Docka
En docka är en leksak som efterliknar en människa. De är i regel tillverkade av tyg eller plast, men även trä-, porslins-, celluloid- och vaxdockor förekommer. Vanligen är dockorna tillverkade som leksaker för barn, traditionellt sett främst flickor, men det finns även dockor vars funktion är rent dekorativ. Till denna sort kan dräktdockorna räknas, vars huvudsakliga funktion är att bära olika länders eller regioner speciella klädedräkt. De kan utgöra populära samlarobjekt. Leksaksdockor efterliknar människor i olika åldrar. Babydockor kan ha naturlig storlek medan övriga dockor är miniatyrer. För de minsta barnen är tygdockor, även kallad trasdockor, mest lämpliga eftersom barnet inte kan skadas av det mjuka materialet som dessutom ofta är tvättbart. Något större barn kan tycka att det är roligt att sy kläder till sina dockor. Till dockorna kan man skaffa olika sorters tillbehör som dockvagnar, docksängar och annat i miniatyr som ingår i ett riktigt barns utrustning. Det finns bland annat dockskåpsdockor, babydockor, barbiedockor, ryska dockor, klippdockor, kramdjur, actiondockor och reborn dockor.
Dockvagn
Dockvagn är en vagn med 2-4 hjul som är avsedd att förvara och transportera dockor i. Den används främst vid barnens lek, men kan även användas som prydnadsföremål. Dockvagnen kan sägas vara en mindre variant av barnvagnen men avsedd för dockor. Ofta tillverkas de av samma tillverkare som gör barnvagnar och är i princip ofta byggda med samma utseende som de vanliga barnvagnarna, men i mindre format. Gunnel Friebergs konstverk "Jannica och dockvagnen" finns sedan 1986 att beskåda på Katarina Bangata på Södermalm i Stockholm.
Dockskåp
Ett dockskåp, även kallat dockhus eller dockhem, är en modell av ett hus eller en lägenhet som används för att leka med dockor. Det kan likna en låda utan front och tak eller en byggnad som saknar framsida för att utrymmena ska vara åtkomliga. Rummen möbleras med miniatyrmöbler och små dockor i passande storlek. Leken i denna miljö möjliggör rollspel för små barn i vilka de lekfullt kan efterskapa sin egen bostads- och familjesituation, leka igenom självupplevda eller påhittade situationer. Det finns även dockskåp som är möblerade i olika epokers ståndsmiljöer. De kan utgöra konstföremål för samlare snarare än leksaker för nutida barn. För barn kan de dock vara användbara för att lära sig historia. Att inreda dockskåp, tittskåp och miniatyrmiljöer är en hobby för många vuxna. Den vanligaste skalan är 1:12. Man kan använda allt från billiga materialrester och skrot till exklusiva material. Många bygger en miljö som finns i verkligheten i liten skala. Det finns speciella butiker för material och miniatyrer. Det finns också mässor, utställningar och tidskrifter för dockskåp och miniatyrer. Svenska företaget Lundby tillverkar än idag de mest sålda dockskåpen i världen. Märket Lundby ägs nu av det svenska företaget Micki Leksaker, som även det tidigare tillverkade dockskåp under eget namn. Dollhouse Miniatures på Open Directory Project(engelska). Dolls' houses på Voch A Museum of Childhood (engelska). Kruger Collection - samling på University of Nebraska–Lincoln (engelska). National Museum of Australia Dockskåp från 1930-talet. (engelska).
Barbiedocka
Barbiedocka är en leksak som introducerades i mars 1959. Det är en docka som ser ut som en ung kvinna. Till skillnad från dockor som föreställer småbarn, som kan användas för att leka omvårdande, till exempel mata, byta blöjor eller natta, används barbiedockan mest för mode och skönhetsvård. Det finns en mängd olika kläder, stilar och accessoarer avsedda för denna docka, ungefär som en tredimensionell klippdocka. Hon har också fyra systrar, Skipper som är i tonåren, Stacie som är 7-11 år, Shelly som är 3-5 och Krissy som är spädbarn. Barbies fullständiga namn är Barbara Millicent Roberts. Barbie tillverkas av en av världens största leksakstillverkare Mattel. Det finns även hushållssaker till dockan. Barbie finns även i tidningar och filmer. Ruth Handler fick idén till Barbie, då hennes dotter Barbara hellre lekte med klippdockor än traditionella dockor. Därför köpte hon 1956, under en resa den tysktillverkade dockan Lilli i en schweizisk butik. Lilli var baserad den sexuellt frispråkiga/vågade tecknade serien med samma namn som åren 1952–1961 publicerades i tidningen Bild. Serien, som inte var riktad till en barnpublik och vars titelfigur hade viss likhet med skådespelerskan Marlene Dietrich, blev en stor framgång och ledde till produktion av en docka baserad på titelpersonen. Dockan tillverkades åren 1955–1964 i uppskattningsvis 130 000 exemplar och såldes som skämtleksak för män på barer och i tobaksaffärer. Det gjordes även en tysk filmproduktion (svensk titel: Flickan från storstaden) baserad på den tecknade serien. Barbie-tillverkaren Mattel köpte 1964 rättigheterna till Lilli och avslutade snabbt produktionen av den konkurrerande dockan. Ruth Handler har aldrig erkänt att hon var inspirerad av Lilli och har inte velat diskutera saken. Barbiedockan är för övrigt uppkallad efter paret Handlers dotter Barbara som kallades för Barbie, något denna aldrig uppskattade. Det fanns även en son i familjen, Kenneth, som kallades Ken. Barbieklubben i Sverige startades av Mona Sahlin, sedermera ordförande i Socialdemokraterna. Barbiedockan introducerades i Sverige till julen 1963. På 1970-talet hade Barbie också två andra syskon, Tutti och Todd, men deras produktion slutade snart. Barbie har under lång tid kritiserats för att sprida ett orealistiskt kroppsideal, och under 1970-talet förbjöds dockorna på många förskolor i Sverige. Det har hävdats att hon är så smal att alla hennes inre organ inte skulle fått plats i henne om hon varit levande, och att ungdomar med väldigt smala kroppsideal kan drivas till anorexi och andra ätstörningar. Baserat på midjemått har man beräknat att om Barbie hade varit människa hade hon varit 213 cm lång, men fortfarande med en mindre midja än en normal kvinna. Tillverkningsföretaget Mattel har tidigare slagit undan kritiken med att Barbies kroppsform aldrig varit menad att vara realistisk. Företaget har senare mött kritiken för att sedan 2016 börjat tillverka flera olika typer av Barbiedockor såsom "lång", "kurvig" och "petite". År 2011 utsattes Barbie för en Greenpeace-kampanj, eftersom organisationen sade sig ha bevis för att förpackningen till dockan kommer från skövlad indonesisk regnskog. En Barbiebok med titeln I Can Be a Computer Engineer (Jag kan bli dataingenjör) fick uppmärksamhet på Internet 2014. Kritik riktades mot hur yrket avbildades och hur Barbie behövde hjälp från två män för att klara av jobbet. Efter kritiken drog Mattel tillbaka boken och gav en offentlig ursäkt på Barbies facebooksida. Det är inte bara barn som leker med Barbie, hon är ett populärt samlarobjekt också. Det finns vuxna som betalar stora summor för en viss accessoar, docka eller ett speciellt plagg. En del designar också själva barbiedockor. Även om dockans kropp är märkt "1968" betyder det inte att dockan är tillverkad då. Däremot är själva modellen för den kroppstypen designad under det året, medan dockan i sig kan vara betydligt yngre.
Antropomorfism
Antropomorfism (antropomorfistisk) syftar på personifikation av mänsklig karaktär på icke-människor, till exempel djur, gudaväsen eller föremål. Ordet kommer av grekiskans ανθρωπος (anthrōpos) som betyder människa och μορφη (morphē) det vill säga form. När ett väsen har människoliknande gestalt kallas det fysisk antropomorfism och när väsendet har ett människoliknande själsliv kallas det psykisk antropomorfism. Polyteistiska religioner kan vara utpräglat antropomorfiska, men även i Bibeln beskrivs Gud i mänsklig skepnad, med mänskliga attribut eller med mänskligt beteende. Exempel på detta är 1 Mos 3:8 där Gud vandrar runt i lustgården och 1 Mos 32:22-32 där han i mänsklig skepnad brottas med Jakob. Antropomorf används även om människoliknande övernaturliga och sagoväsen, till exempel tomtar och troll. Sagoväsen som liknar andra djur än människor (till exempel drakar och enhörningar) kallas för teriomorfa (efter grekiskans θηρίον (thēríon) som betyder vilddjur). Antropomorfiska dockor är människoliknande dockor som används vid krockprovning av fordon. Dockorna har standardiserad storlek, vikt och viktfördelning, styvhet, rörlighet i leder och mjukdelar, för att kunna ge reproducerbara och realistiska dynamiska rörelser och samspel med fordonets inredning och säkerhetsdetaljer. Dockorna kan förses med instrumentering som mäter våldet mot olika delar av kroppen. Inom genusvetenskapen har begreppet ökat i användning, framför allt i samband med diskussioner om naturlighet. Hillevi Ganetz, professor i genusvetenskap, skriver: "Tittarna bibringas en bild av djurens liv som likt människans eller till och med som riktmärke för hur människor borde leva. Dessa konstruerade framställningar av djur och natur kan sedan användas som argument i debatter om vad som exempelvis är en "naturlig" sexualitet." Benämningen han och hon inrymmer förväntningar och föreställningar om vad manligt och kvinnligt egentligen är samt hur de två förhåller sig till varandra. I relation till detta menar Ganetz att djur genuskodas i användningen av olika pronomina. I slutändan blir det människans beskrivning av djur och växtlighet som cementerar en "naturlighet" som i sin tur används för att legitimera ett visst sorts livssätt, handling, relation hos människor.
Schildkröt
Schildkröt, Schildkröt-Puppen und Spielwaren GmbH, med säte i Raunstein, Thüringen i Tyskland är ett företag som producerar leksaksdockor sedan 1896. Schildkröt-Puppen, före detta Rheinische Gummi- und Celluloidfabrik, grundades 1873 i Mannheim. Varumärket är en sköldpadda (Schildkröte) i en romb. 1896 producerade man sin första docka i det nya plastmaterialet celluloid. Celluloid var tvättbart, färgäkta och hygieniskt, men också mycket brandfarligt. Schildkröt är världens äldsta företag för framställning av dockor med oavbruten produktion alltsedan 1896. Schildkröt producerar idag Klassik Kollektion i en begränsad upplaga. Dessa dockor är nya upplagor av klassiska förebilder så som Hans, Bärbel, Inge, Erika och Christel. Materialet är inte längre celluloid utan det icke brännbara plastmaterialet tortulon.
Drutten och Gena
Drutten (ryska: Чебура́шка, Tjeburasjka) och Gena eller Jena (ryska: Гена Gena) är en fiktiv duo av talande djur som för första gången figurerade i den sovjetiska barnboken Krokodilen Gena och hans vänner av Eduard Uspenskij. Drutten är ett obestämt djur med stora öron som bara beskrivs som en Drutt medan Gena är en krokodil. Namnet "Tjeburasjka" (Чебурашка) kan härledas från det ryska ovanliga verbet "чебурахнуться" (tjeburachnutsja, falla med brak). I boken hittar en grönsakshandlare något i en låda full med apelsiner. Han tar upp det och försöker få det att stå upp, men det faller på grund av ömma ben efter den långa färden. Efter att ha försökt en andra gång säger han "–Ой, опять чебурахнулся!" (–Oj, opjat' tjeburachnulsja. –Aj, du föll igen!), och därmed hade Tjeburasjka fått sitt namn, "något som faller". Mellan 1969–1983 producerades en serie sovjetiska stop motion-animerade dockfilmer av filmstudion Sojuzmultfilm. Gena arbetar på zoo och får tanken att bygga ett Vänskapens hus, där alla ensamma djur ska få bo. Strax därefter träffar han på Drutten, ett litet djur med dåligt självförtroende, av en art ingen någonsin har sett förut. I sällskapet finns också andra djur som känner sig utanför och en elak tant som heter Šapoklak (Chapeau-claque). 2005 utgavs kortfilmerna på DVD i Sverige under titeln Drutten och Krokodilen. 1973–1988 producerade Sveriges Television en dockfilmsserie med handdockor, inspirerad av den sovjetiska filmserien och omväxlande namngiven som Drutten och Jena och Drutten och Krokodilen. Den började sändas i Sveriges Magasin 1 september 1973 och fortsatte med 600–700 avsnitt. Sista avsnittet var ett specialinslag som sändes 1988. Det fanns också en tidning där Krokodilens namn stavades "Jena". I föregångaren till Sveriges magasin, TV-programmet Halvsju, visade Lennart Swahn och dockan John Blund barnprogram i ett stående inslag. Bland annat visades de ryska dockfilmerna med Drutten och Gena. Dåvarande Sveriges Radio köpte två dockor från den sovjetiska televisionen och byggde upp ett eget programformat kring dem i Sveriges magasin, Drutten och Krokodilen i bokhyllan. De svenska rösterna gjordes av Agneta Bolme Börjefors och Sten Carlberg. Carlberg skrev också musiken, sångtexterna och alla manus till den svenska versionen. Han byggde ganska lite på innehållet i de ryska böckerna och filmerna och odlade sin egen humor, Drutten kan rimma på sitt namn eftersom hon är Stockholmare: En liten drutt blir lätt trutt, Gena heter Gena eftersom hans mormor, som ropade "kom genast" till honom, inte kunde uttala "s" och "t". Det svenska formatet resulterade i fyra LP-skivor och figurerna klädde omslaget på godis från Cloetta. Originalfilmerna var populära även i bland annat Japan. På Tokyo International Animation Fair 2003, förvärvade det japanska företaget SP International från Soyuzmultfilm rättigheterna att distribuera tecknade serier om Drutten i Japan fram till 2023. Den japanska TV-kanalen TV Tokyo visade 2009 26 stycken treminutersavsnitt av den nyproducerade animerade japanska TV-serien Cheburashka arere. 20 september 2021 meddelades det att Yellow, Black and White och START med stöd från Sojuzmultfilm håller på att spela in en filmatisering av Drutten och Gena med preliminär premiär i september 2023. Ett urval från de fyra LP-skivor (både utgivna som Drutten och Krokodilen och Drutten å Gena) som gjordes med Drutten och Gena har återutgivits på cd, med titeln Våran CD. En kortlivad serietidning, som byggde på fotomaterial från den sovjetiska TV-serien, gavs också ut i fyra nummer i mitten av 1970-talet. I tidningen figurerade också fotoreportage från andra sovjetiska tecknade serier och dockfilmer så som Umka och Vänta bara. Krokodilen Gena och hans vänner (Крокодил Гена и его друзья, 1966, översatt av Milena Parland 2005). Tjeburasjka uchodit v ljudi (Чебурашка уходит в люди). 1969 — Krokodilen Gena.
Pinky and Perky
Pinky and Perky är ett animerat barnprogram som ursprungligen sändes i BBC One med premiär år 1957. En ny datoranimerad version av programmet hade premiär år 2008. Titeln syftar på seriens två huvudkaraktärer, två marionettdockor vid namn Pinky och Perky. Det var från början tänkt att Perky skulle heta Porky, men namnet medförde vissa problem så därför ändrades det till Perky. De skapades av två immigranter från Tjeckoslovakien, Jan och Vlasta Dalibor. Karaktärerna Pinky och Perky består av två grisar eftersom grisen ansågs vara en symbol för lycka i det gamla Tjeckoslovakien. Dockorna, vars rörelser var väldigt begränsade, var väldigt lika varandra till utseendet. Pinky var klädd i rött och Perky i blått, men då serien spelades in i svartvitt blev det ändå svårt att skilja dem åt så därför fick Perky ofta bära hatt. Pinky och Perky pratade och sjöng med höga röster, vilka skapades genom att använda förinspelat tal och sång som spelades upp med dubbel så hög hastighet som användes vid inspelningen och för sången stod Mike Sammers (som även anlitades för andra barnprogram, exempelvis för originalversionen av The Chipmunks under början av 1960-talet). Pinky och Perky framförde ofta coverversioner av populära låtar, men de hade även en egen signaturmelodi med titeln We Belong Together. De hade sin egen fiktiva TV-kanal "PPC TV". De framförde humoristiska sketcher där även människor medverkade. Skådespelaren John Slater samarbetade med dem under flera år och när han medverkade så brukade Pinky och Perky spruta vatten på honom med vattenpistoler och sådana saker. Andra mänskliga medarbetare var bland andra Roger Moffat, Jimmy Thompson, Bryan Burdon och Fred Emney. Under seriens gång gästades Pinky och Perky av andra dockor som exempelvis The Beakles (vilket var en parodi på The Beatles), Topo Gigio, vilket var en mus som medverkade i många avsnitt och även en grishona dök upp ibland. Andra dockor som medverkade var Ambrose Cat, Basil Bloodhound, Betie Bonkers the Baby Elephant, Conchita the Cow, Horace Hare och Vera Vixen. Pinky och Perky medverkade även i många amerikanska TV-program. De gästade många avsnitt av The Ed Sullivan Show, där de i ett avsnitt gästade programmet tillsammans med The Beatles och Morecambe and Wise (år 1967). De två grisarna hade även andra egna serier som exempelvis Pinky and Perky's Pop Parade och Pinky and Perky's Island under elva år fram till 1968 på BBC, innan BBC övergick till ITV år 1971. Därefter fick de genomgå vissa förändringar. Inga verkliga människor medverkade längre, de framförde inga sketcher och avsnitten utgjordes inte längre av berättelser över huvud taget. Istället skulle de dansa och mima till musik, exempelvis låtar av Petula Clark. I denna version av serien avslutades varje avsnitt med att Pinky och Perky sjöng The Scaffold's låt "Thank U Very Much". Karaktärerna pratade inte längre, utom några få repliker som alltid användes i varje avsnitt. "Who's going to say it?" "Oh, let me!" "No! I want to!" "Alright, then, let's do it together! Ready - MUCH!". Under 1990-talet blev de smått populära igen tack vare det kortlivade barnprogrammet The Pig Attraction. År 2009 släpptes en samling avsnitt på DVD. Samlingen, som fått titeln Licence to Swill, innehåller både datoranimerade versioner av gamla avsnitt och åtta avsnitt från den nya serien. Pinky och Perky har även släppt en rad LP-skivor, singlar och EP. 1958 - Tom Dooley/The Velvet Glove. 1959 - Does Your Chewing Gum Lose Its Flavour (On The Bedpost Overnight?)/The Little Mountaineer (Il Piccolo Montanaro). 1960 - Clinkerated Chimes/Cradle Of Love. 1961 - The Valley of Christmas Trees/I Saw Mommy Kissing Santa Claus. 1963 - The Ice-Cream Man/Volare. 1963 - When The Saints Go Marching In/Nursery Romp. 1965 - Hole In My Bucket/Glow Worm. 1968 - Those Magnificent Men in Their Flying Machines/Yellow Submarine. 1971 - Pushbike Song/Jack-In-The-Box. 1972 - The Grand Old Duke of York/London Bridge is Falling Down.
