Eldslukare
En eldslukare är en artist som kan kväva eld genom att stoppa brinnade facklor eller andra bloss i munnen. Eldslukare är vanliga på cirkusar och som gatuartister. När facklan stoppas i munnen verkar det som om artisten slukar elden vilket är orsaken till beteckningen. I själva verket släcks elden när tillgången till syre minskar. För att inte skada sig täcker vissa eldslukare munnen med olika typer av vätskor, men det finns ändå stora risker med att sluka eld. En variant på eldslukandet är personer som sprutar eller blåser eld, genom att fylla munnen med festivalolja (Ren N-paraffin) och sedan blåsa ut vätskan medan den antänds. Det finns betydande risker med att blåsa eld: både genom att elden inte kommer tillräckligt långt ifrån artistens ansikte (eller för nära åskådarna), eller genom att vätskan tränger ner i lungorna och orsakar stora invärtes skador. Bland annat kan man få något som heter "Kemisk lunginflammation". Det är akut dödligt och kräver snabb specialvård från läkare. Eldblåsning skadar alltid den som utför det, oavsett hur duktig man är. Små mängder bränsle tränger ner i halsen och orsakar skador både i magen och luftvägarna. Dessutom tar munhålan skada av bränslet. Det finns flera världsrekord när det gäller eldslukning. Exempel på dessa är. Hålla en brinnande fackla i munnen utan att använda händerna, 23 sekunder. (2005). Högsta sprutade eldkvasten upp i luften, 4 meter (2005). Att spruta eld så lång tid som möjligt utan en extern eldkälla, 9,9 sekunder år 2011, enligt Guiness rekordbok. Det finns inofficiella rekord i att spruta eld så lång tid som möjligt (fire sustain), Johan Holst nämns som världsrekordhållare med 23,25.
Smilet
Smilet var en amerikansk alligator (Alligator mississippiensis) som levde i fångenskap på Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg under en stor del av 1900-talet. Smilet föddes sannolikt år 1921 och kom till Göteborg år 1923 då hon tillsammans med flera syskon köptes in till Jubileumsutställningen. Alligatorerna köptes på postorder från en alligatorfarm i Florida. Efter Jubileumsutställningens slut köpte Sjöfartsmuseet Akvariet dess djur och akvarier. Detta museum hade dock ingen egen museibyggnad än så Smilet och övriga djur bodde från 1924 i tillfälliga lokaler hos Göteborgs Stadsmuseum i Ostindiska Huset. När Sjöfartsmuseet Akvariets nybygge på Karl Johansgatan i Majorna var klart år 1933 fick Smilet och övriga djur flytta in där. Smilet bodde kvar på Sjöfartsmuseet Akvariet fram till 1980-talet. Hon hade periodvis sällskap av andra alligatorer men verkade trivas bäst ensam då hon ofta mobbade eller bet de andra alligatorerna tills de dog. Under lång tid bodde Smilet i en slags glaskista som påminde om en monter och där hon knappt kunde vända sig. Sitt namn Smilet fick hon av tidningen Arbetets läsare år 1970. De utlyste en tävling om vad hon skulle heta och namnet Smilet vann. Andra förslag i tävlingen var "Ragata", "Agata", "Malliga-Tora", ''Alli-Gapstor'', "Ulla Lindström", "Maria Callas" och "Zara Leander". Smilet avled 9 februari 1987. Vid sin bortgång var hon världens äldsta då levande alligator med sin beräknade ålder på 65 år och detta förlänade henne en plats i Guiness rekordbok. Däremot finns det dokumenterat alligatorer som blivit äldre genom historien. När hon dog vägde hon 75 kg och mätte 265 cm vilket är lite då nordamerikanska alligatorhanar kan bli dubbelt så stora. Det var också först i och med hennes död som man via obduktion kunde konstatera att hon var en hona. År 1990, tre år efter hennes bortgång, gick hon återigen att beskåda, nu i form av en avgjutning av konservator Erling Haack, på Göteborgs Naturhistoriska Museum. Den är gjord i armerad gips, bemålad med oljefärg, försedd med jacketkronor skapade av Depenova Dentallaboratorium och med ögon uppbyggda av dubbla linser skapade av Hendén Optik AB. De faktiska kvarlevorna av Smilet finns bevarade i Göteborgs Naturhistoriska Museums vetenskapliga samlingar katalogiserad som nr 17246. Liksom många andra kändisar verksamma i Göteborg, har även Smilet fått en spårvagn uppkallad efter sig, nämligen M29 859.
Grand danois
Grand danois (tyska: Deutsche Dogge), en hundras från Tyskland. Den är en molosserhund framavlad som jakthund för högvilt, idag är den sällskapshund. I en undersökning 2012/2013 utnämndes grand danois till en av världens trettio populäraste hundraser. Grand danois antas härstamma från stridshundar som funnits runtom i Europa sedan romartiden. För att passa bättre till högviltjakt korsades dessa med vinthundar, så att hundarna blev snabbare och smidigare. Olika varianter avlades vid många av Europas furstehus. Särskilt i Tyskland användes hundarna till jakt på vildsvin. Namnet grand danois är franska för stor dansk. Hundtypen betecknades som dansk både av Carl von Linné i Cynographia 1753 och av Georges-Louis Leclerc de Buffon i dennes naturalhistoria 1755. Varför grand danois ansetts som dansk är okänt. Vid Tysklands första hundutställning i Hamburg 1863 visades åtta hundar kallade Dänische Dogge och sju kallade Ullmer Doggen. År 1878 bildades en kommitté i Berlin för att samla alla varianter av stora jaktdoggar från de olika furstendömena under namnet Deutsche Dogge. Dessa var av olika typ och gick under en rad namn, Bärbeisser, Hatzrüde, Saupacker, Tigerdogge och Ulmerdogge. Rikskanslern Otto von Bismarck (1815–1898) utnämnde rasen till Tysklands nationalras. År 1888 bildades den tyska rasklubben och 1891 fastställde denna en rasstandard. I Danmark deltog grand danois också på landets första utställning 1886 och fick i stamboken från 1890 beteckningen Stor Dansk Hund. I England bildades en rasklubb redan 1885. Samtidigt som Tyskland slutgiltigt fastställdes som rasens hemland bestämde den internationella hundorganisationen FCI 1937 att det står varje land fritt att själv bestämma rasnamnet. Storbritannien och USA tog namnet Great Dane och Italien tog namnet Alano efter alanernas antika stridshundar. Grand danois är vanligen lugna och fungerar bra ihop med barn. Den skall till sin karaktär vara vänlig, kärleksfull och trogen sin ägare, och särskilt barn. Mot främlingar är den tillbakadragen och reserverad. Självsäkra, oförskräckta, lättuppfostrade och läraktiga sällskaps- och familjehundar eftersträvas, vilka har hög retningströskel och är inte aggressiva. Valpar får inte motioneras hårt, de bör hanteras varsamt och ej utsättas för hårda aktiviteter och allt för tuff lek, då detta kan medföra hälsoproblem senare. De bör leka, växa och utvecklas i egen takt. Grand danois är en stor hund, ofta uppåt 70-90 kilogram med även 70 till 90 cm i mankhöjd. Enskilda grand danois har vid flera tillfällen noterats i Guiness rekordbok som "världens största hund". Grand danois finns i 5 olika färgvarianter: gul, tigrerad, svart, blå och harlekin. Ulmerdoggar omnämns bland annat i "Bock i örtagård" av Fritiof Nilsson Piraten. Scooby-Doo från de tecknade TV-serierna har denna hundras som förlaga. Det gäller även den tecknade Marmaduke, och Överste Gyllenskalps "flerfaldigt prisbelönta rasdjur" Cesar, samt Rubeus Hagrids Fang.
Guldmynt
Guldmynt är mynt helt eller delvis i guld, för betalning, investering eller som minnesmynt. Guld har sedan urminnes tider varit en eftertraktad metall som använts som betalningsmedel. Att väga mängden guld vid löpande betalningar visade sig opraktiskt, och äkthet och renhet kunde inte garanteras. Därför har mynt präglats, så att man vid hantering kan se vilket guldvärde det ska motsvara. Även sedlar och mynt i andra metaller har historiskt relaterats till guldmyntsvärdet, guldmyntfot, samt vissa internationella transaktioner. Investeringsguld förekommer kommer ibland som mynt, med en känd guldvikt, till exempel krugerrand med ett troy ounce finguld. Till skillnad från guldtackor som är finguld, görs sådana mynt görs hellre i en legering som har bättre hållfasthetsegenskaper, till exempel 22 karat, där resten ofta är koppar. Guldmynt har även präglats i andra syften än för praktiskt betalningsmedel och rent investeringsobjekt, till exempel minnes- och jubileumsmynt. De första guldmynten präglades i Libyen och Anatolien på 600-talet f.Kr. Historiskt har många länder gett ut guldmynt för högre myntvalörer medan de lägre varit silver- och kopparbaserade. Numera dominerar oädla metaller i mynten som används i daglig handel, exempelvis "nordiskt guld". Bland kända guldmynt kan nämnas dukater, schweiziska guldfranc, brittiska guinea, spanska doblón samt amerikanska Eagle. Idag bestäms valutakurser av andra faktorer än guldpriset, så det är opraktiskt med guldmynt för handeln. Metallvärdet hos ett guldmynt kan vida överstiga präglat belopp. Det har länge gjorts guldmynt i Sverige. Både för att användas i cirkulation, som samlarmynt och som guldreserv. Det har under Carl XVI Gustaf endast präglads minnes- och jubileumsmynt. Guldmynt eller rättare sagt, "en hel kappsäck full med gullpengar" hade Pippi Långstrump fått av sin pappa, kapten Efraim Långstrump. Nya Sveriges Delaware (1988). Carl XVI Gustaf kung i 20 år (1993). Drottning Silvia 50 år (1993). Sveriges Myntning 995-1995 (1995). Carl XVI Gustaf 50 år (1996). Carl XVI Gustaf kung i 25 år (1998). Nobelpriset 100 år (2001). Heliga Birgitta 700 år (2003). Carl XVI Gustaf kung i 30 år (2003). Stockholms Slott 250 år (2004). Unionsupplösningen (2005). Dag Hammarsköld 100 år (2005). Järnvägen 150 år (2006). Carl vón Linné 300 år (2007). Selma Lagerlöf 150 år (2008). Ottarshögen i Vendel: mynt präglade för Basiliskos, kejsare av Bysantinska riket år 475–476. 2007: Guldmynt på 100 kg präglades av Kanadas Kungliga Myntverk, Royal Canadian Mint. Myntet skapades i fem exemplar och noterades som världens största i Guiness rekordbok. Kungliga Myntkabinettet och Mynthuset Sverige visade upp ett av de fem mynten i Stockholm i mars 2009. Ett annat av jättemynten såldes på auktion i Wien i juni 2010. 2011: Perth Mint i Australien skapade ett guldmynt på 1000 kg som med bred marginal blev världens största guldmynt.
Shar pei
Shar pei är en hundras från Kina. Den har ett ursprung som kamp-, vakt- och jakthund, men idag används den mest som sällskaps- och familjehund. Rasens namn, shar pei, betyder "sandskinn" och syftar på hundens säregna pälsstruktur, kort och utstående så att den vid beröring ger en sträv känsla. Rasen har sina rötter i Guangdong-provinsen i sydöstra Kina. Skulpturer av hundar påminnande om shar pei tillverkades redan under Handynastin. Det är troligt att shar pei delar gemensamt ursprung med chow och att olika hundar av molossertyp finns bland rasens föregångare. Shar pei var allmogens hund. Hundarna användes till att vakta familjen och hemmet men även till jakt, speciellt för jakt på vildsvin. Hundarna användes också i hundkamper, då de hade mycket löst skinn som försvårade för motståndaren att komma åt dem, och det förekom vadslagning. Efter att Kina i slutet på 1940-talet fått ett kommunistiskt styre höll rasen nästan på att utrotas. Husdjur betraktades som en lyxvara, det blev mycket svårt för befolkningen att äga hund. På 1960-talet fanns bara ett fåtal shar pei kvar i Kina, då en affärsman från Hongkong, Matgo Law, påbörjade ett försökt att rädda de exemplar som fanns kvar. Även gatuhundar som påminde om shar pei skall ha använts för att rädda rasen och fortfarande har aveln problem med relativt stora avvikelser från standarden. Kennelklubben i Hongkong erkände rasen 1968. 1973 skrev Law till en amerikansk hundtidning om sitt arbete med att bevara rasen. Han skickade även med några bilder och uppmanade amerikanska uppfödare att hjälpa honom bevara rasen genom att köpa hundar. Uppmaningen fick snabbt positivt respons och ett antal hundar exporterades till USA. 1978 angav Guiness rekordbok shar pei som världens ovanligaste hundras, men den ökade efterhand i popularitet i både USA och Kanada och kom snart även till Europa. Idag har rasen ett stabilt bestånd. Som familjehund är den lugn, trogen och sällskaplig och går ofta bra ihop med barn och andra hundar. Den är lättlärd men kan dock vara envis och behöver fast uppfostran. Mot främlingar kan den vara mer avvaktande och reserverad, men den ska inte vara aggressiv. Den är inte speciellt krävande med avseende på motionsbehovet, regelbunden rastning och tillfällen till att röra sig fritt och leka är tillräckligt. Valpar och unga hundar bör inte utsättas för ansträngade motion, då det frestar på lederna innan muskulaturen är fullt utvecklad. Rasen har kvar viss vaktinstinkt, vilket gör att den kan fungera som vakthund, men vaktinstinkten gör också att tidig social träning behövs. Vissa individer har jaktlust men hos det övervägande antalet är denna egenskap inte så utpräglad. Shar pei är en medelstor hund, typiskt för rasen är förutom dess päls och rynkade utseende ett brett nosparti och små, högt ansatta öron. Mankhöjden är 44–51 centimeter och hunden ska vara starkt och kompakt byggd. Den har blå tunga och även munhåla. Pälsfärgen varierar, hunden skall dock vara enfärgad och vitt accepteras inte. Längden på pälsen får högst vara 2,5 centimeter. Det finns olika pälsvarianter, en hund med lägre päls kallas "brush coat" och en hund med kortare päls kallas "horse coat". Valparna är mycket rynkiga, men växer med tiden i sitt skinn och har som vuxen endast rynkor i ansiktet och på manken. Det utseendemässiga idealet för den vuxna hunden har varierat med tiden både vad gäller mängden rynkor och storleken och ändringar i rasstandarden har gjorts flera gånger. Rasen har haft problem med en del osunda defekter, något uppfödarna har lagt ner arbete på att försöka avla bort. Svårare hälsoproblem har med sundare avel blivit mindre vanliga. Shar pei har vissa rasbundna sjukdomar såsom shar pei-feber (upprepade febertoppar) och amyloidos (defekt i immunförsvaret). Även öron-, ögon- och hudsjukdomar förekommer.
