggnad som ej kräver bygglov.
Laglydighetens gång
Laglydighetens gång var ett konstverk av Lars Vilks som var placerat utanför Jönköpings läns museum mellan 2000 och 2015. Konstverket uppfördes i samband med friggebodens 20-årsjubileum, och invigdes av den dåvarande landshövdingen Birgit Friggebo som slog in den sista spiken i konstverket. Invigningen av konstverket skedde i samband med utställningen "10 kvm frihet Friggeboden 20 år". Etnologen Eva Londos hade dokumenterat friggebodar för länsmuseet till 20-årsjubileet, och identifierat minst trettio olika användningsområden. Vilks friggebod beskrev hon i sig som "en stor brädhög". Konstverket bestod av ett antal brädor av olika längd och form. Formmässigt lekte konstnären med friggeboden som koncept, och konstverket utmanade regelverket för friggeboden, som enligt reglerna inte fick vara större än 10 kvadratmeter. Ytan på Laglydighetens gång var 14 kvadratmeter, men i mitten av konstverket fanns ett taklöst tomrum på fyra kvadratmeter. Konstverket ställde därigenom frågan om det egentligen var tio eller fjorton kvadratmeter stort, med andra ord om det var lagligt eller olagligt. Konstverket väckte debatt i Jönköping. Bland annat användes det av vissa som en offentlig toalett. Apropå debatten om konstverket skrev konstnären till Eva Londos, som då även var tillförordnad museichef, att "Laglydighetens gång har åstadkommit det som är konstverkets möjlighet att höja sin kvalitet. Ju fler rivningshot som stiger upp på händelsernas himmel desto högre kvalitet – det kan man lugnt räkna med..". Konstverket revs 2015. Enligt Eva Londos togs det beslutet av den dåvarande museichefen, utan att informera styrelsen. Den dåvarande styrelseordföranden för länsmuseet, centerpartisten Raymond Pettersson, menade dock att styrelsen var informerad och enig. När konstverket revs skrev Svenska Dagbladet att väder och vind hade slitit hårt på byggnaden, och att man beslutade att riva verket efter att en vägg hade rasat in i oktober 2015 då man ansåg den vara en säkerhetsrisk.
Grund (arkitektur)
Grund (husgrund eller fundament) är den del av en byggnad som står mot markytan. Exempel på olika typer av husgrund är krypgrund, källare, plintgrund eller platta på mark. Grundläggningens uppgift är att bära byggnadens stomme, att hålla fukt och radon borta, och ibland att bidra till husets isolering. Alla typer av grundläggning har historiskt orsakat fuktproblem och sjuka-hus syndrom i stor omfattning, med mögel och röta som följd. tryckimpregnerat doftar då det blir fuktigt eftersom volatila föreningar frigörs vilket kan medför elak lukt i huset. Förutom problem relaterade till fukt kan även grundläggningen tappa bärighet eller få sättningsskador. Det gäller särskilt byggnader på ler- och siltmark med begränsat grundläggningsdjup eller pålningsdjup, men kan förekomma på alla marktyper utom berg. Grunden kan utsättas för tjälhävning vid stark och långvarig kyla, tjälen kan trycka undan vattenmättad sand eller lera med senare sättningar som följd när marken torkar upp. Grundbotten bör vara plan så att det ej kan bildas fickor eller fördjupningar för vatten i till exempel berg eller lera, grundbotten bör vara väl dränerad. Beroende av förhållande på platsen kan det behövas sprängningarbeten av berg eller större stenar, även schaktas för dränering och installationer. Det är viktigt är att avleda grundvatten från grundbotten med en tillfredsställande dränering och marken bör ha en viss lutning från grunden för att avleda regn och smältvatten. Takavvattning som leder vattnet ned i dräneringen eller ett gott stycke från huset bidrar till minskade fuktproblem i grundläggningen. För att fuktskyddet skall fungera måste dräneringen vara tillfredsställande och underhållas enligt rekommendation, brunnar skall rensas varje år och dräneringen kan behövas läggas om vart 20 år. All grundläggning kan vara känslig för brister i dräneringen och eventuellt ytvatten, än värre vid översvämningar som når grunden, vatten sugs lätt upp och kan ställa till skador. Vid en ny grundläggning kan en fuktsäkerhetsprojektering vara viktig för att klarlägga vilken grundläggning och utförande, som är den mest lämpade för respektive byggprojekt. Förebyggande åtgärder mot radon är viktig vid all grundläggning, med speciella radonbromsar, täta dukar eller flexibla skivor som är gastäta för att stänga vägen för radongasen upp mot vistelsezonen. I Sverige förekommer huvudsakligen tre olika typer av husgrunder. I andra länder förekommer även pålgrund. En del större byggnader kan även stå på en plintgrund, men har kommit mest till användning för sommarstugor eller kolonistuga samt friggebodar. Platta på mark har traditionellt gjutits på ett kapillärbrytande skikt av till exempel tvättad makadam. Idag gjuts plattan uteslutande på underliggande isolering av cellplast eller hård mineralull. De tidigare plattorna på mark har i småhus drabbats av problem med mögel och röta i syllar och golvkonstruktioner. Orsaken till detta var att man lade isoleringen ovanpå betongplattan. Fukt kondenserade upp mot betongens översida. I och med det omfattande fuktsäkerhetsarbetet de senaste 30 åren och dess insikt i fuktdynamik lägger man isoleringen under betongen, oftast någon form av cellplast i flera förskjutna skikt för att erhålla en ångspärr. Det byggs fler plattor på mark för varje årtionde som går, förmodligen till följd av att det uppstår fuktproblem i uteluftsventilerade krypgrunder och uppmärksamheten angående fuktproblem i andra typer av grundläggningar . Det kan med fördel installeras golvvärme i väl isolerad betongplatta. För att grunden ska fungera väl under lång tid kan det vara lämpligt med en fuktsäkerhetsprojektering vid utförandet av en platta på mark. Boverkets Byggregler BBR. Boverket. Åtgärder mot radon.
Koloniträdgård
En koloniträdgård är ett stycke mark som delats in i mindre delar, kolonilotter, som hyrs ut till enskilda personer som odlar exempelvis grönsaker och andra växter där. Begreppet anknyter till ordet koloni (latin colōnia, av colōnus, "odlare", "nybyggare"). Flera generationer stadsbor har via koloniträdgårdarna fört odlingstraditionen vidare. Koloniträdgårdar och koloniträdgårdsverksamhet är en del av det svenska kulturarvet. Koloniträdgårdar har funnits i Sverige i över 100 år, i andra delar av Europa något längre. 1800-talets städer var trånga och i lägenheterna bodde många personer, bostadsbristen var stor och försörjningen med frukt och grönsaker var dåligt tillgodosedd. Tanken var att ge storstadsbon en möjlighet att komma ut till sin egen lilla trädgård för att kunna odla frukt och grönsaker där och på så vis hålla nere livsmedelskostnaderna. Särskilt under första och andra världskriget blev koloniträdgårdarna en viktig försörjningskälla för befolkningen med potatis, frukt och grönt. I slutet av 1800-talet kom nya strömningar från Europa, främst från Tyskland, där läkaren Daniel Gottlob Moritz Schreber från Leipzig önskade att fattiga barnfamiljer skulle få möjlighet att komma ut i friska luften efter dagens arbete. Efter Schreber kallas koloniträdgårdar i Tyskland även Schrebergarten. Staten skulle tillhandahålla mark för koloniområden som kolonisterna kunde arrendera. År 1895 anlades de första svenska kolonilotterna i Skåne, dels Citadellkolonin i Landskrona, dels kolonin vid Pildammarna i Malmö. Kort därefter tillkom även ett koloniträdgårdsområde i Lund. Citadellkoloniet existerar fortfarande och är därmed Sveriges äldsta fortfarande i drift varande koloni. Kolonin i Malmö bestod i början av 68 lotter om 72 m2 vardera. Efterfrågan var stor och snart var samtliga lotter utarrenderade. Men ett liknande område anlades ännu tidigare av Jonsereds fabriker utanför Göteborg för att arbetarna inte skulle flytta till Amerika. Det har sedan dess kallats just "Amerika" och finns kvar än i dag under detta namn. År 1905 startades Stockholms äldsta fortfarande existerande koloniträdgård på Norra Djurgården, som heter Koloniföreningen Söderbrunn. I resten av landet fick rörelsen stor spridning efter sekelskiftet 1900. Redan 1916 fanns det koloniträdgårdar i 37 svenska städer. År 1917 fanns det närmare 6.000 kolonilotter bara i Stockholm, och där skördades bland annat runt 870 ton potatis. Till pionjärerna inom den svenska koloniträdgårdsrörelsen räknas två kvinnor, Anna Lindhagen och hennes väninna Anna Åbergsson. År 1906 bildades på Anna Lindhagens initiativ Föreningen koloniträdgårdar i Stockholm och där blev Anna Åbergsson kassör. När Stockholms stad övertog verksamheten 1921 blev Åbergsson föreståndare och efterträdde Anna Lindhagen. I Eriksdalslunden i Stockholm har båda en väg uppkallad efter sig. På kolonilotten kan det finnas en liten stuga, en friggebod eller ett redskapsskjul. Vad som får byggas och hur stort är reglerat. Ursprungliga syftet med koloniträdgårdar, att ge människor möjlighet till trädgårdsodling av frukt och grönt, har sedan 1950-talet ändrat karaktär från ren nyttoträdgård till mera av prydnadsträdgård (oftast en kombination av bådadera). I Sverige finns det idag (2007) cirka 300 koloniträdgårdsföreningar. De flesta arrenderar marken av sin kommun på långa kontrakt upp till 25 år. Områdena har vanligtvis offentliga vägar genom sig för att vara delvis öppna och därmed njutbara för alla. Koloniträdgårdar i Stockholm. Skansens koloniträdgård. Koloniträdgårdsförbundet.
