Godartad prostataförstoring
Godartad prostataförstoring eller benign prostatahyperplasi (BPH), är beteckningen på en förstorad prostata. Detta kan leda till en förträngning av urinröret vilket kan ge vattenkastningsbesvär. Dessa inkluderar täta trängningar, smärta vid urinering, ökad risk för urinvägsinfektioner och urinretention. Patienter med BPH kan ha förhöjda värden Prostataspecifikt antigen (PSA) i blodet på grund av ökad organvolym och inflammatorisk aktivitet i prostatan. Körtelförstoringen börjar i 30-årsåldern och vid 50 års ålder kan man histologiskt påvisa BPH hos 50% av män. Endast 40-50% av patienterna får signifikanta symtom av sin BPH. Riskfaktorer för BPH är. Androgener spelar en nödvändig roll för BPH att utvecklas. Det är dock inte säkert att de direkt orsakar sjukdomen. Godartad prostataförstoring behöver endast behandlas om tillståndet ger upphov till betydande besvär. Om den förstorade prostatakörteln endast ger lindrigare besvär, eller inga besvär överhuvudtaget, kan tillståndet lämnas obehandlat. Några exempel på besvär som kan anses vara signifikanta nog för att den behandlande läkaren ska rekommendera en behandling är. Besvären kan i vissa fall avta, men också återkomma på nytt. Vanligast är dock att besvären förbli desamma över tid. Om en större mängd urin stannar kvar i blåsan efter urinering eller om det inte är möjligt att urinera alls, det vill säga att urinflödet har avstannat helt, är behovet av behandling akut. De behandlingar som finns tillgängliga är följande. En vanlig läkemedelsbehandling mot godartad prostataförstoring är tadalafil - ett läkemedel som används även för att behandla impotens. Läkemedlet, som är en så kallad PDE5-hämmare, kan med fördel kombineras med en alfa-adrenergisk antagonist för att ge en effektiv kombinerad behandling mot BPH. Även kombinationsbehandlingar med finasterid och doxasozin har visat sig kunna lindra symptomen snabbt samt minska prostatans tillväxt. Kombinerade behandlingar kan i många fall minska behovet för kirurgiska ingrepp som behandlingsmetod för benign prostatahyperplasi. att strålen är svag och urinen måste pressas fram. frekvent urinering under dagen. flera toalettbesök under natten. en konstant känsla av att behöva befinna sig nära en toalett. En kateter eller spiral som sätts in i urinblåsan. Värmebehandling med exempelvis mikrovågor.
Benign prostatahyperplasi
Benign prostatahyperplasi (BPH), eller godartad prostataförstoring, är beteckningen på en förstorad prostata. Detta kan leda till en förträngning av urinröret vilket kan ge vattenkastningsbesvär. Dessa inkluderar täta trängingar, smärta vid urinering, ökad risk för urinvägsinfektioner och urinretention. Patienter med BPH kan ha förhöjda värden Prostataspecifikt antigen (PSA) i blodet på grund av ökad organvolym och inflammatorisk aktivitet i prostatan. Körtelförstoringen börjar i 30-årsåldern och vid 50 års ålder kan man histologiskt påvisa BPH hos 50% av män. Endast 40-50% av patienterna får signifikanta symtom av sin BPH. Androgener spelar en nödvändig roll för BPH att utvecklas. Det är dock inte säkert att de direkt orsakar sjukdomen. En vanlig läkemedelsbehandling mot godartad prostataförstoring är tadalafil - ett läkemedel som används även för att behandla impotens. Läkemedlet, som är en så kallad PDE5-hämmare, kan med fördel kombineras med en alfa-adrenergisk antagonist för att ge en effektiv kombinerad behandling mot BPH. Även kombinationsbehandlingar med finasterid och doxasozin har visat sig kunna lindra symptomen snabbt samt minska prostatans tillväxt. Kombinerade behandlingar kan i många fall minska behovet för kirurgiska ingrepp som behandlingsmetod för benign prostatahyperplasi. att strålen är svag och urinen måste pressas fram. frekvent urinering under dagen. flera toalettbesök under natten. en konstant känsla av att behöva befinna sig nära en toalett. En kateter eller spiral som sätts in i urinblåsan. Värmebehandling med exempelvis mikrovågor. Prostataspecifikt antigen (PSA).
Prostata
Prostata, uttalas [pro'stata], även kallad blåshalskörteln, är en körtel hos handjur, belägen vid urinrörets översta del, som producerar en del av det sekret som ingår i sädesvätskan. Ductus ejaculatorius, ejakulationskanalerna, passerar genom prostatan innan de går ut i urinröret. Prostatan hos en man är ungefär lika stor som en valnöt och den kan opereras bort om det finns tumör där och detta upptäcks i tid. Tidigare var antalet cancerfall med dödlig utgång hög, men tack vare fler kontroller av prostatan har den minskat markant. Prostatans funktion är att lagra och avge ett milt basiskt sekret, med ett mjölkaktigt utseende, som normalt är 20-30% av spermans totalvolym förutom spermierna och sädesblåsornas vätska. Alkaliteten hos prostatavätskan fortsätter försatsens arbete med att få en basisk miljö i urinröret, samtidigt som den utför sin huvuduppgift att neutralisera vaginans sura miljö, vilket förlänger spermiernas livslängd. Spermans alkalitet beror i första hand på prostatavätskan. Prostatavätskan töms ut tillsammans med spermierna med den första fraktionen av ejakulatet. Om man jämför de spermier som kommer med prostatavätskan med det fåtal som kommer med sädesblåsans vätska så har de första bättre rörlighet, längre livstid och skydd för det genetiska materialet (DNA) än de sista. Prostatan har även en del glatt muskulatur som hjälper till att pressa ut sperma vid utlösning. Därför har den kallats mannens G-punkt, och orgasm kan uppnås vid såväl extern som intern stimulering. År 2002 döptes den kvinnliga delen av könsorganet Skenes körtlar officiellt till den kvinnliga prostatan av "the Federative International Committee on Anatomical Terminology". Prostatacancer var den vanligaste cancerformen för män i Sverige år 2008. Prostatit (inflammation i prostatan) är ganska vanlig. Den kan ha olika orsaker, såsom bakterier. Kronisk abakteriell prostatit/kroniskt bäckensmärtsyndrom. Benign prostatahyperplasi, godartad prostataförstoring, är en sjukdom som har samma symptom som prostatacancer, men som är helt ofarlig. Den beror på att prostatan vid stigande ålder växer en del och förändras, vilket kan leda till att den pressar på urinröret som går igenom prostatan. Detta i sin tur leder till svårigheter vid urinering. Prostataspecifikt antigen. Benign prostatahyperplasi.
Tadalafil
Tadalafil är en PDE5-hämmare och den aktiva substansen i läkemedlet Cialis, utvecklat av Eli Lilly för behandling av erektil dysfunktion. Det är det andra läkemedlet inom läkemedelsgruppen fosofodiesteras-5-hämmare. Eli Lillys patent gick ut 2017. Tillverkaren av läkemedlet har genom årens lopp gjort flera överenskommelser med tillverkare av generiska läkemedel för att fördröja tillgängliggörandet av generisk Cialis. I USA kommer generisk Cialis sannolikt inte släppas på marknaden före oktober 2018. Huvudskillnaden mellan de tre produkterna mot ED (impotens) är tidsaspekten. Tadalafil kan ge effekt efter 20 minuter och varaktighet upp till 36 timmar, medan Viagra och Levitra bara verkar i runt 5 timmar. Det beror på att biologiska halveringstiden för tadalafil är 17,5 timmar mot 4-5 timmar för de andra två. Tack vare att effekten av tadalafil kan hålla i sig i upp till 36 timmar, har läkemedlet givit dess användare en ökad spontanitet vad gäller sexuella aktiviteter. Den långa varaktigheten av läkemedlets effekt har gjort att pillret har kallats för "helgpillret". Cialis används förutom som en läkemedelsbehandling mot impotens även mot godartad prostataförstoring (benign prostatahyperplasi). Tadalafil är även den verksamma ingrediensen i läkemedlet Adcirca, vilket används för behandling av pulmonell arteriell hypertension. Tadalafil kan orsaka följande biverkningar: huvudvärk, matsmältningsbesvär, halsbränna, rodnad, smärta i mage, rygg, muskler, armar eller ben, hosta, plötslig synförlust, suddig syn, förändrat färgseende, plötslig hörselförlust, tinnitus, priapism (en erektion som varar i 4 timmar eller längre), yrsel, bröstsmärta, nässelfeber, hudutslag, svårigheter att andas eller svälja, blåsbildning eller flagnande hy, samt svullnad i underben, fötter, händer, ögon, läppar, tunga eller ansikte.
Urininkontinens
Urininkontinens är en form av inkontinens som innebär oförmåga att kontrollera urin. Symtomen kan hanteras med hjälp av inkontinenshjälpmedel, som exempelvis blöja, kateter eller intervaginala hjälpmedel. Grundorsaken behandlas med kirurgi eller förebyggande metoder som bäckenbottenträning. Urininkontinens brukar indelas i ansträngningsinkontinens och trängningsinkontinens. Det förra innebär läckage av mindre mängder i samband ansträngning eller kontinuerligt läckage. Trängningsinkontinens innebär plötslig tömning av urinblåsan. Blandinkontinens är en kombination av ansträngnings- och trängningsinkontinens, ofta är symtomen av den ena sjukdomen mer framträdande än den andra. Ansträngningsinkontinens drabbar främst kvinnor och orsakas ofta av uttänjda muskler och ledband i bäckenbottnen. Även män kan få ansträngningsinkontinens, men det är mycket ovanligt. Då är det vanligen i samband med prostatasjukdomar eller efter kirurgiska ingrepp i prostata och urinblåsa. Ansträngningsinkontinens uppstår ofta som en följd av graviditeter och förlossningar. Graviditeten innebär förändrade hormoner i kroppen vilket medför att muskler och bindväv uppmjukas för att förbereda kroppen för förlossningen. Under förlossningens slutfas medför krystvärkarna ännu en påfrestning för vävnaderna. Efter graviditeten återställs hormonbalansen, men vissa vävnadsförändringar kan kvarstå. Forskning visar att den första graviditeten innebär störst risk för urinläckage. Trängningsinkontinens kan delas in i fyra grupper beroende på vad som är den bakomliggande orsaken , orsakad av avflödeshinder, orsakad av sjukdom i nerver, ryggmärg, hjärnstam etc, orsakad av sjukdom i stora hjärnan eller slutligen utan påvisbar orsak (idiopatisk). Trängningsinkontinens kan bland annat orsakas av bakterier i urinen, stenbildning i urinblåsan eller prostataförstoring. Behandlingsalternativ är öppna skydd, blöja, blåsträning, bäckenbottenträning, livsstilsförändring, översyn av blåsbeteendet, uridom (gäller män), läkemedel och kirurgi. Val av behandling beror på typ av urininkontinens. Det är viktigt att hitta en lösning som passar personens individuella situation för att förhindra att personen anpassar sig efter inkontinensproblemen med tex social isolering som konsekvens. Det är nödvändigt att motivera individen dels att långsiktigt behandla grundorsaken och dels att använda olika inkontinensskydd. Det är viktigt för den drabbade att våga söka vård, de flesta blir botade eller får sina symtom lindrade. Tappningskatetrar är engångskatetrar som förs in i urinröret för att tömma urinblåsan. När blåsan är tom avlägsnas katetern och kasseras. Tappningskatetrar används främst vid retention (oförmåga att tömma blåsan), men kan även användas för att minska/undvika inkontinens. För personer som lider av inkontinens finns det i Sverige kostnadsfria hjälpmedel att få. Exempel på detta är intravaginala hjälpmedel, katetrar, uridom samt absorberande skydd och plastbyxor. Hjälpmedlen skrivs ut av distriktssköterskor eller annan sjukvårdpersonal med utbildning i inkontinensvård. Man kan även köpa intravaginala hjälpmedel och inkontinensskydd på apoteket och dagligvaruhandeln. Absorberande produkter (skydd, skyddande underkläder, vuxenblöjor) är de mest kända hjälpmedlen för att hantera inkontinens. De är i allmänhet lätta att få tag på via apotek eller dagligvarubutiker. Fördelarna med att använda dessa är att de knappt behöver någon anpassning eller introduktion av sjukvårdsspecialist. Nackdelarna är att de kan vara skrymmande, läcka, avge lukt och orsaka hudskador. En urindroppsamlare/uridom (för män) ansluten till en urinuppsamlngspåse är en lösning för män med urinläckage som vill hålla huden torr hela tiden. Individanpassad storlek på urindroppsamlaren är viktigt för att den ska fungera optimalt.
Tycho Brahe
Tycho Brahe var äldste son till Otte Thygesen Brahe och Beate Bille. Hans farfar var Thyge Axelsen Brahe. Han döptes till Tyge, men antog den latiniserade formen Tycho i 15-årsåldern. Han hade en dödfödd tvillingbror, den äldre systern Kristine Brahe, den yngre Sophie Brahe och brodern Jørgen Ottesen Brahe. I augusti 1563 låg planeterna Jupiter och Saturnus mycket nära varandra på himlen. När Tycho Brahe jämförde det han såg med uppgifter i publicerade tabeller, fann han stora skillnader. Uppenbarligen borde astronomin reformeras och noggrannare instrument behövdes. Den tidens efterfrågan på navigationsinstrument skapade ett stort intresse för pålitliga mätdata. Det ledde till slut till att Tycho Brahes fritidsintresse vann släktens gillande, varför han fick ägna sig åt sin hobby på heltid. Vid en svärdsduell i Rostock 1566 miste Brahe en del av näsan genom ett hugg över ansiktet. Han lät tillverka en protes för att dölja defekten, den berömda guldnäsan«. Denna var sannolikt gjord av tunn mässing och hölls på plats med en salva som gneds in på huden. För att behålla Tycho Brahe i Danmark förlänade kung Frederik II honom ön Ven och gav honom medel att bygga ett observatorium. Brahe lät där bygga Uraniborg och närbelägna Stjerneborg, vilka blev ett astronomiskt forskningscentrum i sin tid. Brahe revolutionerade den astronomiska vetenskapen genom att införa noggranna mätningar av stjärnors, planeters och kometers banor. Han kunde i sin bok De Nova Stella bland annat bevisa att en ny stjärna, som han observerade i Cassiopeias stjärnbild 1572, befann sig på större avstånd från jorden än månen, vilket på sin tid var en sensation, eftersom de högre sfärerna var perfekta och inte kunde ändra sig. Härmed hade han inte bara myntat beteckningen nova, utan även, skulle det visa sig, sällat sig till den exklusiva skaran, som skådat en supernova. Efter Keplers stjärna 1604 har ingen supernova observerats i vår galax. Hans mätdata visade att den tidigare geocentriska världsbilden, det vill säga jorden i centrum, inte kunde stämma. Tycho Brahe drog sina egna slutsatser av denna, innebärande att han i sin modell behöll jorden i mitten med solen och månen roterande runt denna och övriga planeter roterande runt solen. Hans argument var att med en heliocentrisk världsbild skulle stjärnorna skenbart röra sig i en ellips under året, vilket inte observerades. Han visste inte att avståndet till stjärnorna är så stort att det inte kunde observeras med hans mätmetod. Inte heller hans modell stämde särskilt väl med mätdata, utan det var först då Johannes Kepler efter Brahes död placerade solen i mitten och lämnade de cirkulära planetbanorna som han kunde få en modell att stämma med mätdata. Detta födde vår heliocentriska världsbild, det vill säga med solen i centrum och med elliptiska planetbanor. Efter Tycho Brahes död övertogs hans mätdata av Kepler, som sedan byggde sina teorier på dessa. Tycho Brahe insjuknade efter en bankett hos vännen Peter Vok von Rosenberg i Prag. Enligt vad Kepler berättat ville han inte lämna bordet för att tömma blåsan, då detta skulle vara ett etikettsbrott. På kvällen drabbades han av urinretention med svåra smärtor. Efter elva dagars sjukdom dog han den 24 oktober 1601. Han begravdes i Týnkyrkan i Prag. Dödsorsaken kan ha varit uremi och/eller urinvägsinfektion. Brahe lär ha lidit av prostataförstoring, vilket kan ha bidragit. Då akut kvicksilverförgiftning leder till symptom som liknar dem vid uremi, har det spekulerats om att han skulle ha förgiftats. Vid en gravöppning 1901 hade hårstrån från Brahes mustasch tagits, och vid analys av dessa på 1990-talet i Danmark påvisades förhöjd halt av kvicksilver och även av bly. Förnyad analys vid Lunds universitet visade också förhöjd kvicksilverhalt. Det har spekulerats om att det skulle ha rört sig om en avsiktlig förgiftning och att Johannes Kepler eller någon i Brahes släkt skulle ha haft motiv för ett mord.
