Emelie von Walterstorff
Emelie Wilhelmina von Walterstorff, född 19 oktober 1871 i Klara församling i Stockholm, död 8 mars 1948 i Bromma församling i Stockholm, var en svensk tecknare, målare, textilforskare och museiman. Emelie von Walterstorff tillhörde en gammal dansk adelssläkt och var dotter till grosshandlaren Waldemar von Walterstorff och Emilie Olsén. Sin utbildning genomförde hon vid Tekniska skolan i Stockholm 1888–1893. Hon var anställd som tecknare vid Kulturhistoriska museet i Lund 1893–1900 och som lärare vid Tekniska skolan i Lund 1896–1903. von Walterstorff började vid Nordiska museet 1903 och hennes anställning var till en början som tecknare. Hon utförde ett stort antal akvareller på katalogkort över folkkonstföremål. I flera böcker medverkade hon med illustrationer, bland annat med färgplanscher på folkdräktsklädda människor i Per Gustaf Wistrands Svenska folkdräkter 1907 och Gerda Cederholms Svenska allmogedräkter 1921. Under mer än ett par årtionden utförde hon åt Gustaf Upmark de teckningar av mästerstämplar till det stora arbetet Guld- och silversmeder i Sverige 1520–1850 (1925). Ganska tidigt fick von Walterstorff mer ansvar och blev föreståndare för Nordiska museets allmoge textilsamling 1914, men trots detta måste hon behålla titeln amanuens hela livet. Textilt bildverk (1925) är ett resultat av hennes gedigna forskning och innehåller ett fylligt urval ur museets samlingar med reproducerade färgfotografier försedda men sakkunniga kommentarer av henne. von Walterstorff var en pionjär inom svensk textilforskning och 1925 genomförde hon den tekniska analysen av "Gerumsmanteln", bronsåldersmanteln från Västergötland och hon kom därefter att anlitas som självständig forskare vid flera liknande avancerade uppdrag. Efter sin pensionering från Nordiska museet 1933 publicerade hon sitt mest betydande verk, Svenska vävnadstekniker och mönstertyper, en kulturgeografisk undersökning 1940. Bakom verket som innehåller över åttiotalet utbredningskartor med utförliga kommentarer, ligger ett helt livs samlingsarbete. Som stafflikonstnär utförde hon porträtt i miniatyr och medverkade bland annat i Föreningen Svenska Konstnärinnors utställning på Liljevalchs konsthall 1917. von Walterstorff är representerad vid Nordiska museet. Flamskklädda bänkekläden (Bilder och studier tillägnade Gustaf Upmark Sthlm 1925). Textil slöjd i Ydre och Kinda (Medd. Från Östergötlands fornminnes och museiförening). Hampkrus och linningskrus (Fataburen 1927). Bondens bädd (Svenska kulturbilder 10 Sthlm 1931). Blekingesöm (Gustavianskt. Studier tillägnade Sigurd Wallin, Sthlm 1932). Skaraborgs folkliga textilkonst (Hemslöjd i Kalmar län, 1934). Röllakan från Jämtland (Rig. 27 1937). Om kypertnamn (Ring 25, 1942). Bronsåldersmanteln från Gerumsberget i Västergötland (Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakad, 1925). Skaraborgs läns folkliga textilkonst (Skaraborgs läns hemslöjdsförening, 1933). Svenska vävnadstekniker och mönstertyper: kulturgeografisk undersökning (Nordiska museet, 1940) Svenska , 205 s., 25 kartor Serie: Nordiska museets handlingar, 0346-8585 , 11. Textilt bildverk (Nordiska museet, 1925). Linnedamast. (Nordiska museets och Skansens bilderböcker, 1931). Hampkrus och linningskrus (Fataburen. – Stockholm : Nordiska museet, 1906). Stugans dragning (Svenska kulturbilder. Band 4, del 7, 1931). En vävstol och en varpa (Fataburen- Nordiska museet 1929).
Ursprungsamerikaner
De flesta antropologer och arkeologer är emellertid överens om att de genetiska och kulturella bevisen för ett sibiriskt ursprung för ursprungsamerikanerna är de mest tillförlitliga. Enligt dessa teorier har, med största sannolikhet, tre olika migrationer från Sibirien till Amerika ägt rum. Många av dessa ursprungliga invånare i Amerika levde ett nomadiskt eller halvnomadiskt liv ända fram till den europeiska koloniseringen av den Nya världen. Stora jordbruksbaserade civilisationer med monumental arkitektur, städer och avancerade styrelseskick uppstod dock kring Mississippifloden, i Mexiko, Centralamerika och Anderna. Den europeiska koloniseringen av Amerika förändrade permanent och i grunden den amerikanska ursprungsbefolkningens livsvillkor och kulturer. Mellan år 1500 och 1900 undanträngdes de, och deras antal decimerades kraftigt av olika umbäranden såsom sjukdomar, krig och förslavning. De första ursprungsamerikaner som stötte på Columbus var arawakerna på Hispaniola. De togs som slavar, och år 1550 återstod bara 500 individer. Ett sekel senare var de helt utrotade. På 1400-talet förde spanjorer och andra européer med sig hästar till Amerika. Några av hästarna lyckades smita och sprida sig i vilt tillstånd. Hästen, som ursprungligen kom från Amerika (hästdjur som Equus complicatus), dog ut på kontinenten i slutet av den senaste istiden. Det europeiska återintroducerandet av hästen fick djupgående konsekvenser för de nordamerikanska urfolken på de Stora slätterna. Genom hästen kunde de lättare fånga sina byten, expandera kraftigt och öka handeln med omgivande stammar. Européerna förde också sjukdomar till Amerika. Européerna var immuna mot sjukdomar som vattkoppor och mässling, men det var inte ursprungsbefolkningen och dessa sjukdomar, i synnerhet smittkoppor, visade sig mycket ödesdigra. Den europeiska utforskningen av Amerika åtföljdes av epidemier som utplånade hela samhällen. Hur många ursprungsamerikaner som dog av smittorna är svårt att uppskatta, men enligt somliga bedömningar kan vissa befolkningsgrupper ha decimerats med upp till 80 %. I USA kallades ursprungsbefolkningen, förutom den som finns i Alaska, på Hawaii och på andra Stillahavsöar, förut för "amerikanska indianer" (American Indians). På senare tid används mer och mer benämningen "Inhemska amerikaner" (Native Americans). Ända från koloniseringens inledning uppstod strider mellan européer och ursprungsamerikaner. I början kunde grymheten vara ömsesidig, men med Indian Removal Act 1830 började den stegvisa fördrivningen av urfolken, ofta dikterad direkt från Washington och ofta med tusentals dödade ursprungsamerikaner som följd. Under senare hälften av 1800-talet förvisades till slut de återstående urfolkskulturerna till reservat samtidigt som bisonoxen, präriefolkens traditionella jaktbyte, i princip utrotades. Deras språk, religion och kultur undertrycktes sedan genom förbud och försök att påtvinga dem kristendom. Under senare tid har dock ett gradvis erkännande av ursprungsbefolkningens rättigheter allt mer hamnat på den politiska dagordningen och i några fall har skadestånd utbetalats för grymheter som tidigare begåtts – ett viktigt erkännande för många ursprungsamerikaner. Innan européernas ankomst uppvisade urfolkens kultur en enorm mångfald. Några särskilt framträdande hantverk var sömnad, textilkonst, keramik och ett formaliserat bildspråk i form av stiliserade skulpturer och fetischer och sandmåleri. Mycket av konsten var intimt förknippad med förfäderskult och mytologi. Idag tillhör många ursprungsamerikaner en synkretistisk, kristen rörelse som kombinerar den kristna liturgin med traditionella dans- och sångritualer till trummor. Diabetes, hjärtsjukdomar, cancer, självmord och drogmissbruk är mycket högre bland ursprungsamerikaner än bland USA:s befolkning i allmänhet. Ursprungsamerikaner som övergripande grupp kan sägas tillhöra USA:s underklass, då de är några av landets fattigaste.
USA:s ursprungsbefolkning
USA:s ursprungsbefolkning är de indiannationer från de områden i Nordamerika som nu omfattas av USA:s gränser. De består av många olika nationer, varav många finns kvar än idag. I USA kallades ursprungsbefolkningen, utom de i Alaska, på Hawaii och andra Stillahavsöar, tidigare "amerikanska indianer" (American Indians) men har på senare tid istället börjat benämnas "infödda amerikaner" (Native Americans). Ända från koloniseringens inledning uppstod strider mellan européer och urinvånarna, i början kunde grymheten vara ömsesidig, men med Indian Removal Act 1830 började den stegvisa fördrivningen av ursprungsbefolkningen, ofta dikterad direkt från Washington och ofta med tusentals dödade urinvånare som följd. Under senare hälften av 1800-talet förvisades till slut de återstående grupperna till reservat samtidigt som bisonoxen, prärieindianernas traditionella jaktbyte, i princip utrotades. Deras språk, religion och kultur undertrycktes sedan genom förbud och försök att påtvinga dem kristendom. Under senare tid har dock ett gradvis erkännande av ursprungsbefolkningens rättigheter allt mer hamnat på den politiska dagordningen och i några fall har skadestånd utbetalats för grymheter som tidigare begåtts – ett viktigt erkännande för många ursprungsamerikaner. Innan européernas ankomst uppvisade ursprungsbefolkningens kultur en enorm mångfald. Några särskilt framträdande hantverk var sömnad, textilkonst, keramik och ett formaliserat bildspråk i form av stiliserade skulpturer och fetischer och sandmåleri. Mycket av konsten var intimt förknippad med förfäderskult och mytologi. Idag tillhör många ur ursprungsbefolkningen en synkretistisk, kristen rörelse som kombinerar den kristna liturgin med traditionella dans- och sångritualer till trummor.
Konstverk
Ett konstverk eller alster är en produkt av en konstnärlig verksamhet. I allmänhet avses med "konstverk" i första hand någon form av bildkonst, inklusive textilkonst, skulptur och installation, men begreppet inkluderar även verk inom konstarterna arkitektur, musik och litteratur och kan, i dagligt språkbruk, avse begåvade prestationer i allmänhet. Denna artikel begränsar sig till konstverk i betydelsen bildkonst. En beskrivning av ett konstverk brukar i första hand ta fasta på de fysiska egenskaperna hos ett konstobjekt, dess relation till verkligheten, dess motiv eller bildrum, dess budskap eller innehåll, dess kulturella eller sociala kontext samt den tradition som det relaterar sig till. Skolor tar fasta på olika sådana egenskaper och beskrivningen av konstverket kan sålunda variera. En tavla är en skiva, platta, duk eller dylikt som pryds med något och sätts upp på en vägg. Vanligtvis pryds den med en målad bild, men en tavla är inte nödvändigtvis ett konstverk. Många tavlor är inramade och en del är inglasade. Fram till 1900-talet kunde tavla även syfta på illustrationer i böcker och tidningar. Tavla ingår i sammansatta ord som anslagstavla och griffeltavla. Tavla kan även betyda misstag/blunder. Ett konstverk kan beskrivas enligt sina ikonografiska egenskaper. Sina visuella beståndsdelar - till exempel mått, teknik, komposition och motiv. Verbala beståndsdelar - till exempel litterära referenser, syntax. Formella drag - till exempel stil, epok och skola och. Sin funktion - social, politisk eller religiös. Upphovsmannen - emotiv eller expressiv funktion. Referensen - referentiell funktion. Meddelandet - poetisk funktion. Mediet - faktiska funktion. Koden - metaspråklig funktion. Betraktaren - konativ funktion. Verkshöjd, ett juridiskt begrepp som används inom upphovsrätten. Bildkonstens tekniker, Ritteknik, Perspektiv.
Anna Wettergren-Behm
Anna Wettergren-Behm, född Wettergren 16 september 1877 i Arboga, Västmanlands län, död 9 februari 1938 på Sjögränds gård i Norra Råda församling, Värmland, var en svensk textilkonstnär. Hon tillhörde pionjärerna i kretsen kring Lilli Zickerman och blev den första mönsterriterskan på Föreningen för Svensk Hemslöjd, där hon arbetade 1903–1916. Hon var verksam vid Värmlands läns hemslöjdsförening samt ritade mönster för Almedahls AB. Hon spelade en framträdande roll som förnyare av den svenska vävnadskonsten, bland annat för damastvävningen. Hon förnyade damastmönstren på Almedahl-Dahlsjöfors AB samt gjorde kyrkliga textilier. Två arter av textilkonst kom Anna Wettergren-Behm att särskilt ägna sig åt. Det var dels kyrklig skrud för både kyrkorummet och prästen, dels damastvävar, mattor och möbeltyger för profant bruk. Anna Wettergren föddes i en läkarfamilj i Arboga. Både hon och de två syskonen hade konstnärliga anlag. Systern Ingeborg Wettergren blev en skicklig broderikonstnär och brodern Erik Wettergren chef och överintendent för Nationalmuseum. Wettergren genomgick Tekniska Skolan i Stockholm. Hon var 18 år då hon 1895 började sin utbildning, som varade i sex år. Under Stockholmsvistelsen var hon inackorderad hos en änkefru Hedvig Adelborg, som hade flera döttrar. Tre av dem skulle komma att göra betydelsefulla insatser på olika kulturella områden. Den yngsta, Ottilia Adelborg, blev verksam som konstnär och utvecklade en livslång vänskap med Anna Wettergren-Behm. Genom Ottilia Adelborgs inflytande kom såväl de internationella som de nationella konsthantverksidéerna att forma Anna Wettergrens livsprogram. Vistelsen i det Adelborgska hemmet varade i åtta år och avbröts då Wettergren gifte sig och flyttade från Stockholm. Den nära kontakten avbröts, men vänskapen fortsatte livet ut. Anna Wettergren och Ottilia Adelborg företog bland annat en studieresa till Holland. Anna Wettergren blev den första mönsterriterskan hos Föreningen för Svensk Hemslöjd, grundad 1899 av Lilli Zickerman och med prins Eugen som ordförande. Föreningens verksamhet bestod av butik, anställda textilkonstnärer och snickare och kom att stå som förebild för de lokala hemslöjdsföreningar som bildades från 1904. Föreningen hade som målsättning att bevara och utveckla gammal svensk slöjd. De gamla teknikerna användes, färg och material var ofta traditionella, men varorna oftast moderniserade till sin funktion och mönstren komponerade av skickliga formgivare för att tilltala en borgerlig kundkrets. Anna Wettergrens anställning hos Svensk Hemslöjd varade bara i två år, men intresset för hemslöjden behöll hon resten av livet, och de tog sig uttryck på olika sätt. Hemslöjden såg hon som ett organ för tidens strävanden mot ett estetiskt högtstående och på svensk handaslöjd byggt framtida konsthantverk. Anna Wettergren fick under åren 1902–1904 vid Svensk Hemslöjd bevara och utveckla gammal hemslöjd och hennes inställning till hemslöjd och allmogekultur präglades för resten av livet. Anna Wettergren kom till Svensk Hemslöjd genom förmedling av Ottilia Adelborg. Under sin anställningstid var Anna Wetterborg medhjälpare till Lilli Zickerman vid hennes stora inventering av hemslöjd i olika delar av landet. Anna Wettergren deltog i en stor hemslöjdsinventering i Värmland på 1920-talet. 1904 gifte sig Anna Wettergren 26 år gammal med agronomen Carl Behm i Rättviks kyrka. Hennes man var verksam vid Ockelboverken vid Åmots bruk i Åmot i Ockelbo kommun i norra Gästrikland. 1915 flyttade familjen till Värmland. Hennes man fick anställning vid Uddeholmsbolaget. Familjen bodde då på gården Sjögränd vid Rådasjön, cirka 10 mil norr om Karlstad. Gården blev ett nytt hem att skapa, där hon kunde förverkliga sina idéer om bostad och trädgård. Barnen började bli stora och hon fick mer tid till konstnärlig verksamhet. Nu kom hon i kontakt med Värmlands Hemslöjd.
Anna Göransdotter
Anna Göransdotter, född 1797 i Norra Skärvågen i Föllinge församling i Jämtland, död 1867, var en svensk konsthantverkare. Den textila allmogekonsten i äldre tid är oftast anonym och dess konstnärer okända, men ett litet antal av dem är kända från 1800-talet genom muntlig tradition. Bland dem finns Elna Jonsdotter i Blekinge, "fru Ådal eller Åmark" i Asarum, Brita Carlsdotter Rudolphi (1813-1887), Brita-Kajsa Karlsdotter (1816-1915) och Anna Göransdotter. Anna Göransdotter föddes i Föllinge socken och var under sitt liv inhyst på olika gårdar i denna socken, bland annat hos sin bror i Skärvågen, innan hon avled i Oviken. Hon beskrivs i husförhörsböckerna som "sjuklig", men också "intelligent med goda förståndsgåvor och väläskunnig". Hon var verksam som textilkonstnär och angavs formellt ha varit "sömmerska". Hon är i konsthistorien känd för sina broderade bilder med berättelsemotiv, av vilka ett tiotal är bevarade, de flesta tillverkade 1838-49. Många av dem har bröllopsmotiv. Hennes stil med de naturalistiska motiven anses vara personligt influerad och är huvudsakligen i blått på vit botten, men även i rött och gult. Denna typ av berättande bilder var ovanliga inom den folkliga textilkonsten, och hon signerade dessutom sina verk, något som också var ovanligt bland folkkonstnärerna.
