Eksem
Eksem är en icke smittsam hudsjukdom som orsakas av nedsatt barriärfunktion och inflammation i överhuden. Eksem är en så kallad dermatit, och begreppet eksem används om flertalet hudutslag som karakteriseras av rodnad, svullnad, klåda och torrhet, och eventuell skorpbildning, blåsbildning, fjällning, bristningar och blödningar. Läkta sår kan ibland få en avvikande färg, men ärrbildning är sällsynt. Eksem behandlas med steroider (till exempel hydrokortison) och underhålls med mjukgörande krämer eller salvor. Hudinflammationer torkar ofta ut huden, därför är det av stor vikt att hålla området fuktigt vilket i sin tur kan skynda på läkandeprocessen. Individer med anlag för eksem rekommenderas att undvika allt som torkar ut huden, inklusive vanlig tvål. Antihistaminer (t.ex. Cinnarizin, Rinomar) kan tillfälligt användas vid sömnsvårigheter på grund av allvarlig nattlig klåda. Antihistaminer har ingen direkt effekt på själva klådan vid eksem, utan det är den sövande effekten som man drar nytta av. Hudinflammationer som eksem behandlas ofta med hjälp av krämer och salvor som innehåller glukokortikoider. För mildare former av eksem kan en svag steroid användas (t.ex. hydrokortison), medan svårare former kräver starkare varianter. Steroider botar inte eksemet men minskar inflammationen vilket gör att de akuta symptomen minskar. När behandlingen med steroider upphör kommer eksemet att långsamt uppträda igen. Steroider har dessutom många funktioner förutom att dämpa en inflammation vilket gör att individen får biverkningar vid långvarig användning (t.ex. hudförtunning, viktökning, infektioner orsakade av svamp och bakterier). Steroider ska därför endast användas kortsiktigt när de verkligen behövs. Kliandet av eksemet ökar risken för infektioner och 9 av 10 eksem är infekterade av bakterier och svampar. Infektionen försvårar läkningen. Om eksemet är infekterat kan antibiotika vara nödvändigt. På senare tid har en ny grupp av läkemedel lanserats, så kallade immunomodulatorer. I Sverige heter läkemedlet Protopic och hämmar immunförsvaret genom att minska utsöndringen av cytokiner från leukocyter. Vissa instanser, däribland amerikanska FDA, menar att den typen av produkter ska användas med försiktighet eftersom det finns antydningar om att de kan ge upphov till lymfom, lymfnodscancer. Kontakteksem (kontaktdermatit): Finns i två former: allergisk som resulterat i en immunreaktion (cellförmedlad allergi) mot ett allergen som kan vara nickel eller liknande, samt irriterande kontakteksem som är ett resultat av direktkontakt med någon form av irriterande ämne. Vissa substanser är både allergen och irriterande (t.ex. våt cement). Omkring tre fjärdedelar av alla kontakteksem är irriterande, som även är den vanligast yrkesrelaterade hudsjukdomen. Ett kontakteksem är reversibelt under förutsättning att det skadliga ämnet kan undvikas och avlägsnas från individens miljö. Atopiskt eksem (böjveckseksem, atopisk dermatit): Atopiska eksem är en kronisk hudsjukdom som är genetiskt betingad. Den anses alltså ha en ärftlig komponent och är vanlig i vissa familjer där individer även har astma och hösnuva. Utslag med klåda är särskilt förekommande i ansiktet, hårbotten, nacke, armveck, knäveck och baktill. Atopiskt eksem hör genetiskt ihop med IgE-förmedlade allergiska sjukdomar som astma och allergisk rinit. Exfoliativ dermatit: Förknippad med hår- och nagelavfall, förgrovad ytterhud på handflator och fotsulor samt klåda. Dermatitis herpetiformis: En ovanlig form av hudinflammation med klåda och variga blåsor orsakad av celiaki. Perioral dermatit: Knottriga utslag runt munnen som övergår i blåsor och fjälliga rodnader. Förekommer framförallt hos yngre kvinnor. Seborroisk dermatit: Dermatit på hårbotten. Intertrigo: En ytlig hudinflammation på hudytor som står i kontakt med varandra, till exempel skinkor, armhålor, tår. En vanlig orsak är fetma.
Atopisk dermatit
Atopisk dermatit (AD), även känd som atopiskt eksem, eller böjveckseksem är en typ av inflammation i huden (en s.k. dermatit). Den orsakar kliande, röd, svullen, och sprucken hud. Klar vätska kan även ses i de drabbade områdena som ofta blir förtjockade med tiden. AD tillkommer vanligtvis i barndomen med varierande svårighetsgrad över åren. Bland barn under ett års ålder kan stora delar av kroppen påverkas. När man blir äldre är det vanligen huden i knävecken och framför armbågarna som drabbas. Bland vuxna drabbas händer och fötter oftast. Att klia förvärrar symtomen och de med tillståndet har ökad risk att utveckla hudinfektioner. Många människor med atopisk dermatit utvecklar hösnuva eller astma. Orsaken är inte känd men tros innefatta genetik, immunförsvsdysfunktion, exponering för vissa miljöer, och problem med permeabilitet i huden. Om enäggstvilling drabbas innebär det en 85% risk att den andra också får tillståndet. De som lever i städer och torra klimat drabbas oftare. Exponering för vissa kemikalier och frekvent handtvätt förvärrar symptomen. Känslomässig stress kan också förvärra symptomen, men orsakar inte tillståndet. Sjukdomen är inte smittsam. Diagnos ställs vanligtvis baserat på symtom. Andra sjukdomar som måste uteslutas innan diagnosen ställs är kontakteksem, psoriasis och seborroiskt eksem. Behandlingen går ut på att undvika saker som förvärrar tillståndet, dagliga bad och bruk därefter av en återfuktande kräm, vissa krämer med steroider kan hjälpa vid skov, samt läkemedelsbehandling mot klådan. Saker som ofta kan förvärra tillståndet är ullkläder, tvål, parfym, klor, damm och cigarettrök. Ljusterapi kan hjälpa vissa. Steroider som tas i tablettform kan ibland sättas in om andra åtgärder inte är tillräckligt effektiva. Antibiotika (antingen i tablettform eller lokalt) kan krävas ifall bakteriell infektion uppstår. Kostförändring är endast nödvändigt om födoämnesallergi misstänks. Atopisk dermatit drabbar ca 20% av befolkningen någon gång i livet. Tillståndet är vanligare hos småbarn. Män och kvinnor drabbas lika ofta. Ett stort antal växer ifrån tillståndet. Atopisk dermatit kallas ibland eksem, som egentligen syftar till en större grupp av hudåkommor. Andra namn är "infantilt eksem", "böj-eksem", "prurigo Besnier", "allergiskt eksem", och "neurodermatit".
Kontaktallergi
Kontaktallergi är en allergisk dermatit som uppstår genom direktkontakt med ett allergiframkallande ämne. Det är en cell-medierad immunitet, även kallad typ 4-hypersensitivitet. De allergen som utlöser besvär är ofta enkla kemikalier. Den vanligaste sjukdomen orsakad av kontaktallergi är kontaktallergiskt eksem. Den vanligaste specifika kontaktallergin är nickelallergi. Kontaktallergi förekommer hos cirka 15 procent av befolkningen och orsakar ofta eksem på händerna, i ansiktet och på kroppen. Cirka 700 ämnen har klassificerats som allergiframkallande vid hudkontakt. De vanligaste orsakerna till kontaktallergi och allergiskt kontakteksem är ämnen i kosmetika, hygienprodukter, tvättmedel, plaster och olika kemiska produkter. Nickel är den vanligaste orsaken till kontaktallergi i Sverige, Europa och den industrialiserade världen. Totalt 10–15 procent av kvinnorna i befolkningen och 20–30 procent av kvinnliga eksempatienter beräknas vara allergiska mot nickel, medan motsvarande siffror för män är betydligt lägre. Guld är den näst vanligaste som nummer två efter nickel. Det finns forskning som indikerar att 5–10 % av alla kvinnor har guldallergi, men med varierande grad av besvär. Krom har använts sedan 1800-talet för att garva läder, i legeringar och i ytbehandling, och det används också bland annat i rostskyddsfärg, färger, lacker, träimpregnering och rostfritt stål samt vid galvanisering. På 1980-talet begränsades krom i cement till 2 ppm i Danmark, Finland och Sverige genom krav på tillsats av järnsulfat. Begränsningen gäller i EU sedan 2005 . Kromallergi har redan minskat påtagligt hos män, och särskilt hos byggnadsarbetare i Norden. Epoxiharts har länge varit en av de vanligaste orsakerna till arbetsrelaterat allergiskt kontakteksem. Även, akrylater och vissa isocyanater är viktiga kontaktallergener, och många är extremt allergiframkallande. De flesta konserveringsmedel är allergiframkallande. En del är mycket starka kontaktallergener, som kathon och formaldehyd. Två tredjedelar av de hårfärgsprodukter som används innehåller p-fenylendiamin, som är allergiframkallande. Hårfärger kan orsaka akuta och svåra eksem i ansiktet, hårbotten och på halsen hos konsumenter och handeksem hos frisörer. Problemet har ökat på senare år. p-fenylendiamin var förbjudet i hårfärg i Sverige 1943–1992 men förbudet upphävdes vid EU-inträdet. Parfymämnen tillhör de vanligaste orsakerna till kontaktallergi. Det finns cirka 2500 parfymämnen, varav 100 är känt allergiframkallande. Parfymämnen används i många produkter förutom kosmetika, tvätt- och rengöringsmedel och andra konsumentprodukter. Både naturliga och syntetiska parfymämnen är allergiframkallande.
Extern otit
Extern otit, även kallat hörselgångseksem, inflammation i ytterörat och simmaröra, latin Otitis externa, är en inflammation av huden i den yttre hörselgången - hörselgångsinflammation/eksem. Det är en av två kategorier öroninflammationer som kan vara den underliggande orsaken till vad som brukar kallas öronvärk, den andra är otitis media - inflammation i mellanörat. Den årliga incidensen av extern otit har rapporterats vara 0,5 - 1,5%. Hörselgången är en 2,5-3 cm lång gång som innerst mynnar mot trumhinnan. Hudkörtlar i hörselgången avger öronvax som har vattenavvisande och bakteriedödande egenskaper. Hörselgången har en naturligt sur miljö vilken också försvårar för bakterie- och svampväxt. Extern otit förekommer både hos barn och vuxna och orsakas av att vatten och fukt stör örats naturligt sura miljö och produktion av öronvax med dess skyddande egenskaper. Detta ger en bra grogrund för tillväxt av bakterier och svamp. Extern otit är vanligast vid vistelse i varma och fuktiga klimat och under sommaren med mycket bad och andra vattenaktiviteter. Extern otit kallas därför ofta för simmaröra. Även bad i smutsigt vatten, överdriven duschning med tvål och schampo, öronpetning (huden angrips då av bakterier), överdriven rengöring, eksem, psoriasis, diabetes mellitus, främmande kropp (öronpropp, tops) kan orsaka extern otit. Symtomen inkluderar klåda, irritation, värk, flytningar, svullnad och hörselnedsättning. Extern otit behandlas olika, beroende på typ och inflammationens svårighetsgrad. Vattenkarens (undvika bad och dusch), rengöring, ättiksyralösningar, Burows lösning, steroidhaltiga örondroppar ev. med antibiotika, alsol-tamponad är de vanligaste behandlingarna. Burows lösning används även profylaktiskt för extern otit.
Fotodermatit
Fotodermatit (soleksem) eller fotoallergisk dermatit, är ett slags ljuskänslighet i huden som utlöses med viss fördröjning antingen av solljus enbart eller av en kombination av ljus och någon substans som framkallar överkänslighet. Dermatiten ifråga kan yttra sig i blåsor, eksem eller varbildningar i huden. Det uppstår för att kroppens immunförsvar reagerar på UV-strålarna i solen. Fotodermatiten kan ge hudsymtom som kliande utslag, hyperpigmentering, eksem, eller röda, uppsvällda områden som gör ont. Detta drabbar hudområden som utsatts för solljus. Symtomen kan uppkomma med feber, illamående, huvudvärk och frossa. Med tiden kan fotodermatiten ge förgrovad hud och ärrbildning. Fotodermatit kan utlösas i reaktion på så kallade fotosensibilisator, det vill säga substanser som utlöser en allergisk reaktion av solljus. Detta innefattar vissa läkemedel (tiazider, viss antibiotika, NSAID, viss neuroleptika, vissa svampbehandlingar, med mera) och vissa kemikalier som kan finnas på huden (parfym, vissa solkrämer, hudkrämer, läkemedel i hudkrämform, med mera). Sådana ämnen kan också orsaka så kallad pseudoporfyri. Vissa sjukdomar kan i sig orsaka fotodermatit hos den drabbade som solar. Dessa sjukdomar innefattar systemisk lupus erythematosus, psoriasis, atopisk dermatit, rosacea, porfyri och vissa andra ämnesomsättningssjukdomar, samt pellagra.
Hästtäcke
Ett hästtäcke används primärt för att skydda hästar från kyla och regn. Hästar klarar kyla utan större problem så länge de håller sig torra och regn är inte heller något större problem. Dock kan hästar som arbetar hårt samt klippta hästar behöva täcken när det inte är torrt och varmt. Används för att hålla hästen varm och ren i stallet. Tillverkas i bomull, ylle eller fleece. Används efter träningspass eller när hästen står i en hästtransport. Täcket måste kunna andas och absorbera svett från hästens hud. Skall primärt skydda mot regn och blåst när hästen är ute i hagen. Täcket består av ett vattentätt ytterskikt samt ett foder som kan variera från ett tunt meshfoder för ett sommartäcke till ett vadderat termofoder för ett vintertäcke. Användas på hästar som får eksem av solljus. Täcket är heltäckande med tättslutande magplatta, och skydd för hals och huvud. Materialet måste vara tunt för att täcket inte skall bli onödigt varmt, men samtidigt skall det ge ett tillräckligt skydd mot UV-strålning. Denna täckestyp kan oftast även användas som skydd mot insekter. Kristina Tilvemo (2008). Helena Stenman. red. "Täckes-teori". Häst &. Ryttare (Strömsholm: Svenska Ridsportförbundet) (8): sid. 22-23. .
Seborré
Seborroiskt eksem, pityrodeseksem, är en hudsjukdom. Den uppträder till följd av seborré, det vill säga att avsöndringen av talg från talgkörtlarna ökar betydligt. Seborroiskt eksem är ofta förknippat med mjällbildning på huvudets hårbotten. Seborré hos vuxna är bestående och tillståndet kan uppträda till och från under återstoden av den drabbades livstid. Eksemen blossar ofta upp i samband med att vädret blir kallt och torrt. Stress är en annan faktor som kan få eksemen att blossa upp. Seborré är generellt sett allvarligare hos män än hos kvinnor. Tillståndet uppträder vanligtvis för första gången i samband med puberteten och når sin höjd när personen befinner sig i 40-årsåldern. Hos äldre människor är tillståndet förekommande men mindre allvarligt.
Skabb
Skabb är en smittsam hudsjukdom, kännetecknat av intensiv klåda och hudutslag/håravfall, som orsakas av ett ektoparasitiskt kvalster. Ordet skabb kommer från scabies som är latin för klåda. Sarcoptes scabiei är den parasit som infekterar människor och djur. Oftast förknippar man skabb med djur, men skabb förekommer även bland människor. Skabb försvinner inte av sig själv utan måste behandlas. Skabb sprider sig fort och bör behandlas utan dröjsmål. Klådan är mycket besvärlig nattetid. Behandling av skabb hos sällskapsdjur kan ske med Permetrin 5 % kräm. Mediciner såsom DerBac M Malathion emulsion har i praktiken visat sig ytterst ineffektivt, men lämpar sig dock för hårlöss. Har man husdjur med skabb bör man åtgärda det för att åtminstone undvika vidare smitta till människor. Human skabb smittar genom nära kontakt, exempelvis genom att sova tätt tillsammans. Handskakning eller kramar överför inte kvalstren utan det krävs uppskattningsvis 15 minuter av direkt hud mot hud-kontakt. Skabb kan sprida sig i till exempel vårdinrättningar. Skabb kan överföras från djur (t.ex. hund) till människa. Då uppstår starkt kliande prickar på den hud som varit i direkt kontakt med djuret, oftast bröst och armar. Inkubationstiden är kort, endast några dagar. Kvalstren har svårt att etablera sig hos människan, därför självläker angreppet oftast efter ett par veckor, om även det smittande djuret behandlats. Hos människor är typiska symptom svår klåda på hela kroppen, centimeterlånga tunnelliknande strukturer framför allt på fingrar, händer och fötter, samt rödaktiga inflammationsaktiga bölder på huden över hela kroppen. Skabbdjuret gräver in sig in under huden över hela kroppen. Skabbdjuret gömmer sig oftast under dagtid under huden, äggen läggs under huden då människan är i viloläge, oftast på natten. Detta skapar mycket distinkt punktartade eksem och klåda. Det är vanligt att skabbsjuka river upp bölderna med naglarna så att blödningar uppstår på grund av klådan. Detta bör dock undvikas, eftersom skrapandet sprider äggen och resulterar i att det infekterade hudområdet växer. Diagnos ställs genom att identifiera skabbdjur och verifiera detta i mikroskop. Man finner skabbgångar på framför allt handryggar och kan sprätta upp dessa försiktigt med en nål för att få fram parasiten. Om en familjemedlem har säkerställd skabb ska resten av familjen också behandlas. Vid tveksamhet kring diagnosen bör hudläkare konsulteras för att utesluta andra kliande hudsjukdomar. Atopiskt eksem, psoriasis, seborroiskt eksem, impetigo, follikulit, läkemedelsreaktion, kontaktallergi och bettreaktion kan alla likna den kliniska bilden vid skabb. Viktigt att tänka på är att kortisonkrämer kan maskera symtom. Behandling sker med bensylbensoat (exempelvis i form av preparatet Tenutex) som smörjes in på hela kroppen nedom huvudet under 24 timmar. Klådan kan kvarstå under flera veckor efter behandling. Har klådan ej försvunnit efter ca 3 veckor bör vårdcentralen kontaktas. Upprepade behandlingar krävs sällan och skall ej utföras utan läkares inrådan då bensylbensoat kan ge upphov till överkänslighetsreaktioner i huden vid upprepad behandling. Som tillägg till specifik skabbdödande behandling kan kortisonkrämer användas, och antihistamintabletter för lindring av klådan. Män kan ibland få så kallade skabbgranulom på pungen, starkt kliande knölar. Vid samlag ökar inte risken för smitta och är inte skadligt om båda parter har skabb. Skabb och löss smittar inte heller under behandling av Tenutex. En ännu mer smittsam variant på skabb är Krustös skabb, så kallad norsk skabb ("crusted scabies"), då det föreligger tusentals till miljontals skabbdjur över hela kroppen. Detta drabbar mest äldre personer med andra riskfaktorer såsom diabetes eller njursjukdom. Även yngre kan drabbas om de har sänkt immunförsvar.
