Othello
Forskare tror att Shakespeare skrev huvudrollen för stjärnan i the King's Men, Richar Burbage. Enligt Revels Office som bokförde föreställningar vid hovet ägde den första kända föreställningen av Othello rum i november 1604 inför Jakob I:s och hovet i Banqueting House på Whitehall Palace. Othello var en populär pjäs under Shakespeares livstid. Kvartoupplagan anger att pjäsen spelats på både the Blackfriar's Theatre och the Globe. Ett ögonvittne talar om att den spelades i Oxford 1610. Prins Ludwig Friedrich von Württemberg såg Othello med the King's Men på the Globe 30 april 1610. Enligt the Treasurer of the Chamber, som bokförde all underhållning vid hovet, spelades Othello av the King's Men vid hovet vintern 1612-1613. När en adaption av Othello spelades i Paris 1792, republikens andra år, så ansågs pjäsen vara alltför våldsam. De gjorde dessutom Othello mer ljushyad än i den engelska traditionen, för att inte skrämma kvinnorna. Att tappa en näsduk ansågs alltför intimt, så Desdemona fick istället förlägga ett diadem. Att Othello kvävde Desdemona med en kudde ansågs också opassande, så han fick istället knivmörda henne. John Philip Kemble hade framgångar som Othello. Det hade även Edmund Kean som spelade rollen från 1814 tills han kollapsade i fjärde akten 1833. Amerikanen Ira Aldridge var den första svarte skådespelaren som spelade Othello, dock på dåvarande Royal Coburg Theatre (nu Old Vic) i London 1825 och aldrig i USA. Han spelade därefter rollen till 1865. 1837 alternerade William Macready och Samuel Phelps mellan Othello och Jago på Drury Lane Theatre i London. Framgångsreceptet upprepades 1880 av Edwin Booth och Henry Irving. 1896 spelades Othello av ingen mindre än Konstantin Stanislavskij. När Othello framfördes i Chicago 1909 blev en löjtnant i publiken så upprörd över Jagos uppträdande att han sköt ner honom. Därpå sköt löjtnanten sig själv. 1910 regisserades pjäsen av Max Reinhardt på Deutsches Theater i Berlin med Albert Bassermann i titelrollen. 1953 togs pjäsen upp igen på Deutsches Theater. När den svarte amerikanen Paul Robeson spelade Othello i London 1930 väcktes skandal då han kysste Peggy Ashcroft. På turné i USA 1943 med Paul Robeson som Othello och José Ferrer som Jago i regi av Margaret Webster, kunde föreställningen bara spelas i Nordstaterna. Från 1950-talet i USA och 1980-talet i Storbritannien har det varit vanligast att rollen som Othello spelats av svarta skådespelare. 1997 spelades Othello av den vite skådespelaren Patrick Stewart medan resten av ensemblen var svart. 1933 spelades Jago av Laurence Olivier på Old Vic. 1963 återvände han till pjäsen, denna gång som Othello, på Royal National Theatre. Han fick beröm för sin tolkning men kritik för att svartsminkningen liknade en rasistisk stereotyp. 1955 alternerade Richard Burton och John Neville i huvudrollerna på Old Vic. 1980 spelades Othello av Paul Scofield på National Theatre. Andra vita skådespelare som spelat Othello inkluderar Anthony Hopkins och Ben Kingsley. 1998 spelade Patrick Stewart en vit Othello i en helsvart ensemble i Washington, D.C. 1982 sattes Othello upp på Broadway med James Earl Jones som Othello och Christopher Plummer som Jago. Plummer är den ende som nominerats till en Tony Award för att ha spelat i Othello. 1987 regisserade Janet Suzman Othello på Market Theatre i Johannesburg med John Kani i huvudrollen, ett vågat repertoarval under apartheid. 1990 regisserade Alan Ayckbourn pjäsen på Stephen Joseph Theatre i Scarborough med Michael Gambon i titelrollen. Michael Grandage regisserade pjäsen 2007 på Donmar Warehouse i London med Chiwetel Ejiofor som Othello, Ewan McGregor som Jago och Tom Hiddleston som Cassio. På Det Kongelige Teater i Köpenhamn spelades hösten 2017 titelrollen av en kvinna med nordafrikanskt påbrå, Lila Nobel, i homosexuellt äktenskap i en mansdominerad, nutida värld, regi av Elisa Kragerup.
Christian de Flon
Christian de Flon, född den 29 juni 1984 i Stockholm, är en svensk skådespelare. Christian de Flon är utbildad vid Calle Flygare Teaterskola. Han har haft roller i filmer som Emmas film, i TV-serier som Livet i Fagervik och på teatern som officeren i Othello på Romateatern och som satyr i Elfriede Jelineks Babel på Göteborgs Stadsteater. 2008 – Emmas film (Rakels man). 2009 – Katt-tricket (Malkom). 2009 – Livet i Fagervik (TV-serie) (man i garnaffär). 2009 – På djupet (Daniel). 2012 – Scenarion (Jacob). 2012 – Arne Dahl: Europa Blues (TV-serie) (nazist). 2012 – Mig älskar ingen (Isak). 2012 – Spökeriet (TV-serie) (Robert Kallandén). 2012 – Rollen är min (Kalle). 2014 – Bokcirkeln (Stålnacke). 2017 – Hermit: Monster Killer (Lolek). 2012- Othello- Officeren.
Arthur Hultling (teaterman)
Arthur Karl Ingemar Hultling, född 19 juni 1926 i Örebro, död 5 november 2016, var en svensk skådespelare, teaterchef och teaterintendent. Arthur Hultling var son till civilingenjören och författaren Arthur Hultling och Maja, ogift Carlsson, som var föreståndare för Vallersvik i många år. Han tog studentexamen i Stockholm 1947 och reservofficersexamen (kavalleriet) 1949. Han genomgick Göteborgs stadsteaters elevskola 1949 till 1951 varpå han engagerades vid Göteborgs stadsteater i ett år. Åren 1952 till 1963 var han engagerad vid Oscarsteatern, Folkan, Dramatikerstudion, Riksteatern och Svenska Teatern. Han grundade 1954 Pionjärteatern där han även var chef. År 1963 blev han teaterintendent i Västerås stad. Bland roller han spelade kan nämnas Tartuffe, Othello och Brumbjörnen. Åren 1972–1981 var han kulturchef i Solna och 1982–1991 i Täby. Arthur Hultling arrangerade efter sin pension från 1993 till sin död 2016 årliga skulpturutställningar på Öja på Landsort sommartid och låg bakom utdelningen av det årliga Skulptörförbundets Sergelstipendium. Hultling gifte sig 1950 med Birgitta Cahle (född 1928) samt är far till läkaren Claes Hultling, sportjournalisten Katarina Hultling och Anna Hultling (född 1958). 1955 – Mord, lilla vän. 1959 – En skotte-historia. 1991 – På öppen gata.
Pia Arnell
Pia Eva Florence Arnell Van Rijswijk, född 17 januari 1929 i Bollnäs i Hälsingland, är en svensk skådespelare bosatt i Stockholm. Pia Arnell, som växte upp i Örnsköldsvik, genomgick Kungliga Dramatiska Teaterns Elevskola åren 1950–1953 och 1948–1949 Terserus Teaterskola i Stockholm. Hon blev premiärelev vid Dramaten år 1953. Hon har under därefter varit anställd vid många stads- och länsteatrar i Sverige samt privatteatrar. Pia Arnell har även under många år varit verksam vid Radioteatern och TV-teatern i Stockholm liksom i ett flertal filmer. Hon har vid två tillfällen under 2000-talet erhållit stipendier från Tromb för sina insatser inom film, radio och TV under en följd av år. Pia Arnell gifte sig 1959 med jur. kand. Jan Van Rijswijk (1928–1985). samt uppläsningar av Dagens Dikt bland annat åren 2008-2009. "Trettondagsafton" av William Shakespeare, regi: Ivo Cramér. "Tartuffe" av Molière, regi: Börje Mellvig. "Hennes Höghet Min Hustru", komedi av Axel Kjelland, regi: Leif Amble-Naess. "Den tatuerade rosen" av Tennesse Williams, regi: Ingmar Bergman. "Ljuva ungdomstid" av Eugene O'Neill, regi: Rune Carlsten. "Othello" av William Shakespeare, regi: Frank Sundström. "Swedenhielms" av Hjalmar Bergman, regi: Rune Carlsten. "Henrik IV", drama av Luigi Pirandello, regi: Lennart Olsson. "Värmlänningarna" av F.A. Dahlgren, regi: Lennart Olsson. "Grottan" av Jean Anouilh, regi: Frank Sundström. "En skojares dagbok", komedi av Alexander Ostrovskij, regi: Lennart Olsson. "Don Gil med gröna byxor", komedi av Tirso de Molina, regi: Sten Hedlund. "J.B.", drama av Archibald MacLeish, regi: Lennart Olsson. "Karusell", komedi av Alex Brinchmann, regi: Hans Råstam. "Balkongen", drama av Jean Genet, regi: Frank Sundström. "Det heliga löftet", komedi av Jean de Letraz, regi: Lars Barringer. "Klara", komedi av Sven Stolpe, regi: Frank Sundström. "Den trumpna sessan", barnpjäs av Peggy Simon, regi: Johan Bergenstråhle. "Askungen", saga av Christian Möller, regi: Bernt Callenbo. "Joe Hill", episkt drama av Gerald Good, regi: Hans Råstam. "Som Ni behagar", revy av Karl Gerhard. "Maratondansen", musikal av Ray Herman, regi: Örjan Herlitz. "Den gråtande polisen", drama av Staffan Göthe, regi: Stig-Ossian Eriksson. Arsenik och gamla spetsar, fars av Joseph Kesselring, regi: Örjan Herlitz. "Restaurang Intim" (1950, regi: Erik "Hampe" Faustman). "Skuggan" (1953, regi: Kenne Fant). "Vem blir Göteborgs lucia 1954" (1954, TV-program, deltagare som juryledamot). "Foreign Intrigue: The Diplomat" (amerikansk TV-serie, 1955, regi: Steve Privin). "Foreign Intrigue: Little Romeo" (amerikansk TV-serie, 1955, regi: Steve Privin). "Ratataa eller The Staffan Stolle Story" (1956, regi: Hasse Ekman). "Skorpan" (1956, regi: Hans Lagerkvist). "Operation Argus" (TV-serie, 1966, regi: Håkan Ersgård). "Rätt man" (TV-film, 1968, regi: Jan Halldoff). "Snattare" (TV-film, 1968, regi: Håkan Ersgård). "Så går det till här i världen" (TV-film, 1968, regi: Henrik Dyfverman). "Leva i Sverige" (TV-serie, 1970, regi: Arne Forsberg). "Kalle Utter" (TV-film, 1971, regi: Bernt Callenbo). "Den hemliga verkligheten" (TV-serie i åtta avsnitt, 1972, regi: Kay Pollak). "Barnen i höjden" (TV-serie, 1972, regi: Leif Krantz). "Överraskningen" (TV-film, 1973, regi: Georg Oddner). "Kalkonen" (1977, regi: Östen Braathen). "I kväll klockan 18" (1985). "Långdistanspianoläraren".
Illusionisten (roman)
Illusionisten är en roman från 1965 av den brittiska författaren John Fowles. Det var Fowles första roman, men den andra att bli publicerad. Den handlar om Nicholas Urfe som är lärare på en liten grekisk ö. En dag är hans arbete blott en bisyssla gentemot det intrikata mysterium och labyrint i form av psykologi, filosofi, teater, påträngande verklighet och magi, som han plötsligt befinner sig i. Boken är skriven i jag-form och med ingående beskrivningar. Fowles använder sig i denna bok av ett flytande språk med mycket liknelser i form av hänvisningar till konst och litteratur. Det finns också allusioner till fler litterära verk i boken, framför allt William Shakespeare och då oftast Stormen och Othello. Det dyker även upp citat på olika språk i boken som inte alltid översätts. Illusionisten utkom 1969 for första gången i Sverige under titeln "Mannen som trodde han var Gud". Fram till 1979 fortsatte John Fowles att bearbeta sitt verk och släppte då "The Magus - A Revised Version" som fick titeln Illusionisten på svenska (1998), med ytterligare 250 sidor: sammanlagt 780 sidor översatta av Martin Peterson. Boken börjar med en redogörelse över Nicholas Urfes bakgrund och liv i England. Hans arbete som engelsklärare och hans förhållande till australiskan Alison. För att bryta upp med sitt liv och kanske på något plan med sitt förhållande tar Nicholas anställning på privatskolan Lord Byron School på ön Phraxos. Här finner han sig ganska kvickt utled trots den sköna medelhavsmiljö som understundom tar honom med storm. Under hans många och långa ensamvandringar råkar han finna ett hus i en undangömd vik. Där kommer så Nicholas att samspråka med en äldre man om allt och ingenting samtidigt som oväntade, nästintill magiska, saker börjar ske inuti och utanför honom.
Allan Svensson
Dan Allan Waldemar Svensson, född 16 februari 1951 i Brännkyrka församling i Stockholm, är en svensk skådespelare. Svensson föddes i Stockholm men växte senare upp i Tranemo i Västergötland. När han var 17 år flyttade han till Värnamo i Småland där han började gymnasiet. Han gifte sig 1975 med läkaren Maria Sjögren. De fick en son 1975, men skildes 1981. Allan Svensson utbildade sig vid Skara Skolscen och sen vidare på Teaterhögskolan i Göteborg i slutet av 1970-talet och slog igenom som unge hemmasonen Erik i TV-serien Hedebyborna. Han har ingått i den fasta ensemblen på Stockholms Stadsteater och både skådespelat och regisserat. På teater och på TV har rollerna varierat, han har spelat Le Bret i Cyrano på Oscarsteatern, den bekväme brevbäraren Gustav Svensson i Svensson, Svensson och RF Simpson i den svenska uppsättningen av musikalen Singin' in the Rain på Oscarsteatern. Han har även spelat fars i Växjö under sommaren 2007 i Kuta och kör där han hade huvudrollen. Han gjorde sommaren 2012 rollen som Jago i Shakespeares Othello på Romateatern på Gotland, Jan Stenbeck i Fursten på Uppsala Stadsteater 2011 och titelrollen som Göran Lindberg i Kapten Klänning, också på Uppsala Stadsteater, 2014. I SVT:s julkalender 2007 En riktig jul spelade Allan Svensson jultomten. Sedan 2008 spelar han polischefen Thomas Hartman i Maria Werns filmer och miniserier. Svensson är även flitigt anlitad som röstskådespelare. Han driver det egna filmproduktionsbolaget Ridåfall AB.
Renata Tebaldi
Renata Tebaldi, född 1 februari 1922 i Pesaro, död 19 december 2004 i San Marino, var en italiensk operasångerska (lyrisk-dramatisk sopran), betraktad som en av 1900-talets största italienska sångerskor. Hon ägde en väl egaliserad lyrisk-dramatisk sopran, en så kallad lirico spinto, som var särskilt lämpad för till exempel flertalet av Giuseppe Verdis och Giacomo Puccinis stora sopranpartier. Under senare hälften av sin karriär var hon röstmässigt att betrakta som en Falcon, en sopran som inte har ett trestruket C, naturligt i röstomfånget. Men även under dessa förhållanden fortsatte karriären med framgång. Efter några mindre lyckade framträdanden (i en av hennes främsta roller) som Desdemona i Verdis Othello på Metropolitan Opera, sista gången 8 januari 1973, erbjöds hon vidare engagemang enbart som mezzosopran. Tebaldi avböjde, och operakarriären var i stort sett avslutad. Därefter ägnade sig Tebaldi åt en lång och rik konsertverksamhet. Tebaldi sjöng slavinnan Liús parti i Puccinis Turandot i Erich Leinsdorfs berömda Rom-inspelning från 1959 mot Birgit Nilsson och Jussi Björling. Flertalet av Renata Tebaldis inspelningar räknas av tradition till milstolpar inom operadiskografin och kommer alltid att fungera som referens för efterföljande inspelningar.
Lorensbergsteatern
År 1919 tog Per Lindberg över fram till 1923. Med Lindberg som teaterchef och Knut Ström som scenograf sattes en stor mängd pjäser upp på Lorensbergsteatern, med betoning på det tyngre skådespeleriet snarare än en underhållningsrepertoar. Spelåret 1919–1920 sattes arton program upp, 1920–1921 sexton (samt ett Max Reinhardt-gästspel), 1921–1922 nitton och 1922–1923 tjugoen. Nio av uppsättningarna var av Shakespeare: tragedierna Hamlet (i två iscensättningar, 1920 och 1922), Kung Lear, Othello och Romeo och Julia samt komedierna Som ni behagar, Köpmannen i Venedig, Trettondagsafton och Förväxlingar. Av Strindberg spelades tio pjäser, av Shaw fyra och av Hjalmar Bergman tre. Den 12 september 1919 hade Lorensbergsteatern premiär på Gustaf af Geijerstams sagospel Stor-Klas och Lill-Klas med Dora Söderberg i rollen som Kajsa. Detta var det första teaterstycket för regissören-scenografen Knut Ström, som just blivit kallad till Göteborg från Düsseldorf av Per Lindberg. "Det var en fantasifull och mycket vacker uppsättning", skriver Åke Pettersson i Teaterliv i Göteborg. Premiärerna på Lorensbergsteatern sågs vid den här tiden som stora begivenheter i Teatersverige, och även Stockholmstidningarna skickade recensenter till Göteborg. Bland de främsta konstnärliga framgångarna märks Ibsens Peer Gynt, med omväxlande John Ekman och Gösta Cederlund i titelrollen (1919), Strindbergs Mäster Olof, med Olof Sandborg i titelrollen samt Tekla Sjöblom och Georg Blickingberg (1920), Shakespeares Som ni behagar (1920), Hamlet, med Gabriel Alw i titelrollen (1920), Strindbergs Folkungasagan (1920), Kung Lear, med Lars Hanson i titelrollen (1921), Othello, med Blickingberg i titelrollen (1921), Romeo och Julia (1922) och Strindbergs Till Damaskus III, i regi av Knut Ström och med dekor av Sandro Malmquist (1922). Varvat med de stora uppsättningarna satte man även upp intimare kammarspel. Bland Dora Söderbergs roller vid Lorensbergsteatern märktes förutom Celia i Som ni behagar även Ofelia i Hamlet (1920 och 1922), Marie-Louise i Royal Suedois (1922), titelrollen i Rödluvan (1922) och Acacia i Åtrå (1923). Samma år fick hon även spela rollen som Vivan i Aftonstjärnan, en enaktare som pappa Hjalmar hade skrivit färdig kring årsskiftet 1911–12 och som hade haft urpremiär på Intima teatern i mars 1912. Hon spelade även Julia mot Gabriel Alw som Romeo, år 1922. Göteborgspubliken visade sig vara mindre imponerad av Lorensbergsteaterns stora uppsättningar än recensenterna, och teatern började ganska snart gå med förlust. Staden hade också ett för litet befolkningsunderlag för att i längden kunna behålla en teater av yppersta konstnärliga kvalitet. Ett annat skäl till det dåliga resultatet var den depression som drabbat landet, och ytterligare ett att Lindberg inte skydde några kostnader: Till Folkungasagan hade man anlitat 150 statister och importerat dräkter och rustningar från Tyskland, slutnotan för pjäsen blev 88 000 kronor, men publiken svek. Teatern spelade in mindre och mindre pengar för vart år under Lindbergs konstnärliga ledning, och våren 1923 bestämde han sig för att lämna den. Efter Lindberg var Knut Ström teaterchef under två år, för att 1926 lämna över till Lorensbergsteaterns sista chef, Torsten Hammarén. När Göteborgs stadsteater stod färdig 1934, upphörde teaterverksamheten i Lorensbergsteatern, och ensemblen under Hammaréns ledning flyttade över till den nya scenen, där Hammarén verkade som teaterchef ända till 1950. Den första barnteaterföreställningen gavs på hösten 1920, då Hamlet gavs som ungdomsföreställning. Därefter på våren 1922 ordnades skolföreställningen "Det gamla spelet om envar". I december samma år - som en jultradition - visades Rödluvan av dansken Axel Breidahl. Tyngdpunkterna låg därefter på julpjäserna under de kommande åren. Teatern hade vid sin invigning Sveriges nästörsta scen, efter Kungliga Operan i Stockholm. Rymde 1 000 personer, varav 656 på parkett och 350 på parterr.
