Knäppupp III - Tillstymmelser
Tillstymmelser, som spelade 1956-1957, var den tredje Knäppupprevyn som Povel Ramel satte upp. Textförfattare var Povel Ramel, Yngve Gamlin och Martin Ljung med flera, musiken skrevs av Povel Ramel och för regin svarade Per Martin Hamberg. Yngve Gamlin stod för dekoren, Carl Gustaf Kruuse för koreografin och Allan Johansson var kapellmästare. Tillstymmelser hade premiär på Idéonteatern i Stockholm den 22 december 1955 och spelade där till den 16 april 1957. Tältturnén över hela landet pågick den 9 maj-16 september 1957. Povel har berättat att Knäppupp 3 kändes mer hoprafsad än tidigare knäppupper. Den var också mer ett grupparbete än 1:an och 2:an när det gällde att skriva numren, även om det var Povel själv som komponerade musiken och skrev både vistexter och några monologer. Knäppupp 3 innehöll tre av Povels kända nummer, Sorglösa brunn, (som det tog tre dygn att skriva och komponera), Naturbarn och Fat Mammy Brown. Naturbarn var först tänkt för Cilla Ingvar, men den tog Povel sedan hand om själv. Först var den en enkel visa med fyra verser, men så småningom kom improvisationen till och numret blev längre. Cilla fick nöja sig med ett annat nummer, nämligen Van att få som jag vill. Några nummer som till exempel "Naturbarn", "Fat Mammy Brown" och "Kromosomtalaren" spelades in på film och kom även på LP-skiva med namnet En kväll på Idéon (glimtar ur Knäppupp 3 Tillstymmelser) med skivnummer KLP 1. Naturbarn Sorglösa brunn Fat mammy Brown Kromosomtalaren, En lektion i komedi och Bladbergeri hursa! kom även ut på vinylsinglar på Knäppupps singelserie KNEP. Lissi Alandh, Tosse Bark, Veit Bethke, Brita Borg, Bobsy Delme, Cilla Ingvar, Allan Johansson, Ludde Juberg, Martin Ljung, Povel Ramel, Oscar Rundqvist, Mille Schmidt, Erik Sjögren, Kari Sylwan (i tältturnén ersatt av Lilian Bergqvist med flera. Upprop: Elastisk inledning där Mille Schmidt ropar in publiken. Jubileon på Ideon: Tosse Bark sjunger jubileumsvisan. Kromosomtalaren: Martin Ljung. Liten kines: Lissi Alandh. Stackars lilla Hua-Ching: Brita sjunger till kinesisk tablå. Sorglösa brunn: Povel och Brita. Rymdknuttarna: Flickery Flies (numret togs sedan bort). Dvärgalåten: Flickery Flies (skriven av HasseåTage). Lektion i komedi: Martin Ljung. Van att få som jag vill: Cilla Ingvar. Bladbergeri hursa!: Povel (ingick ursprungligen i När schlagern dog). Den sexiga adjunkten: Lissi Alandh. Kärlek livet ut: Cilla, Brita och Lissi. Jazzkonsert: ensemblen som jazzmusiker.
Lilla Teatern, Helsingfors
Lilla Teatern, även känd som Lillan, är en svenskspråkig teater i Helsingfors i Finland. Den grundades 1940, som ett friare alternativ till Svenska Teatern. Lilla Teatern grundades 1940 av skådespelarna Oscar och Eja Tengström, som var frustrerade över stelheten på Svenska Teatern, den då enda svenskspråkiga teatern i Helsingfors. Lilla Teatern fick sitt namn av den minimala salen som den först verkade i, ett litet rum invid bakgården av Svenska Handelsgillets hus vid Kaserngatan, med plats för 100 åskådare. I början bestod repertoaren mest av komedier, men efter ett tag engagerade sig regissören Vivica Bandler (formellt agronom till utbildningen) i projektet, och från 1955 som chef och ägare satsade hon på både högklassig komedi och allvarligare produktion. Bland annat strävade man efter att så långt som möjligt framföra nyproducerat finlandssvenskt drama då det fanns tillgängligt av god standard, och i övrigt också nosa fram intressant färsk produktion att översätta både från finska och andra språk. Den fasta ensemblen med Lasse Pöysti, Birgitta Ulfsson och Nils Brandt som galjonsfigurer etablerade snabbt ett renommé som sevärda komiker, och teatern rönte stor framgång, även om ekonomin genom teaterns hela existens har balanserat på en knivsegg. Stycket Troll i kulisserna av Tove Jansson 1959, som dramatiserade hennes Mumintroll, blev en stor framgång, och turnerade också i Stockholm. En ny era anträddes från 1962 då teaterns nya utrymmen togs i bruk. Lilla Teatern fick inleda verksamhet i Tekniska Föreningens nya hus i hörnet av Georgsgatan och Eriksgatan, ett stenkast från nuvarande Scandic hotell. Salen är skräddarsydd för Lilla Teatern och har rum för betydligt fler åskådare med både parkett (visserligen täckt av matta) och läktare, utan att mista sin intima karaktär. Scenen har all den modernaste tekniken. Den gamla salen fungerade ännu många år under namnet "Pikku-Lillan" ("Pikku" = Den lilla på finska) med stycken för en "smalare" publik. Den ekonomiska ryggraden gavs av de populära revyerna som framfördes med några års mellanrum, skrivna av Benedict Zilliacus, som med vass penna skildrade aktuella och gångna tidender i Finland, mildrade med en lagom mjuk glimt i ögat. Schwung gav musiken, komponerad och framförd på piano av husmusikern Erna Tauro till vistexterna. 1967 tog paret Pöysti över rodret (Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson hade hunnit gifta sig i början av 1950-talet) och repertoaren breddades ytterligare, inte minst med banbrytande uppsättningar av klassiker som Shakespeare, Williams och Brecht. Efter Pöysti tog sig Asko Sarkola an chefskapet från 1974, vilket han med ett kort avbrott innehade till 1990-talet. Då flera i det fasta skådespelargardet, såsom Lasse Pöysti, Elina Salo, och Asko Sarkola, hade tvåspråkig bakgrund var steget inte långt till att börja framföra repertoaren också på finska. Några finskspråkiga frilansskådespelare engagerades för några stycken, där de spelade också på svenska, och den finska regissören Kaisa Korhonen satte även upp några pjäser. I dag försöker Lilla Teatern upprätthålla ett brett spektrum av dramatik och ha en öppen syn på tolkningarna för att inte stelna i något gebit. Sedan 2005 är Lilla Teatern fast knuten till den helfinska Helsingfors stadsteater (Helsingin kaupunginteatteri) som en separat svensk- och tvåspråkig scen, under ledning av skådespelare Pekka Strang. Indirekt fortfarande av Asko Sarkola, som är teaterchef på Stadsteatern. 1940–1955 – Eja Tengström och Oscar Tengström. 1955–1967 – Vivica Bandler. 1967–1974 – Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson. 1974–1981 – Asko Sarkola. 1984–1998 – Asko Sarkola. 1998–2000 – Tove Appelgren. 2000–2002 – Johan Bargum. 2002–2005 – Laura Jäntti. 2005– – Pekka Strang.
Lena Larsson (vissångerska)
Anna Karolina "Lena" Larsson, ogift Karlsson, född 14 juni 1882 i Ytterby församling, Göteborgs och Bohus län, död 20 november 1967 under ett framträdande på Göteborgs konserthus (hemmahörande i Gullö i Ytterby landskommun), var en svensk småbrukarhustru och traditionsbärare. Lena Larsson föddes på Skansen i Ytterby i en familj som försörjde sig på fiske och småbruk. Som äldsta dotter fick hon ta hand om de mindre syskonen, hennes skolgång blev enligt egen utsago "ojämn", och när hon kom upp i konfirmationsåldern fick hon hjälpa till att mjölka. I ungdomen vistades hon under två månader i Göteborg för att lära sig stryka skjortor, det var allt hon var hemifrån. Hon gifte sig med småbrukaren Gustav Larsson först vid 53 års ålder och flyttade då tvärs över Nordre älv till Gullö. När hon blev änka 1956 tog hon själv hand om jordbruket som hon drev fram till död. Hon hade inga egna barn, men uppfostrade sin systers barn, som blivit moderlösa redan vid späd ålder. Visan hade stor betydelse i Lena Larssons liv. Hennes yngre bror Anders Carlsson nedtecknade ett antal av hennes vistexter och sände dels till Radiotjänsts folkvisetävling 1948–1949, dels till Västsvenska folkminnesarkivet i Göteborg. År 1957 reste Matts Arnberg från Sveriges Radio och Ulf Peder Olrog från Svenskt visarkiv till Ytterby för att göra de första inspelningarna av Lena Larssons visor. Därefter följde en rad inspelningar, och vid ett tillfälle hämtades hon till Stockholm för en TV-inspelning i Arnbergs regi. Inspelningarna omfattar omkring 250 visor, av vilka 66 är folkliga kärleksvisor (43 lyriska, 26 episka), 39 litterära visor (24 lyriska, 15 episka), 25 sjömansvisor, 20 småvisor (vagg- och vallvisor, ramsor, vispolskor), 15 ballader, 15 skämtvisor, 10 sång- och danslekar samt ett mindre antal soldatvisor, gesällvisor, historiska visor, emigrantvisor, naturlyriska visor, husförhörsvisor, nykterhetsvisor, nidvisor, dryckesvisor och revyvisor. Lena Larsson kom att göra åtskilliga framträdanden på radio, på grammofon och på konsertestrader. År 1967 gjorde hon sitt sista framträdande på Göteborgs konserthus, hon drabbades av hjärtattack medan publiken applåderade och segnade ned död.
Cornelis Vreeswijk
Sommaren 1967 sjönk den husbåt vid Årstaviken som Vreeswijk använde som bostad och då försvann många vistexter och ett filmmanus han arbetade på. Samma år hade han en stor roll som kocken i filmen Svarta palmkronor, regisserad av Lars-Magnus Lindgren och inspelad under fyra månader i Rio de Janeiro i Brasilien. Här kom Cornelis Vreeswijk i kontakt med samba, vilket påverkade hans skapande. År 1968 skilde sig makarna Vreeswijk och samma år sjöng han för första gången på Visfestivalen i Västervik, dit han skulle återkomma vid en rad tillfällen. Detta år utgavs också LP:n Tio vackra visor och Personliga Person som bär tydliga spår av vistelsen i Brasilien, inte minst i "Deirdres samba". Åren 1968–1969 spelade Vreeswijk teater i Helsingborg och Malmö och turnerade med Östen Warnerbring. Hösten 1969 utkom LP:n Cornelis sjunger Taube, mycket uppmärksammad för hans okonventionella tolkningar som gjorde skivan till en stor framgång hos kritiker och skivköpare. Några av hans egna visor användes samma år i Vilgot Sjömans film Ni ljuger. År 1970 kom Cornelis Vreeswijks första diktsamling, En handfull gräs, som togs emot väl av recensenterna. Samma år gjorde han en turné i folkparkerna tillsammans med popgruppen Made in Sweden, där Jojje Wadenius, Bosse Häggström och Tommy Borgudd ingick. Tillsammans med Made in Sweden och Björn J:son Lindh inspelades under hösten dubbel-LP:n Poem, ballader och lite blues. Vreeswijk gjorde sedan en krogshow på Hamburger Börs i Stockholm tillsammans med Ernst-Hugo Järegård och Östen Warnerbring – Lyckohjulet eller Var ska jag hänga min hatt i natt. Den resulterade även i en LP. 1970 gifte han sig med Bim Warne. Året därpå flyttade de nyblivna makarna Vreeswijk till Skåne då Cornelis Vreeswijk behövde komma bort från det hektiska festandet i Stockholm. Han bytte också skivbolag och slöt ett avtal med det nederländska bolaget Philips (Phonogram). Bakgrunden till bytet var hans oförmåga att handskas med pengar. Han hade drabbats av skönstaxeringar och utmätningsbeslut från Kronofogdemyndigheten, varför konsertarrangörer och skivbolag beordrades att innehålla hans gager tills skatteskulden var reglerad. Han tjänade bra med pengar under denna tid men gjorde av med ännu mer. Hans första LP för Philips blev Spring mot Ulla, spring!, med tretton av Bellmans Fredmans epistlar, i personlig tolkning. Denna skiva sålde mycket bra. Samma år hamnade Cornelis Vreeswijk på förstaplatsen på Svensktoppen med En fattig trubadur med text av Arne Pärson och tonsatt av Alvar Kraft. I samband med ett framträdande i Söderhamn 1971 fick Cornelis Vreeswijk höra Monica Törnell sjunga. Han såg till att hon fick skivkontrakt hos Philips/Phonogram och började också turnera med henne och Björn J:son Lindh. År 1972 utgav han skivan Visor, svarta och röda, på vilken han tolkade Lars Forssell och sjöng duetten "Jenny Jansson (Jenny Jenkins)" tillsammans med Törnell. Han uppträdde under detta år också i Melodifestivalen med sången "Önskar du mig, så önskar jag dig". Åren 1972–1974 bodde Vreeswijk och hans hustru delvis i Nederländerna och Frankrike och han uppträdde endast enstaka gånger i Sverige. Han gjorde turnéer i Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Frankrike och planen var att slå igenom utomlands där han skulle lanseras som artist. Han översatte en del av sina visor till nederländska och fick framgång med sångerna "De nozem en de non" ("Raggaren och nunnan") och "Veronica". 1973 gjordes LP:n Istället för vykort som utkom på Yrkestrubadurernas förenings skivbolag. Sommaren 1974 inspelades filmen Rännstensungar där Vreeswijk hade en av huvudrollerna men även skrev några av sångerna i filmen. Samma år kom LP:n Getinghonung och han gjorde en enmansshow i Stockholm på krogen Stockholms Börsen. Han gjorde också ett framträdande i Västervik där festivalpubliken inte fått höra honom sedan 1971.
I en sal på lasarettet
I en sal på lasarettet (även kallad Lasarettvisan eller Den sjuka flickan) är en visa om en flicka som blir sjuk i tuberkulos och dör på sjukhuset. Sångens närmare ursprung är okänt. Det finns däremot en omfattande och spridd sägenbildning om visans tillkomst, berättelser om hur den lilla flickan vårdades på sjukhus eller sanatorium – ofta namngivna men varierande från fall till fall. Efter att flickan avlidit skall läkaren, eller i några enstaka fall sjuksköterskan, ha skrivit visan. Visan förekommer (2013) i Sverige, Norge och Danmark. I Norge tillskrivs den Dr Nicolay Bath som var överläkare på Namdal sjukhus och där ska ha skrivit den 1896 med bakgrund av en sann historia om en lungsjuk patient han behandlade. 1986 frågade visforskaren Lennart Kjellgren i en artikel ICA-kurirens läsare efter visans ursprung och fick in 55 brevsvar. Tolv olika lasarett eller sanatorier angavs i lika många orter, samt minst fem namngivna personer som skulle vara upphovsperson till visan. I fem av breven angavs som upphovsman doktor Per Olof Clarholm vid Karlstads lasarett. Ingen av brevskrivarna kunde dock presentera hundraprocentiga bevis för sina uppgifter. Sannolikt har visan danskt ursprung, även om uppgifter finns från Dansk folkemindesamling att den danska varianten är en översättning av en norsk visa som funnits i handskrivna exemplar i Alf Prøysens samlingar. I en artikel om visan av visforskaren Eva Danielson ges följande vid handen. Visan kan antas ha kommit till mellan 1910 och 1915. Mer exakt kan inte de äldsta beläggen dateras. Det material om visan som finns tillgängligt, främst i Dansk folkemindesamling och Svenskt visarkiv, antyder att visan började sjungas i Köpenhamn strax efter 1910, troligen först av gårds- och gatumusikanter – kanske hade någon av dem författat texten själv eller beställt den, till en redan bekant melodi, också den tills vidare av okänt ursprung. Något senare trycktes en vistext med titeln Den lille syge pige två gånger, både i ett skillingtryck och i en visbok, av Danmarks största skillingstrycksproducent, Strandbergs förlag i Köpenhamn. Båda trycken är odaterade, men de har troligen tryckts tidigast 1912. Till innehållet är denna visa identisk med Lasarettvisan, men den är mer litterär i sin språkliga utformning. Ett bevarat manuskript från Strandbergs förlag antyder att man köpt en bearbetad version av vistexten, och sedan har förlaget arbetat om den ytterligare, bland annat genom att lägga till tre strofer. Den troligtvis tidigaste varianten skrevs ned på danska i en skånsk visbok, i samband med, eller kort efter att, bokens ägare var på besök i Köpenhamn hösten 1913. Visan heter där I en sal paa Hospitalet och är ett mellanting mellan Strandbergs bearbetade version och den förenklade versionen i dagens danska tradition. Strandbergs mer litterära variant synes inte ha haft någon betydelse för visans tradering i Danmark. 1947 gav Wilhelm Hansens förlag ut Et dusin gårdsange där en variant av visan finns med. Samma variant trycktes, med underrubriken Gårdsangervise, i serien Lystige viser 2, 1953. Den sjöngs också upprepade gånger i den danska TV-serien Riket 1994. I Sverige brukar sången felaktigt betraktas som ett skillingtryck, eftersom den påminner om visorna i den sena skillingtryckstraditionen, med tydliga sentimentala inslag. Dock trycktes den aldrig i Sverige som skillingtryck. Den finns avskriven i några få vaxduksböcker, men i huvudsak har den spritts genom muntlig tradition från 1920-talet och framåt, inte minst barn emellan. Den första tryckta svenska versionen är från 1934 i visboken Ur folkpoesins skattkammare, då under namnet Den sjuka flickan. Freddie Wadling sjöng in visan, under titeln Lasarettsvisan på sin skiva Skillingtryck och mordballader år 2000. Thomas di Leva gjorde en version av visan på samlingsalbumet "Min skattkammare" 2000.
