Rodel
Rodel (rodelåkare) är en kälksport där man färdas i en sorts kälke med metallmedar på en nedåtlutande bana av is. Åkaren ligger på rygg och åker med fötterna först. Åkaren styr rodeln genom att påverka medarna med benen. Rodel förekommer i två huvudsakliga former: banrodel och naturrodel, i Sverige förekommer även formen alpinrodel. Det som kallas sommarrodel är inte en idrott utan ett fritidsnöje som finns i äventyrsparker, t. ex. i Rättvik. Sveriges enda rodelbanor finns i Hammarstrand (banrodel, skeleton) och på Lidingö (naturrodel). Bägge är naturbanor med natursnö och -is, jämfört med den moderna, konstfrusna anläggningen i Lillehammer. Banrodel (även konstrodel eller konstbanerodel) är den vanligaste formen av rodel. Man tävlar med singel- och dubbelkälkar. Kälken har ett skal i glasfiber som vilar på två medar. Singelkälken är byggd för en person och väger 21 till 25 kilo och maxavståndet mellan medarna är 45 cm. Maxbredden för hela ekipaget är 55 cm. För dubbelkälken gäller samma mått men väger i regel 5 kilo mer än singelrodeln då två personer ska få plats. Rodel åks i samma banor som bob med en startpunkt längre ner i banan, och hastigheter över 100 km/h är inte ovanliga. Starten utgår från en sorts startblock där åkaren tar sats genom att skjuta ifrån med händerna. Han fortsätter att sittande ta fart med hjälp av spikförsedda handskar och därefter lägger han sig ner för att minska luftmotståndet. Åkaren styr sedan kälken i banans ideallinje genom att trycka på medarna med benen samt att förflytta överkroppens tyngdpunkt. Kvalomgångar avgör startordningen, en bra position i startfältet är viktig då banan försämras efter varje åkare. Då kälken saknar bromsar tar åkaren tag i medarnas böjda framdelar och "stegrar" kälken för att få stopp på den. Banrodel är en olympisk gren sedan 1964, sporten är stor i Tyskland och Österrike. Herrar tävlar i singel och dubbel, damer tävlar enbart i singel. För singel gäller den sammanlagda tiden efter fyra åk, i dubbelåkning är det tiden efter två åk som räknas. En annan form av rodel är naturrodel. Naturrodel åks på en mycket enklare bana än konstrodel och man åker liggande på rygg med fötterna först. Styrning sker genom att man trycker fram på medarna med fötterna och drar i ett snöre som är fastsatt på varsin med. Banan saknar dosering i kurvorna och var ursprungligen en isad väg utför ett berg. I naturrodel kommer man sällan över 70 km/h. I Sverige finns en aktiv naturrodelbana på Lidingö, vid Ekholmsnäsbacken. Där förekommer tävlingar såsom SM samt Lidingö-cupen. År 2010 vann Daniel Nowik (född 1994) båda dessa tävlingar. Alpinrodel bygger på samma teknik som naturrodel, men kälken är i stället för is anpassad för att köras på snö. Vanligen utövas alpinrodel i pistade skidbackar med portar som i slalom. Alpinrodel har i sin nuvarande form körts i Sverige sedan 2014. Alpinrodel kan även köras i samma typ av banor som naturrodel, om banorna inte spolas. Den typen av rodelåkning kallas för sportrodel och är då utan portar. OS-fakta från Sveriges olympiska kommitté. Berit Salomonsson Wahlberg, Arta BK (Hammarstrand), banrodel (Grenoble 1968). Hans Sahlin, Arta BK (Hammarstrand), banrodel (Grenoble 1968). Per-Ulf Helander, Stockholms RK, banrodel (Grenoble 1968). Ivar Bjare, Saltsjöbadens RK, , banrodel (Grenoble 1968). Jan Nilsson, , banrodel (Grenoble 1968). Agneta Lindskog Fladvad, Saltsjöbadens RK, banrodel (Innsbruck 1976, Lake Placid 1980). Anneli Gomo (Näsström), Hammarstrands RK, banrodel (Lake Placid 1980). Anders Näsström, Hammarstrands RK, banrodel (Calgary 1988). Veronica Nelson, Stockholms RK, banrodel (Innsbruck 1976). Nils Vinberg, banrodel (Innsbruck 1976). Michael Gårdebäck, Saltsjöbadens RK, banrodel (Innsbruck 1976). Stefan Kjernholm, Blackebergs BC (Stockholm), banrodel (Innsbruck 1976, Lake Placid 1980). Kenneth Holm, banrodel (Lake Placid 1980). Lotta Dahlberg, Saltsjöbadens RK, banrodel (Sarajevo 1984).
Sport i Östtyskland
Östtysklands regering satsade stora resurser på sport, och Östtyskland var så framgångsrika att de i olympiska spelen till och med kunde mäta sig i antalet medaljer med USA och Sovjetunionen främst inom simning och friidrott. Breddidrotten kom att ha en hög status i DDR-samhället. I landets författning föreskrevs att man skulle stödja kroppskultur (Körperkultur) och idrott i skolor och ute i samhället (Volkssport). Här fanns en tanke att återanknuta DDR till den gamla arbetarsportrörelsen. DDR:s ledare Walter Ulbricht deltog själv i kampanjen "Jedermann an jedem Ort - einmal in der Woche Sport" och deltog i sportfester och lät sig filmas när han utövade skidsport och bordtennis. DDR:s breddidrott hade problem med avsaknad av idrottshallar och idrottsplatser eller att de var i dåligt skick. Man saknade också utrustning i stor utsträckning. Från 1969 valde man dessutom att satsa mer på elitidrottare än på bredden vilket ytterligare gjorde situationen sämre. Skolor och i förekommande fall även dagis blev platser där ett utbyggt system för talangscouting från statlig sida ägde rum för att utveckla elitidrottare från tidig ålder. Barn som ansågs ha talang för en sport kom att skickas till statliga institutioner, Kinder- und Jugendsportschule, en slags idrottsinternat. För barn kom breddidrotten att gestaltas genom återkommande tävlingar runt om i landet på skolor och inom distrikten. Här kom den viktigaste tävlingen att vara barn- och ungdomsspartakiaderna som arrangerades med start 1965 i regi av Deutscher Turn- und Sportbund (DTSB) och Freie Deutsche Jugend. Man skapade även Bummispartakiaden (för dagisbarn) och spartakiader för seniorer. Efterhand blev dess spartakiader mer och mer en del av den statliga politiska propagandan. Östtysklands vilja att tillhöra världseliten inom olika idrotter förde med sig en statlig satsning från 1950-talet och framåt. 1954 grundades ett antal så kallade sportklubbar (Sportclubs). I dessa föreningar satsades speciellt på elitidrottare. De världs- och europarekord som noterades av östtyska idrottare var framförallt inom simning, vintersport, cykling, friidrott och tyngdlyftning. Idrottare var en del i det statliga idrottssystem som skapats. Efter Tysklands återförening är överproportionellt många idrottsliga framgångar gjorda av personer med bakgrund i DDR. Målet för DDR:s statsledning var att stärka den egna befolkningens självbild, vinna prestige internationellt och att visa upp det socialistiska systemets överlägsenhet gentemot väst. Ett exempel är konståkerskan Katarina Witt som under 1980-talet tillhörde den absoluta världseliten med bland annat OS-guld 1988. Elitidrottarna sågs som diplomater i träningskläder av statsledningen. Inom elitidrotten kom även sportsoldater att spela framträdande roller med klubbarna Armeesportvereinigung Vorwärts (Nationale Volksarmee) och Sportvereinigung Dynamo (Stasi, Volkspolizei) som plats för idrott under proffsförhållandena. Vid Deutsche Hochschule für Körperkultur und Sport, en högskola för kroppskultur och sport, studerade flera framgångsrika tränare och idrottare. Östtyskland vann sin enda spelade match mot Västtyskland med 1–0 efter ett mål av Jürgen Sparwasser i VM 1974 i Västtyskland, där dock västtyska landslaget blev världsmästare, vilket fick stor uppmärksamhet i både Väst- och Östtyskland. Östtyskland vann även den olympiska fotbollsturneringen i Montréal i juli 1976. Högstadivisionen i fotboll hette DDR-Oberliga. Deutscher Fussball-Verband der DDR var det östtyska fotbollsförbundet. Östtyskland tillhörde världseliten i handboll på dam- och herrsidan. Östtysklands herrar blev olympiska mästare 1980 i Moskva. och Östtysklands damer blev världsmästare tre gånger. Östtyskland var även framgångsrikt i vintersport som rodel, bob, backhoppning, skidskytte och längdskidåkning. De flesta vintersportorterna i Östtyskland fanns i Thüringen, som även efter Östtysklands upplösning fortsatt vara ett populärt vintersportcentrum.
Olympiska vinterspelen
Tyrolerstaden Innsbruck var värd vid spelen 1964. Återigen var snötillgången dålig och den österrikiska armén fick kallas in för att frakta snö till anläggningarna. Bob återkom som gren och nya delgrenar introducerades inom backhoppning och damernas längdskidåkning. Rodel togs upp på programmet. Nu hölls spelen i Asien. Den japanska staden Sapporo stod värd. Stor fråga var professionalismen, IOK:s ordförande Avery Brundage hotade att stänga av flera utförsåkare. Till slut blev det bara Karl Schranz, som hade tjänat mest pengar på tävlandet. Här åkte man också för sista gången på skidor helt gjorda av trä. Spelen skulle egentligen ha avgjorts i Denver, Colorado, USA, men invånarna hade protesterat så kraftigt mot planerna att man avbröt planerandet redan 1972. Tidigare hade Whistler, British Columbia, Kanada ansökt om spelen och budet gick till dem men den nya regeringen i provinsen tackade nej. Innsbruck fick arrangemanget för andra gången. Nya grenar var isdans och 1 000 meter hastighetsåkning på skridskor för herrar. Spelen återvänder till USA och hölls i Lake Placid i delstaten New York. Folkrepubliken Kina gjorde debut vilket gjorde att Taiwan beordrades tävla under nytt namn vilket de vägrade att göra och de bojkottade spelen. Uppmärksammade händelser var bland annat då USA vann ishockeyguldet, och bland annat slog Sovjetunionen i slutspelsserien, samt då Sveriges Thomas Wassberg vann herrarnas 15 kilometer längdskidåkning med 1/100 sekund före Finlands Juha Mieto. Ingemar Stenmark vann också Sveriges första guldmedalj någonsin i utförsåkning, han vann guld i både slalom och storslalom. Överraskningen Sarajevo arrangerade spelen och var fram tills OS i Sotji 2014 de enda vinterspelen som organiserats i det gamla "östblocket". Ingen jugoslav hade tidigare tagit medalj vilket dock Jure Franko ändrade på med en silvermedalj i storslalom. Damerna fick en ny gren, 20 kilometer längdskidåkning. Sverige gjorde ett hyfsat bra spel med bland annat guld till Thomas Wassberg och Gunde Svan på längdskidor samt Thomas Gustafson på skridskor. Staden Calgary i Alberta, Kanada genomförde de första längre tävlingarna. Arrangemanget hade växt så att man nu behövde 16 dagar för att kunna genomföra allt. Nytt var skridskotävlingar på kort bana (shorttrack) och freestyle, båda dock endast som uppvisningsgrenar. Thomas Gustafsson från Sverige firade stora framgångar genom dubbla OS-guld på både 5000 och 10000 meter skridskor. Sista gången vinterspelen avgjordes samma år som sommarspelen var i franska regionen Savoie och staden Albertville som egentligen bara var värd för 18 grenar. Uppvisningsgrenarna från 1988 var nu med som fullvärdiga grenar. Curling var uppvisningsgren, och skidskytte för damer fanns för första gången med på programmet. Splittringen av "östblocket" medförde att en mängd nya nationer deltog. De baltiska staterna deltog var för sig medan övriga tidigare Sovjetrepubliker tävlade under gemensamt namn, "Oberoende staters samvälde" (OSS). Första medaljen till en deltagare från södra halvklotet delades ut, då Nya Zeelands Annelise Coberger tog medalj i damernas slalom. Norge stod värd igen, denna gång i Lillehammer. Efter ett tidigare beslut hölls spelen redan 2 år efter de förra och inte samma år som sommarspelen. Programmet hade utökats ytterligare. En mängd nya stater deltog och Sverige vann sitt första olympiska guld i ishockey efter straffslag av bland andra Peter Forsberg och en räddning av Tommy Salo. 2 000 deltagare hade spelen i japanska Nagano vilket var nytt rekord. Nya sporter på programmet var snowboard och curling. Damerna premiärspelade ishockey och herrarnas turnering tillät för första gången professionella att delta. USA och Kanada var förhandsfavoriter men Tjeckien vann herrguldet genom att finalslå Ryssland, medan USA vann damguldet genom att finalbesegra förhandsfavoriten Kanada. Sverige gjorde ett skralt vinter OS med endast 2 silvermedaljer och ett brons.
Hammarstrand
På 1840-talet upptäcktes i samband med bygget av nya kyrkan en källa i en del av Hammarstrand som förr låg under Ragundasjön. Källan hade järnrikt vatten och ansågs som hälsobringare. En provinsialläkarrapport från 1867 (avtryckt i årsskriften Ravund 2007) anger att ett brunnshus uppfördes 1866 och att källan då användes av ett 30-tal personer för att bota olika sjukdomar. Ragunda brunns - och kuranstalt började sin verksamhet sommaren 1891. Ett badhus uppfördes 1890-91. Ett ägarskifte ägde rum 1906 och det nybildade AB Ragunda Bad tog över rörelsen. Hälsokällan hade sin storhetstid mellan 1893 och 1903 då årligen 2-300 gäster kom från olika håll. Krigsåren medförde att besöksfrekvensen tunnades ut och verksamheten upphörde först 1917 och sedan 1919. Ett försök att återuppta verksamheten gjordes i början av 1920-talet av en privatperson men rönte ringa framgång och 1925 var det definitivt slut. En park, Brunnsparken, hade anlagts redan på 1870-talet eller senast 1880-talet, vid källan dit folk kom frånär och fjärran för att dricka brunn. Nygården eller Storhammaren, långt senare känt som Wärdshuset Vildhussen, fungerade som badrestaurang. Från 1950-talet satsades det på att göra Hammarstrand till turistort. 1957 beslöt kommunen att vidta åtgärder för turistnäringens främjande och samma år att inköpa Hammarstrands hotell, den tidigare badhusrestaurangen. 1962 beslöt kommunen att teckna aktier till 35% i Aktiebolaget Ragunda Turistanläggningar (ARTA) och ett år senare skedde en ombyggnad av hotellet som kom att döpas till Wärdshuset Vildhussen. 1958 anlades den första slalombacken och 1960 byggdes den första stolsliften. Vid Kullstaberget byggdes det fritidsstugor och vid Indalsälven en campingplats. En curlingbana byggdes i närheten av Wärdshuset Vildhussen och elljusspår för längdskidor anlades nedanför slalombacken. 1960 beslutade Åre att sluta med rodel och bob och man vände sig till Hammarstrand med en förfrågan om att ta över verksamheten. 1960 bildades Arta bobklubb i Hammarstrand (senare Hammarstrands rodelklubb). Man beslutade att anlägga en rodelbana av internationell standard där Kullstaberget möter Vättaberget. Banan började byggas 1961-62 med medel från kommunen och AMS. Först 1200 meter och senare avkortad till 900 meter då de nya kälkarna medförde sådana hastigheter att man var tvungen att göra en sådan kortning av säkerhetsskäl. 1962 hölls den första tävlingen i form av ett riksmästerskap. Banan fick internationellt godkännande 1964 av internationella rodelörbundet FIL. Efter prövning från förbundet arrangerades ett världsmästerskap i rodel 1967. Hammarstrand stod som värd även för VM 1975 och 1981. Dessutom arrangerades EM 1970, 1976, 1978 och 1986. Intresset för tävlingarna medförde att hotellkapaciteten i Hammarstrand byggdes ut. DDR förlade under landets existens regelbundet träningsläger i Hammarstrand. Banan medförde dock under åren hårdare och hårdare motstånd från kommunen och den upphörde helt med sitt stöd i slutet av 1980-talet. Inställningen ändrades tillfälligt ca 10 år senare och det skedde en temporär upprustning så ett par mästerskap i Scandinavian Cup kunde genomföras 2000 och 2001. Det visade sig dock vara politiskt omöjligt att fullfölja satsningen. Banan förekom också i olika planer på OS-ansökningar 1984, 1988, 1992, 1994, 1998 och 2002 utan att det någonsin blev något av dessa. Det fanns också plan på i samarbete med Sollefteå ha idrottsgymnasieutbildning men de planerna föll också liksom ett liknande tänkt samarbete med Sundsvalls brottarklubb. När Hammarstrands rodelklubb firade sitt 50-årsjubileum 2010 befann sig hela verksamheten i vad man brukar beteckna stöpsleven. Däremot har naturrodeln växt till och bedrivs regelbundet. Några entusiaster försöker också på ideell grund hålla liv i den gamla rodelbanan.
