Louis Godefroy Jadin
Louis Godefroy Jadin, född den 30 juni 1805 i Paris, död den 24 juni 1882, var en fransk djurmålare. Jadin, som var elev till Abel de Pujol och Hersent, var en i teknik och bravurmässig framställning förfaren konstnär, vars specialitet var livfulla jaktstycken med hunden som ett starkt dominerande element. Under julikungadömet var hans konst mycket efterfrågad, särskilt för dekorativa ändamål: Aurora som loftsbild för senatsbyggnaden, åtta jaktbilder till det gamla statsministeriets matsal, med mera. Också hans landskap gjorde betydande lycka. Hans son och elev, Emmanuel Charles Jadin, som studerade vidare under Cabanel, utmärkte sig genom flera genre- och djurbilder.
Johan Thomas Lundbye
Johan Thomas Lundbye, född 1 september 1818 i Kalundborg, död 26 april 1848, var en dansk målare. Han var bror till militären Carl Lundbye. Johan Thomas Lundbye utbildade sig dels vid Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn, dels under ledning av J.L. Lund och blev en av Danmarks yppersta konstnärer på sin tid. Redan vid 17 års ålder började han utställa. Han målade porträtt, men höll sig mest till djurframställning i landskap. Med förkärlek behandlade han sin hemorts, Kalundborgstraktens, skoglösa, men storartade nejder, som han återgav med hela tiden tilltagande känsla för formens och färgens egendomlighet. Så snart han kände sig fullt hemmastadd på detta fält, återvände han till djurens liv, än i det fria, än i stallet eller ladugården, vars dämpade halvljus han återgav med stor verkan. Åren 1845–46 besökte Lundbye, med understöd av akademien, Tyskland, Schweiz och Italien. Hans konstnärskap rönte dock ingen märkbar påverkan av intrycken från södern - han var fastväxt vid fädernejorden och ägnade denna en rent av lidelsefull kärlek. Efter hemkomsten uppehöll han sig mestadels på landsbygden. I kriget 1848 deltog han som frivillig soldat och omkom genom en olyckshändelse, då under en rast ett gevärskoppel föll omkull och ett skott gick av och sårade honom dödligt. Lundbyes stora betydelse ligger däri, att han förde det danska landskapsmåleriet in på ett enkelt och sant återgivande av den verkliga naturen, utan att därför utesluta den poetiska uppfattningen av densamma, varigenom varje liten bild blir ett helt för sig med en klart framträdande stämning. Han var först och sist lyriker, innerlig i sin uppfattning, men utan sentimentalitet, kärleksfull i framställningen, "näktergalen i den danska målarkonsten", en drömmare och svärmare, men som målade dagens nyktra ljus och naturens detaljer med både skärpa och säkerhet. Hans djurbilder har utmärkt och träffsäker karakteristik, och hans många tecknade små utkast är ofta små mästerstycken av äkta danskt lynne. Han utförde en mängd etsningar samt teckningar för litografi och träsnitt (i Flinchs almanak 1842 ff., i Kaalunds "Fabler for börn" och andra böcker). Vid pass 1 500 teckningar av Lundbye är bevarade. Lundbye är väl representerad i Köpenhamns konstmuseum av ett dussintal målningar, bland dem Kostallet (1843), Oxar på Romerska campagnan (1846) och Mjölkningsplatsen i Vognserup (1847). Glyptoteket äger bland annat ett landskap från 1840, Thorvaldsens museum bland andra En gammal gravhög vid Raklev på Refsnæs. Men utan jämförelse ypperst lär man känna Lundbyes konst i Hirschsprungska samlingen, som äger tolv oljemålningar - den äldsta är ett porträtt från 1836, den senaste från konstnärens dödsår - och mer än 600 teckningar, detaljstudier av människor och djur, porträtt, landskap från Danmark och Italien. Även Den Kongelige Kobberstiksamling i Köpenhamn äger många teckningar av Lundbye. En färglagd teckning, Kor som vattnas (1844), ägs av Nationalmuseum i Stockholm.
Lennart Segerstråle
Lennart Rafael Segerstråle, född 17 juni 1892 i Helsinge, död 11 april 1975 i Grankulla, var en finlandssvensk målare och grafiker, känd för sina stora fresker. Lennart Segerstråle var son till lektorn Knut Albert Segerstråle och konstnären Hanna Frosterus-Segerstråle och bror till författaren Solveig von Schoultz. Han utbildade sig till forstmästare och arbetade i denna profession under fem år, innan han slog in på en konstnärlig bana. I sin ungdom var Segerstråle känd för sina fågelmålningar. Sina första monumentalmålningarna, "Havsörnar", "Gåsflock" och "Älgar", gjorde han på Malmgård i Pernå 1922–24. Han gjorde verk för Gösta Serlachius i Mänttä. Han första muralmålning, Litteraturens födelse tillkom 1935 i taket i biblioteksrummet på Joenniemi gård, numera konstmuseet Gösta. I Mänttä bruks kontorsbyggnad utförde han samma år freskerna Jorden och Skogen. De så kallade Finlandiafreskerna 1942–44 i Finlands Banks huvudkontor betraktas allmänt som hans huvudverk. Han gjorde också ett antal altarfresker och glasmålningar i kyrkor både i Finland och i Sverige. I Finland utförde han verk i Räfsö kyrka, Björkö kyrka, Viiala kyrka, Kristuskyrkan i Helsingfors och Esse kyrka, och i Sverige i Burträsks kyrka och i Vuollerims. Han erhöll professors titel 1963. Han gifte sig 1915 med Marie-Louise Colliander. Han var från 1939 aktiv medlem i de kristna rörelserna Oxford Group och i Initiatives of Change. Skapelsens lovsång, målat glas fönster, 1928, Kristuskyrkan i Helsingfors i Finland. Livets källa, fresk, 1951, kyrkan i Rovaniemi i Finland. Tillkomme ditt rike, fresk, 11,5 x 24 meter, 1953, kyrkan i Varkaus i Finland. Vid livets källa, fresk, 1959, i världscentrumet för Moralisk upprustning i Caux i Schweiz. Uppståndelse, målning, 1954, i begravningskapellet i Själevad i Sverige. Jag är livets ljus, målning, 1964, i kyrkan i Saurbæjarvik i Island. Paradisfåglarna, målning, 1967, i vigselsalen i Lunds rådhus. Det nya världshjärtat, målning, 1973, i en skola i Dunchurch i Warwickshire i Storbritannien. Taggtråd eller försoning, målning, 1973 på Westminster Theatre i London . Tusch: Djurbilder med text, Borg 1916. Vildmarkssyner, Schildt, Helsingfors 1924. Vägen framåt, Helsingfors, 1940. Kultur och kristendom (illustrationer), 1943. Finlandiafreskernas år: Bilder av ett folk i kamp Lindfors, Stockholm 1944. Varför Moralisk upprustning?, Stiftelsen för moralisk upprustning, Helsingfors 1967. Vid vägskälet, Borgå 1972.
Briton Rivière
Briton Rivière, född den 14 augusti 1840 i London, dödär den 20 april 1920, var en engelsk målare. Rivière, som var lärjunge till sin far, William Rivière (1806–1876), studerade i Oxford klassiska språk och blev master of arts 1873 samt begav sig därefter till London, där han studerade målning under Pettie. Georg Nordensvan skriver i Nordisk Familjebok: "Hans område är bilder af forntida kultur eller ur sägnen, ofta förenade med djurbilder af stor hållning och dramatisk verkan". Bland hans arbeten märks Persepolis (1880, med ett lejonpar kringvandrande bland ruinerna), Circe (museet i Schwerin), Daniel i lejonkulan, Urvärldens människor (de går fram bland hopar av fåglar, som ännu inte lärt sig att frukta människorna), Svinahjorden (som störtar sig i havet, Tategalleriet, där flera av Rivières arbeten finns). Rivière målade även barn- och hundbilder samt idyller som The last spoonful (flicka med fåglar) och Flicka, som matar ankor (Kunsthalle i Hamburg).
Birger Stafås
Olov Birger Stafås, född 29 mars 1919 i Lima, Kopparbergs län, död 5 september 1989 i Falun, var en svensk målare och tecknare. Han var son till Stafås Otto Olsson och Matilda Hansson. Då han 1941 vistades som sjukling i Falun började han måla minnesbilder från sitt liv som skogsarbetare på Stavåsnäset, detta ledde till att han studerade konst vid Otte Skölds målarskola 1943 och 1945–1947 samt vid Grünewalds målarskola 1944 och under ett antal kombinerade studie- och målarresor till Paris, Spanien, Nordnorge och Norra Ishavet. Separat debuterade han med utställningar i Uddeholm och Malung 1944 som blev en stor publikframgång för honom. Utställningarna följdes av separatutställningar i bland annat Hedemora och ett flertal orter i norra Sverige. Han medverkade i Nationalmuseums utställning Unga tecknare 1948. Bland hans offentliga arbeten märks väggmålningar i Folkets hus i Lima, Rörbäcksnäs skola, Transtrands skola och Malungs folkhögskola. Som illustratör medverkade han i tidskrifterna Folket i bild, Svensk jakt och Vi samt illustrationer till Sven Rosendahls naturskildringar Jakten går i bergen och Äventyr i markerna. Hans konst består av djurbilder och landskapsskildringar.
Persepolis
Alla byggnader i Persepolis har ännu inte grävts ut. Det återstår två kullar öster om Hadish och Tachara vars ursprung ännu inte är kända. Bland de element av egyptisk faraonisk stil som är lätt igenkännliga anförs hålrummen i kornischerna som skjuter ut över portarna, liksom uppdelningen av kapitälen. Vissa tillskriver egyptierna också användningen av portiken. Mycket lite akemenidisk skulptur i full relief är känd. Skulpturen av Dareios i Susa är den mest kända (se bild). Denna är dock inte unik. Exempelvis nämner Plutarkos att det fanns en stor staty av Xerxes I Persepolis. Samtidigt fanns många dekorationselement som kunde betraktas som full relief. Det används framför allt för avbildningar av verkliga eller mytologiska djur, som ofta innefattas som byggnadselement i portar och kapitäl. Det är främst tjurar som avbildas som portarnas väktare, liksom i portiken till De hundra pelarnas sal. Kapitälen avslutas med fält med djurbilder: tjurar, lejon, gripar... Djuren är mycket stiliserade, utan någon variation. Några statyer som är helt och hållet i full relief har återfunnits, varav en som föreställer en hund, som dekorerar ett hörntorn i Apadana. Användningen av färgmålningar i Persepolis har ofta undervärderats på grund av de många förändringar som pigmenten genomgår under årens lopp. Upptäckten av mångfaldiga färger på de många föremål som kommit från de flesta palatsen och byggnaderna i Persepolis vittnar om hur många och vitt spridda de mångfärgade målningarna var i Persepolis. Beläggen för detta är inte bara pigmentspåren som finns kvar på föremålen, utan fasta bevis som hopgyttringar av målarfärg som bildar klimpar där färger har stelnat i klump i de skålar som har hittats på många platser på fyndorten. Dessa färger användes inte bara på byggnadselement (väggar, reliefer, kolonner, portar, husgrunder, trappor, statyer), utan även på vävnader och andra dekorationer. Lackerade tegelstenar, beklädnad av grunder med färgad kalk, målade kolonner och andra utsmyckningar fanns inuti och utanpå palatsen. Spår av röd färg har också hittats på statyn av Dareios som förvaras i Irans nationalmuseum i Teheran. Den stora mångfalden av återfunna färger ger ett begrepp om den mångfärgade rikedom som fanns från början: svart (asfalt), rött (rött glas, cinnober, hematit av röd ockra), grönt, blått, vitt och gult (ockra eller förgyllt). Användning av växtpigment har föreslagits, men har hittills inte bevisats. Det kan inte desto mindre vara svårt att återställa exakt den verkliga paletten av färger som fanns på ett visst ställe, då många reliefer eller palats blev återuppbyggda eller restaurerade genom att man använde delar eller fragment som kommer från många ställen. Undersökningen av skillnaderna mellan vissa reliefer och deras föregående teckningar av Flandin har möjliggjort till exempel att påvisa felaktigheter i restaurationer rörande en sfinx. Palatskomplexet i Persepolis vilar på en terrass som är 450 x 300 m bred och 14 m hög, som har fyra nivåer om 2 m. Ingången ligger på den nivå som var reserverad för delegationerna. Adelsmännens kvarter ligger på en högre nivå. De kvarter som var reserverade för betjäning och administration låg på den lägsta nivån. De kungliga kvarteren låg på den högsta nivån, synliga för alla. Grå kalksten var den sten som användes mest som byggnadsmaterial. Byggnaderna är ordnade efter en rigoröst ortogonal plan. Den östra sidan av terrassen bildas av Kuh-e Rahmat, i vars skiljevägg de kungliga gravarna som hänger ut över hela platsen finns utgrävda. De tre andra sidorna bildas av en stödjemur vars höjd över marken varierar från 5 till 14 m. Muren består av enorma tillhuggna stenar, som är avpassade utan murbruk och fästa med metallpluggar. Den västra fasaden utgör komplexets framsida och bildar det huvudsakliga tillträdet till Terrassen i form av en monumental trappa.
Himmelstalund
Himmelstalund är ett friluftsområde och fornminnesplats i västra Norrköping. Området delas i en norra och en södra del av Motala Ström. En mindre del av området är beläget öster om motorleden Riksvägen. På områdets södra del finns ett flertal idrottsanläggningar för bandy, basket, curling, friidrott, fotboll, ishockey, tennis med mera. Stadium Arena är hemmaarena för Norrköping Dolphins. I anslutning till arenan anordnas även det årligen återkommande ungdomslägret Stadium Sportscamp. Himmelstalundshallen är hemmaarena för HC Vita Hästen, och Norrköpings största arena för inomhusevenemang. Hallen används bland annat för utställningar. Nära arenorna finns utställningslokalen Mässhallen. Området ger även möjlighet till utomhusutställningar. Under Covid-19-pandemin har Mässhallen använts för vaccination, medan provtagningsanläggningar placerats på områdets parkeringar. På södra sidan av Motala Ström, längst i väster, ligger Norrköpings camping. Längst i öster finns Himmelstalundsgymnasiet, med fokus på djurskötar- och trädgårdsutbildningar. På området finns även ett utegym för allmänheten, och en skateboardpark. Hällristningarna på Himmelstalundsfälten ingår i ett område om cirka 5 x 2 kilometer på båda sidor av Motala ström, med totalt närmare 7 000 kända hällristningar. Av dem finns ungefär 1 660 på Himmelstalund. Det gör området till en av Skandinaviens största lokaler för hällristningar. På 1600-talet och framåt brukades marken som jordbruksmark för Himmelstalunds säteri. Innan dess låg Himmelstads by på området. Ristningarna härrör från bronsåldern, det vill säga 1800–500 f.Kr, och verkar ha tillkommit över en längre tidsperiod. Sedan bronsåldern har havsnivån sjunkit kraftigt, och det är möjligt att ristningarna från början var belägna på öar eller skär i den då betydligt större Bråviken. Tillsammans med andra fornfynd, inklusive en större boplats i Pryssgården och Fiskebygravfältet, menar forskarna att de omfattande fornlämningarna tyder på att området haft en relativt stor, permanent och kontinuerligt bosatt befolkning. Inom området finns 57 ristningsytor, framför allt samlade kring tre större stenhällar: Björnhällen, Svinhällen och Yxhällen. Det vanligaste motivet är dock olika former av skepp, det finns totalt 622 skeppsfigurer som ofta är utsmyckade, har markeringar för besättningen (bemanningsstreck) eller religiösa symboler som träd ombord. De över 600 skeppen kan jämföras med ett 60-tal mansfigurer, cirka 30 vapenfigurer och 260 djurbilder av vildsvin, hundar, hästar och bockar. Svinhällen samlar det största antalet figurer. Här finns också sex stycken runtecken från den äldre runraden, daterade till yngre järnåldern, alltså gott och väl 1000 år senare än hällristningarna. Typiskt för hela Norrköpingsområdets hällristningar är så kallade ramfigurer, vilket förekommer även vid Himmelstalund. Solsymboler såsom hjulkors och cirkelmönster, samt fotspår från sandalklädda respektive nakna fötter finns representerade. Unikt för Himmelstalund är den 22 meter långa raden av björnspår, som löper över Björnhällen. Idag finns 25 stycken spårstämplar bevarade och Hertz framhåller möjligheten att Björnen kan ha varit ett totemdjur för de tidiga Himmelstalundsborna. På Björnhällen finns även en större jaktscen, med en galt, jägare med spjut och hundar. Det finns inget entydigt svar på varför hällristningarna tillkommit, men en vanlig tolkning är att platsen eller själva ristandet ingick i en fruktbarhetsrit eller annan religiös kult. Det gäller särskilt de så kallade jordbruksristningar, dit Himmelstalunds fornfynd kan räknas. Himmelstalund kan därför ha varit en kultplats, möjligen tillsammans med eller som alternativ till närbelägna Ekenberg och Leonardsberg.
