Pumps
Pumps är slutna skor utan snörning eller knäppning och med klackar, som ibland är höga. Dessa skor bärs vanligen av kvinnor, men är fortfarande traditionella herrskor i vissa formella situationer. En av världens mest kända tillverkare av pumps är Christian Louboutin. Pumps för kvinnor är vanligtvis klackade. Hur pumpsen har sett ut har varierat genom åren. I Storbritannien år 2007 bars pumps som hade slutna tår och breda klackar av de mest modemedvetna, men de flesta bar stilettskor som antingen hade korta eller medellånga klackar. Pumps kan vara gjorda av olika material, men traditionellt lackläder är populärt. Pumps bärs ofta tillsammans med en kostym eller en uniform, men också med formella och informella klänningar, kjolar, byxor och jeans. Vita, stilettklackade pumps är standardklädseln tillsammans med en baddräkt i skönhetstävlingar. Pumps är också en del av en tävlingsdansares dräkt. De är gjorda av satin, är oftast gulbruna (men de finns även i andra färger) och bärs både på tävlings- och träningsgolvet. Under regentskapsperioden (1811–1820), bar män i överklassen i västra Europa kängor på dagen, och kängor eller pumps på kvällen, tillsammans med knähöga strumpor av silke och knäbyxor. Skorna hade ursprungligen silvriga spännen, men dessa togs bort efter påverkan av Beau Brummell, en brittisk dandy. De silvriga spännena ersattes av en fyrkantig rosett av gros grain. Under den viktorianska tiden, användes pumps som kvällsskor när det var dans eller musik, och kängor av lackläder användes vid alla andra tillfällen. Pumps är i dag vanligtvis gjorda av kalvskinn i stället för lackläder. I övrigt har det i stort sett likadana ut sedan början av 1800-talet. Som herrskor har pumps till stor del blivit undanträngda av oxfordskor. Namnet pumps kommer från engelskans ord med samma stavning och uttal (pump i singular). Det har ovisst ursprung. Ordet dök upp i svensk skrift för första gången 1926.
Pump
En pump är ett verktyg vars syfte är att förflytta en fluid, det vill säga en vätska eller en gas. En värmepump flyttar ett värmemedium i ett slutet kretslopp för att flytta värme från en temperaturnivå till en högre temperaturnivå. En pumps karaktär och prestanda anges av storheterna tryckhöjd (h), flöde (Q), effekt (P), verkningsgrad (η) och NPSHR. (Nedanstående definitioner gäller endast pumpar för inkompressibla medier.). Beroende på viken grundprincip pumpen använder, kan pumpar delas in i fyra huvudkategorier: deplacementspumpar, rotodynamiska pumpar, ejektorpumpar och elektromagnetiska pumpar. De vanligaste är rotodynamiska pumpar och deplacementspumpar. Därutöver förekommer vissa specialpumpar som den hydrauliska vädurspumpen och mammutpumpen. Deplacementspumpar, kallas även förträngningspumpar, utgörs av lobrotorpumpar, kolvpumpar, kugghjulspumpar, skruvpumpar, vingpumpar, membranpumpar med flera och karaktäriseras av att flödet bestäms av varvtal alternativt slagfrekvens och i princip inte alls av mottrycket. Medan det går alldeles utmärkt att reglera flödet från centrifugalpumpar med ventil på utloppet är detta ej lämpligt på förträngningspumpar, bortsett från tryckluftsdrivna membranpumpar. Dessa brukar till och med förses med överströmnings- eller säkerhetsventil för att inte pump, ledning, flänspackningar el dyl skall skadas om någon form av hinder skulle uppstå på trycksidan. På sugsidan är det dock ofarligt att stänga - dock bör man vara uppmärksam på att skadliga stötar och slag i vissa fall kan uppstå. Rotodynamiska pumpar, kallas även friströmspumpar, karaktäriseras av att flödet varierar med mottrycket i systemet, från noll flöde vid max tryck till max flöde vid noll tryck trots att varvtalet hålls konstant. Detta är mycket praktiskt i och med att pumpen får arbeta mot stängd ventil. Stora pumpar med motorer som annars är svåra att starta brukar tas i drift via start mot stängd ventil. I och med att flödet genom pumpen då är noll går den betydligt lättare änär ventilen öppnas och pumpningen sätts igång. Ett vanligt exempel på en rotodynamisk pump är en ovalhjulspump. Denna pump har ett ovalt hjul som roterar med hjälp av flödet. I en ejektorpump, även kallad strålpump, skapas ett undertryck genom att en vätske- eller gasstråle expanderar i en ejektorkammare. Ejektorpumpen behöver alltså i de flesta fall en annan pump eller tryckkälla för att fungera. Ejektorpumpens karakteristika liknar, inom vida gränser så länge det drivande mediet ej är ånga, de rotodynamiska pumparnas. Speciellt för ejektorpumparna är att det drivande mediet blandar sig med det som skall pumpas och att pumparna kan byggas för en kapacitet många gånger större än storleken hos det drivande flödet. Ejektorpumpar kan även användas för att åstadkomma en kontrollerad blandning av två delflöden - dosering. En annan egenskap är att pumpen saknar rörliga delar och kan byggas med stora genomlopp - en sådan pump kan således klara att pumpa exempelvis kraftigt förorenad vätska. Strålpumpen är även självrensande i och med att det drivande mediet strömmar baklänges ut i sugledningen om tryckledningen stängs. Detta sammantaget gör ejektorpumparna synnerligen driftsäkra och de används därför på svåråtkomliga platser, som länspumpar där föroreningar annars skulle äventyra funktionen osv. En typ av ejektorpump är vattensugen - en ejektor byggd att med tryckvatten pumpa gas eller luft - och denna kan användas för evakuering av exempelvis en annars inte självsugande centrifugalpump. Ibland byggs en ejektor in i samma hus som en centrifugalpump som utformas så att en tillräckligt stor mängd vätska alltid blir kvar i pumphuset. På så sätt blir pumpen i viss utsträckning självsugande. Luftpumpar tjänar till att ändra lufttrycket i ett kärl eller annat område. En pump som avser att höja trycket kallas Kompressor.
Pumpgrop
En pumpgrop, eller pumpbrunn, är en anordning avsedd att avlägsna högt grundvattentryck från fastigheter. En fastighets dräneringssytem kan vara kopplat till en pumpgrop, till exempel om fastighetens lägsta punkt är belägen under den kommunala dagvattenavledningens uppdämningsnivå. Teorin bakom baserar sig på det faktum att vatten alltid rör sig från en högre position till en lägre (kapillärkraft borträknad). Vattnet samlas i brunnen och kan sedan pumpas upp och ledas bort till befintlig dagvattenavledning. Pumpgropen består av ett grävt (2000 mm och uppåt) hål, vari ett rör, så kallat brunnsämne (diameter 350 mm och uppåt) av plast eller cement med öppen botten, placeras. Hela konstruktionen vilar på ett dränerande bärskikt, ca 100-500 mm tjockt, bestående av makadam (6-11 mm). Ovanpå detta läggs ett lager geotextilduk för att förhindra att pumpen slammar igen. I brunnsväggen anläggs sedan ett horisontellt (avledningsrör ex 110 mm) rör på lämplig höjd, som sedan ansluts till en brunn med sandfång. En lämplig pump placeras sedan i pumpgropen med frånvattnet anslutet till avledningsröret. När vattnet i pumpgropen stiger aktiveras pumpen (pumpen bör ha inbyggd, automatisk nivåavkänning. Pump med extern nivågivare i form av vippa är mindre lämplig) och pumpar bort vattnet till den permanenta avledningen. Grundvattennivån sänks därmed lokalt.
Peristaltisk pump
En peristalisk pump, även kallad rullpump och slangpump, är en förskjutningspump som används för många slags vätskor och gaser. Peristaltiska processer förekommer inom många biologiska system, t.ex. mag- och tarmkanalen. Se bild 1. Detta torde ha gett uppslaget till uppfinningen av den peristaltiska pumpen, som gjordes 1932 av hjärtkirurgen Michael DeBakey (1908‑2008) medan han var medicinstudent. Fluiden (det vill säga vätskan eller gasen) innesluts i en elastisk, hoptryckbar och återfjädrande slang som är inlagd i en sfärisk skål. En roterande pump (bild 2) har en rotor med ett antal välvda rullar, som pressar ihop den böjliga slangen. När rotorn snurrar, förflyttas avstängningen längs slangen, och därmed tvingas en del av fluiden att förflytta sig genom slangen. Samtidigt återgår slangen bakom tryckrullen till sitt normala tillstånd. När rullen kommit till slangens slut avges en liten volym fluid. Samtidigt har den andra tryckrullen kommit till ingångsöppningen och suger in mera fluid Efter ytterligare rotation stänger tryckrulle 1 av slangen, och förloppet upprepas. Förloppet framgår av bild 3. Principen för linjär peristaltisk pump visas i bild 4. Utflödet är pulserande, vilket kan vara till såväl nackdel som fördel, allt efter tillämpningen. Pulseringen är kraftig vid två tryckdon, men minskar, när antalet tryckdon ökar. Peristaltiska pumpar lämpar sig bl a när det som ska pumpas absolut inte får läcka genom bristfälliga tätningar i andra slags pumpar Detta kan gälla giftiga, brandfarliga eller radioaktiva vätskor. Omvänt kanske innehållet i slangen måste hållas isolerat från omgivningen för att inte smittas utifrån. Ett annat tillämpningsområde är när man behöver styra mängden exakt. Blodpumpar vid dialys. Slangen steriliseras före användning. Billig, och kan kasseras efteråt utan ekonomiska betänkligheter. I kärnkraftverk för pumpning av radioaktivt vatten. Betongpumpar vid hus-, väg- och vattenbyggnad. Betongmassa kan betraktas som en vätska med mycket hög viskositet. Grovt grus i betongen är härvid inget hinder. (Jfr bild 1.). Proportionering av glansmedel i diskmaskiner. Med stegvis styrd rotation av den peristaltiska pumpen droppvis dosering av innehållet, exempelvis vid titrering.
Cykelpump
En cykelpump är en pump varmed luft under tryck förs in i den på ett luftfyllt cykeldäcks insida belägna gummislangen. En vanlig, handdriven cykelpump är ett slags kolvpump och finns i olika utföranden. Oftast används en enkel handpump eller en fotpump. Den första cykelpumpen kom i samband med uppfinningen av det luftfyllda cykeldäcket i Skottland, men exakt vem som uppfann den är okänt. De äldsta cykelpumparna var försedda med en kort slang som skruvades fast på den gängade ventilen. Med denna konstruktion var det ganska arbetsamt att pumpa cykeln. Numera pressas pumpen, handpumpen, direkt mot ventilen. Tätning sker genom en gummipackning i pumpens ände. Med denna konstruktion går pumpningen mycket lättare än med den gamla metoden med slangkoppling. Förr medfördes alltid pumpen under färd, fastsatt i särskilda hållare på cykelramen, en tid i ett låsbart rör. Pumpen är stöldbegärlig, varför man numera oftast lämnar pumpen hemma under en kortare cykeltur. En mindre arbetskrävande pump är konstruerad för att trampas med foten, men den är alltför klumpig för att kunna medföras under färd. I början av 2000-talet kom en handhållen cykelpump med en liten kompressor driven av ett uppladdningsbart batteri. Med denna pump pumpas ett normalt cykelhjul från tomt till fullt på ca 2 minuter. Det finns i huvudsak tre olika ventiler i bruk idag och åsikterna varierar om vilken typ som är bäst. Presta-ventilen även känd som racerventil är en smalare ventil som till en början främst användes på racercyklar. I de fall cykeln utrustats med racerventil är oftast fälgens hål också borrat att passa till den smalare racerventilen, vilket omöjliggör utbytet av slang med annat än denna racerventil utan uppborrning. Uppkallad efter dess uppfinnare, August Schrader, som var en tysk emigrant bosatt i New York. Schrader-ventilen används på i princip alla bildäck och på senare år även cyklar. Woods-ventil ibland kallad Dunlop-ventil (efter John Boyd Dunlop) eller "vanlig" cykelventil är den vanligaste ventilen i Sverige på äldre cyklar. Den är uppkallad efter C. H . Woods och patenterades 1891 och ersatte Dunlops egen ventil. Woods-ventilen och Schrader-ventilen kan ersätta varandra då hålet för ventilerna har samma diameter. En ventilräddare är en adapter som används för att förminska cykelfälgens ventilhål. Därmed kan en innerslang med racerventil (Presta) användas utan problem på en cykelfälg, som är förberedd för bilventil (Schrader) och vanlig cykelventil (Dunlop). Utan en ventilräddare skulle racerventilens infästning i innerslangen snabbt vickas sönder. Lämpligt tryck beror bland annat på däckens bredd. På standardcyklar och mountainbikes används ofta 2–3 bar, på racercyklar 6–8 bar eller mer. Däcken brukar vara märkta med uppgift om maximalt tryck. I en del städer finns offentliga cykelpumpstationer. Dessa får sin tryckluft från kompressorer. Ibland finns "cykelluft" tillgänglig på välutrustade bensinstationer, men det kan vara mekaniska problem med att pumpslangens koppling är utformad främst med tanke på mopeder, och därför inte alltid passar till standardventilen på cyklarnas slangar. Cykelhistoriska Föreningen.
Sänkbar pump
En sänkbar pump, sänkpump eller dränkbar pump, är oftast en form av centrifugalpump som har en hermetiskt tätad motor kopplad till pumpkroppen. Pumpenheten kan sänkas ned i vätskan som ska pumpas. Fördelar med denna pumptyp är att den klarar att pumpa upp vätska från betydligt större djup än vad en sugande pump ovanför vätskenivån klarar, samt att pumptypen hindrar kavitation, ett problem som förknippas med en hög höjdskillnad mellan pumpen och vätskans yta. Kavitation kan resultera i skador på pumpen och inträffar när trycket vid pumpinloppet är för lågt och kan orsaka skador inuti pumpkroppen. Sänkbara pumpar har också mindre problem med luft i sugledningen, jämfört med andra pumpalternativ. Sänkbara pumpar är normalt centrifugalpumpar som i sin tur är en friströmspump eller en så kallad rotodynamisk pump. Principen medger en smal cylindrisk pump, vanligtvis med en elektrisk vidhängd motor med ungefär samma diameter. En serie mekaniska tätningar används för att förhindra vätskan som pumpas, från att komma in i motorn och orsaka en kortslutning. Pumpen kan antingen anslutas till ett rör, eller flexibel slang eller fastsättas och sänkas i gejdrar eller ledningar, så att pumpen sitter i ett vinkelfäste som sedan ansluts till en utgående rörledning. Sänkbara pumpar finns i många tillämpningar. Enstegspumpar används för dränering, avlopps-pumpstationer, industriella pumpstationer och gödselpumpning. De är också populära som filterpumpar i akvarium. Flerstegspumpar kan sänkas ned till större djup som till exempel sänkborrade vattenbrunnar. Sänkborrsprincipen är optimerad för diametrar mellan 90 och 254 mm. En vanlig applikation i de hushåll, som inte försörjs av ett centralt vattenledningssystem är separat borrade djupvattenbrunnar, där pumptypen lämpar sig väl. En borrad brunn kan vara allt frånågra meter till flera hundra meter och vid de flesta djup över några tiotal meter är tekniken med sänkbara pumpar vanligast numera. Tekniken kräver då en pump som hänger i borrhålets nedre del, med en ansluten utgående vattenslang där en fastklamrad elektrisk matarkabel till pumpmotorn är fastgjord. Utifall pumpenheten inte är för tung kan den hängas i själva sugslangen av plast, men i många fall brukar den förankras med en separat draglina, vilket brukar förankras i det övre fäste där slangarna lämnar borrhålet. Denna separata draglina ökar förstås fasthållningen av pumpenheten, men innebär samtidigt en viss möjlighet att en överspänning från ett blixtnedslag kan överföras till motordelen, då draglinan fastgörs i det ytbaserade fordringsröret. Rörens diameter varierar efter krav på tillrinning och när de borrades, men en storlek mellan 10 och 13 cm är vanligt vid borrning för ett normalt hushåll. Utgående slang kan lämna borrhålet på frostfritt djup via en självtätande hake, som skruvas fast i fodringsröret. Vid demontering kan sedan haken, med vidhängande pump, fastsättas i dragverktyg som gängas fast i dess överdel. Sänkbara pumpar används även för att transportera olja i oljekällor. Genom att minska trycket på botten av källan (genom att sänka bottenhålets flyttryck eller öka uttaget), kan betydligt mer olja pumpas upp jämfört med andra pumpande lösningar. Detta gör elektrisk sänkpumpning (ESP, Electric Submersible Pumping) till en form av "konstgjord hiss" (i motsats till naturliga flöden, tillsammans med gastryckning och olika typer av markbaserade pumpar som så kallade "nickande åsnor" eller skruvpumpar. Nya sorter av elektriska sänkpumpar kan även innehålla vatten/oljeavskiljare som tillåter vattnet att återinsprutas i behållaren utan att behöva lyfta den till ytan. Stora varumärken inom området är Flygt, Grundfos, KSB, ABS och Goulds.
