Kärlkramp
Kärlkramp eller angina pectoris, är tillfälliga smärtattacker i bröstet som förekommer i samband med att hjärtats kranskärl inte klarar av att försörja hjärtmuskeln med blod (myokardiell ischemi). Kärlkramp förekommer ofta i situationer då hjärtmuskeln tvingas prestera hårdare än normalt, och därmed kräver större blodförsörjning. Exempelvis vid fysisk eller psykisk stress kan personer med hjärtbesvär drabbas av smärtorna. Angina kommer av latinets angere, sammantrycka, strypa) är en allmän benämning på inflammatoriska tillstånd i svalget och tonsillerna (mandlarna), men kan även beteckna vissa sjukiga tillstånd med annan lokalisering. Den underliggande orsaken till kärlkramp är en förträngning av hjärtats kranskärl (ateroskleros) eller exempelvis en förstoring av hjärtmuskeln (myokardiell hypertrofi) på grund av ökad kärlresistans (arterioskleros) i systemkretsloppet. Den ökade muskelmassan utvecklar en större kraft, vilket i sin tur komprimerar kranskärlen vid kontraktion. Personen upplever obehagskänsla i bröstet oftast i vänster del som kan stråla ut i vänster arm men även upp mot halsen, käkarna och skuldrorna (så kallad refererad smärta). Personen bryter oftast samtidigt ut i kallsvett och darrningar. Vid kärlkramp går symtomen över inom tio minuter, medan smärtan vid hjärtinfarkt, som i övrigt kan vara svår att skilja från kärlkramp, ofta varar mer än 20 minuter. Vid vila kan man få milda symptom, vilket särskiljer angina från hjärtinfarkt som uppkommer när någon artär i hjärtat är mer fullständigt igensatt (blodpropp i kranskärl). Vid hjärtinfarkt är smärtan ofta mer ihållande även i vila. Hjärtinfarkt är dock inte alltid förenad med smärta. Kvinnor upplever ofta mer diffusa symtom vid kärlkramp. Många gånger saknas de klassiska symtomen helt och ersätts av andra åkommor som till exempel magont, ryggont eller ångest. Ett annat exempel är "fönstertittarsjuka", claudicatio intermittens. Det är samma typ av tillstånd i benen, till följd av att deras artärer har blivit arteriosklerotiska. EKG vid vila och/eller ansträngning (arbetsprov, cykling) kan göras för att påvisa typiska EKG-förändringar vid angina. Vid akut isättande kärlkramp som ej släpper inom några minuter efter intag av nitroglycerin (se nedan) analyseras troponin för uteslutande av hjärtinfarkt. Nitroglycerin lindrar besvären genom att vidga hjärtats kranskärl vilket medför att blodflödet normaliseras. Nitroglycerin omvandlas i kroppen till kvävemonoxid, en signalsubstans som gör att muskulaturen slappnar av. Betablockerare och/eller kalciumhämmare kan också ges. Vid svår kärlkramp eller hjärtinfarkt kan behandling ske med ballongvidgning ("sprängning") av kranskärl men även bypassoperation kan komma ifråga. Om medicinska behandlingar inte fungerar kan det också vara nödvändigt med operativa behandlingar som ballongvidgning, bypass, off-pump kirurgi och till och med i extremfall ryggmärgsstimulering. Hjärtneuros, Somatoform autonom dysfunktion.
Kranskärlssjukdomar
Kranskärlssjukdomar eller koronarsjukdomar, är en samlingsbeteckning för olika ischemiska hjärtsjukdomar i hjärtats kranskärl, vilka uppkommer till följd av åderförfettning i något eller några av hjärtats kranskärl. Till kranskärlsjukdomarna hör kärlkramp, hjärtinfarkt, kranskärlsförträngning och kranskärlsaneurysm. Kranskärlssjukdomarna kan vara kroniska eller akuta (akut kranskärlssjukdom). Förträngningar i kranskärlen som försämrar blodförsörjningen till hjärtat kan behandlas med PCI eller CABG.
Kranskärlsröntgen
Kranskärlsröntgen eller koronarangiografi är en röntgenundersökning av hjärtats kranskärl. Kranskärlsröntgen görs med hjälp av en kateterundersökning. Röntgenstrålning synliggör ett kontrastmedel, som sprutas in med hjälp av en hjärtkateter i hjärtkranskärlens lumen. Denna metod är för närvarande den metod som ger den bästa upplösningen på röntgenbilderna vid en kranskärlsröntgen. Andra metoder som kan användas för att undersöka huruvida ett kärl är igentäppt är magnetisk resonanstomografi (MR) eller multidetektor datortomografi (MDCT). Med hjälp av kranskärlsröntgen diagnostiserar man de morfologiska relationerna i hjärtats kranskärl. Dessutom lokaliserar man förträngningar och blockeringar i kärlen, som ses vid kärlkramp och hjärtinfarkt.
Hjärt- och kärlsjukdomar
Hjärt- och kärlsjukdomar eller kardiovaskulära sjukdomar är ett samlingsbegrepp som rör sådana sjukdomar som drabbar cirkulationsorganen hjärtat och/eller blodkärl (artärer och vener). Exempel på sådana sjukdomar är hjärtinfarkt och stroke som kan orsakas av ateroskleros och tromboembolism. Även om begreppet tekniskt sett kan omfatta alla sjukdomar i det kardiovaskulära systemet brukar man oftast mena åkommor relaterade till åderförkalkning. Hjärt- och kärlsjukdomar är den vanligaste dödsorsaken i Sverige och sett till hela världen. År 2017 stod hjärt- och kärlsjukdomar för en tredjedel av alla dödsfall i Sverige (34 %). Av samtliga 57 miljoner dödsfall i hela världen år 2016, stod hjärt- och kärlsjukdomar för 18 miljoner (31 %). Att sluta röka är en av de effektivaste åtgärderna för att minska risken för kardiovaskulär sjukdom. Användning av tobak är en av de största riskfaktorerna för hjärt- och kärlsjukdomar. Acetylsalicylsyra kan vara en befogad behandling då det minskar proppbildningen som kan leda till myokardiella infarkter och slaganfall, det ges rutinmässigt i förebyggande syfte till patienter med en eller flera kardiovaskulära riskfaktorer, men också som behandling till personer som har en pågående blodpropp. Studier har visat på minskad risk för hjärt- och kärlsjukdomar vid intag av kost som är rik på antioxidanter. Därför rekommenderar svenska livsmedelsverket ett intag av 500 g frukt och grönt per dag. Allt mer forskning riktas nu mot förebyggande åtgärder via kost och mot livsstilsförändrande åtgärder. Sara Holmberg, Anders Thelin och Eva-Lena Stiernström har tillsammans gjort en vetenskaplig undersökning kring hur matval påverkar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. De har under 12 års tid följt svenska män boende på landsbygden genom att ha genomfört en observationsstudie. Tanken med studien var att den skulle påvisa om någon specifik typ av föda eller några speciella rutiner har någon synbar betydelse för risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Enligt tidigare studier och år av forskning så vet man idag att kranskärlssjukdomar, t.ex. kärlkramp och hjärtinfarkt, är kopplade till olika livsfaktorer som kost, fysisk aktivitet, rökning och stress. Dessa studier visar att ett begränsat antal kostfaktorer och mönster har samband med kranskärlssjukdomar. Genom resultaten från studien kunde man se ett tydligt samband mellan intag av frukt och grönsaker och den dagliga fettkonsumtionen från mejeriprodukter. Ett dagligt intag av frukt och grönsaker är förknippat med lägre risk för kranskärlssjukdomar, dock endast i kombination med högt intag av mjölkfett. Genom undersökningen kunde man även se att låg konsumtion av mejeriprodukter var associerat med större risk för kranskärlssjukdomar. Undersökningen visade inga samband mellan kranskärlssjukdomar och de män som åt fullkornsbröd och fisk två gånger i veckan. Lågt intag av mjölkfett, i kombination med en brödkonsumtion bestående av grovt bröd och ett intag av fisk minst två gånger i veckan, var inte förenat med minskad risk för hjärt- och kärlsjukdomar för den undersökta kohorten. Den positiva effekten man fann för minskad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, genom en hög mjölkfett konsumtion i samband med dagligt intag av frukt och grönsaker, kan påvisa att de bioaktiva ämnen som finns i frukt och grönsaker har en positiv effekt på hälsan. Detta faktum kan stödjas då man tidigare funnit att Medelhavsdiet haft en skyddande effekt på hälsan. Kombinationen mellan ett högt mjölkfett intag och frukt och grönsaker, kan förklaras stämma då många vitaminer och andra viktiga ämnen i frukt och grönsaker oftast är fettlösliga. Tillskott av omega-3-fettsyror förebygger inte hjärt- och kärlsjukdomar såsom hjärtinfarkt eller stroke. Av hjärt- och kärlsjukdomarna är hjärtinfarkt och stroke de två vanligaste dödsorsakerna. Tillsammans står de för 85 procent av dödsfallen i hjärt- och kärlsjukdom.
Kranskärl
Kranskärl är ansvariga för att försörja hjärtmuskeln med närings- och syrerikt blod och att föra närings- och syrefattigt blod bort från hjärtmuskeln. Kranskärlen utgörs av artärer som kommer från aorta, samt vener som mynnar i koronarsinus mellan nedre hålvenen och högra atrioventrikulära öppningen. Strax efter att aorta lämnat hjärtat, dvs. precis ovanför aortaklaffen, finns en utvidgning, aortasinus, som ger ifrån sig höger och vänster kranskärl. Kunskap kring hur hjärtats olika kranskärl försörjer hjärtats olika väggar är viktigt för att förstå etiologin vid kranskärlsförträngningar, exempelvis orsakade av embolier, samt hur dessa kommer yttra sig vid olika diagnosmetoder som EKG eller auskultation. Ett sätt att undersöka koronarkärlens funktion är en kranskärlsröntgen, där man sprutar in kontrastvätska i kranskärlen med hjälp av en kateter. Kontrastvätskan syns på röntgen, på så vis kan man åskådliggöra kranskärlens perfusion och hitta eventuella förträngningar, som man sedan kan behandla med ballongvidgning av det förträngda kärlet. Höger kranskärl (Arteria coronaria dextra) utgår ovanifrån högra cuspen i aortaklaffen, den går i högra atrioventrikulära fåran runtom hjärtat och slutar i det så kallade "hjärtkorset", crux, det vill säga platsen där interatriella, interventrikulära samt interatrioventrikulära väggarna möts på hjärtats baksida. Höger kranskärl ger ifrån sig ett antal grenkärl, där det posteriora (ramus interventricularis posterior), som löper ned mot hjärtspetsen i bakre interverventrikulära fåran, är viktigast för hjärtats blodförsörjning. Höger kranskärl försörjer höger kammare, men även vissa delar av bakre delen av vänster kammare. Dessa tre sluter samman i sinus coronarius på hjärtats baksida, ett kort kärl som mynnar i höger förmak. På hjärtats framsida sker det venösa avflödet genom de så kallade venae cordis anteriores, som mynnar direkt i höger förmak. Vid koronarskleros, åderförkalkning, kan förträngningar uppstå i kranskärlen vilket försämrar blodtillförseln till hjärtmuskeln. Vid situationer när hjärtat behöver pumpa mer, exempelvis vid kroppsansträngning, kan blodtillflödet genom kranskärlen bli otillräckligt för att möta det ökade behovet. Detta leder till att syrebrist, ischemi, uppstår i hjärtat och uppfattas av patienten som kärlkramp - tryck eller smärta i bröstet som ger med sig i vila. Förträngningar eller så kallade "plack" i kranskärlen kan också bli säte för blodproppar som helt eller delvis hindrar blodflödet till hjärtmuskeln. De delar av hjärtmuskeln som försörjs av kärlet kan då drabbas av en infarkt med påföljande nekros. Ramus interventricularis posterior. Ramus interventricularis anterior, som löper nerför hjärtats framsida i sulcus interventricularis anterior, dvs. främre delen av fåran mellan vänster och höger kammare. Försörjer kammarseptum. Ramus circumflexus, som löper i fåran mellan vänster förmak och kammare, sulcus coronarius.
Betablockerare
Betablockerare, (Beta-blockerare) β-blockerare, är läkemedel som skyddar hjärtat mot stresshormoner som adrenalin och noradrenalin som utsöndras genom aktivitet från det sympatiska nervsystemet. De motverkar därigenom högt blodtryck och är särskilt lämpliga om man samtidigt har kärlkramp (angina pectoris) eller har haft hjärtinfarkt. Betablockerare är en receptorantagonist och blockerar adrenerga betareceptorer från att binda sin naturliga ligand, som är antingen adrenalin eller noradrenalin. De kan delas upp i selektiva betablockerare och generella. Selektiva betablockerare binder enbart till betaadrenerga receptorer i hjärta och blodkärl. Andra betablockerare kallas för icke-selektiva och binder till alla subtyper av betareceptorer. Betablockerare används för behandling av en rad sjukdomar, bland annat högt blodtryck, hjärtarytmier, kärlkramp, glaukom, migrän och ångest. Det är vanligt med behandling med betablockerare vid upptäckt av giftstruma. I alla sammanhang där sympatiska nervsystemet är hyperaktivt kan betablockerare användas. Hos äldre som ska opereras kan betablockerare användas, för att undvika hjärtkomplikationer (perioperativ infarkt). Betablockerare är också en hörnsten i behandlingen av akut coronart syndrom. Noradrenalinet verkar via adrenerga receptorer i amygdala under stress, där det påverkar bildningen av känslomässiga minnen genom att överföra impulser till hippocampus. Det förekommer en intensiv forskning på hur betablockerare påverkar minnesbildningen, med något motstridiga resultat, allt från att betablockerare försämrar minnet och kognitionen till att minnet förbättras. Kortvarigt och under intensiv stress sänker betablockerare minnesbildningen, men det är också möjligt att det skyddar minnesfunktionerna under långvarig, lågintensiv stress. Betablockerare har på försök getts till personer med posttraumatisk stress, för att dämpa flashbacks och därigenom förbättra den medföljande nedsatta kognitionen, vilket är ett kontroversiellt användningsområde för betablockerare. Det förekommer även att musiker och artister använder betablockerare för att minska nervositet inför uppträdanden och auditions. Vid glaukom används ögondroppar med betablockerare för att minska produktionen av kammarvätska och därmed sänka trycket i ögat. Betablockerare kan ge motsatta symtom till vad de behandlar, dvs lågt blodtryck och försvagad hjärtverksamhet. Detta kan leda till yrsel och svimningar, och till kalla fötter och händer samt vita fingrar. Det kan försämra andningen och förvärra astma. Eftersom aktiviteten på adrenalinet och noradrenalinet minskar, kan man bli trött och deprimerad. Några får mardrömmar och sömnproblem som insomni. Långvarigt, dagligt bruk av betablockere kan orsaka en viss viktuppgång, på mellan 1 och 3,5 kg efter ett halvt år. Detta beror troligen på att det sänker den totala energianvändningen och på att basalomsättningen sjunker. Hos patienter med giftstruma, har betablockerare visat sig sänka nivåerna av trijodtyronin (T3). Hos en del är den minskade bildningen av T3 konstant efter en månads behandling. Vad beträffar betablockerares påverkan på kortisolnivåerna finns motstridiga uppgifter. I vissa fall av hyperkortisolism sänker betablockerare kortisolnivåerna, under långvarigt bruk. Om betablockerare tillfälligt används under känslomässigt uppstressande tillfällen, ökar kortisolutsöndringen jämfört med om man inte tagit betablockerare. Reboundfenomen: Om man abrupt avslutar behandling med betablockerare efter långvarigt bruk kan så kallat "reboundfenomen" uppstå. Detta innebär att man får hjärtklappning och hypertoni. Fenomenet beror på att nya betareceptorer har syntetiserats av kroppen under behandlingen som kompensation för blockeringen. Man har alltså fler receptorer (eventuellt även känsligare receptorer) som kommer att reagera starkare på noradrenalin och adrenalin då betablockerarna tas bort. Lista med handelsnamn i parentes.
