Simglasögon
Simglasögon är ett hjälpmedel för bland annat tävlingssimmare. De skyddar ögonen vid simning eller dykning under vattenytan och skyddar även mot klor i klorerat vatten i simbassäng. Simglasögon med "linser" tillverkade av slipade sköldpaddsskal användes av persiska pärldykare redan på 1300-talet. Glasögonen var sannolikt importerade från medelhavsområdet, eftersom 1500-talsbilder visar venetianska koralldykare som också använder sig av dylika glasögon. Rapporter om detta specifika användande försvann efter 1500-talet, möjligen eftersom det kommersiella dykandet under kommande sekler mestadels gjordes av indianska eller afrikanska slavar (dessa använde sig inte av simglasögon). Det mer moderna bruket av simglasögon tros ha uppfunnits i Polynesien, där man monterade glaslinser på träramar. Dessa ramar av bambu eller annat trä var från början utan glas, men genom att de fångade in en luftbubbla framför ögonen underlättade de ändå dykarens syn under vattnet. Det första patentet för simglasögon godkändes 1916, utfärdat för en C.P. Troppman. Uppfinnaren påstod att de kunde användas för undervattenssimning, men inget belägg finns för att Troppmans uppfinning nyttjades i det syftet. Thomas Burgess blev 1911 den andre som genomförde en simning över Engelska kanalen. Burgess, som var tävlingssimmare, använde sig av bröstsim under hela översimningen och nyttjade motorcykelglasögon för att skydda ögonen mot saltvattenstänk och vågor. Gertrude Ederle gjorde 15 år senare ett framgångsförsök att som första kvinna (och den förste som använde frisim under hela simturen) simma över Engelska kanalen och bar vid försöket även hon motorcykelglasögon som skydd, Gertrudes syster Margaret förbättrade konstruktionen genom att göra glasögonen vattentäta genom att täta med paraffin. 1936 utfärdades det första patentet för simglasögon specifikt avsedda som ögonskydd under vattenytan. Patentet tillerkändes en Walter Farrell, uppfinningen blev dock inte framgångsrik och när tidningen Popular Science fyra år senare illustrerade begreppet simglasögon användes den gamla polyneiska modellen i trä. Under 1940- och 1950-talet användes simglasögon (i vissa fall) vid simning i öppet vatten. Dessa glasögon hade dubbla linser och tätningar av gummi. Simglasögon kom i mer allmänt bruk först under 1960-talet. 1968 skedde den första större annonseringen av simglasögon, i början dock endast i en storlek och av en konstruktion som inte alltid satt kvar på rätt ställe. Fram till 1970 var simglasögon endast tillåtna för användning av tävlingssimmare under träning. Detta år blev David Wilkie den förste tävlingssimmare som nyttjade dem på tävling. Sedan i mitten av 1980-talet är det allmänt spritt att använda simglasögon även i tävlingssammanhang. För tävlingssimmare är det av yttersta vikt att simglasögonen sitter tätt mot ansiktet. "Vatten i glasögonen" är bland det värsta simmare kan råka ut för. Simglasögon kan vara färgade och/eller ha en metallicyta. Simglasögon av bättre kvalité är ofta utrustade med en så kallad "imfri" yta på insidan och det finns även de som har korrektionsglas. Simglasögon skyddar ögonen mot vatten och ämnen i vattnet. Det kan vara saltet i saltvatten eller klor i simbassängernas vatten. Innan introduktionen av simglasögon begränsades mängden träning för en tävlingssimmare av ögonens utsatthet mot saltvatten eller klor. Simglasögon är inte detsamma som dykmask/cyklop och bör inte användas i dyksammanhang. När vattentrycket ökar på större djup komprimeras luften i alla luftfickor – till exempel luftfickan innanför simglasögon – för att matcha det omgivande trycket. Ny luft behöver tillföras för att motverka tryckskillnaden, och detta kan i ett cyklop göras genom att luft blåses ut genom näsan, in i masken.
Infraröd strålning
Infraröd (infravärme) strålning (IR-strålning) är elektromagnetisk strålning inom våglängdsområdet 700 nm till 1 mm, det vill säga våglängder strax över de för synligt ljus. Infraröd strålning kallas ofta värmestrålning. All värmeöverföring genom strålning sker dock inte genom infraröd strålning, så det är en missuppfattning att värmestrålning och (IR)strålning skulle vara samma sak. I vardagliga sammanhang är dock en stor del av den strålning som utsänds från föremål på grund av deras temperatur inom det infraröda spektrumet. Den infraröda strålning som emitteras av jorden benämns terrestrisk strålning. Kortvågig infraröd strålning används i utrustning för mörkerseende, som bildförstärkare och värmekameror, då det inte finns tillräckligt med synligt ljus för att se ett objekt. Strålningen detekteras och omvandlas till en bild på en skärm. Varma objekt ger en annan bild än kalla objekt så man kan urskilja varma objekt som människor och bilar. Värmedetektorer mäter inte värmen direkt utan skillnaden i infraröd strålning från olika objekt. Eftersom rök är mer genomskinligt för infrarött ljus än synligt ljus, så använder brandmän infraröd bildteknik då de arbetar i rökfyllda utrymmen. Långvågig infraröd strålning kan användas till att uppskatta temperaturen på olika objekt. Detta kallas termografi, eller om objektet är väldigt varmt, kallas det pyrometri. Termografi används framförallt av militären, industrin och medicinen. Fallande priser gör att infraröda kameror börjar kunna användas som hjälp vid mörkerkörning med bilar. Kortvågigt infrarött ljus används för informationsöverföring. Apparaturen är en ljuskälla som sänder och en fotocell som detekterar strålningen. Variationer (analog eller digital modulering) i ljuskällan resulterar i motsvarande variationer i utsignal från fotocellen. Det är fördelaktigt att använda en infraröd ljuskälla eftersom signalöverföringen då blir osynlig för människan. Ljusöverföringen kan gå genom fria luften, eller så kan man använda glasfiber som skyddar signalen. Exempel på tillämpningen är vanliga fjärrkontroller för till exempel TV-apparater. Glasfibrer används i många bredbandsförbindelser, långa överföringsdistanser är möjliga. Kortvågigt infrarött ljus används vid materialanalys, se FTIR. Långvågig infraröd strålning används i infravärmare och används för att värma upp kalla rum och för att ta bort is från flygplansvingar. Den kan användas till att laga och värma mat, då den bara värmer objektet den lyser på och inte luften runt den. I industriella miljöer som smedjor, smältverk, glashyttor och liknande förekommer kraftig infraröd strålning utanför det mänskliga synområdet. Om allmänbelysningen är låg saknar människan pupillreflex mot värmestrålningen. Strålningen ger då förhöjd värme i ögat, vilket på lång sikt leder till grumling i linsen, grå starr, här ofta kallad "glasblåsarstarr". Detta var förr i världen en vanlig yrkessjukdom. Nu finns det bestämmelser om att speciella ögonskydd alltid ska bäras i dessa värmestrålande miljöer. IR-spektroskopi är en tillämpning inom organisk kemi som utnyttjar det faktum att molekylers bindningar tenderar att absorbera IR-strålning. Olika typer av kemiska bindningar absorberar IR-strålning av en viss våglängd, och den absorberade intensiteten kan analyseras och bindningens karaktär bestämmas. Man kan inte använda IR-spektroskopi uteslutande för att bestämma molekylens atomstruktur, men det är ett hjälpmedel för att bestämma de funktionella grupperna i en förening. Observationer i IR-området, infraröd astronomi, från markteleskop eller rymdteleskop (t.ex. Spitzer) har stor betydelse i astronomin. IR-observationer har t.ex. gett mycket astrokemisk information om det interstellära mediet.
Hekate
Hekate (latin Trivia) är en gudinna förknippad med häxkonst och korsvägar. I grekisk mytologi ursprungligen en av titanerna, dotter till Perses och Asteria. I romersk mytologi kallas hon Trivia, de tre vägarnas gudinna. Hekate blev sedermera förknippad med Persefone och underjorden men behöll sina förbindelser till månen och dess magiska krafter. I konsten framställs Hekate som en skräckfigur med tre huvuden: ett hundhuvud, ett ormhuvud och ett hästhuvud, och betjänad av två ylande spökhundar. Vid nymåne hemsöker hon vägskäl där tre vägar möts, och varje huvud ser då åt var sitt håll. I modern tro förknippas en groda, en uggla och en korp med Hekate. Historiskt sett är hunden det djur som är mest förknippat med Hekate. Ibland beskrevs hon trehövdad med ett huvud som en hund, ett som en häst och ett som en björn alternativt, hund, orm och lejon. Andra djur som har förknippats med henne är skorpioner, fladdermöss och åsnor. Wiccaner tillber bland annat Hekate. Hon står för magi, måne, visdom, födelse. Hon har tre ansikten: jungfrun, en kvinna i mitten av sitt liv och den äldre visare kvinnan. Även andra, som exempel gudinnedyrkare eller häxor har med henne i sin tro. Hekate finns med i serietidningen Hellboy som en äldre gud. Hon ser ofta ut som en järnjungfru eller en enorm orm med kvinnlig kropps överdel. Hekate tillkallas ofta av karaktären Amy i tv-serien Buffy och vampyrerna. Hekate finns med i spelet Age of Mythology som en gudinna. Hekate finns med i en chant i några av bandet Inkubus Sukkubus sånger. Hekate nämns i böckerna Måndöttrar. Hekate finns med i Dödens port av Rick Riordan. Hekate finns även med som karaktär i Macbeth av Jo Nesbø som baserat på en pjäs skriven av Shakespeare med samma namn. I T.H. Whites roman Svärdet i stenen, översatt till svenska av Åke Ohlmarks, är Hekate med som domare i duellen mellan Merlyn och Madame Mim. "Merlyn hade Archimedes till sin sekundant och Madame Mim hade korpen till sin, medan Hekate (som alltid måste vara närvarande vid dessa uppgörelser för att se till att de försiggick efter reglerna) satt överst på en trappstege i mitten som domare. Hon var en kall, lysande, muskulös dam i månskenets färg. Merlyn och Madame Mim gav sina överkläder till Hekate och kavlade upp sina ärmar, medan Hekate påtog sitt ögonskydd av grön celluloid för att bättre kunna åse bataljen.". I kommentarerna av Åke Ohlmarks finns också en beskrivning av Hekate som lyder. "Hekate, i grekisk myt den nattliga månskenets gudinna, i medeltida magi alla natliga spökens härskarinna och därför speciellt anropad i trollformler och andebesvärjelser. Framställs i konsten gärna tregestaltad.".
Trätjära
Ugnsbränd tjära utvinns ur moderna ugnar med högre temperatur. Ugnsframställning innebär att den inneslutna veden utsätts för värme genom en yttre värmekälla. Processen är effektivare än de gamla metoderna - ger mer tjära ur kådfattigare ved. Vid ugnsbränning placeras tjärveden i en metallbehållare eller vagn (så kallad retortvagn) som placeras i ugnen inför bränning. Enklare ugnar kan vara utformade som vedugnar som värmer en kammare eller behållare innehållande tjärveden. En fördel med den indirekta metoden är att inga tjärämnen brinner upp i själva processen. En nackdel är att man förutom råvaran för tjära även måste tillföra bränsle till upphettningsprocessen. Man kan också bättre styra destillationsprocessen mot vattenfri ljus A-tjära (den högsta kvaliteten som används till träisolering och impregnering). Ugnsbränning kräver lång tid med låg temperatur. Ökar man temperaturen går det fortare, men då blir det B-tjära som bara duger till bränsle. Även ugnsdestillering ger beck, men av betydligt sämre kvalitet än milning. Vid rumstemperatur är trätjära en tjockflytande, mörkbrun vätska med lagringsduglighet minst 4 år. Densiteten för trätjära är cirka 1030 kg/m3 Viskositeten sjunker vid uppvärmning. Bästa temperatur vid applicering med pensel är från 40 °C till 60 °C, som uppnås genom uppvärmning i vattenbad. Vid impregnering (påstrykning) räcker 1 kg tjära typiskt till cirka 3 m2, men åtgången kan variera en hel del alltefter inträngningen i virket. Ren tjära är ljust brungul, men ofta har man använt tjära som innehållit sotpartiklar och därför blivit mörkare brun eller svart. T-sprit, tidigare kallad rödsprit, liksom terpentin kan användas för spädning och rengöring av verktyg och vid avhjälpande av spill. Den viktigaste användningen av tjära är och har varit skydd av trä som kommer i kontakt med vatten, på exempelvis fartyg, spåntak och utsatta delar av träfasader. Den är en av ingredienserna i Roslagsmahogny och användes förr som bindemedel vid rödfärgning av byggnader. Tjära har en viss baktieriedödande effekt och har använts i utspädd form mot bland annat psoriasis och andra hudsjukdomar och i piller mot kroniska luftrörskatarrer och blåskatarr. Idag har tjäran nästan helt ersatts av betydligt effektivare preparat. Andra användningsområden är. På grund av dessa risker skall trätjära förvaras oåtkomligt för barn, och vid arbete med tjära skall ändamålsenlig skyddsutrustning användas, exempelvis handskar och ögonskydd. Vissa ämnen avger redan vid rumstemperatur ångor klassade som lättflyktiga organiska föreningar, VOC (volatile organic compund), som kan innebära en fara för hälsa och miljö. Gränsvärdet för tillåtlig halt, Kat A/e (2010) är 400 g/l. Trätjära har ett VOC-tal <, 400 g/l, men användning rekommenderas ändå endast utomhus, eller i väl ventilerade lokaler. Inom EU (biociddirektivet 98/8/EG), fördes diskussioner om att trätjära skulle vara att betrakta som en biocid, vilket skulle medföra restriktioner för dess användande. I mars 2007 enades dock berörda myndigheter om att trätjära inte är att betrakta "som ett verksamt ämne i träskyddsmedel", och därmed var detta hot mot trätjärans traditionella användning avvärjt. Ryssolja är ett lättflytande torrdestillat av grov, svart björkbark) i stället för kådrika barrträsorter. Den används för impregnering av läder. Metoden är hämtad från ett allmänt bruk i Ryssland, därav namnet. Stenkolstjära är den tjära som på motsvarande sätt bildas vid torrdestillering av stenkol i exempelvis ett gas- eller koksverk, men den tjäran har en helt annan sammansättning och andra användningsområden än trätjära. Anti-mjällmedel i schampo. En komponent i kosmetika och hygienartiklar (exempelvis finländsk tjärtvål).
