Prostata
Prostata, uttalas [pro'stata], även kallad blåshalskörteln, är en körtel hos handjur, belägen vid urinrörets översta del, som producerar en del av det sekret som ingår i sädesvätskan. Ductus ejaculatorius, ejakulationskanalerna, passerar genom prostatan innan de går ut i urinröret. Prostatan hos en man är ungefär lika stor som en valnöt och den kan opereras bort om det finns tumör där och detta upptäcks i tid. Tidigare var antalet cancerfall med dödlig utgång hög, men tack vare fler kontroller av prostatan har den minskat markant. Prostatans funktion är att lagra och avge ett milt basiskt sekret, med ett mjölkaktigt utseende, som normalt är 20-30% av spermans totalvolym förutom spermierna och sädesblåsornas vätska. Alkaliteten hos prostatavätskan fortsätter försatsens arbete med att få en basisk miljö i urinröret, samtidigt som den utför sin huvuduppgift att neutralisera vaginans sura miljö, vilket förlänger spermiernas livslängd. Spermans alkalitet beror i första hand på prostatavätskan. Prostatavätskan töms ut tillsammans med spermierna med den första fraktionen av ejakulatet. Om man jämför de spermier som kommer med prostatavätskan med det fåtal som kommer med sädesblåsans vätska så har de första bättre rörlighet, längre livstid och skydd för det genetiska materialet (DNA) än de sista. Prostatan har även en del glatt muskulatur som hjälper till att pressa ut sperma vid utlösning. Därför har den kallats mannens G-punkt, och orgasm kan uppnås vid såväl extern som intern stimulering. År 2002 döptes den kvinnliga delen av könsorganet Skenes körtlar officiellt till den kvinnliga prostatan av "the Federative International Committee on Anatomical Terminology". Prostatacancer var den vanligaste cancerformen för män i Sverige år 2008. Prostatit (inflammation i prostatan) är ganska vanlig. Den kan ha olika orsaker, såsom bakterier. Kronisk abakteriell prostatit/kroniskt bäckensmärtsyndrom. Benign prostatahyperplasi, godartad prostataförstoring, är en sjukdom som har samma symptom som prostatacancer, men som är helt ofarlig. Den beror på att prostatan vid stigande ålder växer en del och förändras, vilket kan leda till att den pressar på urinröret som går igenom prostatan. Detta i sin tur leder till svårigheter vid urinering. Prostataspecifikt antigen. Benign prostatahyperplasi.
Godartad prostataförstoring
Godartad prostataförstoring eller benign prostatahyperplasi (BPH), är beteckningen på en förstorad prostata. Detta kan leda till en förträngning av urinröret vilket kan ge vattenkastningsbesvär. Dessa inkluderar täta trängningar, smärta vid urinering, ökad risk för urinvägsinfektioner och urinretention. Patienter med BPH kan ha förhöjda värden Prostataspecifikt antigen (PSA) i blodet på grund av ökad organvolym och inflammatorisk aktivitet i prostatan. Körtelförstoringen börjar i 30-årsåldern och vid 50 års ålder kan man histologiskt påvisa BPH hos 50% av män. Endast 40-50% av patienterna får signifikanta symtom av sin BPH. Riskfaktorer för BPH är. Androgener spelar en nödvändig roll för BPH att utvecklas. Det är dock inte säkert att de direkt orsakar sjukdomen. Godartad prostataförstoring behöver endast behandlas om tillståndet ger upphov till betydande besvär. Om den förstorade prostatakörteln endast ger lindrigare besvär, eller inga besvär överhuvudtaget, kan tillståndet lämnas obehandlat. Några exempel på besvär som kan anses vara signifikanta nog för att den behandlande läkaren ska rekommendera en behandling är. Besvären kan i vissa fall avta, men också återkomma på nytt. Vanligast är dock att besvären förbli desamma över tid. Om en större mängd urin stannar kvar i blåsan efter urinering eller om det inte är möjligt att urinera alls, det vill säga att urinflödet har avstannat helt, är behovet av behandling akut. De behandlingar som finns tillgängliga är följande. En vanlig läkemedelsbehandling mot godartad prostataförstoring är tadalafil - ett läkemedel som används även för att behandla impotens. Läkemedlet, som är en så kallad PDE5-hämmare, kan med fördel kombineras med en alfa-adrenergisk antagonist för att ge en effektiv kombinerad behandling mot BPH. Även kombinationsbehandlingar med finasterid och doxasozin har visat sig kunna lindra symptomen snabbt samt minska prostatans tillväxt. Kombinerade behandlingar kan i många fall minska behovet för kirurgiska ingrepp som behandlingsmetod för benign prostatahyperplasi. att strålen är svag och urinen måste pressas fram. frekvent urinering under dagen. flera toalettbesök under natten. en konstant känsla av att behöva befinna sig nära en toalett. En kateter eller spiral som sätts in i urinblåsan. Värmebehandling med exempelvis mikrovågor.
Benign prostatahyperplasi
Benign prostatahyperplasi (BPH), eller godartad prostataförstoring, är beteckningen på en förstorad prostata. Detta kan leda till en förträngning av urinröret vilket kan ge vattenkastningsbesvär. Dessa inkluderar täta trängingar, smärta vid urinering, ökad risk för urinvägsinfektioner och urinretention. Patienter med BPH kan ha förhöjda värden Prostataspecifikt antigen (PSA) i blodet på grund av ökad organvolym och inflammatorisk aktivitet i prostatan. Körtelförstoringen börjar i 30-årsåldern och vid 50 års ålder kan man histologiskt påvisa BPH hos 50% av män. Endast 40-50% av patienterna får signifikanta symtom av sin BPH. Androgener spelar en nödvändig roll för BPH att utvecklas. Det är dock inte säkert att de direkt orsakar sjukdomen. En vanlig läkemedelsbehandling mot godartad prostataförstoring är tadalafil - ett läkemedel som används även för att behandla impotens. Läkemedlet, som är en så kallad PDE5-hämmare, kan med fördel kombineras med en alfa-adrenergisk antagonist för att ge en effektiv kombinerad behandling mot BPH. Även kombinationsbehandlingar med finasterid och doxasozin har visat sig kunna lindra symptomen snabbt samt minska prostatans tillväxt. Kombinerade behandlingar kan i många fall minska behovet för kirurgiska ingrepp som behandlingsmetod för benign prostatahyperplasi. att strålen är svag och urinen måste pressas fram. frekvent urinering under dagen. flera toalettbesök under natten. en konstant känsla av att behöva befinna sig nära en toalett. En kateter eller spiral som sätts in i urinblåsan. Värmebehandling med exempelvis mikrovågor. Prostataspecifikt antigen (PSA).
Prostatit
Prostatit är inflammation av prostatakörteln. Prostatit kan vara bakteriell (bakteriuri) eller inte, och kronisk eller akut. Omkring varannan man får prostatit i någon form under livet. Det är vanligast för män under 50 år. Vid infektion förekommer bakterier i urinen (bakteriuri). Inflammation kan också påvisas med prostatamassage, som då leder till att vita blodkroppar frisätts i urinen, sädesvätskan eller i prostatans sekret. Akut prostatit och kronisk bakteriell prostatit behandlas med antibiotika. Kronisk icke-bakteriell prostatit utgör ungefär 90–95 % av alla prostatitdiagnoser. Det finns även ett antal huskurer mot kronisk prostatit. Akut prostatit, med buksmärta, dysuri och feber. Beläggs med bakteriuri. Utgörs av 1–5 % av samtliga fall av prostatit. Kronisk bakteriell prostatit, med buksmärta och ryggsmärta, dysuri, uppkommer ofta i skov. Förekommer ofta med urinvägsinfektion. Kronisk abakteriell prostatit, med samma symtom som bakteriell prostatit, dock utan påvisad infektion. Trots att sjukdomen kallas prostatit (som betyder inflammerad prostata), kan inte alltid inflammation påvisas. Asymtomatisk prostatit, med bevisad prostatit utan symtom. Påträffas vid andra undersökningar genom upptäckt av leukocyter i prostatans sekret. Prostatitinformation från Sjukvårdsrådgivningen. The Prostatitis Foundation.
Retrograd ejakulation
Retrograd ejakulation kallas det förhållandet att vid mannens ejakulation sprutas ejakulatet inte ut ur urinröret utan strömmar in i urinblåsan. Det beror på en försvagning i musklerna eller nerverna i urinblåsans hals vilket hindrar den från att stänga vid ejakulation. Det kan orsakas av bland annat biverkningar av vissa läkemedel, diabetes, cancer, multipel skleros, som komplikation till exempel av operation av prostatan, av medfödda defekter i urinröret eller urinblåsan eller sjukdom som påverkar nervsystemet. Retrograd ejakulation är en möjlig biverkning vid användning av alfa-blockerare. Denna typ av läkemedel används bland annat för att behandla nedre urinvägssymtom (LUTS). En rapport från amerikanska Agency for Health Care Policy and Research (AHCPR) visar att den genomsnittliga risken för retrograd ejakulation efter att patienten har genomgått en öppen prostatektomi är 77,2 procent, 73,4 procent efter transuretral resektion av prostata (TURP), 24,9 procent efter transuretral incision av prostata (TUIP) samt 6,2 procent vid användning av alfa-blockerare.
Försats
Försats är ett genomskinlig sekret som bildas i Cowpers körtlar, som sitter strax nedanför prostatan och mynnar i urinröret. Försatsen utsöndras i urinröret vid sexuell upphetsning, förspel eller onani, ett tag innan mannen får orgasm och ejakulation. Spermier är känsliga för sur miljö, och i urinröret är det surt på grund av lite kvarvarande urin. Försatsen neutraliserar urinröret så att spermierna får en bättre miljö. Även i slidan på kvinnan är miljön sur, som ett skydd mot bakterier och infektioner. Försatsen hjälper till med att neutralisera miljön även här, medan prostatasekretet fortsätter det jobbet när ejakulationen kommer. Försatsens tredje viktiga uppgift är att vara ett glidmedel under samlaget, vilket gör att det är viktigt att det produceras en del försats före för att göra penetrationen lättare och minska risken för smärta hos kvinnan. Även kvinnor har en körtel, Bartholins körtlar, som avger ett liknande sekret för bättre lubrikation vid slidöppningen, som underlättar penetrering. Studier har visat att det hos män som bär på HIV-viruset finns virus i försatsen. HIV-viruset kan leda till AIDS.
Burkholderia pseudomallei
B. pseudomallei är speciellt vanlig i norra Australien och Sydostasien där till exempel Thailand sedan läge har en hög rapporterad förekomst. På senare tid har dock bakterien bekräftats i ytterligare länder som Indien, Indonesien, Kina (södra), Hong Kong, Taiwan och Brasilien. B. pseudomallei kan orsaka ett brett spektrum av sjukdomssymptom . Dessa går vanligen under benämningen melioidos men det finns även flera synonymer, så som Whitmore's disease och pseudoglanders . Även om diagnosen för sjukdomen på senare tid förbättrats med en sjunkande mortalitet är dödstalet relativt högt, nära 10% i norra Australien. Dessutom skiljer sig mortaliteten mellan olika områden vilket innebär att den på sina ställen kan vara betydligt högre . Det har uppskattats att 165000 (95% sannolikhetsintervall 68000–412000) personer insjuknar globalt per år, med en mortalitet på 89000 (36000–227000) personer. Infektion av B. pseudomallei sker vanligen genom direktkontakt mellan sår och kontaminerad jord eller vatten. Smitta kan även erhållas genom inandning av bakterier via aerosoler, en smittväg som är associerad till extrema väderförhållanden som stormar. Infektion kan också ske via födo- och vattenintag, något som är vanligt bland betande djur men ovanligt bland människor. Zoonotisk smitta, smitta mellan människor samt nosokomial smitta har noterats men är mycket ovanliga. De flesta människor som lever i områden där B. pseudomallei förekommer naturligt har antikroppar mot bakterien. Det har visat sig att dessa vanligen utvecklas tidigt i livet i och med en, i de flesta fall, symptomfri infektion. Bland de vanligaste riskfaktorerna för att utveckla sjukdom ingår diabetes, överkonsumtion av alkohol, kronisk njursjukdom, kronisk lungsjukdom, hjärtsjukdom och åldrar över 50 år. Dessutom infekteras betydligt fler personer under regnperioder än torrperioder. Friska människor drabbas mer sällan av melioidos och löper dessutom en betydligt mindre risk att dö av infektionen än personer med någon av de ovannämnda riskfaktorerna. Förutsatt att diagnosen fastställs i tid och att rätt behandling ges är alltså risken för att en i övrigt frisk person ska avlida liten. På grund av detta har B. pseudomallei kommit att klassas som en opportunistisk patogen. Melioidos kan orsaka en uppsjö av symptom. Bland de vanligen förekommande ingår lunginflammation, infektion i genitalier och urinvägar samt hudinfektioner i form av svårläkta sår. Andra symptom är ben- och ledinflammation samt hjärnhinne- och hjärninflammation. B. pseudomallei kan också orsaka varbölder i olika organ så som prostatan, levern, mjälten, njurarna, muskler och hjärnan. Bakteriemi är mycket vanligt förekommande. I en studie från 1989 och tjugo år framåt i Darwin, Australien kunde man finna bakterien i blodet hos över hälften av alla 540 patienter som diagnostiserats med melioidos. Cirka en tredjedel av patienterna med B. pseudomallei i blodet utvecklade septisk chock som också var den vanligaste dödsorsaken vid melioidos i studien. Inkubationstiden är normalt 1-21 dagar med ett medelvärde på 9 dagar . Det kan dock dröja betydligt längre tid än så. Ett omnämnt fall rör en man som under andra världskriget tros ha exponerats för B. pseudomallei i Thailand då han togs som krigsfånge av japanerna. 62 år senare, efter ett hundbett drogs han med ett svårläkt sår. Detta kunde senare kopplas till B. pseudomallei som troligen legat latent i mannens kropp utan att tidigare orsakat sjukdom. Man kunde emellertid inte helt säkert utesluta att det skulle kunna ha rört sig om ett återfall . Återfall förekommer och beror då i de flesta fall på att behandlingen varit otillräcklig.
Ericka Johnson
Ericka Sue Johnson, född 1973 i St. Paul, Minnesota, är en samhällsvetenskaplig forskare och professor, verksam vid Tema Genus vid Linköpings universitet. Johnson disputerade i Teknik och social förändring vid Linköpings universitet 2004, på en avhandling om medicinska simulatorer i läkarutbildningar. Hon var verksam som sociolog under perioden 2007-2010 vid Göteborgs universitet där hon också utnämndes till docent. Under perioden 2011-2018 var Johnson verksam som forskare vid Tema Teknik och social förändring, Linköpings universitet och utnämndes 2019 till professor i genus och samhälle vid Tema Genus. Hon har även varit gästforskare vid IAS-STS i Graz, Österrike, i Singapore samt vid Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS) i Uppsala. 2013-2019 var hon ledamot i Sveriges unga akademi där hon aktivt drev forskningspolitiska frågor inom bland annat open access-publicering. Johnson har under sin karriär varit mycket influerad av och vidareutvecklat teoribildningar i gränslandet mellan STS-fältet, feministiska vetenskapsstudier och medicinsk sociologi. Hennes forskning fokuserar på samspelet mellan medicinsk kunskap, teknologi, identitet och kroppen. En viktig utgångspunkt är att normer och idéer i sig själva påverkar olika medicinska teknologier. I förlängningen påverkar detta också hur vi betraktar oss själva. Förutom avhandlingen Situating Simulators: The integration of simulations in medical practice har även böckerna Glocal Pharma och Gendering Drugs rönt uppmärksamhet. På senare tid har hennes forskning om prostatan och mäns upplevelser av prostatabesvär uppmärksammats.
