Viktminskning
Viktminskning innebär att minska sin kroppsvikt, genom minskning av sin totala kroppsmassa, kroppsvätskor, kroppsfett eller fettvävnad, och/eller muskler, senor, täthet i benen, eller annan bindväv. Viktminskning kan ske avsiktligt som följd av bantning, eller annars förväntat till följd av anorexi eller mindre födointag i relation till mängden förbrukad energi, vilka kan se som förväntade viktminskningar, oavsett om de är önskvärda (som vid övervikt) eller skadliga (som vid ätstörningar). Onormal viktminskning, utan minskat födointag i relation till förbrukad energi, är ett tecken på en underliggande sjukdom och är därför ett symtom som i sig bör iakttagas. Onormal viktminskning kan uppträda genom muskelatrofi, minskad mängd fett, vätskeförlust, eller som kombination av detta. Det räknas ofta som ett medicinskt problem för vuxna när det sker oavsiktligt samt åtminstone 10 % av personens kroppsvikt förlorats på ett halvår (t.ex. 6kg om personen först vägde 60kg), eller 5 % på en månad (t.ex. 3kg om personen först vägde 60kg). Ett annat kriterium är att onormal viktminskning sätts i relation till BMI, och att viktminskningen är onormal om en person når under gränsen för undervikt, det vill säga får ett BMI under 18,5. Dock bör påpekas att mindre viktminskning än så också kan vara ett allvarligt läge, så till exempel för äldre, sköra personer och för barn. Om viktminskningen leder till undervikt kan det tillståndet i sig förvärra hälsotillståndet, och ge t.ex. menstruationsstörningar, försämrat immunförsvar, störningar i termoregleringen, förändrad ämnesomsättning, vitaminbrist, sämre ork och styrka, samt störningar i vätskebalansen. Beror viktförändringen på en underliggande sjukdom, förvärras alltså prognosen. Om en viktminskning beror på att kroppen förbrukar mer näring än dess tillgångar (energireserver och föda), definieras det som en generell näringsbrist. Ibland kan onormal viktminskning vara en läkemedelsbiverkning. I annat fall kan det bero på en systemisk sjukdom. Sjukdomar som kan ge onormal viktminskning som symtom innefattar ämnesomsättningssjukdomar, endokrina sjukdomar, gastrointestinala störningar, AIDS, cancer, lungsjukdomar, njursjukdomar och hjärt- och kärlsjukdomar. Icke-förväntad viktminskning, som inte handlar om födointaget, kan bero på försämrad matspjälkning eller malabsorption. En annan orsak är förändrade inre förutsättningar, t.ex. förhöjd ämnesomsättning (giftstruma), hjärtsvikt, eller cancer. Tillståndet kan också bero på näringsförluster som vid diarré och kräkningar med mera.
Förslitningsskador
Förslitningsskador, också kallade belastningsskador, är ansträngningsutlösta skador på det muskuloskeletala systemet, som vanligen yttrar sig i smärta och svårigheter att röra kroppsdelen som drabbats. Termen förslitningsskador används inte inom medicinen. Där använder man i stället begreppet belastningsskada. De forskningsområden som berör belastningsskador är ergonomi, idrottsmedicin samt arbets- och miljömedicin. Till belastningsskador hör fysisk överansträngning efter upprepade rörelser eller arbetsställningar, vilket kan ge degeneration och inflammation i muskler, skelett, ligament, senor, bursa, brosk, annan bindväv, nerver, lokala blodkärl, med mera. Sådana tillstånd förekommer som arbetsskada, inom idrott, och efter andra aktiviteter som innebär tunga lyft och liknande påfrestningar. Den vetenskapliga disciplin som syftar till att minska belastningsskador kallas ergonomi. Sannolikt uppkommer belastningsskador för att en kroppsdel inte hinner läka och återuppbyggas på grund av upprepad påfrestning. Därigenom uteblir den anpassning som skulle ha skett om kroppsdelen fått återhämta sig. Skadan uppkommer med andra ord antingen för att någon tagit i för mycket, eller för att personen har dålig teknik, kroppshållning eller rörelse. Belastningsskador inom idrott är förhållandevis vanligt när träningen är monoton och intensiv. Alltför intensiv träning och överbelastning på i synnerhet ryggen innan kroppen slutat växa, kan ge diskförändringar som ligger som latenta förutsättningar för senare ryggproblem. Fysisk aktivitet och sport är bra för växande ungdomar, men styrketräning och monotona rörelser innan kroppen vuxit klart kan försämra hälsan. Andra riskfaktorer är fetma och övervikt, och att vara otränad. Psykosociala faktorer och stress är bidragande, eftersom tillstånden kan göra så att man spänner sig. Aktiviteter som bidrar till förslitningar är sådana som utförs i kall temperatur, vibration, upprepade rörelser, statiska kroppspositioner, häftiga styrkeprov, lokal mekanisk stress, och att kroppshållningen under aktiviteten utgör en ständig belastning. Belastningsskador kan bero på att blodflödet till det drabbade området minskat. Därmed minskar omsättningen av syre och andra blodburna substanser till den muskel som ska användas. Upprepad belastning kan ge mikrotrauma, vilket om det inte får läka kan leda till degeneration och inflammation i vävnaden. Inflammation förekommer i en del fall, men inte alla. Bidragande patofysiologiska förklaringar finns både på genetisk och epigenetisk nivå. Förslitningen kan också förklaras med ämnesomsättningen till den drabbade kroppsdelen, som bland annat förändras med minskat blodflöde. Detta kan exempelvis handla om förändrad kollagenaktivitet i leder. Minskat blodflöde och förändrad ämnesomsättning är normalt vid stigande ålder, men även överbelastning kan leda till att sådan degeneration inträffar. Belastningsskador brukar klassificeras efter vilken diagnos det är fråga om, exempelvis stressfraktur, artros, hand–arm-vibrationssyndrom, diskbråck, tendinopati, bursit, entesopati, epikondylit ("tennisarmbåge"), med mera. Gemensamt för dessa är att de orsakar vanligen lokal smärta och att rörelseförmågan inskränks. Förr var det vanligt att felaktigt definiera många sådana skador som inflammationer, så exempelvis med tendiniter, men ny förståelse för smärtbildande mekanismer har lett till allmänna rekommendationer att inte utgå från att det föreligger inflammation om det inte kunnat fastställas. Ryggsmärta och nacksmärta. Myalgi, artralgi, neuralgi, skelettsmärta, refererad smärta. https://osha.europa.eu/sv/faq/fraagor-och-svar/vad-aer-arbetsrelaterade-belastningsskador.
Hjärttransplantation
En hjärttransplantation är när ett hjärta från en avliden donator opereras in i en annan människa. Det är den bästa behandlingen vid de mest avancerade formerna av hjärtsvikt. De vanligaste bakomliggande diagnoserna vid hjärttransplantation är. Historiens första kända, men bara delvis lyckade, hjärttransplantation utfördes den 2-3 december 1967 mellan klockan 24:00 och 05:00 på sjukhuset Groote Schuur i Kapstaden, Sydafrika. Patient var den 55-årige och svårt hjärtsjuke Louis Washkansky, vars nya hjärta kom från en 24-årig kvinna som omkommit i en bilolycka. Washkansky överlevde i 18 dagar. Läkarteamet leddes av professor Christiaan Barnard, som den 2 januari året därpå lyckades med att operera den 58-årige tandläkaren Philip Blaiberg på samma sjukhus. Själva operationstekniken och framför allt metoden att förhindra avstötning (rejektion) av det transplanterade hjärtat hade utarbetats av Norman Shumway (1923–2006) och dennes medarbetare vid Stanfordsjukhuset i Kalifornien. Det var dock först på 1980-talet som hjärttransplantationer började genomföras i större skala efter att det immunhämmande läkemedlet Sandimmun (Cyklosporin) introducerats som minskade avstötningsreaktioner efter transplantationen och avsevärt förbättrade överlevnaden efter transplantation. Hjärttransplantationer utförs huvudsakligen på hjärttransplantationscentra av specialiserade thoraxkirurger. Den idag vanligaste tekniken vid hjärttransplantation är så kallad bi-kaval ortotopisk hjärttransplantation. Det betyder att det nya hjärtat opereras in på det gamla hjärtats ställe och att höger förmak sys in med separata anastomoser till övre och nedre vena cava. Även s.k. heterotopisk hjärttransplantation förekommer. Hjärtdonatorn befinner sig ofta på ett annat sjukhus än den som ska transplanteras och hjärtat måste därför hämtas till transplantationscentret. Detta sker vanligen genom att ett hämtteam bestående av en thoraxkirurg, en operationssjuksköterska och en transplantationskoordinator åker till sjukhuset där donatorn befinner sig. Uttagningsproceduren går till så att man först infunderar en kaliumhaltig lösning kallad kardioplegi i hjärtats kranskärl för att stanna hjärtat, och kyla ner det för att minska ämnesomsättningen i hjärtat så att det överlever utan blodförsörjning fram till dess att det inplanterats i mottagaren. Även om hjärtat kan överleva flera timmar på detta vis är det viktigt att transplantationsteamet arbetar så snabbt som möjligt efter denna punkt då hjärtats funktion efter transplantationen är bättre ju kortare tid hjärtat varit utan blodförsörjning. Efter att kardioplegi infunderats klipps hjärtat vanligtvis ut genom att man först klipper genom vänster förmak, klipper av höger förmak vid dess övergång till övre och nedre hålvenen och slutligen klipps lungartären och huvudpulsådern av. Därefter läggs hjärtat i en steril påse och läggs på is i en kylväska för transport. I samband med att explantation av hjärtat utförs på donatorn påbörjas samtidigt förberedandet av mottagaren på transplantationscentret. De två operationsteamen håller tät kontakt under denna procedur för att minimera tiden som det nya hjärtat saknar blodförsörjning. Först kopplas mottagaren upp till hjärt-lungmaskin för att försörja kroppen under tiden operationen pågår. Detta går till så att slangar sätts in i övre och nedre hålven från vilka man dränerar blodet till hjärt-lungmaskinen, syresätter det och därefter pumpar in det i en slang som sätts in i huvudpulsådern. Därefter klipps det sjuka hjärtat ut. Ibland har mottagaren haft en pump som hjälpt till att pumpa runt blodet i väntan på transplantationen som också opereras ut i detta skedet. För att förhindra avstötning av det transplanterade hjärtat behöver mottagaren ta immundämpande mediciner efter hjärttransplantationen. I normalfallet består detta av tre sorters mediciner. 2. Calcineurinhämmare (Tacrolimus eller Cyklosporin).
Positronemissionstomografi
Positronemissionstomografi (PET) är en medicinsk avbildningsteknik som bygger på användning av isotopmärkta preparat, så kallade radioaktiva markörer, vilka möjliggör framtagning av tredimensionella bilder av exempelvis ämnesomsättningen i hjärnan men även hur olika preparat, exempelvis signalsubstanser, rör sig i kroppen. Den typ av radioaktivt sönderfall som PET-scanning bygger på kallas betaplus-sönderfall, vilket innebär att den radioaktiva isotopen när den faller sönder skickar ut en positron. När en positron utsöndras dröjer det inte länge innan den stöter på en elektron. Eftersom positronen är elektronens antipartikel, kommer de två partiklarna att annihilera, vilket innebär att de båda partiklarna omvandlas till två motsatt riktade fotoner (gammastrålar) som skickas iväg i 180 (plus minus 0,25) graders riktning i förhållande till varandra, alltså bildar de båda fotonerna en uppskattningsvis rät linje. Genom att spåra dessa fotoners ursprung genom att särskilja dem i tid går det att rekonstruera de räta linjer som fotonerna bildar och få en gemensam skärningspunkt för samtliga linjer, nämligen den punkt i kroppen där den radioaktiva markören sitter. Genom att fästa radioaktiva molekyler på andra modifierade molekyler som kroppen känner igen kan man få den radioaktiva partikeln att fästa sig till mycket specifika regioner i kroppen. Genom att fästa den radioaktiva isotopen 18F (fluor) på en glukosmolekyl, så kallat FDG (eng. Fludeoxyglucose), har man ett spårämne som ansamlas vid tumörer. Detta då tumörceller i högre utsträckning än friska celler behöver snabb energi. Eftersom cellmetabolismen (ämnesomsättningen) är högre i tumörceller tas större mängd FDG upp av dessa celler, vilket i sin tur gör att bildens kontrastskillnad blir högre i dessa regioner. I den rekonstruerade bilden syns alltså högre kontrast i tumörområdet än övriga kroppen (enklare uttryckt: tumörerna lyser mer än kringliggande vävnad på bilden). Nackdelen med PET är att den allmänna anatomiska informationen är mycket knapphändig, det är alltså svårt att se exakt var i kroppen tumören befinner sig. För att lokalisera tumören kombineras därför PET med efterföljande datortomografi, det kallas då för PET/CT. De två skanningarna överlagras i en bildfusion så att man får en anatomisk lägesinformation. Förutom att spåra tumörer kan ämnen som liknar dopamin (Raclopride (D2 receptorer)) och serotonin (WAY-100635 (5-HT1A)) binda radioaktiva isotoper. Eftersom både serotonin och dopamin är centrala transmittorsubstanser kan dessa radioligander utnyttjas för att studera olika funktioner i hjärnan. PET-tekniken lämpar sig vidare synnerligen väl för forskning på nya läkemedel. Tack vare att läkemedlet då går att spåra och "fotografera" inuti kroppen ser man snabbt om ämnet binder till de tänkta områdena. Patienten skall vara fastande innan undersökningen som består av två delar och utförs under cirka 1,5 timmar. Under den första delen injiceras den radioaktiva FDG-lösningen i blodbanan. Det kan vara 35 ml vätska om det är tidigt på dagen, men ökar vartefter eftersom halveringstiden för 18F är nästan 110 min. Lösningen innehåller varierande radioaktiv dos beroende på vilken undersökning som ska genomföras och anpassat efter personens kroppsvikt. Det kan t.ex. vara 200 - 300 megaBecquerel, MBq, cirka 3 MBq per kilo kroppsvikt. En jämförelse om Bq-halten är att enligt Livsmedelsverket ska: "Livsmedel som innehåller cesiumhalter" ... "över 10 000 Bq/kg bör inte ätas alls". Det innebär att en person, timmarna efter undersökningen, har ungefär 300 gånger högre värden på Bq än det som avråds som livsmedel. Patienten ska sedan ligga helt stilla i nästan en timme i ett vilrum. Därefter lägger sig patienten i PET/CT-skannern i cirka 30 minuter. De första 20 minuterna görs PET-skanning och därefter injiceras kontrastvätska för den avslutande CT-skanningen som görs på några minuter.
Termoreglering
De två huvudmekanismerna är ektotermi och endotermi. Underkategorier utgörs av homeotermi, heterotermi och poikilotermi. Utöver detta förekommer andra mekanismerna som ektotermal reglering, kleptothermi, bradymetabolism och tachymetabolism. Djur som är beroende av invärtes processer som muskelskakningar, förbränning av fett och svettning för att kontrollera kroppstemperaturen. Termen kommer ur grekiskans: endo = "inuti," therm = "värme". Endotermi innebär att djuret är beroende av inre medel för att reglera kroppstemperaturen. Det finns tre varianter av endotermi: 1) homeotermi (jämnvärme) 2) regional heterotermi 3) temporal heterotermi. Homeotermi innebär att djuret upprätthåller konstant värme i hela eller stora delar av kroppen. Fåglar och många däggdjur är homeoterma. Heteroterma djur är helt enkelt icke fullständiga endotermater. Regional heterotermi innebär att djuret upprätthåller konstant liknande kroppstemperatur men bara i vissa delar av kroppen. Vithajen och tonfisken är exempel på djur med regional heterotermi. Temporal heterotermi innebär att djuret upprätthåller konstant liknande kroppstemperatur periodvis under året/dygnet. Djur som går i dvala är exempel på djur med temporal heterotermi. Endoterma djur som upprätthåller liknande konstant kroppstemperatur i hela eller större delen av kroppen. Det vill säga djur som är endoterma fullt ut. Termen kommer ur grekiskans: homoios = "samma, liknande," therm = "värme". Heteroterma djur är organismer som har flera olika temperaturreglerande mekanismer som används vid olika tillfällen eller i olika delar av kroppen. Det vill säga de upprätthåller konstant liknande kroppstemperatur i delar av kroppen (regional heterotermi) eller under vissa tidsperioder (temporal heterotermi). Vissa heteroterma djur kan exempelvis vara endoterma på dagen men poikiloterma på natten. Andra exempel är flera fladdermöss och mindre fåglar som är poikiloterma men bradymetaboliska när de sover. Exempelvis kan öron och ben hållas kallare än resten av kroppen, genom värmeväxling hos djur i klimat med mycket låg temperatur. En del insekter har en högre temperatur i mellankroppen, där de har sina flygmuskler, än i resten av kroppen. Poikiloterma djur är ektoterma djur vars kroppstemperatur varierar med växlingarna i den omgivande miljön. Termen härstammar från grekiskans: poikilos = "varierande," thermos = "värme"). Djur med ektotermal reglering är ektoterma djur som kan upprätthålla konstant liknande kroppstemperatur. Dessa djur kan till och med under vissa perioder vara mera homeoterma (jämnvarma) än däggdjuren. Människans termoreglering utgörs fysiologiskt av processer som termoception, ämnesomsättning, blodcirkulation, och värmeutväxling med omgivningen, vilket fysiskt tar sig uttryck i bland annat svettning, flåsning, frossa, och värmealstring. Termoceptionen utgörs av bland annat termoreceptorer som emottar signaler från framför allt huden om kyla och värme till centrala nervsystemet vilket i sin tur reagerar genom att till exempel framkalla svettning, gåshud eller frossa. Värmeutväxlingen med omgivningen innebär att kroppen kan värmas upp av solstrålar, och att kroppen utsöndrar värme genom andningen och huden (på grund av hudens ytliga blodgenomströmning). Hudens värmeutsöndring kan hushållas genom att använda kläder som bevarar den uppvärmda luften nära kroppen. Blodet balanserar kroppsvärmen med att cirkulera den genom vener, kärl och artärer, och därmed utjämna temperaturskillnader i kroppen. Ämnesomsättningen reagerar på temperaturen bland annat genom påverkan på tyreoideastimulerande hormon (TSH) och tyreoideahormonerna, samt genom aktivering av de adrenerga receptorerna i bruna fettceller.
