Åke Johansson (jazzmusiker)
Åke Johansson, född 30 januari 1937 i Kalv, död 19 mars 2011 i Borås, var en svensk jazzpianist, bosatt i Borås från 1956, mot slutet av sitt liv vid Ramnasjön, på Ramnavägen 55, som också är titeln på en av hans egna kompositioner. Han var blind sedan födseln, men detta var ändå inte ett hinder för honom i hans musikutövande. Sina första pianolektioner fick han i åttaårsåldern. Han började i Tomtebodaskolan 1944 inriktad på att bli organist, och tog så småningom realen där. Till Borås kom han 1956 efter avlagd examen som pianostämmare och fick arbete som det. Samtidigt spelade han cool jazz och hardbop med rötter i bebop i olika jazzkonstellationer. Det var denna typ av improvisationsjazz som blev en del av hans identitet som musiker. Han spelade på de flesta stora scener runt om i världen, med stora jazzmusiker som till exempel Chet Baker, Dexter Gordon och Gunnar "Siljabloo" Nilson. Johansson ledde egna grupper sedan 1960-talet, dessutom medverkade han i bl.a. grupperna Opposite Corner och Christer Boustedt Quartet. Han släppte sin första trio-LP under eget namn för EMI 1974. Han gjorde även egna kompositioner. Sedan 2009 står hans flygel i Borås Tidnings Presscenter. 1974 – Monday Date (debutalbum). 1985 – Åke Johansson Trio with Chet Baker och Toots Thielemans Live på Södra teatern i Stockholm, 26 februari 1985, med Kjell Jansson (bas) och Rune Carlsson (trummor). 1995 – Cry Me a River, med tenorsaxofonisten Anders Lindskog, Kjell Jansson (bas) och Magnus Grahn (trummor). 1997 – The Spinning Top. 1998 – Back from Where We Came. 1992 – Circles och Triplets, med Contemporary Bebop Quintet (CBQ): Stefan Isaksson (tenorsax), Bosse Broberg (trumpet), Åke Johansson (piano), Ivar Lindell (bas), Gilbert Matthews (trummor). 2000 – Blues, Ballads och Bebop, med Christer Bostedt (altsax), Bosse Broberg (trumpet), Åke Johansson (piano), Ivar Lindell (bas), Gilbert Matthews (trummor). 1975 – Jan Johansson-stipendiet. 1988 – Gyllene skivan för Encore. 1991 – "Faschings bäste vän" (tillsammans med trumslagaren Elvin Jones). 1991 – Stim-stipendiat. 1997 – Jazzkatten i kategorin "Musiker som förtjänar större uppmärksamhet/Grand Cru".
Lil Hardin Armstrong
Lil Hardin Armstrong, ursprungligen Lillian Hardin, född 3 februari 1898 i Memphis, Tennessee, död 27 augusti 1971, var en amerikansk jazzpianist, kompositör, arrangör, sångerska och bandledare. Hon var under en period gift Louis Armstrong och deltog på många av hans mest berömda inspelningar från 1920-talet. Hon var en av mycket få kvinnor under jazzens första årtionden som nådde toppen. Hardins kompositioner inkluderar "Struttin' With Some Barbecue", "Don't Jive Me", "Two Deuces", "Knee Drops", "Doin' the Suzie-Q", "Just For a Thrill" (vilken blev en stor hit i USA när den spelades in av Ray Charles 1959), "Clip Joint", och "Bad Boy" (som blev en hit för Ringo Starr 1978). Under sina tidiga år fick Hardin lära sig att på piano spela psalmer, spirituals och klassisk musik. Hon var intresserad av populärmusik, senare blues, men kunde bara lyssna och spela sådan musik i hemlighet eftersom hennes mor Dempsey ansåg sådan musik syndig. Hardin fick först pianolektioner av sin lärarinna i tredje klass, Violet White. Därefter såg hennes mor till att hon kom med i "Mrs Hook's School of Music". "Senare insåg jag att de hade lärt mig helt fel saker, mindes Lil Hardin 1971, men de menade väl.". Det var på Fisk University - ett universitet för svarta - som Hardin fick bättre undervisning i pianospel. Hur lång tid Hardin var på Fisk är oklart, men hon återvände aldrig efter 1918 års sommaruppehåll. I augusti det året flyttade hon norrut till Chicago tillsammans med sin mor och styvfar. Vid den tidpunkten hade hon blivit en god pianist och skicklig notläsare. Denna kunskap gav henne arbete som musikalisk demonstratör av nothäften i "Jones Music Store". Ägaren till butiken, Jennie Jones, hade också en bokningsagentur för artister. Detta gjorde att många artister brukade besöka butiken. Ett besök av Jelly Roll Morton, en (New Orleansmusiker som hade spelat jazz sedan sekelskiftet) kom att få en avgörande påverkan på Hardins musikaliska inriktning. "Han satte sig ner," skrev hon i sin opublicerade biografi, "pianot skakade, golvet skälvde, folk runt omkring gungade när han attackerade pianot med sina långa, seniga fingrar samtidigt som han stampade på pedalen i dubbel rytm. Åh, jag var hänförd och förtjust. När han slutligen reste sig från piano log han och såg på mig som om han tänkte: Låt det här bli en läxa för dig. Och det var verkligen en läxa." När en liten publik i butiken uppmanade Hardin att spela något för Morton gjorde hon så. "Jag spelade Witches Dance och Rachmaninovs preludium i C moll för honom". Mortons besök påverkade Hardin mycket, och hon började brodera ut nothäftena med egna idéer, något som uppskattades av kunderna. Hon hade arbetat i butiken tre veckor när trumpetaren Sugar Johnny Smiths New Orleans Creole Jazz Band kom in för en audition för Jennie Jones. Jones bokade in bandet på "the Chinese Café", och skickade dit Lil Hardin när Sugar Johnny blev ombedd att ha en pianist i gruppen. Vid den första spelningen frågade Lil efter noterna. Hon fick till svar att man inte spelade efter noter. När hon frågade efter tonarten till den första låten hostade Sugar Johnny, vände sig mot henne och sa: "När du hör två knackningar, sätt igång". "Jag gjorde mitt bästa för att bli en miniatyrversion av Jelly Roll Morton," sa Lil Hardin senare, "och Johnny beslutade sig för att behålla mig". Efter att inspelningstekniken hade förbättrats så att man kunde göra elektriska inspelningar, utökades Hot Five med trumslagaren Baby Dodds (Johnny Dodds lillebror) och tubaspelaren Pete Briggs. Det nya gruppnamnet blev naturligtvis Louis Armstrong's Hot Seven. Även de inspelningar Hot Seven gjorde blev stora succéer. Hot Five gjorde också inspelningar där Louis Armstrong ersattes av en mer normalbegåvad trumpetare. Dessa gjordes under namnet the New Orleans Wanderers.
Duke Ellington
Edward Kennedy "Duke" Ellington, född 29 april 1899 i Washington D.C., död 24 maj 1974 i New York i New York, var en amerikansk framstående jazzmusiker, pianist och orkesterledare. Han var även verksam som kompositör och arrangör. Duke Ellington räknas i dag som en av de mest betydelsefulla personerna inom jazzmusiken, även internationellt. I tilltagande omfattning också med kompositioner och arrangemang som delvis löste upp gränser mellan jazzmusik och mera traditionell konstmusik ("s.k. "klassisk musik"). Flera av hans kompositioner har idag mer än 80 år på nacken, och är fortfarande levande. Duke Ellington föddes i Washington, D.C. och hans föräldrar, som tillhörde en tämligen välsituerad mörkhyad överklass, var noga med att ge honom en ordentlig uppfostran. Där i ingick också att få pianolektioner, som påbörjades vid 7-8 års ålder. Dock ägnade han sig i tonåren hellre åt baseboll än musik. När han tillsammans med sin mor var på semester i en kustort, råkade han komma att lyssna på en pianist, som senare gav honom vissa tips, när det gällde pianospel. Ellington började lära sig grunderna för, hur man läser noter och fick hjälp att träna upp sina färdigheter i pianospel. Han fick små speljobb på klubbar och kaféer i Washingtons omgivningar och tre månader innan han skulle vara färdig med sin yrkesskoleutbildning, slutade han den och blev professionell musiker. 1917 bildade han sin första egna orkester och han tog tre viktiga steg mot självständighet. 1. Han flyttade från sina föräldrars hem, 2. han blev sin egen agent och 3. han gifte sig med Edna Thompson. Ellingtons popularitet växte sakta och så även hans orkester, som gjorde framträdanden på många av de exklusiva klubbarna i Washington. Genombrottet kom när orkestern 1927 fick ett engagemang på Cotton Club i Harlem i New York, vilket ledde till radioframträdanden och skivinspelningar. Om Ellington har sagts att hans instrument i första hand var orkestern och hans arrangemang formade sig ofta till suggestiva tonmålningar. En lång rad förstklassiga - och i vissa fall stilbildande - jazzmusiker spelade i hans orkester, några av dem under mycket lång tid. Man kan nämna trumpetarna James "Bubber" Miley, Cootie Williams, Rex Stewart och Clark Terry, trombonisterna Joe "Tricky Sam" Nanton och Lawrence Brown, klarinettisten Barney Bigard, altsaxofonisten Johnny Hodges, tenorsaxofonisterna Ben Webster och Paul Gonsalves, barytonsaxofonisten Harry Carney och basisten Jimmy Blanton. Under åren utvecklade han även sitt pianospel och gjorde under de sista 15 åren av sitt liv flera skivinspelningar som pianist tillsammans med exempelvis Louis Armstrong, John Coltrane och Charles Mingus. Ellington sysslade även med sakral musik, för vilken han skrev inte mindre än tre verk, sina Sacred Concerts. 1963 började han samarbeta med Alice Babs och skrev den andra och tredje av körkompositionerna för hennes klara stämma och ovanligt stora tonomfång på drygt tre oktaver. Storbandet fortlevde en tid efter Ellingtons död, då under ledning av Mercer Ellington. Ellingtons orkester vann på 30-talet världsrykte och turnerade i bortåt 40 år över hela världen. Den svenska Musikaliska Akademien uttalade med hänvisning till Klassikerskyddet att Ellingtons jazzversioner av Edvard Griegs stycken ur Peer Gynt på skivan Swinging Suites by Edward E. and Edward G. (1960) var "kränkande för den nordiska musikkulturen". Ellington drog tillbaka skivorna och fallet togs aldrig upp i domstol. År 1970 togs han själv upp som ledamot nummer 360 i Musikaliska Akademien. Samma år blev Ellington invald som medlem av American Academy of Arts and Letters. Ellington uppträdde även vid ett flertal tillfällen i Sverige, såväl med jazz i TV och i andra sammanhang som kyrkokonserter, där Alice Babs blev en central figur. Alice Babs Serenading Duke Ellington är ett musikalbum från 1994, som samlat material från hennes tidigare utgåvor av Ellington-låtar på LP. Dessutom ett antal sviter. Black and Tan Fantasy (1927).
Aleksandr Borodin
Aleksandr Porfirjevitj Borodin (Александр Порфирьевич Бородин), född 12 november 1833 i Sankt Petersburg, död 27 februari 1887 på samma plats, var en rysk kompositör. Borodin brukar räknas till Nyryska skolan eller som den också kallas: De fem. Borodin föddes i Sankt Petersburg som oäkta son till en georgisk furste. Han fick fadersnamnet och efternamnet efter furstens kammartjänare, vilket var sed på den tiden. Fadern såg till att Borodin fick en god utbildning, bland annat pianolektioner, men det var inom kemin han specialiserade sig. Borodin skrev en avhandling om arsenik- och fosforsyra, och blev så småningom professor i kemi vid Sankt Petersburgs medicinska högskola. Borodin fick inte särskilda kompositionslektioner förrän 1863 då Milij Balakirev antog honom som elev. 1869 dirigerade Balakirev Borodins första symfoni och samma år började Borodin på sin andra. Denna första symfoni var ingen succé vid premiären, men Franz Liszt arrangerade ett framförande av symfonin i Tyskland 1880, vilket gjorde att Borodin blev känd utanför Ryssland. Det berättas att Borodin och kemistkollegan Dmitrij Mendelejev under studiebesök i Tyskland åkte runt och provspelade Johann Sebastian Bachs orglar. Det krävande yrket som kemist och professor gjorde att komponerandet gick långsamt. Han komponerade mest på ledigheter och då han var sjuk i hemmet. Därför tillönskade hans musikaliska vänner ofta honom dålig hälsa. 1869 började Borodin arbeta på operan Furst Igor som kan ses som en av hans mest karakteristiska kompositioner. Här varvar han romantiska melodier med eldiga orientaliska rytmer, till exempel i de ofta spelade polovtsiska danserna. Borodin skrev själv librettot och detta betraktas idag som ett mästerverk i sig. Borodin var inte klar med operan vid sin död 1887 (han dog under en bal av brusten kroppspulsåder). Furst Igor färdigställdes av Nikolaj Rimskij-Korsakov och Aleksandr Glazunov. Glazunov komponerade bl.a. hela uvertyren. Borodins stråkkvartett nr 2 skrevs till hustrun vid deras 25-års förlovningsjubileum. Satsen "Nocturne" är synnerligen romantisk och vacker, och den spelas ofta separat. Som kuriosa kan nämnas att den parisiska gruppen Les Apaches kom att låna huvudtemat i första satsen på Borodins andra symfoni som sin signatur. Bogatyri, operafars (libretto av Viktor Krylov) som bygger på musik av Rossini, Meyerbeer, Offenbach, Serov, Verdi m fl (1878). Furst Igor (libretto av Borodin) (1869–87) ofullbordad, färdigställd av Rimskij-Korsakov och Glazunov. Symfoni nr 1 i Ess-dur (1862–67). Symfoni nr 2 i h-moll (1869–76). En skiss från stäppen, symfonisk dikt (1880). Symfoni nr 3 i a-moll (1886/87), endast 2 satser fullbordade, instrumenterad av Glazunov. Trio i g-moll för 2 violiner och cello, bygger på den ryska folkvisan " Chem tebya ya ogorchila" (1855). Kvartett i D-dur för flöjt, oboe, viola och cello, bygger på musik av Joseph Haydn (1852–56). Pianotrio i D-dur, tre satser, den fjärde är förlorad (1850–60). Stråkkvintett i f-moll för två violiner, viola och 2 celli (1859/60), coda och final färdigställd av O.A. Jevlachov 1960. Cellosonat i c-moll, efter ett tema av Bach (1860). Stråksextett i d-moll, endast två satser bevarade (1860–61). Pianotrio i D-dur (1860–61). Pianokvintett i c-moll (1862). Stråkkvartett nr 1 i A-dur (1874–79). Stråkkvartett nr 2 i D-dur (1881). Scherzo i D-dur för stråkkvartett (1882). Serenata alla spagnola i d-moll för stråkkvartett, ingår i den kollektiva kvartetten "B-La-F", skriven tillsammans med Rimskij-Korsakov, Glazunov och Anatolij Ljadov (1886). Petite Suite (1885), finns även instrumenterad av Glazunov (1889). Scherzo i Ass-dur (1885). Hélène-Polka i d-moll för fyrhändigt piano (1843/1861). Allegretto i Dess-dur för fyrhändigt piano (1861). Scherzo i E-dur för fyrhändigt piano (1861). Tarantella i D-dur för fyrhändigt piano (1862).
Aleksandr Skrjabin
Ryssland har en lång historia av nyskapande på den klassiska musikens område. Den första av de stora tonsättarna var Glinka (1804–1857) och med honom de tonsättare som tillhörde den så kallade nyryska skolan. Den nyryska skolan strävade efter att skapa en ny konstmusik i rysk anda. Sedan tsaren Alexander II 1861 upphävt livegenskapen kom en blomstring i kulturlivet och en mängd framstående tonsättare tog plats på scenen. Den främste av dessa var Tjajkovskij, som också snabbt blev internationellt uppmärksammad. Skrjabin framstår bland efterföljarna som en av de mest nyskapande och kontroversiella. Bolsjaja sovetskaja entsiklopedija (Den stora sovjetiska encyklopedin) skriver om Skrjabin: "Ingen annan tonsättare har fått utstå så mycket hån och fått så mycket kärlek." Lev Tolstoj beskrev en gång Skrjabins musik som "ett genuint uttryck för genialitet". Hans första pianoverk var starkt influerade av Chopin och Liszt, men snart kom han att gå en helt egen väg. Med sin nyskapande harmonik var han en av de tonsättare som runt sekelskiftet 1900 kom att bryta upp den invanda dur- och molltonaliteten. Skrjabin var högt uppskattad under sin levnad och hans musik har nått förnyad popularitet de senaste decennierna efter att ha lidit av en nedgång i mitten av 1900-talet. Hans popularitet bland pianister har dock alltid varit stor. Skrjabins musik har framförts av bland andra Sergej Rachmaninov, Vladimir Horowitz, Arthur Rubinstein, Svjatoslav Richter, Vladimir Sofronitskij, Andrej Gavrilov, Ruth Laredo, Marc-André Hamelin, Jevgenij Kissin, Claudio Arrau och Vladimir Asjkenazi. Han har påverkat tonsättare som Olivier Messiaen, Sergej Prokofjev och Igor Stravinskij trots att det sägs att Skrjabin inte tyckte om vare sig Prokofjevs eller Stravinskijs musik. Skrjabin föddes i en adlig familj i Moskva juldagen 1871 enligt den julianska kalendern, vilket innebär den 6 januari 1872 enligt den gregorianska kalendern. Familjen Skrjabin hade starka rötter i armén. Hans far och flera släktingar var officerare. Då han var ett år gammal dog hans mor, som var konsertpianist, av tuberkulos. Efter hennes död fullbordade hans far en utbildning i turkiska med syftet att bli diplomat och han lämnade också Ryssland och reste till Osmanska riket. Den unge Skrjabin lämnades hos sin farmor, farmoderns syster och en faster. Hans far skulle senare komma att gifta om sig och Skrjabin fick därmed flera halvsyskon. Hans fars ogifta syster Ljubov var amatörpianist och hon dokumenterade Sasjas (som han kallades) liv fram till det att han mötte sin blivande hustru. Som barn, berättar hon, fick Skrjabin förstås höra mycket pianomusik och i anekdoter berättas det hur han tvingade sin faster att spela för honom. Synbarligen lillgammal började Sasja bygga pianon efter att ha blivit fascinerad av pianots mekanik. De pianon han byggde gav han ofta bort till förvånade besökare i hemmet. Ljubov beskriver Skrjabin som mycket blyg och osocial tillsammans med kamrater, men han uppskattade de vuxnas uppmärksamhet. En annan anekdot som berättas av Ljubov beskriver hur Skrjabin försöker dirigera en orkester bestående av barn i grannskapet – ett försök som slutade i frustration och tårar. Han brukade framföra egna teaterstycken och operor med dockor för hugade åskådare. Han fick tidigt pianolektioner för Nikolaij Zverev, en strikt läromästare, som också undervisade Sergej Rachmaninov och andra underbarn vid samma tid. Han gick i familjens militära fotspår och gick med i Moskvas Kadettkår. Under studietiden blev Skrjabin vän med skådespelaren Leonid Limontov, men denne beskriver i sina memoarer sin olust inför vänskapen med Skrjabin då Skrjabin var den minsta och svagaste bland pojkarna och retades ofta för detta. Skrjabin vann emellertid sina kamraters gillande då han framträdde vid en konsert och spelade piano.
