Takpannor

Synnerligen intressant om Takpannor


faglarna-klarar-torkan

Många organismer stressas av värmen och torkan den här sommaren – men fåglarna tycks klara sig bra. Trots torkan finns det fortfarande relativt gott om fjärilslarver och andra insekter som fåglarna lever av. Förra sommaren var långt värre. Då var det väldigt kallt när häckningen ägde rum. Det märktes senare i en låg andel ungfåglar vid Falsterbo och andra sträcklokaler, säger Anders Wirdheim vid Sveriges ornitologiska förening (SOF). Den nuvarande hettan tycks generellt inte vara något problem för fåglarna. Enligt Wirdheim kan arter som häckar under takpannor på sina håll ha haft problem på grund av överhettning, och havsörnar och fiskgjusar vars ungar ligger i öppna bon i trädtoppar kan också ha varit utsatta – men i det stora hela är värmen ingen katastrof för någon fågelart. Koltrasthona matar sina ungar. Än så länge har det inte varit någon brist på insekter för fåglarna i Sverige. Arkivbild. Gråsparv kommer med insektsföda till ungarna i boet. De flesta fåglar tycks ha klarat sig hyfsat den här sommaren, trots torkan. Arkivbild.

Hans Lenman

Hans Lenman, köpman i Stockholm, född 1683 eller 1684, död 1739 i Stockholm. Enda son till lärftskrämaren Hans Mattsson och Anna Kihl. Vann burskap som spannmålshandlare i Stockholm 3 november 1704. Gift med Märta Kohl, (1691–1734), dotter till mässingsslagaren Heinrich Kohl och Märta Pihl. Lenman blev förmögen framför allt på sin salt- och spannmålshandel i kombination med krigskonjunkturerna. Han hade affärsförbindelser med bl.a. Konstantinopel, Alexandria och Tripolis. Lenman mottog via sitt repslageri också stora beställningar av amiralitetet på segel och flaggdukar och blev ensamleverantör av tågvirke till flottan. Genom statskommissionen fick Lenman 21 juli 1722 kontrakt på byggnad för 294 000 daler samt av två 50-kanoners rangskepp, två fregatter och fyra galärer, som samtliga skulle vara färdiga till skrov och inredning före årets utgång. Man förbigick amiralitetskollegium, som förgäves krävde att åtminstone rangskeppen skulle byggas på kronans varv. 26 juni 1724 hade Lenman erhållit tio års privilegium på pärlgrynsmalning efter tyskt mönster och tillstånd att ha tre flytande skeppskvarnar i Norrström. Dessa placerade han så nära kungliga vedgården, att slottsfogden inlade protest med tanke på eldfaran för slottet. Efter vidlyftig diskussion i riksrådet den 26 oktober anmodades Lenman blott se till att pråmarna snabbt kunde lösgöras och driva med strömmen om eld uppstod, eftersom hans industri ansågs särskilt nyttig. Den 16 december 1731 beviljades Hans Lenman tillstånd för tobaksmanufaktur och drev därefter tobaksodling på Rålambshovs ägor tillsammans med sin blivande måg Anders Allard. Men rättigheterna indrogs efter några år, eftersom lagstadgad kvantitet underskreds. Lenman hade också ett väl inrättat tegelbruk med bodar och båtar på Ålön i Ljusterö socken, och ett tegelmagasin rymmande över 35 000 takpannor på Skeppsbron. På södra Ljusterö ägde han Marums säteri om två mantal frälse jämte Ström och Kårboda om vardera ett mantal. Lenman bebodde på Kungsholmen i det länge (ännu på 1850-talet) enda gathuset vid Reparebansgatan (nu Fleminggatan) i hörnet av Trädgårdsgatan (nu Scheelegatan). Det omgavs av hans vidsträckta domäner mellan Klara sjö och Reparebansgatan (kvarteret Tegelslagaren), vidare söder därom det stora kvarteret Åkermannen (senare kallat Grubbens gärde), samt kvarteren Klamparen och Brädstapeln. Han hade på ägorna väderkvarn, hästar och kor. Lenman återupptog cirka 1736 tobakstillverkningen, som han drev till sin bortgång 1739, varefter sonen Carl fortsatte med tobaksfabrikör D. Hoving som kompanjon till 1747. Hans Lenman begravdes i Kungsholms kyrka, där han uppfört ett gravkor. Han efterlämnade en behållen förmögenhet på 84 302 daler.

Kumla gård, Botkyrka

Kumla gård med Kumla gårdstomt var ett torpställe i Botkyrka socken vid dagens trafikplats Hallunda i nuvarande Botkyrka kommun. I området fanns vikingatida bo- och gravplatser. Den sista bebyggelsen revs i slutet av 1960-talet. Kumla (in Kumblum) nämns första gången år 1331 och 1453 talas om en Lars i Kumla. Gården låg öster om Botkyrka kyrka och Göta landsväg gick rakt över tomten. I början av 1630-talet förlänades Kumla till Johan A. Salvius som fick både Kumla och Segersböle med full frälsefrihet. I slutet av 1700-talet uppfördes mangårdsbyggnaden som troligen är den byggnaden som stod kvar fram till slutet av 1960-talet, då den revs. Då bestod Kumla gård förutom manbyggnaden av två flyglar och en ladugård. År 1936 genomfördes en uppmätning av huvudbyggnaden. Vid den tidpunkten fanns tre kök med kammare i bottenvåningen och i vindsvåningen låg ytterligare ett rum och kök samt fyra vindskontor. Förmodligen bodde här samtidigt fyra familjer som hade sina odlingslotter på och utanför gårdstomten. I början av 1950-talet fick den gamla Södertäljevägen en ny, mera sydlig sträckning. På ett fotografi från 1967 framgår Kumla gårdens fyra byggnader intill den nya motorvägen som senare skulle kallas E4/E20. I bakgrunden ligger Botkyrka kyrka och mittemot gården syns en liten bensinmack. Det är föregångaren till dagens Shell-station vid Hallunda trafikplats. Kumla gårdstomt har undersökts av arkeologer vid flera tillfällen. Den senaste genomfördes åren 2006 och 2007 i samband med att ett byggvaruhus skulle utöka sin bebyggelse österut. Totalt påträffades 14 husgrunder, varav två äldre boningshus och ett stolpburet hus som kunde dateras till sen vikingatid. Man gjorde fynd av bland annat tegel, takpannor, fönsterglas, spikar, kakel, brända trärester och porslin. Sammantaget uppvisade undersökningen en brukningstid av platsen mellan sen vikingatid och 1500-tal, innan den mangårdsbyggnaden uppfördes som revs i slutet av 1960-talet. Numera ligger Kumla gårdstomt under byggmarknadens tillbyggnad. Bara Kumla gårdsväg i närbelägna Eriksbergs industriområde påminner om den historiska platsen.

Tudortiden

Samtida skulptursavbildningar ger mycket information om hur modet var på den tiden. Högt uppsatta män avbildade som skulpturer var nästan alltid fullt bepansrade. Eftersom avbildade kvinnor ofta bar sina finaste klänningar när de avbildades, så får forskare ut mycket information av hur modet var på den tiden genom dessa skulpturer. Kostymer och accessoarer som avbildats i gobelänger från Henrik VII:s tid visar också mycket av den tidens mode, delvis eftersom vävaren formgav sina egna modeller. Kopiorna av de flamländska konungamålningarna visar detaljerat huvudplagget, och i synnerhet juveler och liknande. Hos män skulle ansiktet vara slätrakat. År 1504 startade Henrik VII en kampanj mot adelns och dess följeslagares överdådiga dräkter. Krönikören Edward Hall skrev om detta. John de Vere, 13:e earl av Oxford var en av de som blev bestraffade för detta. Han hade underhållit Henrik VII i Castle Hedingham med mer vräkighet i sin klädsel än vad Henrik ansåg passande. de Vere blev dagen därpå bötfälld på en summa av 15 000 marker, vilket motsvarar ungefär 10 000 pund i dag. Ungefär en tredjedel av befolkningen levde i fattigdom, och de rika förväntades ge allmosor för att hjälpa de fattiga. Lagen var hård mot de som var friska och fattiga, det vill säga de som inte kunde hitta arbete. Den som lämnat sin socken för att hitta arbete kallades luffare och kunde utsättas för straff, till exempel piskas. En idé om ett arbetshus för de som var friska men fattiga och arbetslösa dök upp först omkring 1576. Medelåldern var 35 år. Barnadödligheten var hög – endast mellan en tredjedel och hälften av alla födda blev äldre än 15 år. Städerna var tätbefolkade och ohygieniska. De flesta städer saknade stenlagda gator. Det fanns inga avlopp och kloaker och sopor och latrin kastades direkt ut på gatorna. Råttor och annan ohyra var allmänt förekommande. Några vanliga sjukdomar var influensa, smittkoppor, dysenteri och syfilis. Utbrott av pestepidemier i Europa skedde på 1300-talet (digerdöden), 1498, 1535, 1543, 1563, 1589, 1603, 1625 och 1636. Orsaken till att sjukdomen spreds fort var människans snabba transportsystem som antingen kunde föra med sig smittan med loppor eller råttor. Den mat som konsumerades av de rika under denna period bestod huvudsakligen av älgkött, och ofta av koltrastar och lärkor. Potatis förekom inte som livsmedel i någon större utsträckning i England, eftersom de engelska bönderna nyligen börjat odla grödan som upptäcktsresande som Sir Walter Raleigh nyligen hade fört till Storbritannien. Honung användes vanligtvis till att söta livsmedel, socker var sällsynt, men när de hade det, användes det till alla livsmedel, inklusive kött. De fattiga hade aldrig socker eller potatis och åt sällan kött. De skar köttet med knivar och åt det med fingrarna. De fångade ibland kaniner och fiskar, men för det mesta åt de bröd och grönsaker som kål och rovor. Majoriteten av befolkningen bodde i små byar. Deras hem bestod, liksom under tidigare århundraden, av hyddor med halmtak och ett eller två rum, men mot slutet av denna era var taken även täckta av takpannor. Möblerna var enkla och pallar var vanligare än stolar. Väggarna i dessa hus var av korsvirke och lerklinat flätverk eller tegel eller sten, vilket var vanligare bland den rikare delen av befolkningen. Lerkliningen var ofta färgad med slamfärg, vilket gjorde den vit, och korsvirket målades ofta med svart tjära för att hindra att det ruttnade. Tegelstenarna var handgjorda och tunnare än dagens tegelstenar. Träbalkarna var uthuggna för hand, vilket gör det lätt att skilja på tudorhus och hus i tudorstil, då äkta tudorhus inte har raka balkar. Övervåningarna på tudorhus var ofta större än och sköt ut över bottenvåningen, detta skapade mer utrymme på övervåningen medan man behöll den maximala gatubredden.

Villa Wikström

Villa Wikström är en fastighet på Dag Hammarskjölds väg 22 (kvarteret Ambassadören 8) i Diplomatstaden, Stockholm. Villan är ritad av arkitekten Cyrillus Johansson för grosshandlaren Carl Wikström, och uppfördes under åren 1924–25. Villan var under 1980-talet Sydkoreas ambassad, och disponeras i dag som residens för dess ambassadör. Bygglovsansökan är daterad den 22 februari 1923 och tomtkartan fastställdes i maj samma år. Tomtstorleken är på 1460 m² och tomten sträcker sig med en smal remsa ända mot Nobelgatan åt Djurgårdsbrunnsviken, där den är bara drygt 8 meter bred. Här hade arkitekten tänkt sig ett pampigt flanörstråk ner mot vattnet. Byggnadens huvudentré är vänd mot dåvarande Strandvägen. Villan är uppförd i rött tegel och fasaderna är mycket genomarbetade med pilastrar och valvbågar i tegelrelief, mellan valvbågarna har teglet anordnats i fiskbensmönster. Taket är utformat som ett säteritak med svängda takfall och täckt med enkupiga takpannor. Invändigt välkomnas man av en rund hall som sträcker sig genom två våningar. Den hade från början ett takljus som numera är igensatt. Symmetriskt kring hallen visar ursprungsritningen salongen rakt fram samt bibliotek och matsal på ömse sidor. Köket skulle inte märkas, det var placerat i källaren. Via en svängd trappa som följer den runda hallen uppåt når man, efter dåtidens mönster, herrskapets stora sovrum och badrum samt fem mindre sovrum. Byggherren Carl Wikström var den förste i Europa som producerade masonit på licens efter ett amerikanskt patent. Carl Wikström ägde både fastigheten Ambassadören nr 7 och 8 som han 1922/23 hade övertagit av generalkonsuln Robert Bünsow. Samtidigt med sin egen villa ansökte han även som ombud för sin syster Margit Bonde om bygglov för grannhuset i kvarteret Ambassadören nr 7, Villa Bonde, även den ritad av arkitekt Cyrillus Johansson.

Ekenstugan

Ekenstugan, fastigheten Ämtevik 1:27, är ett byggnadsminnesförklarad dagsverkstorp i Sankt Anna socken i Söderköpings kommun. Torpet Ekenstugan är en ryggåsstuga med långsidorna timrade till sju eller åtta stockvarvs höjd. Takets tidigare torvtäckning ligger kvar under takpannorna. Till torpet hör också en timrad loftbod från 1775. Stugan kan vara från samma tid.

Vilarinho da Furna

En tysk som reste i Portugal under de sista åren av 1700-talet och besökte Vilarinho da Furna noterade att även om husen var lika enkla som andra bönders hus i trakten så verkade deras levnadsstandard överlag högre. De stora familjerna bodde komfortabelt, de hade inte ont om mat och hade rena vita lakan, i motsats till andra byar i trakten. Den tyska resanden tyckte att tyska bönder skulle vara avundsjuka om de visste om deras väl fyllda förråd. (Link, 1803 omnämnd av Cleto, 2001). Bynamnet har haft många olika stavningar och varianter: Vilarinho da Furna, Vilarinho das Furnas, Vilarinho, Villarinho, Vilarinho de Furmas, Villarinho da Furna och Villarinho das Furnas. Men byborna och folket i de närmaste byarna kallade byn Vilarinho da Furna. "das Furnas" syftar förmodligen på ihåligheter i bergen som finns kring källan till Rio de Furnas, Ribeira de Furnas. Byn hade mellan 250 och 300 invånare i 57 familjer i 80 hus under åren precis innan byn övergavs p.g.a. dammen. Dammen började planeras under 1950-talet inklusive studier av terrängen samt testborrningar etc. Byggandet påbörjades år 1967. Innan dammbygget var alla vägar fram till byn beredda av byborna. Dammkonstruktionsföretaget misslyckades med att bygga väg för att evakuera byborna. Till slut blev det byborna som byggde vägen så att de kunde flytta sina tillhörigheter med lastbil. Flytten startade i september 1969 då det statliga elbolaget (Compania Portuguesa de Electricidade) började betala ut skadeståndspengarna. I oktober 1970 sattes det upp anslag om att dammen snart skulle fyllas upp. Den sista bybon flyttade ut 1971, byn dränktes av dammen under det följande året. Totalt fick byborna 20741607 escudos. Om man bortser från husen och andra konstruktioner så värderade HICA (Companhia Hidroeléctrica do Cavado) till ett värde av en halv escudo för varje kvadratmeter. Eller, om man så vill, priset för en halv sardin. Allt som allt blev det 5 escudos per person. Det beloppet var kanske lägre än vad HICA bekostade för arbetarlängorna. Alla försökte ta med sig så mycket som möjligt, även takpannorna. I de flesta husen var bara de nakna väggarna kvar. Bymarkerna spreds ut över Serra Amarela (gula berget) och nuvarande nationalparken Peneda-Gerês. Själva dammen är 344 hektar med nyttig volym 69.7 hm3 samt maximal kapacitet 125 MW. Byn hade ett råd (junta) med en medlem för varje familj. Detta är möjligtvis ett arv ifrån visigoternas conventus publicus vicinorum (öppet grannskapsråd). Ledaren (Zelador eller Juíz, dvs. vaktmästare eller domare) satt 6 månader och var alltid en gift man. I rådet diskuterades en mängd spörsmål, ofta petnoga. Det kunde vara allt från staket, stigar, jordbruksschemat så att inget fattades i byn som i stort var självhushållande. Rådsdiskussionerna gjorde Vilarinho da Furna till en deltagardemokrati baserad på kutym. Ämnena i rådet täckte in allt vad gällde gemenskapen och dess åtaganden, att bygga och reparera stigar, turtagning av vallandet av boskapen, trädgårdarna, bevattning, skötsel av skog samt trädhuggning, vargfällor, vindruvsskörd, och under de sista åren att planera åtgärder för att bekämpa sin sista fiende, dvs. företaget som byggde dammen. De sex i rådet hanterade också tvister och utlyste straff för diverse brott, vilket kan förklara varför ledaren också kallades för Domaren (Juiz). Att utebli från rådsmöten straffades, försening ledde till en liten bot, den som inte dök upp en rådsdag blev skyldig bygemenskapen ett dagsverke. Det hårdaste straffet var att bli utstött ur bygemenskapen ("botar fora do vizinho"). Detta betydde att den straffade inte fick någon hjälp för det som vanligen sköttes inom bygemenskapen, som att vederbörande inte fick hjälp med att valla sin boskap eller hade tillträde till de gemensamma markerna. Detta ledde vanligen till att den straffade lämnade byn.


Takpannor