Kompostering
Kompostering innebär nedbrytning med god syretillgång, så kallad aerob degradering, av organiskt material. Storskalig kompostering förekommer numera på många håll i Sverige, antingen i strängar under bar himmel eller i så kallade kompostreaktorer, som begränsar luktspridningen och genom särskilda lufttillförselsystem påskyndar processen. Den totala biologiskt behandlade avfallsmängden uppgick 2004 i landet till 434 000 ton, varav merparten komposterades, men en viss andel genomgick också rötning. Detta motsvarade en tiondel av allt hushållsavfall. En tredjedel av landets kommuner har infört system för separering av biologiskt avfall från hushållsavfall och den nationella målsättningen om att 35 % av det biologiskt nedbrytbara hushållsavfallet skall genomgå biologisk behandling senast 2010, förväntas utgöra en drivkraft mot ökade ansträngningar på det området. Sveriges största komposteringsanläggningar återfinns i Helsingborg och Malmö, med en mottagningskapacitet på över 30 000 ton om året vardera. Vid centralkompostering blandas vanligen matavfall med park- och trädgårdsavfall (så kallat strukturmaterial) i sådana proportioner att matavfallet utgör mellan 50 och 70 % av den totala mängden. Utan särskilda arrangemang för att öka lufttillförseln uppgår behandlingscykeln till ca ett halvår och materialet uppnår en maximal temperatur om 70 grader Celsius. Processen medför att vikten halveras. Restmaterialet kan vidareförädlas till kommersiellt gångbar planterings- och anläggningsjord. Förutsättningarna för effektiv kompostering är som bäst när det ingående materialets fuktighetshalt ligger mellan 40 och 60 %, vilket innebär att exempelvis frukt är särskilt lämpligt för komposten. Också pH-värde, fosforhalt, kol-/kväverelation och temperatur är viktiga faktorer. Själva komposteringsmekanismen består i att organiskt material (delar av döda växter och avföring) bryts ned till humus och oorganiskt material. På senare år har kompostering i anslutning till bostaden blivit vanligare. Detta bland annat som en följd av att många kommuner uppmuntrar hushållen att inrätta en sådan, ibland genom nedsatt avgift för sophämtning för den som komposterar själv. Biologisk behandling, kompostering, av förorenad jord har på senare år (2006) blivit vanlig och utförs i industriskala på några platser i Sverige. Petroleum- och PAH-förorenade massor kan behandlas biologiskt med den så kallade Biosanmetoden. Detta innebär att massor läggs upp i "limpor" om 4 000-5 000 ton vardera. Mikroorganismer, bakterier och svampar sköter nedbrytningen av kolvätena. Syre, näring och vatten är viktigt. Behandlingstid 2−12 månader beroende på halter. Något längre för PAH. Att behandla PAH biologiskt är nytt och har bara förekommit senaste åren. Färdigklassat material, renat och återvunnet, kan med fördel användas i anläggningsprojekt. Långtidskompostering innebär att organiskt material isoleras och processas under flera decennier (typiskt 30−50 år). Med sluten långtidskompostering avses en process som isolerar och bryter ned toalettavfall utan att något fast material avlägsnas från processkammaren förrän processkammaren är full dvs inte längre kan erbjuda utrymme för ytterligare avfall. Vid rätt dimensionering inträffar detta efter ca 30 år då huvuddelen av materialet är mineraliserat. Den slutna långtidskomposteringen medför att potentiellt sjukdomsalstrande organismer i toalettavfallet (patogener - till exempel virus, bakterier eller parasiter) isoleras från miljön och därmed skyddas exempelvis dricksvatten (både grund- och ytvatten) från att bli förorenat. Det innebär vidare att mediciner och dess metaboliska rester i avföring får en möjlighet att brytas ner under decennier istället för att snabbt spridas till omgivningen.
Kompost
En kompost är ett ställe eller en behållare där man lägger biologiskt nedbrytbart hushållsavfall eller trädgårdsavfall som ska brytas ned och bli jord. Komposten är en del av ett kretsloppssystem där det organiska avfallet bryts ned på ett naturligt sätt av mikroorganismer (svampar och bakterier) och större organismer (till exempel maskar). Denna nedbrytningsprocess kallas kompostering och är ett sätt att ta hand om biologiskt nedbrytbart hushållsavfall eller trädgårdsavfall. När processen är klar återstår jord, som kan användas i till exempel planteringar eller för att blanda med annan jord som jordförbättringsmedel. Komposteringsprocesserna kräver normalt syre (aerob process). Om tillgång till syre saknas uppstår en anaerob process (ofta kallad rötning). Normal kompostering kan karakteriseras som långsam biologisk förbränning och ger i största utsträckning nedbrytning av det organiska materialet till koldioxid och vatten. Rötning däremot ger nedbrytning till brännbara gaser, såsom metan, ofta i detta sammanhang kallade biogaser.
Semi-hydroponic för odling av orkidéer
Semi-hydroponisk odling eller semi-hydro, s/h, passiv hydroponic*, semi-hydrokultur, halv-hydrokultur. Metod att odla växter i inert* odlingsmedium* (utan jord). Mediet förser rötter med vatten och näring med hjälp av kapillärkraft. Den luckra strukturen i mediet med mycket luft tillfredsställer rötternas syrebehov. Semi-hydroponic populariserat och namngett av Ray Barkalow - "First Rays Orchids" - . På grund av sin enkelhet, effektivitet och låga kostnader för utrustning används den mer och mer. Naturligtvis är även konventionella orkidémedier "hydroponiska" i sin natur. Mediet är primärt till för att ge mekaniskt stöd, det tillför praktiskt taget ingen näring. Gödning tillförs istället med näringslösning. Orkidéerna planteras i valfri behållare (dock ej glas) utan bottenhål men med 2 eller fler sidohål 3–5 cm upp på kärlet. Krukan kan vara genomskinlig för att man ska kunna se vattennivån med mera. När man vattnar bildas en vattenreservoar i botten. Från reservoaren transporteras näringslösningen kontinuerligt till rötterna. Några populära odlingsmedier: LECA-kulor (Light Expanded Clay Aggregate) - expanded/fired clay pellets eller lerkulor, perlite, vermiculite, grus, träkolsbitar, mineralull eller liknande material. Också kombinationer av dessa, till exempel LECA och träkol. Krukan vattnas rikligt när reservoaren är nästan tom. Beroende på förhållanden kan vattningsintervallet variera frånågra dagar till 2-3 veckor. Gödning tillsättes i vatten vid varje vattning. Spädes ut den till 1/2 - 1/4 av rekommenderad koncentration. En gång i månaden spolas krukan ordentligt med rent, ljummet vatten för att motverka utfällningar av skadliga salter som anhopas i substratet och kring rötter (viktigt). Medlet sköljes och blöttlägges över natten. Plantan genomvattnas och avlägsnas från krukan. All gammal kompost tas bort försiktigt. Ruttna och för långa rötter trimmas bort. Rotpaketet sköljes i rent, ljummet vatten. Lite medium lägges i botten av en ny kruka. Orkidén placeras i behållaren, mer medium, krukan skakas måttligt, mera medium, krukan skakas och så vidare. Till slut genomspolas mediet med ljummet vatten. Dämpat ljus och ingen näring första månaden. Nästan alla populära orkidéer trivs i vattenkultur: Paphiopedilum, Phragmipedium, Masdevallia, Phalaenopsis, Cattleya, Cymbidium, Oncidium, Dendrobium, Epidendrum, Miltoniopsis, Pleurothallidinae och Zygopetalum. Undantag utgörs av stora törstiga växter, de vars rötter måste torka regelbundet och de som kräver torr, kall vila som Dendrobium nobile. Omplantering sker närötterna inte får plats eller när växten kräver vattning för ofta. Proceduren är mycket enkel - man flyttar plantan med vidhängande substrat till större kruka och fyller på med mer blötlagt medium. Fördelar med semi-hydro är: fina plantor och bra blomning, ingen risk för övervattning, inga gissningar vad vattning och gödning beträffar, ingen rotröta, inga rörliga delar, lätt omplantering, medium kan återanvändas, små/måttliga kostnader. Nackdelar som nämnts är: Ibland måste man vattna ofta. Omplantering till större kruka kan hjälpa. Alger kan växa på mediet och krukans insida (om den är genomskinlig). Detta är främst ett kosmetiskt problem och uppstår oftast hos uteväxter. Yttre behållare utan hål används. Inre behållare med plantan kan ha bottenhål utan sidohål. Vattennivån mäts med hjälp av flottör. Utrustning går att köpa, ganska dyrt. odlingsmedium - all substrat växten odlas i, organiskt (ex. jord, kompost) eller oorganiskt (ex. perlite). Semi-hydroponic är odling i oorganiskt substrat (utan jord) exempelvis LECA-kulor eller inerta organiska media som kokosnötfibrer eller skal. hydroponisk (från grekiska) - hydro = vatten, ponos = arbete, ansträngning, trötthet, också smärta, lidande - "arbetande vatten, vattenarbete", eg. odling utan jord. inert - kemisk inaktiv. Materialet tål väta och bryts inte ner samt påverkar varken vatten eller växt i sammanhanget.
Augustenborg, Malmö
Augustenborg är ett bostadsområde i Malmö. Augustenborg avgränsas i norr av Lönngatan (stadsdelen Lönngården), i väster av Lantmannagatan (Södra Sofielund), i söder av Ystadvägen (Almhög) och i öster av Kontinentalbanan (Hindby). Området kan vara uppkallat efter August Thomas Löhr, som köpte en gård här 1811. Alternativt kommer namnet från Augustenborgs slott i Danmark. Augustenborg började byggas 1948 och stod klart 1952. Då fanns det cirka 1 800 lägenheter och omkring 5 600 boende. De flesta var arbetarfamiljer med barn. Det var Malmös nye stadsplanechef Gunnar Lindman som lade grunden för hur Augustenborg skulle byggas. Planarbetet hade dock påbörjats av hans företrädare Erik Bülow-Hübe. Svenska stadsplanerare var vid den här tiden inspirerade av engelska och amerikanska idéer om grannskapsenheter (på engelska kallade "neighbourhood units"). En sådan enhet skulle vara som "en stad i staden" med ett utbud av kommersiell och social service, skola, park, torg med olika affärer som dagligvarubutik, post, bank, blomsterhandel, tobaksaffär, frisör med mera. I Augustenborg fanns även en liten teaterscen som kunde användas fritt, och på kvartersbion visades det film. Man hade till och med egen brandstation och tvättcentral. Bostadsområdet uppfördes i det närmaste helt och hållet av MKB och ritades av Svenska Riksbyggen Arkitektkontor. Området fick höga, ganska tätt placerade huskroppar med sparsmakat utformade detaljer. Fasaderna var i puts eller tegel och taken var traditionella sadeltak på de fyra olika hustyperna. Man förutsåg i planeringen bilens intåg i Malmö. Garage byggdes i husens källarplan och man eftersträvade bilfria gårdsmiljöer. Man missbedömde dock den oerhörda expansionen av bilar och bara några år senare fick man bygga nya garage i fler källarplan. För dem som inte hade bil gick spårvagnen in till stan var sjätte minut och det fanns en buss som gick var tjugonde minut. Vid Ystadvägen ligger Augustenborgsskolan (F-9), den byggdes 1956 och ritades av arkitekten Sture Frölén, på skolan går idag cirka 800 elever. På andra sidan Augustenborgsparken finns Augustenborgs förskola. Området invigdes med en fest. I och med bostadsbristen som fanns på 1950-talet var allmänheten väldigt positiv till området. Det talades om att "bättre organiserat bostadsområde finns inte i hela Sveriges land" och "måtte alla trivas väl på Augustenborg". Området fick så pass god respons att det snart byggdes liknande områden. Dessa utformades också av Gunnar Lindman, bland annat Mellanheden och Persborg har samma grundtanke. Den 18 mars 1998 startade projektet Ekostaden Augustenborg som gick ut på att göra Augustenborg till ett mer socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart bostadsområde. Projektet finansierades av investeringsprogrammet för ekologisk omställning. Projektet har utvecklats i ett samarbete med MKB, Stadsförvalningen Fosie, ISS Landscaping som då var en del av ISS Facility Services och de boende i området. Upp till en femtedel av de boende i området har hjälpt till i dialogmöten angående projektet. Ett av huvudmålen med projektet var just att de boende i Augustenborg skulle vara med så mycket som möjligt i både idéfasen och själva genomförandet av projektet. Projektets resultat blev bland annat att det nu finns 15 så kallade miljöhus där alla hushålls källsortering sker. Man har inte längre sopnedkast utan använder endast miljöhusen som finns på gårdarna runt om i Augustenborg. I miljöhusen sorterar man papper, glas, kartong, metall, batterier och plast. Man har även olika kompostmaskiner där allt organiskt avfall sorteras. Komposten är av hög kvalitet och används bland annat för plantering i området. En C-uppsats i miljövetenskap vid Malmö högskola visar att de boendes miljömedvetenhet ökat tack vare miljöhusen. I dagsläget beräknar man att man återvinner, återbrukar, eller komposterar 70 % av avfallet i husen.
Blåmusseron
Blåmusseron (Lepista nuda) är en ätlig svamp. Hatten har ofta en blålila eller violettaktig färg. Svampen är en saprofyt och hittas ofta i barrförna under gran och kring multnande löv, ris och komposter. På sina ställen bryter svampen ner dött, organiskt material. Den sägs ha en gummiaktig doft när man bryter i svampen. Den kan ge illamående om den inte tillreds på rätt sätt. Förvällning rekommenderas för den som inte har ätit blåmusseron tidigare. Ovana svampplockare kan förväxla blåmusseron med den illasmakande bockspindelskivlingen. Spindelskivlingar har bruna sporer till skillnad från blåmusseroners ljusa sporer och spindelskivlingar har dessutom en "näthinna" längs hattkanten, samt ofta obehaglig lukt. Svampguiden - Blåmusseron. Naturhistoriska riksmuseets svampbok.
Avfallshantering
Avfallshantering (sophämtning) är att hantera olika former av avfall från bland annat hushåll men även från industrier. I Sverige är det upp till varje kommun att se till att avfall/sopor återvinns/förbränns på ett lämpligt sätt. Det vanligaste i Norden har varit är att soporna kastas i soppåsar och slängs i sopkärl men källsortering blir allt mer vanligt. När sopkärlen blir fulla töms de i en sopbil som körs till en sopanläggning. Papperet blöts ner, siktas och torkas till nytt papper, plasten återvinns, hushållssoporna/-avfallet förbränns i jätteugnar till fjärrvärme, glaset värms upp och kyls ner till nytt glas, och trädgårdsresterna blir komposterad till matjord. Avfallshantering i sin mest allmänna betydelse har förekommit under människans hela existens, men det är först med stationärt levnadssätt och tätbebyggelse som en medveten verksamhet för att reducera olägenheterna med avfall har blivit nödvändig. Avfall, det vill säga en ansamling av oönskade produkter från mänsklig verksamhet, är ofta förknippat med föreställningar om orenhet. Endast praktiska åtgärder att hantera avfall faller under begreppet avfallshantering, medan rituella och religiösa handlingar som syftar till att modifiera människornas inställning till avfall i huvudsak inte gör det. Att då och då byta boplats kan sägas vara det äldsta sättet att undvika kontakt med avfall. Det förekommer fortfarande där utrymmet så medger, och är där ekologiskt fördelaktigt. Den mesta avfallshanteringen i världen har därefter kommit att basera sig på en strävan efter kvittblivning. Avfallet har fraktats bort till landsbygden, grävts ner i jorden, slängts i sjön eller bränts upp. Så länge det har funnits plats och det mesta avfallet utgjorts av organiska produkter, som kan omsättas, har detta kunnat fungera utan att man vidare har behövt bry sig om det bortkastade. I tätorter har olägenheterna dock tidigt blivit märkbara och regler har uppställts av samhället för hur kvittblivning får ske. I fråga om fast avfall från hushåll och industrier resulterade det i avstjälpningsplatser, "soptippar", i utkanten av tätorterna. Glas, papper, plast och matresterna som människorna slängde om vartannat i soptunnor, insamlades och kördes raka vägen till tippen. När tippen blev för full antändes den så att den brann upp. Då blev man på ett tidsbesparande sätt av med det man inte ville ha. Förbränningen gav upphov till rök som ibland drev in över tätorterna. Brännandet reducerade bara delvis avfallsmängden, och tipparna bredde ut sig över allt större landområden. Grundvattnet kring tipparna förstördes genom att lakvatten rann ut. Efter andra världskriget, när industriproduktionen i Europa ökade kraftigt och slit och slängidealet lanserades, började människor mer allmänt inse att mer hållbara avfallslösningar krävdes. Man talade om "avfallsberget" som växte. Avfallssortering är nödvändig för varje rationellt avfallshanteringssystem. Vare sig man förespråkar kretsloppstänkande eller ej behövs sortering för att garantera att varje giftig substans snabbt kommer till något säkert ställe utan att ställa till problem på vägen dit. Källsortering har blivit idealet av den orsaken att det är lättast (kräver minst energi) att samla ihop det som ännu inte hunnits spridas så mycket. En olägenhet kan sägas vara att källsorteringen tvingar den som vill bli av med avfallet att befatta sig med det. I viss mån negerar därför källsorteringen kvittblivningstanken. När det gäller de stora, icke-giftiga, organiska materialflödena har idéerna om producentansvar och materialåtervinning inte fått samma genomslag. Att transportera tillbaka kompostjord till de åkrar som den härstammar från är inte alltid praktiskt. Kompostens värde är måttligt, den är ofta inte giftfri och transporterna blir dyra. Här har energiåtervinning blivit den förhärskande modellen att återföra de organiska föreningarna till koldioxid och vatten.
