Simning
Simning (simmerska) är att ta sig fram i vatten med hjälp av kroppsrörelser, i huvudsak utförda med armar och ben. Simning kan ske utomhus i naturliga vattensamlingar av skilda slag – hav, sjöar och vattendrag – eller i för ändamålet inrättade simbassänger, belägna utomhus eller i speciella simhallar och badhus. Tävlingar i simning anordnas återkommande, från klubbmästerskap till mästerskap på nationell och internationell nivå. Det finns fyra olika simsätt som används vid tävlingar. De är fjärilsim, ryggsim, crawl (frisim) och bröstsim. Simning är en kroppsteknik som finns spridd över hela världen. I västvärlden har simning gått genom olika perioder av popularitet och stagnation. Under medeltiden var kunskapen mycket lite spridd. Under tidigmodern tid skulle dock nya medicinska inställningar till kroppen och dess förhållande till vätskor, tillsammans med kyrkans sviktande makt över sedlighetsbegreppet och Romantiken bidra till att popularisera simningen. Vid de Europeiska kusterna öppnades bad, som i Strömstad 1786, och i städerna återkom simhallarna som under 1500-talet hade stängts för att de var ohygieniska och osedliga. Simsällskap, likt Upsala Simsällskap som var den första av dem alla (1796), bildades av dem som ville vidare sprida simkunskap och uppskattning för sysselsättningen. Simning är en väldigt krävande sport, det krävs att man ska hålla sig i form för att prestera så bra som möjligt. Elit-simmare tränar ca 10 pass per vecka eller mer, både på gym och i bassängen. Tävlingssimmare mäter sina krafter i fyra olika simsätt och lagkapper vid svenska och internationella mästerskap. Dessa går ut på att ta sig en viss sträcka på ett visst sätt på kortast tid ibland kallat snabbsim. Tävlingar arrangeras i bassänger med längden 50 meter (långbana), 25 meter (kortbana) eller i 25-yardsbassäng. Simbassängen är utmärkt med flera markeringar. Ett 5-metersmärke med flaggor över bassängen, för att man ska veta när väggen kommer vid ryggsim där man inte kan se rakt fram. Det finns en likadan markering efter 20 meter (kortbana). Det finns även en 15-metersmarkering från båda sidorna av bassängen. De visar hur långt man får simma under vattnet efter starten och vändningarna på fjäril-, rygg- och frisim. Mästerskapstävlingar arrangeras också i öppet vatten, på sträckorna 5, 10 och 25 km. För äldre simmare tävlas även i s.k. Masters. Tävlingarna är indelade i åldersgrupper i 5-årsintervaller, 25-29 år, 30-34 år, 35-39 år osv. På simtävlingar tävlar man även i. I Sverige simmas SM och JSM i långbana under samma tävling på sommaren, tävlingen simmas med JSM-finaler under försökspassen och SM-finaler under finalpassen. Simning är ett optimalt sätt att träna kroppen då många muskelgrupper arbetar samtidigt. Man tränar både armar och ben när man simmar rygg och crawl. Axlarna är också en del av kroppen som man använder mycket, därför har många tävlingssimmare problem med axlarna och därför är det viktigt att värma upp axlarna ordentligt innan man börjar simma. I flera länder finns utmärkelser för att uppmuntra motionssim, såsom simmärken. Bad är simning i tvagande eller underhållande syfte. Detta sker ofta i sjöar utomhus när det är varmt. Simning eller bad i hav, där vågor förekommer, är också ett känt fenomen. Dykning är när man simmar under vattnet, det är svårt att vara under vattnet en längre tid eftersom man inte kan andas där om man inte har dykarutrustning för detta ändamål. Man kan också dyka ner i vattnet, dvs hoppa från en pall eller kant med armarna raka framför huvudet och dyka i. Människor kan hamna i fara när de simmar och behöver då räddas. Eftersom det kan uppstå mycket extrema situationer är det väldigt krävande att vara livräddare. Därför finns ofta badvakter som övervakar badställen och som har särskild utbildning. Det finns även speciella tävlingsmoment och övningar för att träna sina räddningsegenskaper. EM i simning (långbana).
Tävlingssimning
Tävlingssimning är en sport som kan utövas både individuellt och i lag. Sporten utförs i vatten, oftast i en simbassäng, där det gäller att simmaren använder sig av ett eller olika simsätt, beroende på vilken gren simmaren tävlar i. Tävlingsregler har fastställts av det internationella organet FINA. Tävlingssimning omfattar grenarna, med respektive längder. Tävlingssimning har varit en del av de olympiska spelen sedan de första 1896. Tillsammans med de andra simsporterna simhopp, synkroniserad simning, öppet vatten-simning och vattenpolo styrs idrotten av Fédération Internationale de Natation (FINA). Simningens historia sträcker sig långt tillbaka i tiden. Arkeologiska fynd har visat att simning utövades i Egypten så tidigt som 2500 f.v.t. I Japan har man funnit bevis som tyder på att organiserade tävlingar hölls för 2000 år sedan. Tävlingar i simning nämns även i källor från antikens Grekland. Först under 1800-talet blev tävlingssimning populärt i Europa. En milstolpe i denna utveckling var grundandet av världens första simförbund i London 1837. Det första organiserade mästerskapet hölls i Australien 1846. I Sverige hölls de första nationella mästerskapstävlingarna 1891. Tävlingssimning ingick i de första Olympiska sommarspelen 1896 i Aten. 1908 bildades världsföreningen för simning, Fédération Internationale de Natation (FINA). Under Olympiska sommarspelen i Stockholm 1912 tilläts kvinnor för första gången i olympiska sammanhang att tävla i simning. Första internationella tävlingen för damer hölls vid Damspelen 1922 i Monaco där även Sverige deltog. Tävlingssimning går ut på att på kortast tid simma en förutbestämd sträcka. Tävlingssimning blev en populär sport på 1800-talet och består av 36 olika grenar - 18 för män och 18 för kvinnor. Dock erkänner IOK endast 34, 17 för män och 17 för kvinnor. I OS tävlar manliga och kvinnliga idrottare i 13 av de godkända grenarna. Olympiska spelen hålls i en 50-metersbassäng. De flesta tävlingar äger rum antingen på en långbana (50 m) eller en kortbana (25 m). Även 25 yard bassäng finns, och tävlas i. Det finns flera typer av funktionärer inom tävlingssimning. Följande antal gäller i nationella mästerskap och FINA-klassificerade tävlingar. Tidtagare. En per tävlingsbana, står bakom startpallarna på bassängens ena kortsida. Tidtagarna godkänner en simmares start, vändning samt målgång och tar en manuell backup-tid. Bandomare. Vid kortbana, två stycken. Vid långbana, fyra stycken. Bandomare ska finnas på varje långsida av bassängen. Varje bandomare ska försäkra sig om att reglerna för det aktuella simsättet följs samt bevaka vändningar och målgång. På bassängens andra kortsida befinner sig vändningskontrollanter. Dessa kontrollerar och godkänner enbart simmarnas vändningar, som rapporteras till vändningskontrollantledaren. Vid startmomentet av ett heat har man starters. Dessa utläser frasen "På era platser" samt trycker på startknappen som utlöser startsignalen samt sätter igång tidtagningen. Slutligen finns en tävlingsledare. Tävlingsledaren ska ha oinskränkt kontroll och auktoritet över alla funktionärer, godkänna deras uppgifter och instruera dem avseende alla speciella omständigheter och regler för tävlingen. Även andra typer av funktionärer förekommer. Bland annat måldomare, speaker och tävlingssekreterare. För att bli svensk simfunktionär måste man gå utbildningen Tävlingsfunktionär och bli godkänd av Svenska Simförbundet. Efter Tävlingsfunktionär har man rätt att vara tidtagare och vändningskontrollant. För att kunna ha någon annan högre post krävs utbildning för Distriktsfunktionär och Förbundsfunktionär. Tävlingsbadbyxor har som syfte att öka simmarens hastighet. Vanligast är att man har åtsittande badkläder som inte medför något vattenmotstånd. Även en badmössa i gummi eller liknande material ökar hastigheten då hår har en bromsande effekt. 50, 100 och 200 m bröstsim, ryggsim och fjärilsim.
Säffle-Tidningens Guldplakett
Säffle-Tidningens Guldplakett är ett idrottspris som utdelas till den eller de som utfört årets främsta idrottsprestation inom Säffle-Tidningens spridningsområde. Detta definieras som Säffle, Grums och Årjängs kommuner. Plaketten utdelades första gången 1956 och sedan 1965. 1991 och 2020 skedde ingen utdelning. 1956: Ingrid Bruce, simning. 1965: Lennart Högberg, roadracing. 1966: Gunilla Olausson, friidrott. 1967: Margareta Bergqvist, friidrott. 1968: Kjell Gustafsson, skidskytte. 1969: Åke Wingskog, skidor. 1970: Göte Gåård, skytte. 1971: Sture Larsson, boxning. 1972: Hans-Erik Jansson, ishockey. 1973: Conny Wahlström, friidrott. 1974: Eilert Gustafsson, skidskytte. 1975: Thomas Johansson, fälttävlan. 1976: Göran Ericsson, orientering. 1977: Susanne Johansson, gymnastik. 1978: Annichen Kringstad, orientering. 1979: Kermit Fredriksson, boxning. 1980: Bengt Elgh, roadracing. 1981: Sören Blomqvist, boxning. 1982: Sören Larsson, bowling. 1983: Lotta Ransjö, orientering. 1984: Säffle OK:s damlag, orientering. 1985: Lars-Erik Torph, rally. 1986: Magnus Eriksson, simning. 1987: Karl O Johansson/Callit, trav. 1988: Monica Forsaeus, simning. 1989: Mats Karlsson, rally. 1990: Tina Thörner, rally. 1991: Plaketten delades inte ut. 1992: Mattias Holmgren, karate. 1993: Erik Hansson, skidor. 1994: Lars Peter Johannesson, ridsport. 1995: Tommy Niklasson, pistolskytte. 1996: Jörgen Johansson, karate. 1997: Peter Karlsson, speedway. 1998: Julia Larsson, karate. 1999: Daniel Carlsson, rally. 2000: Tomas Skålén, segling. 2001: Mats Jonsson, rally. 2002: Pär Bäcker, ishockey. 2003: Frida Dahlén, ridsport. 2004: Per-Gunnar Andersson, rally. 2005: Christofer Stevenson, cykel. 2006: Andreas Lindberg, karate. 2007: Markus Johansson, friidrott. 2008: Sunita Memetovic, karate. 2009: Johan Schützer, vattenskidor. 2010: Christoffer Bergman, roadracing. 2011: Mikaela Lindberg, karate.
Simglasögon
Simglasögon är ett hjälpmedel för bland annat tävlingssimmare. De skyddar ögonen vid simning eller dykning under vattenytan och skyddar även mot klor i klorerat vatten i simbassäng. Simglasögon med "linser" tillverkade av slipade sköldpaddsskal användes av persiska pärldykare redan på 1300-talet. Glasögonen var sannolikt importerade från medelhavsområdet, eftersom 1500-talsbilder visar venetianska koralldykare som också använder sig av dylika glasögon. Rapporter om detta specifika användande försvann efter 1500-talet, möjligen eftersom det kommersiella dykandet under kommande sekler mestadels gjordes av indianska eller afrikanska slavar (dessa använde sig inte av simglasögon). Det mer moderna bruket av simglasögon tros ha uppfunnits i Polynesien, där man monterade glaslinser på träramar. Dessa ramar av bambu eller annat trä var från början utan glas, men genom att de fångade in en luftbubbla framför ögonen underlättade de ändå dykarens syn under vattnet. Det första patentet för simglasögon godkändes 1916, utfärdat för en C.P. Troppman. Uppfinnaren påstod att de kunde användas för undervattenssimning, men inget belägg finns för att Troppmans uppfinning nyttjades i det syftet. Thomas Burgess blev 1911 den andre som genomförde en simning över Engelska kanalen. Burgess, som var tävlingssimmare, använde sig av bröstsim under hela översimningen och nyttjade motorcykelglasögon för att skydda ögonen mot saltvattenstänk och vågor. Gertrude Ederle gjorde 15 år senare ett framgångsförsök att som första kvinna (och den förste som använde frisim under hela simturen) simma över Engelska kanalen och bar vid försöket även hon motorcykelglasögon som skydd, Gertrudes syster Margaret förbättrade konstruktionen genom att göra glasögonen vattentäta genom att täta med paraffin. 1936 utfärdades det första patentet för simglasögon specifikt avsedda som ögonskydd under vattenytan. Patentet tillerkändes en Walter Farrell, uppfinningen blev dock inte framgångsrik och när tidningen Popular Science fyra år senare illustrerade begreppet simglasögon användes den gamla polyneiska modellen i trä. Under 1940- och 1950-talet användes simglasögon (i vissa fall) vid simning i öppet vatten. Dessa glasögon hade dubbla linser och tätningar av gummi. Simglasögon kom i mer allmänt bruk först under 1960-talet. 1968 skedde den första större annonseringen av simglasögon, i början dock endast i en storlek och av en konstruktion som inte alltid satt kvar på rätt ställe. Fram till 1970 var simglasögon endast tillåtna för användning av tävlingssimmare under träning. Detta år blev David Wilkie den förste tävlingssimmare som nyttjade dem på tävling. Sedan i mitten av 1980-talet är det allmänt spritt att använda simglasögon även i tävlingssammanhang. För tävlingssimmare är det av yttersta vikt att simglasögonen sitter tätt mot ansiktet. "Vatten i glasögonen" är bland det värsta simmare kan råka ut för. Simglasögon kan vara färgade och/eller ha en metallicyta. Simglasögon av bättre kvalité är ofta utrustade med en så kallad "imfri" yta på insidan och det finns även de som har korrektionsglas. Simglasögon skyddar ögonen mot vatten och ämnen i vattnet. Det kan vara saltet i saltvatten eller klor i simbassängernas vatten. Innan introduktionen av simglasögon begränsades mängden träning för en tävlingssimmare av ögonens utsatthet mot saltvatten eller klor. Simglasögon är inte detsamma som dykmask/cyklop och bör inte användas i dyksammanhang. När vattentrycket ökar på större djup komprimeras luften i alla luftfickor – till exempel luftfickan innanför simglasögon – för att matcha det omgivande trycket. Ny luft behöver tillföras för att motverka tryckskillnaden, och detta kan i ett cyklop göras genom att luft blåses ut genom näsan, in i masken.
Simmärke
Ett simmärke är ett utmärkelsetecken som man har rätt att köpa om man klarat av vissa moment inom simningen. De används flitigt inom simundervisning i Sverige men används också i andra länder, såsom Tyskland. I Sverige räknas simmärket som ett idrottsmärke. De administreras och tillhandahålls av två parter. De har också gemensamma simmärken. Svenska Livräddningssällskapet och Svenska Simförbundet distribuerar och gör reklam för två uppsättningar gemensamma simmärken: Simborgarmärket och Kilometermärket. Märkena administreras av Svenska Simförbundet. Simmärkenas enda krav är distanssimning av olika längd. Svenska Simförbundet, fungerar som motivationshöjare vid inlärning av såväl vattenvana och simteknik som vid motionssimning. Simförbundet distribuerar också simmärken för simsporterna simhopp och vattenpolo. Svenska Livräddningssällskapet, kallas även kunskapsbevis, den röda tråden i Svenska Livräddningssällskapets pedagogik och simundervisning. Kunskapssteg för att uppnå vattensäkerhet (vattenvana, simning och livräddning).
Jerringpriset
Jerringpriset eller Radiosportens Jerringpris är ett pris instiftat av sportredaktionen i Sveriges Radio. Priset är uppkallat efter den svenske radiopionjären Sven Jerring, bland annat berömd för sportsändningarna, och delas ut till en framgångsrik svensk idrottare för årets bästa svenska idrottsprestation. Initiativet till priset kommer från radiojournalisten Uno Hedin och det är formgivet av Göran Wärff, Kosta Boda 1978. Sedan år 2000 har priset delats ut under Svenska Idrottsgalan i januari. Första priset delades ut 1979. Vinnare då blev alpine skidåkaren Ingemar Stenmark. Den som fått priset flest gånger är skidskytten Magdalena Forsberg, som fått det fyra gånger. 2020 års pris vanns av stavhopparen Armand Duplantis med en av de största segermarginalerna någonsin (58 procent av rösterna). Priset brukar också kallas "folkets pris", då det är radiolyssnare som röstar fram den idrottare eller det idrottslag som gjort den för året "bästa idrottsprestationen". Dock kritiseras priset ibland på grund av folkrösterna för att handla om popularitet före sportprestation. Nedanstående år syftar på det gångna idrottsåret. Sedan år 2000 delas priset ut i januari året därpå. 1979 – Ingemar Stenmark, alpin skidsport. 1980 – Ingemar Stenmark, alpin skidsport. 1981 – Annichen Kringstad, orientering. 1982 – IFK Göteborg, fotboll herrar. 1983 – Mats Wilander, tennis. 1984 – Gunde Svan, längdåkning. 1985 – Gunde Svan, längdåkning. 1986 – Tomas Johansson, brottning. 1987 – Marie-Helene Westin, längdåkning. 1988 – Tomas Gustafson, skridsko. 1989 – Jan Boklöv, backhoppning. 1990 – Sveriges herrlandslag i handboll. 1991 – Pernilla Wiberg, alpin skidsport. 1992 – Pernilla Wiberg, alpin skidsport. 1993 – Torgny Mogren, längdåkning. 1994 – Sveriges herrlandslag i fotboll. 1995 – Annika Sörenstam, golf. 1996 – Ludmila Engquist, friidrott. 1997 – Magdalena Forsberg, skidskytte. 1998 – Magdalena Forsberg, skidskytte. 1999 – Ludmila Engquist, friidrott. 2000 – Magdalena Forsberg, skidskytte. 2001 – Magdalena Forsberg, skidskytte. 2002 – Carolina Klüft, friidrott. 2003 – Annika Sörenstam, golf. 2004 – Stefan Holm, friidrott. 2005 – Tony Rickardsson, speedway. 2006 – Susanna Kallur, friidrott. 2007 – Zlatan Ibrahimović, fotboll. 2008 – Charlotte Kalla, längdåkning. 2009 – Helena Ekholm, skidskytte. 2010 – Therese Alshammar, simning. 2011 – Rolf-Göran Bengtsson, ridsport. 2012 – Lisa Nordén, triathlon. 2013 – Henrik Stenson, golf. 2014 – Sarah Sjöström, simning. 2015 – Sarah Sjöström, simning. 2016 – Peder Fredricson, ridsport. 2017 – Peder Fredricson, ridsport. 2018 – Hanna Öberg, skidskytte. 2019 – Tove Alexandersson, orientering, skidalpinism, skidorientering och skyrunning. 2020 – Armand Duplantis, friidrott. 2021 – Hopplandslaget (Henrik von Eckermann, Malin Baryard-Johnsson och Peder Fredricson), ridsport. 4 gånger – Magdalena Forsberg. 2 gånger – Peder Fredricson. 2 gånger – Ingemar Stenmark, Gunde Svan, Pernilla Wiberg, Annika Sörenstam, Ludmila Engquist, Sarah Sjöström.
