Njursvikt
Njursvikt eller njurinsufficiens är ett tillstånd där njurens funktion är kraftigt nedsatt. Fysiologiskt beskrivs detta som nedsatt glomerulär filtrationshastighet (GFR). Biokemiskt yttrar detta sig som förhöjda värden av kreatinin i serum. Njursvikt kan delvis bero på hög konsumtion av salt under en längre tid. Serum-Kreatinin är den vanligaste och billigaste testmetoden för att mäta njurfunktion. Det finns dock dyrare och mer tillförlitliga, exempelvis cystatin C. Njursvikten kan vara en följd av en mängd patologiska tillstånd, bland annat cirkulatoriska, inflammatoriska och toxikologiska. Njursvikt brukar klassificeras som kronisk njursvikt och akut njursvikt. Njursvikt medför att urea inte utsöndras i urinen i normal takt (hyperurikemi). Istället diffunderar det över magtarmkanalen där det bryts ner av det bakteriella enzymet ureas till koldioxid och ammoniak. En del av ammoniaken återabsorberas härifrån, och leder till hyperammonemi, som bland annat drabbar centrala nervsystemet. Njurarna deaminerar glutamin med hjälpt av enzymen glutaminas och glutamatdehydrogenas, det mesta av ammoniaken som bildas här går till urinen i form av ammoniumjoner, NH4+. Detta är en viktig funktion för att reglera syra-basbalansen i kroppen, eftersom ammoniumjonen bär med sig protoner som annars sänker pH:t i kroppen.
Kronisk njursvikt
Kronisk njursvikt eller kronisk njurinsufficiens innebär att njurarna underfungerar, och att den nedsatta njurfunktionen är kronisk. Njurarnas tre huvudfunktioner är kroniskt förlorade eller kraftigt försvagade. Njurarnas huvudfunktioner är utsöndring av avfallsämnen, upprätthållande av vätskebalans och elektrolytbalans, samt endokrin funktion (produktion/utsöndring av renin, erytropoetin samt aktivering av vitamin D). Den glomerulära filtrationshastighet har vid kronisk njursvikt legat under 60ml per minut i mer än tre månader. Mild kronisk njursvikt utan påverkan av den glomerulära filtrationshastigheten kan dock förekomma, vid diabetes eller hypertoni med proteinuri. Kronisk njursvikt utvecklas stegvis, och symptom på uremi (ansamling av giftiga ämnen beroende på dålig njurfunktion) uppstår liksom förändringar i personens metabolism och vätskebalans. Om en person med uremi når ett tillstånd då halten av urea i blodet (blodurea) stiger, kallas detta azotemi. Urea är en metabolit som bildas då proteiner och aminosyror bryts ned. Ämnet är i sig själv är inte giftigt, men koncentrationen av urea i blodet är en bra indikator på förekomsten av andra ämnen som är giftiga ämnen. Även urinsyra kan vara förhöjd i blodet (hyperurikemi). Kronisk njursvikt är vanligare bland äldre, till följd av ökad förekomst av njursviktsorsakande sjukdomar, samt att den glomerulära filtrationshastigheten sjunker med det naturliga åldrandet (ca 1ml/år). Kronisk njursvikt orsakas oftast av arteroskleros, diabetes, glomerulära sjukdomar (såsom glomerulonefrit) och kronisk infektion i njurar och urinvägar. Andra sjukdomar som kan orsaka njursvikt är diabetesnefropati, hypertoni (högt blodtryck), kronisk glomerulonefrit, kronisk pyelonefrit, cystnjure och medfödda missbildningar (såsom vesikouretal reflux). Lätt till medelsvår kronisk njursvikt ger ofta inga symtom alls. När symtom uppstår har njuren ofta skadats och förlorat funktionell vävnad (parenkym, ett tillstånd som kallas skrumpnjure). Svår till dödlig njursvikt kan medföra symtom såsom trötthet (p.g.a. sänkt frisättning av erytropoetin), ödem, andfåddhet, aptitlöshet (som kan leda till undernäring och viktnedgång), oliguri (minskad urinproduktion), muskelkramp, smärta, klåda och torr hud. Kronisk njursvikt ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Vid njursvikt fungerar kroppens upptag av kalcium och metabolismen av D-vitamin inte som den ska, vilket leder till ökade halter av bisköldkörtelhormoner. Detta urkalkar skelettet (benskörhet), och ökar därmed risken för benbrott. Halterna av fosfat i blodet stiger också (hyperfosfatemi) vid njurinsufficiens, vilket gör att halterna av kalcium sjunker (hypokalcemi). Utsöndringen av PTH stimuleras, och sekundär hyperparatyreodism kan därmed utvecklas. Det kan uppstå anemi, beroende på två saker: dels på brist på erytropoietin, och dels att gifterna i kroppen har påverkat benmärgen där de röda blodkropparna bildas. Den drabbade får höga halter av triglycerider, och ett ökat påslag av insulin. Hyperkalemi är vanligt, liksom högt blodtryck på grund av ökad vätskeansamling i kroppen. Vattenlösliga läkemedel elimineras delvis via urinen. Vid kronisk njursvikt är njurens förmåga att eliminera läkemedlen från kroppen försvagad, vilket kan leda till att överdoser sker om inte läkemedelsdoseringar anpassas efter njurfunktionen. Exempel på läkemedel som utsöndras med urinen är metformin, digoxin, teofyllin och vancomycin. Behandlingen kan vara konservativ, aktiv eller palliativ. Konservativ behandling består av att behandla bakomliggande sjukdom/orsak, lindra symtom, sakta ned sjukdomsutvecklingen. Behandlingen kan då bestå av blodtryckssänkande läkemedel (exempelvis ACE-hämmare), vätske- och elektrolytrubbningsbehandling, syra-basrubbningsbehandling, anemibehandling, D-vitamintillskott, och kostförändringar.
Njurtransplantation
Njurtransplantation är en organtransplantation som innebär att en njure förs över till en patient från en annan individ som behandling mot kronisk njursvikt. Den person som donerar en njure kan antingen vara vid liv eller nyligen avliden. Om donatorn är vid liv kommer patienten ofta till sjukhuset en eller två dagar före operationen, men om donatorn är nyligen avliden måste transplantationen ske snarast möjligt. Själva operationen tar vanligtvis mellan två och tre timmar. Ett snitt på cirka tjugo centimeter görs ovanför ena ljumsken. Den nya njuren ersätter inte en av de ursprungliga njurarna, utan dessa lämnas kvar. Den nya njurens blodkärl ansluts till benets blodkärl, och dess urinledare ansluts till urinblåsan. Karolinska Universitetssjukhuset - Njurtransplantation.
Träningsintolerans
Träningsintolerans är när någon inte har den fysiska orken att träna så hårt som man borde kunna förvänta sig. Det är ett symtom på hjärtsvikt, njursvikt, kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL), svält, åldrande, ämnesomsättningssjukdomar, och andra hjärtsjukdomar änämnt. Träningsintolerans innebär att personen blir fort uttröttad vid fysisk aktivitet. Symptom som kan indikera tillståndet innefattar muskelkramp (jämför värmekramp), utmattning, lägre puls än förväntat, mental nedstämdhet, större stegring av blodtrycket under aktiviteten än för andra personer eller cyanos. Träningsintolerans kan ha flera orsaker. Muskelstrukturen kan förändras vid hjärtsvikt, KOL och njursvikt, och bidra till att styrkan avtar, men sjukdomar tycks också leda till att musklerna förtvinar vilket nedsätter orken, liksom förändrad ämnesomsättning i musklerna. Lungsjukdomar kan yttra sig i dynamisk hyperinflation, vilket försvårar syreomsättningen under träning. Vid hjärtsjukdomar kan hjärtat ha svårt att anpassa sig till träning, och den förhöjda hjärtfrekvens som ökad aktivitet normalt medför uteblir eller blir inte så hög som den borde. Vid hjärtsvikt är cytokinen interleukin-1β förhöjd, och tycks bidra till träningsintoleransen. Ju värre träningsintolerans, desto sämre prognos, åtminstone för hjärtpatienter.
Pluggskivling
Pluggskivling, Paxillus involutus, är en svampart. Foten blir 3–6 cm hög, har ockrabrun hatt med blekt gulaktig vid tryck mörknande kött och inrullad, filtluden kant. Den förekomnmer på jordvallar, i hagar och skogar, särskilt mossig björkskog. Pluggskivling har tidigare ansetts som matsvamp men numera anses den vara giftig, då den kan framkalla så kallat Paxillus-syndrom, som innebär att ett antigen i svampen får immunsystemet att förstöra de röda blodkropparna, så kallad hemolys. Detta kan leda till respiratorisk svikt, njursvikt och disseminerad intravasal koagulation och död. Mykologen Julius Schäffer dog i oktober 1944 efter att ha ätit pluggskivling tillsammans med sin fru. En timme efter måltiden började han kräkas och fick feber och diarré. Han togs in på sjukhus nästa dag och fick njursvikt. Han dog 17 dagar senare.
Hjärt-lungmaskin
En hjärt-lungmaskin är en maskin som temporärt tar över hjärtats och lungornas funktion. Hjärt- och lungmaskiner används ofta vid hjärtoperationer då det är svårt, i bland omöjligt att arbeta med ett hjärta som slår. Den som sköter maskinen kallas perfusionist. Läkemedel och vätskor som tillförs under användning av Hjärt-lungmaskin. Oxygenatorer som tillför syre, och eventuellt anestesigaser, samt vädrar ut koldioxid. Värmeväxlare som används för att minska metabolismen och därigenom öka säkerheten vid t.ex. maskintekniska problem eller vid dåligt venåterflöde. Venreservoarer som är placerad mellan venslangen och artärpumpen fungerar som en buffertreservoar mellan ett varierande venåterflöde och ett relativt konstant pumpflöde. Kardiotomireservoarer för att filtrera bort t.ex. gamla koagler, fett och kanske benfragment. Hemofilter för att reducera blodvolymen i maskinen och för att höja hematokriten. Vid njursvikt kan t.ex. kalium och slaggprodukter filtreras bort. Mekaniska komponenter såsom pumpar, venklämma, kanyler. Övervakningssystem med ett flertal larm och monitorer. Kardioplegi är en kaliumhaltig, oftast kall, lösning som ges in i hjärtats kranskärl när aorta är avstängd. Ökningen av extracellulärt kalium förhindrar depolarisation och hjärtat stannar, oftast i diastole. Före start av hjärtlunmaskinen måste systemet avluftas. Då fylls slangkretsen, oftast, med klar saltlösning. Vid maskinstart blandas patientens blodvolym med saltlösningen. Vid behov ges blodprodukter som plasma och erytrocyter. Anestesigas ges i oxygenatorn eftersom lungorna är avstängda. Heparin ges för att förhindra att blodet skall koagulera i systemet. Blodflöde. Behovet av blodflöde varierar mycket beroende på bl a ålder, kön, muskelmassa, anestesidjup, hematokrit och temperatur. Till vuxna beräknas flödet schablonmässigt till 2,4 * kroppsyta, i m2,/minut. Flödet kan i viss mån verifieras med mätning av venöst syrgasinnehåll. Blodgaser. Ambitionen är att även i hjärtlungmaskinen försöka skapa så fysiologiska förhållanden som möjligt. Men de metaboliska förhållandena i kroppen förändras under ECC, mycket beroende på hypotermi. Antikoagulation. När blod kommer i kontakt med främmande ytor startar ett antal kaskadreaktioner, tex: koagulationskaskaden, komplementsystemet, fibrinolytiska systemet och kinin-kallikreinsystemet. Påtagligast och mest konkret är koagulationskaskaden. Därför måste antikoagulationsbehandling ges i samband med ECC. Koagulation vid accidentell hypertermi. Vattenkontamination från värmeväxlaren. En beskrivning av en Hjärt Lungmaskin.
Urinsystemet
Urinsystemet (urinorgan) är den kroppsliga process som för att upprätthålla vätske- och elektrolytbalansen och för att göra sig av med slaggprodukter, producerar, lagrar och transporterar urin, vilket har en central roll i osmoregleringen. Den del av urinvägssystemet som sköter transporten, kallas urinvägarna. Hos människan består urinsystemet av två njurar, två urinledare, urinblåsan, urinröret och två slutarmuskler, sfinktrar. Stor del av urinvägarna täcks på insidan av ett mycket specialiserat epitel, urotelet. Njurarna är bönformade organ av ungefär en knytnäves storlek som ligger nära ryggradens mittpunkt, alldeles under bröstkorgen. Tillsammans med lungorna, tarmarna och huden ansvarar njurarna för att avfall förs bort från kroppen. En njure består av ungefär en miljon filtreringsenheter kallade nefron. Varje nefron består av ett glomerulus, ett bollformat kapillärnystan, och ett nätverk av rör. I glomerulus filtreras blodet, och den bildade primärurinen passerar genom rörsystemet där vatten, salter och näringsämnen återupptas. En människa producerar ungefär en och en halv liter urin per dygn. Denna mängd varierar dock beroende på omständigheterna. Ökat vätskeintag ökar i allmänhet urinmängden, medan ökad andning och svettning kan minska den. En del läkemedel påverkar utsöndringen antingen direkt eller indirekt, såsom vätskedrivande medel (diuretika). Njurarna är viktiga för att reglera mängden elektrolyter i kroppen (natrium, kalium och kalcium). Dessutom befriar njurarna kroppen från urea, en kvävehaltig avfallsprodukt som bildas vid nedbrytning av aminosyror. Urinen samlas upp i njurbäckenet, som har förbindelse med urinledarna (uretärerna) som för urinen till urinblåsan. Urinledarna är ungefär 20 till 25 centimeter långa, och dess väggar är försedda med glatt muskulatur som genom peristaltiska rörelser pressar urinen nedåt. Små mängder urin töms i urinblåsan från urinledare ungefär var tionde till femtonde sekund. Urinblåsan (latin.vesica urinaria) är ett ihåligt ballongformat muskulärt organ. Det ligger i "hålrummet" i bäckenets mitt, och hålls på plats av ligament fästa vid bäckenbenet. Dess funktion är att lagra urin, och den kan utvidgas väsentligt. När den är full sväller den och blir rund, och när den tömts krymper den. En normal urinblåsa kan utan problem rymma ungefär en halvliter urin i upp till två till fem timmar. Cirkulära slutarmuskler, sfinktrar, reglerar urinens utflöde från blåsan och ut ur kroppen. Själva blåsan har ett eget muskellager som kan öka trycket inuti blåsan och därmed öka urinflödet. Urintömning är en viljestyrd process, som i allmänhet föranleds av att sträckreceptorer i blåsan ger signaler till hjärnan om att blåsan är full. Detta upplevs som kissnödighet. När man kissar slappar sfinktrarna av och blåsans omgivande muskler drar ihop sig, vilket får urinen att tryckas ut ur blåsan. Njursjukdomar undersöks och behandlas i allmänhet av nefrologer. Övriga av organ i urinsystemet behandlas av urologer. Inkontinens hos kvinnor behandlas ofta av gynekologer. Uropatier är sjukdomar som har med urinvägarna att göra, medan nefropatier är samma sak som njursjukdomar. Bland sjukdomar som rör urinsystemet finns. ett flertal olika njursjukdomar. Många av dem stör den normala urinproduktionen njursvikt delas upp i kronisk njursvikt och akut njursvikt, och kan kräva medicinering och dialys. proteinuri ger vanligen inga symptom i sig själv, men är oftast ett tecken på njursjukdom. njurstenar är plågsamma och kan i det långa loppet orsaka njurskada. stenos (blockering) i urinvägarna, kan ge reflux - att urinen flödar tillbaka till njuren och där orsakar skada. urinvägsinfektioner, ofta förkortade UVI. cancer i urinblåsan eller i njuren. Även prostatacancer påverkar utsöndringen.
Familjär medelhavsfeber
Familjär medelhavsfeber (FMF) är en autoinflammatorisk sjukdom som leder till återkommande feberepisoder och som obehandlad kan leda till njursvikt. I Sverige finns det cirka 100 kända fall. Sjukdomen är vanligare i länderna kring östra medelhavet där förekomsten är cirka 1-2 per 1 000 invånare. Ordet familjär kommer av att sjukdomen har en stark genetisk komponent. Sjukdomen beror på mutationer i en gen som heter MEFV (MEditerranean FeVer) och som kodar för det inflammationsstyrande proteinet pyrin. Genen identifierades 1997. Familjär medelhavsfeber är en recessiv autosomal sjukdom. Detta innebär att det krävs 2 muterade gener för att sjukdomen ska yttra sig. Två anlagsbärande föräldrar har en sannolikhet på 25 % att få ett barn med familjär medelhavsfeber. Risken är lika stor för kvinnor som män då genen är autosomal, det vill säga inte könsbunden. Akuta episoder behandlas med antiinflammatoriska läkemedel, exempelvis diklofenak. På längre sätt kan man hålla sjukdomen i schack med hjälp av kolkicin. Om man inte behandlar kan sjukdomen leda till bristande njurfunktion då proteinet amyloid samlas i njuren. Njursvikt är allvarligt och kan kräva dialys och transplantation. Korta feberepisoder (12h - 3 dygn). Bukhinneinflammation (peritonit), kan leda till att tillståndet misstolkas som blindtarmsinflammation. Knäledsinflammation (artrit).
