Stora Mossens koloniträdgårdsförening
Stora Mossens koloniträdgårdsförening är ett äldre koloniområde vid Nyängsvägen 153 i Stora Mossen i Bromma, Stockholm, grundat 1914. Stora Mossens koloniträdgårdsområde började anläggas under första världskriget 1915. Det var ett av många koloniområden i Stockholmstrakten som skulle förse sina kolonister huvudsakligen med rotfrukter under krigets nödår. Redan 1914 hade Föreningen koloniträdgårdar i Stockholm arrenderat Stora Mossen och delat upp gården i mindre tomter som intresserade stockholmare kunde hyra. Stora Mossens Gårds boningshus låg där Bromma gymnasium ligger idag och runtomkring fanns det stall, ladugårdar och uthus. Koloniträdgårdarna i Stockholm hade initierats av Anna Lindhagen och hennes väninna Anna Åbergsson. Rörelsen blev snabbt mycket populär i Stockholm. Nya områden anlades utanför tullarna och de nyinrättade spårvägarna underlättade resan till lotten. Exempelvis Koloniföreningen Dalen anlades 1911 och tillkom efter invigningen av spårvägen till Enskede 1909 och Stora Mossens koloniträdgårdar startade 1915 efter att spårvägslinjen till Bromma hade öppnats 1914. Från början fanns 250 lotter på Stora Mossen, samtliga utan lusthus (så kallades kolonistugan), men redan 1916 började de första stugorna växa upp. De flesta byggdes av spillvirke från billådor. Det var emballaget som delar för bland annat Fordbilar transporterades ifrån USA till sammansättningsfabriken i Stockholm. Idag är det 192 lotter och kolonistugor i området. Vid Nyängsvägen står föreningsstugan, ett litet gult funkishus från 1930-talet. I områdets centrum ligger en backe med utomhusscen och dansbana.
Koloniföreningen Dalen
Koloniföreningen Dalen är ett koloniområde i stadsdelen Kärrtorp i Söderort i Stockholm. I nära omgivning av Dalens koloniområde fanns på 1920-talet flera andra koloniträdgårdar, bland dem Björkens koloniområde, Hammarby koloniträdgård, Johanneshovs koloniträdgård och Skärmabrink koloniträdgård. Det var inte heller långt till nyuppförda "Stockholms stads slakthus". Området för Dalen anlades 1911 och tillkom efter invigningen av spårvägen till Enskede (nuvarande Enskededalen) 1909. Föreningen hade ursprungligen 352 lotter, på 1960-talet revs flertalet lotter och idag finns 43 stycken kvar. Dalens koloniträdgård ligger strax öster om Dalens sjukhus. Det var planerna på 1960-talet att uppföra ett stort sjukhus på platsen, som var anledningen att riva storparten av koloniföreningens lotter och stugor. Rivningen vållade protester bland Stockholms kolonister. Efter ett stormöte 1969 förstod myndigheterna allvaret bakom kolonisternas ilska. Det beslöts att de gamla koloniområdena i Stockholm skulle upprustas och bevaras samt markeras i stadsplanen som parkområde. Efter rivningen av nästan hela Dalens koloniträdgårdar låg området orört i sju år. De storastilta sjukhusplanerna hade krympt och resulterade i nuvarande sjukhus/sjukhem samt bostadsområdet Dalen. Babels hus var en TV-serie från 1981 av Jonas Cornell, baserad på P.C. Jersilds roman med samma namn. Primus Svensson (Carl-Gustaf Lindstedt) får en hjärtinfarkt när han är på väg ut till sin kolonitäppa och läggs in på det jättelika Enskede sjukhus. Enskede sjukhus var det stora sjukhus som planerades på 1960-talet i området Dalen och avsnitten om kolonistugan spelades in i Dalens koloniområde intill. Dalens koloniområde på sommaren 2010.
John Hedström
Självbyggare var ett nytt grepp på 1920-talet. År 1922 sammanslöt sig ett trettiotal av stadens tjänstemän i en särskild förening för att genom eget arbete bygga egnahem åt sig i Smedslätten. För första gången uppfördes nu hus av standardiserade och monteringsfärdigt byggnadsmaterial, så kallade IBO-hus, i trädgårdsstäderna. Prefabricerade bostadshus utarbetades av ingenjörsfirman AB Industribostäder (IBO-hus) i Stockholm och byggdes av AB Träkol i Vansbro och av Forssjö Trävaru AB i Katrineholm, som båda tillverkade hus enligt det patenterade systemet, "System ibo". De båda företagen startade hustillverkningen 1923. Självbyggarföretagen visade sig framgångsrika. Genom fyra olika föreningars verksamhet tillkom under 1920-talets första år ytterligare ett 90-tal självbyggda egnahem i trädgårdsstäderna. Innan det standardiserade materialet började användas av självbyggarna genomgick det en testperiod när några av Stockholms stads tjänstemän byggde sina egna hem i Smedslätten. 1924 förankrade Hedström idén att medborgare med mindre kontanta medel skulle kunna växla in sin arbetskraft mot bostadens kontantinsats. På hösten 1926 accepterades förslaget, men i första hand som ett experiment om 200 bostäder att uppföra i Olovslund och Skarpnäck. Så snart klartecken var gett upprättades Stockholms stads småstugebyrå för att organisera arbetet och ordna med tomträtter och lagfart. Som ovan nämnts överlämnade John Hedström 1924 en motion till fastighetsnämnden för yttrande för att Stockholms stad skulle upplåta lämpliga områden där människor själva skulle kunna bygga sina hus, och att staden skulle hjälpa till med byggmaterialet. Omkring 1920 skrev Carl Lindhagen i sina memoarer att "bostadsfrågan stod i brand". Den katastrofala bostadssituationen som ännu rådde efter första världskriget var bakgrunden till detta. Inflyttningen från landsbygden var stor trots bristen på bostäder så lockade storstaden. Stadens kolonistugor var inte avsedda för permanent boende, men många bostadslösa sökte sig till dessa. John Hedströms förslag till stugtyp var på ett rum och kök samt en liten matkällare. Stugan var således något större än en kolonistuga och dessutom vinterbonad. I Hedströms förslag skulle vatten, avlopp eller elektricitet inte ingå. Motionen biföll, men med förbehåll. Stockholms stad ville "sanktionera den gamla kåkstaden". Man befarade att folk av "vederhäftig typ" inte skulle bli attraherade av denna stugtyp. Hedströms förslag om självbygge av småstugor blev starkt ändrat, men det blev förverkligat. Man gjorde en ordentlig utredning. Då uppgraderades förslaget om en enkel "kolonistuga" till en större småstuga, som inte blev så liten, och dessutom med fullt modern standard. De nya stugorna skulle uppföras med lånemedel. Detta blev sedan starten för Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA). Hösten 1926 avlämnade fastighetskontorets lantegendomsavdelning ett fullständigt förslag till ett första så kallat småstugebygge i stadens regi. Helt i överensstämmelse med motionärens, John Hedströms, hemställan skulle detta omfatta sammanlagt 200 stugor. John Hedström var initiativtagare till förslag på ny hustyp. Han skrev brev med anledning av Olovslunds 10-årsjubileum i maj 1937. Brevet lyder: "En vacker sommardag 1926 blev jag ombedd att medfölja borgarrådet Sandberg och nuvarande fastighetsdirektören Dahlberg på en biltur för att se ett tilltänkt småstugeområde i Olovslund. Den resan har jag ännu i gott minne. Vi åkte omkring därute, naturen tilltalade mig mycket med sin omväxlande terräng, med slingrande åkerfält mellan små kullar och buskar och skog, med sin stora lergrop, som inneslöt många möjligheter ... Vid nyssnämnda resa tillstyrkte jag varmt områdets användning för småstugebebyggelse. Redan nästa år 1927 började dess förvandling ..." (Ur brev med anledning av Olovslunds 10-årsjubileum i maj 1937 från initiativtagaren J.S. Hedström.).
Grönstakolonin
Grönstakolonin är ett sportstugeområde i kommundelen Grönsta vid Askrikefjärden på nordvästra Lidingö kommun. Grönstakolonin anlades 1910 och är Sveriges äldsta sportstugeområde. Grönstakolonin har av Riksantikvarieämbetet 1987 förklarats vara av riksintresse för kulturmiljövården med motiveringen att området "utgjort en förebild för senare sommarstugeområden av mer folklig karaktär". På nordvästra Lidingö ligger två av Sveriges äldsta sportstugeområden: Grönstakolonin (grundad 1910) och Trolldalen (grundad 1912), båda initierades av Stig Milles, yngre bror till den kände skulptören Carl Milles. Grönstakolonin anlades på en tidigare åker i en strandsluttning mot Grönstaviken som är en del av Askrikefjärden. Grönsta var ursprungligen ett torp som på 1650-talet inrättades till Lidingös första komministerboställe. Stället var sedan prästgård för Lidingö församling i över 300 år. Området arrenderades av Föreningen koloniträdgårdar i Stockholm. Föreningen bildades 1906 av Anna Lindhagen, dotter till politikern Albert Lindhagen. Hon var själv mycket engagerad i tillkomsten av Stockholms koloniträdgårdar. Det primära i Grönsta var dock inte odling av frukt och grönt för eget behov utan viktigast var att få tillfälle att vistas i fria naturen. Milles lät stycka upp området i fem tomter och hyrde i sin tur ut dessa till intressenter som där byggde små stugor. 1911 utgjorde årshyran 30 kronor för tomterna. Området delas av en smal bäck och bebyggelsen anordnades på båda sidor om den. Inåt land reser sig en brant klippvägg. Genom området gick då som nu en mindre stig, kallad "Bygatan". Nere vid vattnet fanns en dricksvattenpump, som länge var den enda vattenkällan i området och en gemensam träffpunkt. Pumpen finns kvar dock ur funktion. Vid ingången till området står ett knuttimrat härbre i två våningar som 1924 flyttades hit från Dalarna. Att återanvända äldre uthus eller bygga nya fritidshus i "dalastil" var inte ovanligt vid den tiden. Grönstakolonin blev snabbt populär och efter kort tid fanns ett tiotal stugor som huvudsakligen nyttjades av Stockholmare. Kommunikationerna från centrala Stockholm var med ångbåt eller med Lidingöbanan som hade sin ändhållplats vid Kyrkviken efter 1908. I en av de första stugorna bodde Anna Lindhagen. De första fyra stugorna var mycket lika varann i plan och utseende och bestod av ett rum och kök. Vid entrén fanns en enkel förstukvist eller veranda. Interiört och exteriört påminde de om den klassiska kolonistugan. Byggnadsstommen bestod av plank klädd med rödmålad liggpanel och vita snickerier. Fönstren utfördes tätspröjsade och de branta sadeltaken täcktes med tjärpapp (senare utbytt mot taktegel). Till varje stuga hörde en liten trädgårdsplätt, den som ville kunde odla för husbehov. Men det blev ingen större trädgårdsskötsel utan man ägnade sig åt vandringar i skog och mark. Sportstugorna i Grönsta var även avsedda att nyttjas under den kalla årstiden. Redan på 1920-talet blev stugorna utbyggda, förlängda och ibland tillbyggda i vinkel. På 1930-talet uppfördes några nya stugor strax utanför själva kolonin och på 1940-talet tillkom ytterligare några enstaka stugor på bergskanten i sydväst. Idag (2020) består området av 22 lotter varav 21 används för fritidsboende. Trots förändringar bevarar Grönstakolonin fortfarande sin ursprungliga karaktär. Direkt söder om Grönstakolonin står den gamla prästgården från 1820-talet. Den hör till en tämligen välbevarad gårdsbildning med manbyggnaderna samlade kring en gårdsplan och med de timrade uthusen placerade vid sidan av. Intill märks Grönsta kyrkoherdeboställe från 1910 som ritades av arkitekten Per Hallman. Byggnaden är uppförd i en enkel jugendbarock med slätputsade fasader och tegeltäckt tak. Takresningen är brant och fasaden domineras av två sidofrontoner mot norr och söder. På gärdet intill ligger även start- och mål för det årliga Lidingöloppet.
Grund (arkitektur)
Grund (husgrund eller fundament) är den del av en byggnad som står mot markytan. Exempel på olika typer av husgrund är krypgrund, källare, plintgrund eller platta på mark. Grundläggningens uppgift är att bära byggnadens stomme, att hålla fukt och radon borta, och ibland att bidra till husets isolering. Alla typer av grundläggning har historiskt orsakat fuktproblem och sjuka-hus syndrom i stor omfattning, med mögel och röta som följd. tryckimpregnerat doftar då det blir fuktigt eftersom volatila föreningar frigörs vilket kan medför elak lukt i huset. Förutom problem relaterade till fukt kan även grundläggningen tappa bärighet eller få sättningsskador. Det gäller särskilt byggnader på ler- och siltmark med begränsat grundläggningsdjup eller pålningsdjup, men kan förekomma på alla marktyper utom berg. Grunden kan utsättas för tjälhävning vid stark och långvarig kyla, tjälen kan trycka undan vattenmättad sand eller lera med senare sättningar som följd när marken torkar upp. Grundbotten bör vara plan så att det ej kan bildas fickor eller fördjupningar för vatten i till exempel berg eller lera, grundbotten bör vara väl dränerad. Beroende av förhållande på platsen kan det behövas sprängningarbeten av berg eller större stenar, även schaktas för dränering och installationer. Det är viktigt är att avleda grundvatten från grundbotten med en tillfredsställande dränering och marken bör ha en viss lutning från grunden för att avleda regn och smältvatten. Takavvattning som leder vattnet ned i dräneringen eller ett gott stycke från huset bidrar till minskade fuktproblem i grundläggningen. För att fuktskyddet skall fungera måste dräneringen vara tillfredsställande och underhållas enligt rekommendation, brunnar skall rensas varje år och dräneringen kan behövas läggas om vart 20 år. All grundläggning kan vara känslig för brister i dräneringen och eventuellt ytvatten, än värre vid översvämningar som når grunden, vatten sugs lätt upp och kan ställa till skador. Vid en ny grundläggning kan en fuktsäkerhetsprojektering vara viktig för att klarlägga vilken grundläggning och utförande, som är den mest lämpade för respektive byggprojekt. Förebyggande åtgärder mot radon är viktig vid all grundläggning, med speciella radonbromsar, täta dukar eller flexibla skivor som är gastäta för att stänga vägen för radongasen upp mot vistelsezonen. I Sverige förekommer huvudsakligen tre olika typer av husgrunder. I andra länder förekommer även pålgrund. En del större byggnader kan även stå på en plintgrund, men har kommit mest till användning för sommarstugor eller kolonistuga samt friggebodar. Platta på mark har traditionellt gjutits på ett kapillärbrytande skikt av till exempel tvättad makadam. Idag gjuts plattan uteslutande på underliggande isolering av cellplast eller hård mineralull. De tidigare plattorna på mark har i småhus drabbats av problem med mögel och röta i syllar och golvkonstruktioner. Orsaken till detta var att man lade isoleringen ovanpå betongplattan. Fukt kondenserade upp mot betongens översida. I och med det omfattande fuktsäkerhetsarbetet de senaste 30 åren och dess insikt i fuktdynamik lägger man isoleringen under betongen, oftast någon form av cellplast i flera förskjutna skikt för att erhålla en ångspärr. Det byggs fler plattor på mark för varje årtionde som går, förmodligen till följd av att det uppstår fuktproblem i uteluftsventilerade krypgrunder och uppmärksamheten angående fuktproblem i andra typer av grundläggningar . Det kan med fördel installeras golvvärme i väl isolerad betongplatta. För att grunden ska fungera väl under lång tid kan det vara lämpligt med en fuktsäkerhetsprojektering vid utförandet av en platta på mark. Boverkets Byggregler BBR. Boverket. Åtgärder mot radon.
