Skillingtryck
Termen skillingtryck är förknippad med just visor, medan besläktade tryck med prosainnehåll såsom sagor, legender, spökhistorier och äventyr brukar kallas sagotryck eller folkböcker. Det kan vara värt att notera att skillingtryck inte är ett begrepp som har använts av de människor som utgjorde kundkretsen – dessa köpte förmodligen helt enkelt "visor". Termen är ett rätt sentida epitet som har myntats av dess kritiker (jfr begrepp som "billighetslitteratur" och "25-öresromantik"). Myntvärdet skilling infördes 1776 i Sverige och vid 1800-talets början var just en eller ett par skilling ett vanligt pris på vistrycken. På svenska finns termen "skillingsvisor" belagt i skrift tidigast 1849, och äldsta belägget för "skillingstrycket" som begrepp för tryckgenren är från 1884. Även i övriga Skandinavien är begreppssammansättningar med myntvärdet skilling vanliga för vistrycken och de enskilda visorna. Skillingtryck syftar alltså på själva trycksaken men i praktiken förknippas termen ofta med en särskild sorts visor, i synnerhet sådana som berättar om "sorgeliga saker" och förskräckliga brott. Ofta är det sentimentala visor ur den sena skillingtrycksrepertoaren som får bära bilden av det typiska skillingtrycket, men i verkligheten har vistrycken innehållit en stor variation av genrer och stilar: kungahyllningar, psalmer, humoristiska visor, nyhetsvisor och propaganda med mera. Det äldsta bevarade svenska skillingtrycket gavs ut år 1583 och har titeln: En ny Wijse om een ädel och dygdesam Quinna i Rom. Utgivningen fortsätter med varierande konjunkturer in i modern tid med ett kraftigt uppsving från slutet av 1700-talet i takt med tryckkulturens modernisering och etableringen av tryckerier på allt fler orter. På beställning från försäljare, förläggare eller på eget initiativ framställde tryckarna alster för en växande läskunnig publik. Skillingtrycken såldes på landsbygden av kringvandrande försäljare och på marknader, och senare även i städernas tryck- och affärsbodar. I 1700-talets skillingtryck angavs inte sällan istället för årtal att visan var "tryckt i år", som en sorts försäljningstaktik. Det medielandskap som tog form i Sverige under 1800-talet hade direkt och indirekt bäring på skillingtrycksmarknaden. En masspridd press växte fram med etableringen av dagstidningar över hela landet. Trycktekniken och tidningsframställningen förbättrades med de nya rotationspressarna. Under seklet förbättrades kommunikationerna och därmed distributionen av trycksaker drastiskt, särskilt i och med järnvägsnätets utbyggnad från seklets mitt. Vid samma tid började telegrafin att tas i bruk, vilket gjorde nyhetsförmedlingen snabbare. Tidningspressens guldålder brukar omtalas som decennierna kring sekelskiftet 1900, och detta var även kulmen för skillingtrycksmarknaden. Under 1920-talet klingar utgivningen av relativt tvärt med undantag för så kallade tiggarverser av arbetslösa och blinda som, av bevarade tryck att döma, tvärt om upplever sin storhetstid under mellankrigstiden. Efterträdarna för spridningen av populära visor är den nya tidens ljudmedier: radio, grammofonskivor och ljudfilm. Skillingtrycken finner dock sin tryckta motsvarighet i de små häften med schlagertexter som börjar ges ut av bland annat Svenska visförlaget och Nordiska musikförlaget. Dessa häften speglar den nya tidens medieringsvillkor för populära visor: i stället för melodiangivelser i anslutning till texterna uppges till schlagertitlarna ofta skivmärket för aktuella grammofoninspelningar med populära artister. Skillnaden mellan tryckalstren kan sammanfattas som att där skillingtrycken var en primär spridningskanal för visor var schlagerhäftena en sekundär eller kompletterande resurs till ljudmedierna fonogram och radio.
Johan Lindström Saxon
Johan Lindström Saxon, född 17 februari 1859 i Gällersta socken i Närke, död 7 november 1935 i Stocksund, Uppland, var en svensk författare, förläggare och opinionsbildare. Johan Lindström Saxon var son till hemmansägaren Lars Johan Larsson (Lindström) och Kristina Lovisa Olsdotter och växte upp i ett frireligiöst och helnyktert bondehem. Han studerade 1879–1880 på Örebro läns folkhögskola och började 1880 på tidningen Nerike i Örebro. Han var därefter redaktör för flera dagstidningar, för Arboga-posten 1881, Nya Arboga Tidning 1881–1884, Jämtlands-posten 1885–1886 och Norrlänningen 1887–1890. Han var sedan redaktionssekreterare för Arbetet i Malmö 1890–1891, under Axel Danielsson, samt ägare av och redaktör för Jämtlands Allehanda (senare Jämtlands Tidning) i Östersund 1891–1904, där han använde signaturen Saxon. År 1904 lämnade han Östersund och flyttade till Stockholm, där han startade veckotidningen Såningsmannen i december samma år. Tidskriften lade grunden för ett förlag, med namnet Saxon och Lindströms förlag från 1928. Förlaget drevs tillsammans med hans bröder David och Edvard Lindström (1877–1968). Förlaget gav bland annat ut Lektyr och Svensk Damtidning. Johan Lindström Saxon var livet ut hembygdsvän och grundade i sin födelsesocken friluftsmuseet Gällersta forngård och i Örebro Stiftelsen Saxons Närkesarkiv vid Örebro stadsbibliotek, med syfte att utge vetenskaplig litteratur om Närke. Han gjorde den svenska översättningen av Socialisternas marsch och skrev 1889 skillingtrycket Visan om den sköna konstberiderskan Elvira Madigan. J.L. Saxon var organiserad vegetarian och tog initiativ till att bilda Svenska Vegetariska Föreningen 1903, var ordförande där från samma år och redigerade dess tidskrift Vegetarianen. Han var också ordförande i Internationella vegetariska unionen 1922–1923 och ledamot av centralstyrelsen för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Han var politisk engagerad på vänsterkanten på tidens politiska skala som radikalt frisinnad, i sin ungdom betraktades han som socialist. Han var också en av dem som ekonomiskt stödde grundandet av Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur i Uppsala år 1932, och vars första ledamöter han tillhörde. Johan Lindström Saxon smädade Victor Hugo Wickström, vilken trängde bort Saxon från redaktörsstolen på Jämtlands-posten, genom att beskriva honom som "pomaderad, parfymerad, slickad, ring-, berlock- och armbandsprydd som ett behagsjukt fruntimmer". Han motarbetade och förtalade även museichefen i Örebro län Bertil Waldén, som han betraktade som en uppblåst byråkrat. J. L. Saxon var gift i första äktenskapet 1886–1888 med Hedvig Lundcrantz och i andra äktenskapet från 1895 med Anna Maria Bergström. Han är far till förlagsmannen Lars Saxon (1900–1950), och är begravd på Danderyds kyrkogård. Vaccinationen som sjukdoms- och dödsorsak. 1916 , Saxon hade 1902 vägrat att vaccinera sin son Lars.
Vi fixar allt
Vi fixar allt är en svensk svartvit film från 1961 i regi av Ragnar Frisk med bland andra Carl-Gustaf Lindstedt, Arne Källerud, Anita Lindblom och Towa Carson i rollerna. Filmen är en fars som utspelar sig i reklam- och skivbranschen. Carl-Gustaf och Arne är reklamfotografer för direktör Oskarsson. De ramlar i ett badkar och blir avskedade. Carl-Gustaf är fotograf, Arne idégivare, Lola mannekäng. Det visar sig dock att deras tjänster kommer att behövas, eftersom Carl-Gustaf intalat direktör Oskarsson att reklamföretagets största kund fröken Lundgren absolut vill använda dem. När fröken Lundgren kommer på besök understryker Carl-Gustaf sitt intresse för henne genom att dansa med henne. Bettan Lundgrens största dröm är att få sjunga. Xylofonbolaget söker nya fynd, och Carl-Gustaf lyckas sprida nyheten att bolaget snart kommer att presentera en sångerska som ett världsfynd. Problemet är att denna sångerska inte finns. Carl-Gustaf försöker få direktör Svensson på artistförmedlingen att ta sig an fröken Lundgren. Hon sjunger så tavlorna ramlar ned. Direktör Svensson blir förälskad i fröken Lundgren, men hennes sång gillar han inte. I handlingen förekommer också en sjungande polis, som egentligen tänkte avbryta en reklamfotografering som Carl-Gustaf håller på med vid Sergels Torg. Men Carl-Gustaf får honom att sjunga istället. Intrigens höjdpunkt är fröken Lundgrens tilltänkta provsjungning, som avbryts av direktör Svensson. Istället får Carl-Gustaf tonårsmannekängen Annika att uppträda, hon skall sjunga på Nalen, tvekar, men ställer slutligen upp och gör succé. I slutscenen åker Carl-Gustaf och Annika iväg på gemensam bilsemester. Filmen gjordes strax efter att Anita Lindblom slog igenom med sin schlager "Sånt är livet" och hade premiär den 26 december 1961. När filmen släpptes på DVD fick den namnet Sånt är livet. Carl-Gustaf Lindstedt - Carl-Gustaf, reklamfotograf. Arne Källerud - Arne Jansson, reklamman. Anita Lindblom - Annika, tonårsmannekäng. Ittla Frodi - Beatrice, mannekäng. Torsten Lilliecrona - Oskarsson, direktör. Inga Gill - fröken Bettan Lundgren, direktör. Holger Höglund - Svensson, direktör för artistförmedlingen. Towa Carson - sångerskan på Xylofonbolaget. Hanny Schedin - sekreteraren på artistförmedlingen. Sangrid Nerf - en flicka på ateljén. Bellan Roos - sångerskan med skillingtrycket. John Melin - affärsmannen. Carl-Axel Elfving - affärsmannens assistent. Gösta Jonsson - poliskonstapeln. Anna Sundqvist - Oskarssons sekreterare. Carl Eiwar - conferencieren på Nalen. Sånt är livet, Anita Lindblom. Det är nåt mysko, Anita Lindblom. Nej jag ångrar ingenting, Anita Lindblom. Bilskoleläraren, Carl-Gustaf Lindstedt (ett utdrag). Hundratusentals gånger, Towa Carson.
I en sal på lasarettet
I en sal på lasarettet (även kallad Lasarettvisan eller Den sjuka flickan) är en visa om en flicka som blir sjuk i tuberkulos och dör på sjukhuset. Sångens närmare ursprung är okänt. Det finns däremot en omfattande och spridd sägenbildning om visans tillkomst, berättelser om hur den lilla flickan vårdades på sjukhus eller sanatorium – ofta namngivna men varierande från fall till fall. Efter att flickan avlidit skall läkaren, eller i några enstaka fall sjuksköterskan, ha skrivit visan. Visan förekommer (2013) i Sverige, Norge och Danmark. I Norge tillskrivs den Dr Nicolay Bath som var överläkare på Namdal sjukhus och där ska ha skrivit den 1896 med bakgrund av en sann historia om en lungsjuk patient han behandlade. 1986 frågade visforskaren Lennart Kjellgren i en artikel ICA-kurirens läsare efter visans ursprung och fick in 55 brevsvar. Tolv olika lasarett eller sanatorier angavs i lika många orter, samt minst fem namngivna personer som skulle vara upphovsperson till visan. I fem av breven angavs som upphovsman doktor Per Olof Clarholm vid Karlstads lasarett. Ingen av brevskrivarna kunde dock presentera hundraprocentiga bevis för sina uppgifter. Sannolikt har visan danskt ursprung, även om uppgifter finns från Dansk folkemindesamling att den danska varianten är en översättning av en norsk visa som funnits i handskrivna exemplar i Alf Prøysens samlingar. I en artikel om visan av visforskaren Eva Danielson ges följande vid handen. Visan kan antas ha kommit till mellan 1910 och 1915. Mer exakt kan inte de äldsta beläggen dateras. Det material om visan som finns tillgängligt, främst i Dansk folkemindesamling och Svenskt visarkiv, antyder att visan började sjungas i Köpenhamn strax efter 1910, troligen först av gårds- och gatumusikanter – kanske hade någon av dem författat texten själv eller beställt den, till en redan bekant melodi, också den tills vidare av okänt ursprung. Något senare trycktes en vistext med titeln Den lille syge pige två gånger, både i ett skillingtryck och i en visbok, av Danmarks största skillingstrycksproducent, Strandbergs förlag i Köpenhamn. Båda trycken är odaterade, men de har troligen tryckts tidigast 1912. Till innehållet är denna visa identisk med Lasarettvisan, men den är mer litterär i sin språkliga utformning. Ett bevarat manuskript från Strandbergs förlag antyder att man köpt en bearbetad version av vistexten, och sedan har förlaget arbetat om den ytterligare, bland annat genom att lägga till tre strofer. Den troligtvis tidigaste varianten skrevs ned på danska i en skånsk visbok, i samband med, eller kort efter att, bokens ägare var på besök i Köpenhamn hösten 1913. Visan heter där I en sal paa Hospitalet och är ett mellanting mellan Strandbergs bearbetade version och den förenklade versionen i dagens danska tradition. Strandbergs mer litterära variant synes inte ha haft någon betydelse för visans tradering i Danmark. 1947 gav Wilhelm Hansens förlag ut Et dusin gårdsange där en variant av visan finns med. Samma variant trycktes, med underrubriken Gårdsangervise, i serien Lystige viser 2, 1953. Den sjöngs också upprepade gånger i den danska TV-serien Riket 1994. I Sverige brukar sången felaktigt betraktas som ett skillingtryck, eftersom den påminner om visorna i den sena skillingtryckstraditionen, med tydliga sentimentala inslag. Dock trycktes den aldrig i Sverige som skillingtryck. Den finns avskriven i några få vaxduksböcker, men i huvudsak har den spritts genom muntlig tradition från 1920-talet och framåt, inte minst barn emellan. Den första tryckta svenska versionen är från 1934 i visboken Ur folkpoesins skattkammare, då under namnet Den sjuka flickan. Freddie Wadling sjöng in visan, under titeln Lasarettsvisan på sin skiva Skillingtryck och mordballader år 2000. Thomas di Leva gjorde en version av visan på samlingsalbumet "Min skattkammare" 2000.
Lennart Kjellgren
Lennart Kjellgren, född 17 juli 1922 i Lyby socken, dåvarande Malmöhus län, död 4 mars 2015 i Malmö, var en svensk författare, vissångare, journalist och TV-personlighet. Lennart Kjellgren debuterade som sångare 1939 på Hörby Folkets hus och var senare även verksam som journalist. Han övergick till att ägna sig åt författarskap och svensk vistradition, i synnerhet skillingtryck och skånska visor. Han blev rikskänd på 1960-talet genom sin medverkan tillsammans med Gunnel Nilsson i TV-programmet Bialitt. Han har utgivit en rad böcker, grammofoninspelningar och vissamlingar. 1960 - Gläd dig du skåning! (skånsk visrapsodi). 1964 - Konungen och gycklaren. 1965 - Från gården på heden. 1970 - Herre till Trulstorp. 1976 - Visor från farfars tid (skillingtryck och gamla visor). 1978 - Utblick från stugfönstret. 1979 - Visor på kvällskvisten (folkliga visor ur skillingtryck). 1984 - Kom hör min vackra visa (äldre skolsånger). 1992 - Skojarna på Skolgatan: en rapsodi kring Folkets hus teater 1893-1947. 1994 - Små nära ting hemmavid. 1997 - Utsikt frå ett mjölkabor (folklivsskildringar på vers och prosa). 1998 - Himlamannen i Skåne och andra märkvärdigheter.
Vi sålde våra hemman
Vi sålde våra hemman är en emigrantvisa från mitten av 1800-talet. Sannolikt är Vi sålde våra hemman den mest kända av de visor som behandlar svenskars emigration till Nordamerika, dessutom troligen den äldsta. Emigrantvisan som genre uppstod i och med den omfattande emigrationen från Sverige till Nordamerika. Vi sålde våra hemman har till skillnad från de flesta andra emigrantvisor, en text som handlar om emigration till Kanada i stället för USA. Visan framställer emigrationen negativt. Den 21 strofer långa texten skildrar överfarten, som skedde via Liverpool, som fylld av umbäranden och sjukdomar och död. Även framkomsten beskrivs som ett stort lidande, då många av de som klarat resan till Québec avled i kolera. Visan slutar med ett för detta slags emigrantvisor inte ovanligt moraliserande: Gud har beställt att ogräs skall ryckas upp och sändas ut "till långt avlägsna länder, att högmod rota ut". Texten till Vi sålde våra hemman publicerades i ett 40-tal skillingtrycksupplagor mellan 1854 och 1917 och infördes även i många visböcker. Att det är en av de populäraste emigrantvisorna kan beläggas genom en stor mängd uppteckningar och inspelningar ur muntlig tradition. Den första utgåvan 1854 gavs ut i Kristinehamn, en stor avresehamn för Amerikaresenärerna. Enligt skillingtrycket är författaren en tegelslagare, Jan Jansson, en uppgift som förmodligen är riktig, även om andra författarnamn har förts fram. Jan Johansson: Jazz på svenska (Megafon, 1964). Blond: (med engelsk text under titeln The Lilac Years (De sålde sina hemman) The Lilac Years (Fontana, 1969).
