Pongo och de 101 dalmatinerna
Flera av animatörerna, däribland Marc Davis, gladdes över den nya tekniken, eftersom det färdiga resultatet nu låg mycket närmare deras originalteckningar, medan andra menade att en del av känsligheten i teckningarna gick förlorad. Med den gamla bläckfärgen kunde konturer målas i olika färger, medan xerox enbart gav svarta, skarpa konturer. Med tiden skulle dock tekniken förfinas och kunna göra konturer i flera färger, innan datorer (som kunde använda hela färgskalan) skulle ta över arbetet helt. Den tidiga xerografin, som enbart gav svarta konturer, skulle dock visa sig vara lämplig för just den här filmen eftersom de svart-vita dalmatinerna var så många. Ken Anderson, som var ansvarig för produktionsdesignen, använde även xerografi till bakgrunderna för att få för- och bakgrunderna att smälta ihop bättre. Även om animatörerna nu inte behövde få sina teckningar tolkade av dem som färglade och målade konturerna, var assisterande animatörer tvungna att sudda bort onödiga linjer från teckningarna. Enligt ryktet gick en lapp runt på Disneystudion som uppmanade assistenterna till att göra så rena teckningar som möjligt, eftersom alla linjer i teckningarna nu hamnade på duken. Dessa ändringar av originalteckningarna ska dock ha retat upp Milt Kahl så mycket att han sa åt sina assistenter att inte ändra något han hade tecknat. Till följd av detta syns vissa konstruktionslinjer i scener som animerats av Kahl. Till filmen skapades en avdelning vars enda uppgift var att animera fläckarna på dalmatinerna. Det fanns särskilda regler för detta skulle se ut, varje valp skulle ha 32 fläckar medan Pongo skulle ha 76 och Perdita runt 69 stycken. Fläckar användes även till presentationen av de som arbetat på filmen under öppningssekvensen, där namnen på animatörerna står i stora fläckar, röken från en lastpråm bildar fläckar och under presentationen av de som stått för musiken bildar fläckarna noter på ett partitur. Introduktionen av xerografi i animation skulle också komma till nytta när det gällde att animera bilarna i filmen. Ub Iwerks hade en idé om att det lika gärna skulle gå att kopiera svarta linjer på en modell som på ett papper, och därför byggdes modeller av bilarna i kartong med svarta linjer målade på utsidan. Modellen ställdes därefter på ett underlag som bestod av en tygduk på träbitar och ett snöre sattes fast i bilens framkant. När någon drog i snöret färdades modellen över underlaget, och på så sätt återskapades en riktig bils rörelse. Vissa scener där modellen användes blev så bra i xerox att de användes direkt och färglades. Två sådana scener är scenen där Cruella de Vils bil blir påkörd och välter över vägen, samt scenen där Cruella kör upp från en ravin genom snö. Den sistnämnda scenen gjordes genom att dra modellen för en uppförsbacke som hade fyllts med sand och filmades i slow-motion. Pongo och de 101 dalmatinerna var den första av Disneys animerade långfilmer som utspelade sig i modern tid, vilket bland annat tog sig uttryck i att Cruella De Vil röker cigaretter och att figurerna tittar på tv. I öppningsscenen tittar Pongo på ett nummer av tidningen Lilliput som var ett av 1950- och 1960-talens största magasin om konst och design och flikades in som en ledtråd om designvalen för filmen. För att skapa en mer modern och karikatyrisk framtoning gick animatören Ernie Nordli igenom alla bakgrunder och ändrade vissa detaljer så att de blev asymmetriska samt förstorade andra detaljer. Ken Anderson arbetade också nära konstnären Walt Peregoy som blev färgstylist för filmen. Peregoy använde sig av klumpar av färg för att gestalta en möbel, varefter konturerna av möbeln lades ovanpå färgklumpen. Walt Disney uppskattade dock inte det mer moderna och abstrakta utseendet och förlät inte Anderson för designvalen förrän en kort tid innan sin död.
Ansiktsburk
Ansiktsburk är en flashfilm som blev känd år 2000 när en musikvideo till en av Azar Habibs låtar skapades med svenska texter och spreds över Internet. Textningen var inte en översättning av sångtexten utan bestod av svenska ord som enligt animatörerna fonetiskt påminde om det som sjöngs på arabiska. Sången heter egentligen Am tekbar el farha vilket betyder ungefär "glädjen växer" och handlar om en kvinna som just blivit vuxen. Den svenska texten skapades av Johan Gröndahl med hjälp av Patrick Nyberg, vars far införskaffat kassettbandet under sin FN-tjänstgöring i Beirut i slutet av 1970-talet. Även låten "Hatten är din" med samma utgångspunkt härstammar från samma inspelningar. Ansiktsburk blev riksbekant sedan en video skapad av Daniel Blå, anställd på web-byrån Kramgo, spreds på nätet. Företaget Kramgo fick mycket publicitet tack vare Ansiktsburk. Videon brukar nämnas som ett exempel på viral marketing, även om avsikten enligt upphovsmännen bara var att slå ihjäl ett par sysslolösa timmar på jobbet. Com Hem gjorde 2009 en reklamfilm baserad på videoklipp från internet, Ansiktsburk var ett av dem.
Snövit och de sju dvärgarna
Omdubbningen som också är den version som visats på bio sedan 1982 är också den version som finns utgiven på VHS, DVD och Blu-ray. Walt Disney hade under slutet av 20- och 30-talet lyckats etablera sig som en av Hollywoods stora filmmakare. Hans Musse Pigg-kortfilmer och Silly Symphonies-filmer hade rönt stora framgångar. Han hade även börjat experimentera med tecknad färgfilm, vilket skulle visa sig vara ett både kreativt och lukrativt drag, då en av hans första tecknade kortfilmer i färg, Tre små grisar, spelade in mer än 250 000 dollar på två år. Tack vare detta kunde Walt ta ut en bankkredit på en miljon dollar, med vilka han skulle finansiera sitt nya projekt: en tecknad långfilm på bröderna Grimms berättelse Snövit. Disney hade ända sedan 15-årsåldern velat göra en film om Snövit. Han hade då sett en stumfilmsversion med Marguerite Clark i huvudrollen vilken hade gjort ett stort intryck på honom. Filmen projicerades på en skärm med fyra sidor och han satt så att han kunde se två skärmar samtidigt. Tankarna att göra en långfilm var dock inte bara hämtade ur ett konstnärligt perspektiv, den stora depressionen hade påverkat biosalongerna vilket resulterade i att många biografägare var tvungna att ge bort fribiljetter eller visa dubbla långfilmer, vilket påverkade budgeten till kortfilmer negativt. Det ryktades att Disneybolaget var på väg att gå i konkurs, då det var allmänt känt att bolagets ekonomi gick upp och ner, så när Walt kallade hela sin personal till ett möte var många övertygade om att bolaget skulle läggas ned. Mötet visade sig dock vara Walts tillkännagivande av att Snövit-produktionen skulle starta. Därefter spelade Disney själv upp hela historien, inklusive alla roller och scener och vid slutet spred sig applåderna mellan de anställda. Dagen efter gav filmbolaget ut ett pressmeddelande om att Disney skulle göra en tecknad långfilm av sagan Snövit. Många morgontidningar menade att Disneys nya projekt var en förnyelse inom filmbranschen, medan filmbolagen i Hollywood inte var lika entusiastiska. De var övertygade om att projektet skulle innebära slutet för Walts karriär och döpte projektet till Disneys dårskap. Walt tog dock ingen notis om detta, utan fokuserade helt på sitt nya projekt och lät anställa fler tecknare. Alla intervjuades personligen av Walt, och några av de nyanställda var Marc Davis, Ward Kimball, Frank Thomas och Ollie Johnston som senare skulle ingå i den grupp Walt kallade för de nio gamla männen, eftersom de var de mest lojala och bar ansvaret för många scener i Disneystudions filmer. Innan Snövit-projektet startade hade Walt haft sex heltidsanställda tecknare men i och med detta projekt ökade arbetsskaran till 50 animatörer, 50 assisterande animatörer, en orkester med 24 medlemmar samt manusförfattare, färgläggare, kameramän, tekniker, sekreterare och budpojkar. Produktionsschemat och berättelsen till Snövit blev klar 1935 och animatörerna såg fram emot att få göra en långfilm. Walts bror Roy ansåg däremot att det skulle ta för lång tid att göra filmen och att summan de var tvungna att investera i projektet var alldeles för hög. De var nu tvungna att betala ut mer löner efter att ha anställt flera nya animatörer och Walt hade dessutom infört ett bonussystem där bonusen bestämdes utifrån hur lång tid tecknaren hade tillbringat i studion varje vecka. Bonussystemet var menat att se till att de bästa tecknarna inte skulle hoppa av projektet innan filmen var färdig. Roy bekymrade sig över att deras utgifter skulle bli extremt stora, men Walt menade att de kunde skära ner på produktionen av kortfilmer för att få råd. Detta oroade Roy än mer eftersom kortfilmerna var filmbolagets största inkomstkälla. I slutändan skulle Walt bli tvungen att inteckna sitt hus för att få tillräckligt med kapital till produktionen som pågick i tre år och landade på 1,5 miljoner dollar, en monstruös summa för en film på 30-talet.
Konståret 1965
Efter Köpenhamn 1935, London 1936, Paris 1938, Mexico City 1940, New York 1942, Paris 1947, Prag 1947, Paris 1959, New York 1960 och Milano 1961 öppnar i december den XI internationella surrealistutställningen i Paris, under rubriken L'Ècart absolu på Galerie de L'Œil. Ett mycket stort antal konstnärer medverkar, föregångare som Gustave Moreau, dårhushjon som Adolf Wölfli, svenskar som Max Walter Svanberg och Ragnar von Holten. Bengt Hansson tar över ledningen av Skånska målarskolan. Riksutställningar startar som försöksverksamhet med utställningen Nationalmuseum 100 år. Konstnärsföreningen Alka startar sin verksamhet i Linköping. Ester Almqvists minnesfond instiftas. Prins Eugen-medaljen tilldelas Max Walter Svanberg, målare, och Bruno Mathsson, möbeldesigner. L. S. Lowry – Huddersfield. 8 april - Jonas Lundh, svensk musikkonstnär med abstrakt bildspråk. 20 april - Magnus Carlsson, svensk illustratör och animatör. 21 april - Joakim Johansson, svensk konstnär. 29 april - Boel Werner, svensk författare och illustratör. 7 juni - Damien Hirst, brittisk konstnär. 1 september - Ilona Popermajer, svensk konstnär. 10 augusti - Olga Magnusson, svensk konstnär ioch porträttmålare. 14 oktober - Björn Bergsten, svensk konstnär. 27 december - Rita Endestad, norsk illustratör och grafisk designer. okänt datum - Stefan Lindblad, svensk konstnär och illustratör. okänt datum - Jens Fänge, svensk bildkonstnär. okänt datum - Per Enoksson, svensk konstnär. okänt datum - Tom Bogaard, svensk bildkonstnär. okänt datum - Per Svensson, svensk ljud och bildkonstnär. okänt datum - Magnus Wallin, svensk videokonstnär och animatör. okänt datum - Carl Johan Hane, svensk art director och textilformgivare. okänt datum - Carina Karonen, svensk formgivare. okänt datum - Björn Kusoffsky, svensk creative director och formgivare. okänt datum - Itziar Okariz, spansk performancekonstnär verksam i New York. okänt datum - Patricia Piccinini, australiensisk konstnär. okänt datum - Åke Rosenius, svensk illustratör och serietecknare. okänt datum - Sean Henry, engelsk skulptör. 29 mars - Gösta Adrian-Nilsson (född 1884), GAN, svensk konstnär. 16 juli - Simon Rodia (född 1875), italiensk och nordamerikansk särlingskonstnär. 27 augusti - Charles-Édouard Jeanneret (född 1887), fransk-schweizisk arkitekt, konstnär och författare.
Simpsons-kortfilmerna
Simpsons-kortfilmerna (på engelska: The Simpsons shorts eller ibland benämnda som Tracey Ullman shorts) är en TV-serie bestående av 48 kortfilmer på cirka 1–2 minuter vardera som under tre säsonger var ett inslag i det amerikanska humorprogrammet The Tracey Ullman Show, innan rollfigurerna fick sin egen TV-serie kallad Simpsons. I kortfilmerna får man följa familjen Simpson som består av Homer, Marge, Bart, Lisa och Maggie. Kortfilmerna skapades av tecknaren Matt Groening, som formgav rollfigurernas utseende och skrev manus till flera av avsnitten. Den första kortfilmen, "Good Night", sändes den 19 april 1987 i USA och den sista kortfilmen, "TV Simpsons", sändes den 14 maj 1989 i USA. TV-serien Simpsons skulle senare ha premiär den 17 december 1989 med julspecialen "Simpsons Roasting on an Open Fire". Skådespelarna som gjorde rösterna till rollfigurerna i Simpsons-kortfilmerna skulle senare även komma att medverka i Simpsons, Julie Kavner gjorde Marges röst, Nancy Cartwright gjorde Barts röst, Yeardley Smith gjorde Lisas röst och Dan Castellaneta gjorde Homers, Abraham Simpsons och Krustys röster. Homers röst låter annorlunda i dessa kortfilmer än vad den gör i TV-serien, då Castellaneta löst baserade sin röst på skådespelaren Walter Matthaus. De flesta rollfigurernas personligheter är lika de som de senare har i Simpsons, dock framställs Lisa som en kvinnlig variant av Bart utan den intelligens hon senare uppvisar i TV-serien. Simpsons-kortfilmerna har inte släppts i sin helhet utan endast enstaka avsnitt har släppts på vissa samlingsutgåvor av Simpsons. Några avsnitt fanns med på VHS-utgåvorna kallade The Best of The Simpsons medan andra har funnits som extramaterial på DVD-utgåvorna av Simpsons. Fem av kortfilmerna användes i avsnittet "The Simpsons 138th Episode Spectacular" och i "You Kent Always Say What You Want" ersattes hela öppningssekvensen av kortfilmen "Family Portrait", då i samband med firandet av TV-seriens avsnitt nummer 400. När producenten James L. Brooks arbetade med humorprogrammet The Tracey Ullman Show i slutet av 1980-talet fick han idén att visa korta animerade sketcher före och efter reklampauserna. Brooks hade tidigare läst dagspresserien Life in Hell av tecknaren Matt Groening och han bad Groening att besöka hans kontor för att lägga fram ett förslag på en animerad serie som kunde visas under The Tracey Ullman Show. Groenings ursprungliga idé var att presentera något som skulle vara en del av Life in Hell, men när Groening fick det klart för sig att en animering av Life in Hell skulle innebära att han skulle få ge upp sina publiceringsrättigheter valde han att satsa på en annan idé. Groening valde istället att snabbt skissa upp en version av en dysfunktionell familj under tiden han satt och väntade i lobbyn till Brooks kontor. Denna familj skulle sedan komma att utvecklas till familjen Simpsons. Groening namngav rollfigurerna efter sin egen familj, där hans storebror Mark fick vara förebilden för Bart, namnet Bart valdes eftersom det är ett anagram för "brat" (vilket kan översättas till "snorunge"). Groening skrev både manus och gjorde storyboarden till kortfilmerna. Rollfigurerna var slarvigt ritade eftersom Groening bara hade gett sina hastigt ritade skisser till animatörerna i tron att de skulle förbättra dem själva, istället ritade de av dem direkt. Animeringen sköttes till största delen av företaget Klasky Csupo, Inc. med Wesley Archer, David Silverman och Bill Kopp som animatörer till den första säsongen. De två övriga säsongerna animerades endast av Archer och Silverman. Uppdraget att färglägga kortfilmerna gick till Georgie Peluse, som blev den som gav rollfigurerna deras karaktäristiska gula hudfärg.
