Vattenskidåkning
Vattenskidåkning är en sport där en utövare dras fram på öppet vatten stående på specialgjorda skidor för sporten. Den som åker vattenskidor håller i en lina som är fäst i en motorbåt, kallad dragbåten. Även varianter där dragning sker med flygplan, kraftdrake eller kabel fäst vid land förekommer. För att kunna åka med vattenskidor krävs att dessa vattenplanar vilket uppnås av en hastighet på över 25 km/h med två skidor och över 35 km/h om man åker på enbart en skida. När man tävlar i klassisk vattenskidåkning så finns grenarna slalom, trick och hopp samt kombination. Sedan 90-talet ingår även wakeboard under samma riksidrottsförbund som vattenskidor. 2010 ändrades namnet från Svenska Vattenskidförbundet (SVF) till Svenska Vattenskid- och Wakeboard Förbundet (SVWF). Under samma förbund ingår även barfotaåkning där man åker på bara fötterna i samma grenar som klassisk vattenskidåkning. Slalom åks på en bana med 6 bojar som skall rundas och efter varje passering höjs hastigheten och vid maxfart (Damer -55 km/h, Herrar -58 km/h) kortas draglinan. Den som klarar flest bojar (räknat från officiell starthastighet) har vunnit. Halv- och kvartsboj räknas på ett föreskrivet sätt. Trickåkning som också åks valfritt på en eller två skidor har två passeringar på 20 sekunder. Inom den tiden skall de trick göras som åkaren har satt upp i sitt program och i rätt inbördes ordning. Enbart godkända trick räknas till resultatet och ger poäng endast en gång. Det gäller att kombinera in så många eller så högst poängsatta som möjligt. De svåraste tricken ger mest poäng men tar ofta också längst tid. De riktigt snabba åkarna kan hinna med över 40 trick. I hopp används två skidor. Man åker över en hoppramp som är 150, 165 eller 180 cm hög, och försöker att hoppa så långt som möjligt. Hopphöjd och maxhastighet för de olika klasserna är bestämda i reglerna. Hög fart och hög höjd ger längre hopp för de åkare som bemästrar rampen. Sverige har en lång tradition med flera förbundsbildningar och under 1940-talet påbörjades organiseringsförsök på skilda håll med diverse kortlivade resultat och arrangemang. Sålunda avhölls ett första SM redan 1953. Efter tävlingarna 1960 uppkom behovet av ett fastare klubbsamarbete. De planerade tävlingarna hos Fengersfors Vattenskidklubb i Dalsland fick omändras till ett officiellt NM för att kunna locka deltagare från alla länderna i Norden och så uppkom bildandet av det nya Svenska Vattenskidförbundet som upptogs i Riksidrottsförbundet (RF) redan 1962 och alltjämt existerar, men nu namnändrat till Svenska Vattenskid- och Wakeboardförbundet. Antalet aktiva utövare understiger tio tusen åkare medan de oorganiserade kan räknas i hundratusental. Hur man använder vattenskidor som redskap skiljer sig alltså. International Water Ski Federation - regler. Svenska Vattenskid- och Wakeboardförbundet. Vattenskidor Svenska Rekord. Vattenskidor världsrekord.
Skidsport
Skidsport är tävlingsidrott och motionsverksamhet på snö med skidor och brädor. Den omfattar "nordiska tävlingsgrenar" (längdåkning, backhoppning och nordisk kombination), alpin skidåkning, freestyle och skidorientering. Dessutom har på senare år tillkommit snowboard, speedskiing, telemarksåkning och rullskidor. Den kombinerade idrotten skidskytte räknas som en egen idrott, liksom även skidåkning på andra underlag än snö (exempel: vattenskidor). Nedan listas ett antal olika skidsporter. Gränsen mellan vad som räknas som skidsport (skididrott) och särskilda idrotter är något flytande, beroende på om endast skidåkning på snö räknas in eller ej och om olika kombinationsidrotter ska räknas separat eller inte. Alla former av alpin skidsport och snowboard benämns "utförsåkning". Skidåkning i tävlingssammanhang utvecklades under 1800-talet i bland annat Norge och Sverige, två länder där skidor använts som transportmedel på snö i hundratals eller tusentals år. Det första offentliga skidloppet i Norge genomfördes 1843 i Tromsø, och den första skidtävlingen i Sverige arrangerades sannolikt 1877 (en skoltävling i Sundsvall). 1884 arrangerades Nordenskiöldstävlingen, en av världens första större skidtävlingar, med start och mål i Jokkmokk och över en sträcka på 22 mil. En av den svenska skidsportens ledande pionjärer var kapten Adolf Heijkenskjöld, som tillhörde grundarna av Skidfrämjandet vilken befrämjade skidåkning som tävlingsidrott. Sedermera grundades olika länsförbund och skidklubbar. De olika skidklubbarna reste snart önskemål på ett eget specialförbund inriktat på tävlingar, vilket ledde till att man 1908 bildade Svenska skidlöpningsförbundet (tre år senare namnändrat till Svenska skidförbundet). Skidfrämjandet ägnade sig därefter i allt större utsträckning på motion och mer allmänt friluftsliv. De första svenska mästerskapen i skidåkning ägde rum i Härnösand 1910, och därefter har SM i (längd)skidåkning arrangerats årligen och utan avbrott. Till en början var skidtävlingar i första hand en sak som genomfördes på längden, till viss del på grund av primitiva skidbindningar som inte tillät en mer effektiv styrning av skidorna. Utförsåkning i tävlingssyfte etablerades dock på flera olika håll i Europa under senare delen av 1800-talet, och även de olika alpländerna (vars bergssidor ofta förutsätter en sicksackande skidåkning utför branterna) deltog i den utvecklingen. I norska Telemark utvecklades i tävlingssammanhang tre olika typer av "backlöpning" – slalåm, kneikelåm och villåm. Slalåm liknade modern slalom, men det var främst stil och elegans som var viktigt och man tog inte tid på åkningen. Villåm påminde dagens störtlopp, medan kneikelåm oftast innefattade hopp av något slag. De första VM-tävlingarna i utförsåkning arrangerades 1931 i schweiziska Mürren. Fem år senare debuterade utförsåkningen i OS-sammanhang i tyska Garmisch-Partenkirchen (dock endast i alping kombination och enligt vissa som uppvisningsidrott). Det första SM i alpin skidsport arrangerades 1937 på Frösön. Efter andra världskriget skedde stora förbättringar av både skidutrustning och preparering av skidbackarna. Det ledde till ökade hastigheter i branterna – liksom till ökade risker (uråkningar, benskador med mera). Den första säkerhetsbindningen (med automatisk utlösning av pjäxan från skidan) i serietillverkning kom på 1960-talet, och under årtiondet blev även skidor av metall eller glasfiber vanliga (tidigare var alla skidor av trä). Senare har olika fiberplaster och metallegeringar kommit att ingå i skidproduktionen. 1967 arrangerades den första upplagan av den alpiina världscupen, vilket innebar en serie tävlingar i olika länder (även utanför Europa) och med gemensamma slutpriser vid tävlingssäsongens slut.
Strömsnäsbruk
Strömsnäsbruk är en tätort i Markaryds kommun i Kronobergs län, vid Lagan och E4, ungefär en och en halv mil norr om Markaryd. I Strömsnäsbruk anlades i slutet av 1890-talet ett pappersbruk. Strömsnäsbruk kom därefter fram till 1970-talets slut mer eller mindre att vara synonymt med bruket, Strömsnäs Bruk. När bruket var som störst – på 1960-talet – hade det över 800 anställda. Tillverkningen av massa och papper skedde 1898–1981 vid det i dag till stor del rivna bruksområde där "Lottas bäck" rinner ut i Lagan. Papper tillverkades mellan åren 1898–1981 och sulfitmassa 1906–1974. Viktiga produkter var, från åtminstone 1937, papperssäckar, på 1950-talet tjärpapp, och under 1960- och 1970-talen smörpapper. Stationen i Strömsnäsbruk öppnades 1897 vid Skåne-Smålands Järnväg (SSJ). Järnvägen är i dag nedlagd på sträckan Värnamo-Traryd och uppriven mellan Ljungby–Traryd, men på sträckan Markaryd–Strömsnäsbruk ordnas fortfarande museiturer varje sommar med Skåne-Smålands Jernvägsmuseiförening. Tidigt fanns även en smalspårig 643 mm-bana från Delary. Denna bana nådde Strömsnäs 1895. Detta för transport av timmer till Delary från flottningen i Lagan. Senare kom man att transportera sulfatmassa från Delary Bruk till Strömsnäs Bruk. Banan blev avvecklad 1957-1959. Lokomotivet August Schmitz från 1916 finns uppställt vid stationen. Strömsnäsbruk är beläget i Traryds socken och ingick efter kommunreformen 1862 i Traryds landskommun. I denna inrättades för orten 5 mars 1903 Strömsnäsbruk municipalsamhälle, vilket upplöstes när orten och landskommunen 1952 uppgick i Traryds köping. Orten ingår sedan 1971 i Markaryds kommun. På orten finns flera butiker, restauranger, apotek, Vårdcentral, äldreboende, förskola och grundskola. Under första hälften av 1900-talet etablerades flera frikyrkor på orten såsom frälsningsarmen, baptistkyrka, missionskyrka och pingstkyrka. På 1950-talet byggde Svenska kyrkan en lokal, Sankt Andreas kyrka vilken tillhör Traryds församling. Läraren, manusförfattaren och regissören André Knutsson är född och uppvuxen i Strömsnäsbruk. Han lämnade orten 2010 för studier i Lund. Strömsnäsbruk ligger vid motorvägen på E4. Med buss finns förbindelse söderut till Markaryd och norrut till Ljungby. Efter nedläggningen av Strömsnäs Bruk finns ingen dominerande arbetsgivare på orten. Näringslivet är mer diversifierat med bland annat Glas-Lindbergs, bänkskivetillverkaren Lechner och korvtillverkaren Lindvalls Chark AB. Transcom AB, ett call-center, som hade etablerat sig på det gamla bruksområdet lades ner 2012. Grunden för att bygga industri på platsen var tillgång på vattenkraft från Lagan. Nu finns Kraftstationen Kvarnaholm kvar och ägs av norska Statkraft. Fallhöjden är 7 m och årsproduktionen beräknas till i genomsnitt 27 GWh. Strömsnäsbruk är i många fall kända för de båda doldiskändisarna och bröderna Victor- och Linus Irehed som inom klubben VSK Svanen har tagit hem Sverigemästerskapet i vattenskidor 3 gången (2009, 2013 och 2016).
Säffle-Tidningens Guldplakett
Säffle-Tidningens Guldplakett är ett idrottspris som utdelas till den eller de som utfört årets främsta idrottsprestation inom Säffle-Tidningens spridningsområde. Detta definieras som Säffle, Grums och Årjängs kommuner. Plaketten utdelades första gången 1956 och sedan 1965. 1991 och 2020 skedde ingen utdelning. 1956: Ingrid Bruce, simning. 1965: Lennart Högberg, roadracing. 1966: Gunilla Olausson, friidrott. 1967: Margareta Bergqvist, friidrott. 1968: Kjell Gustafsson, skidskytte. 1969: Åke Wingskog, skidor. 1970: Göte Gåård, skytte. 1971: Sture Larsson, boxning. 1972: Hans-Erik Jansson, ishockey. 1973: Conny Wahlström, friidrott. 1974: Eilert Gustafsson, skidskytte. 1975: Thomas Johansson, fälttävlan. 1976: Göran Ericsson, orientering. 1977: Susanne Johansson, gymnastik. 1978: Annichen Kringstad, orientering. 1979: Kermit Fredriksson, boxning. 1980: Bengt Elgh, roadracing. 1981: Sören Blomqvist, boxning. 1982: Sören Larsson, bowling. 1983: Lotta Ransjö, orientering. 1984: Säffle OK:s damlag, orientering. 1985: Lars-Erik Torph, rally. 1986: Magnus Eriksson, simning. 1987: Karl O Johansson/Callit, trav. 1988: Monica Forsaeus, simning. 1989: Mats Karlsson, rally. 1990: Tina Thörner, rally. 1991: Plaketten delades inte ut. 1992: Mattias Holmgren, karate. 1993: Erik Hansson, skidor. 1994: Lars Peter Johannesson, ridsport. 1995: Tommy Niklasson, pistolskytte. 1996: Jörgen Johansson, karate. 1997: Peter Karlsson, speedway. 1998: Julia Larsson, karate. 1999: Daniel Carlsson, rally. 2000: Tomas Skålén, segling. 2001: Mats Jonsson, rally. 2002: Pär Bäcker, ishockey. 2003: Frida Dahlén, ridsport. 2004: Per-Gunnar Andersson, rally. 2005: Christofer Stevenson, cykel. 2006: Andreas Lindberg, karate. 2007: Markus Johansson, friidrott. 2008: Sunita Memetovic, karate. 2009: Johan Schützer, vattenskidor. 2010: Christoffer Bergman, roadracing. 2011: Mikaela Lindberg, karate.
Åsa-Nisse jubilerar
Åsa-Nisse jubilerar är en svensk komedifilm från 1959 i regi av Ragnar Frisk. Filmen hade premiär 4 september 1959. Den lokala tidningen ska fira sitt 50-årsjubileum med att hylla en Knohultsbo som bott på orten exakt lika länge. Åsa-Nisse står som kandidat, men man behöver bevis för huruvida han flyttade in den 24 juni 1909 eller inte. Alla ansträngningar är förgäves. Kyrkboken kommer det bläck på, andra böcker har brunnit upp. Till slut upptäcker Klabbarparn att hans gamla tavla av kungafamiljen har ett tidningsurklipp klistrat på baksidan där det står om Nisses inflyttning. I filmen prövar Nisse (ofrivilligt) på vattenskidor och provning av damhattar. Knohultaren får besök av sin amerikanske brorson som vill ta "typiskt svenska bilder" med sin kamera. Sjökvistens tid som ungkarl är förbi då han träffar sin gamla skolkamrat Astrid. På bröllopet bjuds det självklart på bröllopskonfekt. Klipp ur filmen ingår i kavalkadfilmen Sarons ros och gubbarna i Knohult från 1968. John Elfström - Åsa-Nisse. Artur Rolén - Klabbarparn. Mona Geijer-Falkner - Kristin. Gustaf Lövås - Sjökvist. Astrid Bodin - Astrid Svensson från folktandvården. Håkan Westergren - direktör Bergman. Carl-Axel Elfving - Bill, svenskamerikan. Lilian Elgö - Eva Andersson, lärare. Palle Thalén - Bertil Karlsson, redaktör. Curt Löwgren - Knohultarn. John Norrman - kommunalnämndens ordförande. Yvonne Nygren - Kerstin, Åsa-Nisses sommarbarn. Sven Melin - redaktionssekreteraren. Teodor Gustafsson - Gustafsson (småländsk amatörskådespelare). Sven Tumba - Sven "Tumba" Johansson, vattenskidlärare. Sven Holmberg - borgmästaren i Värnamo. Stig Johanson - rörmokare. Sten Larsson - rörmokare. Georg Adelly - polis på polisstationen. Maud Nygren - tandläkaren. Birgitta Ander - tandsköterska. Jessie Flaws - expedit i hattaffären. Ragnar Frisk - man på tidningsredaktionen. Pleasure Parade, kompositör William Mackane, instrumental. Newmarket Gallop, kompositör Wilfred Burns, instrumental. Four Short Moods, kompositör Cecil Fry, instrumental. Impending Doom, kompositör Hans May, instrumental. Eight Situations, kompositör King Palmer, instrumental. Fidgety Phil, kompositör King Palmer, iInstrumental. Street Scene for Strings, kompositör Lester B. Hart, instrumental. Hangover, kompositör Frederick G. Charrosin, iInstrumental. Ut på landet, kompositör och text Sven Lykke, sång Margaret Bienert som dubbar Yvonne Nygren. Happy Time, kompositör Tom Wyler, instrumental. För dej skiner solen i dag, kompositör Sven Rüno, text Per Lennart, sång Bertil Boo. Ticker Tape, kompositör Cecil Milner, instrumental. Non-Stop, kompositör Siegfried Merath, instrumental. Förspel, kompositör Sven Rüno, iInstrumental. Balkongserenad (Ack, älskade jag står under balkongen), kompositör och text Sven Lykke, sång Gustaf Lövås och Astrid Bodin. Bröllopspantomim, kompositör Sven Rüno, iInstrumental. Great Britain Suite No. 1, kompositör Trevor Duncan, instrumental. Horse Racing, kompositör Wilfred Burns, instrumental. Hula Rock, kompositör och text Sven Lykke, sång Margaret Bienert som dubbar Yvonne Nygren. Knashults paradmarsch, kompositör Sven Rüno, instrumental.
Ragnar Frunck
Karl Emil Ragnar Frunck född 20 augusti 1896 i Adolf Fredriks församling, Stockholm, död 11 oktober 1983 i Oscars församling, Stockholm var en svensk järnhandlare och entreprenör verksam i Stockholm. Frunck var idrottsligt aktiv och räknas till vattenskidsportens pionjärer i Sverige. Ragnar Frunck var son till stationsinspektoren Arvid Frunck och dennes hustru Ellen Hindmash, Han tog anställning i järnhandelsbranschen 1911 och blev 1928 ägare av en järnaffär på S:t Eriksgatan 86 i Stockholm, från 1939 Ragnar Fruncks järnaffär AB. Bland de varor som han sålde och som uppmärksammats i senare tid var dörrar till de skyddsrum som inreddes i bostadshus under andra världskriget. Frunck sålde sin järnaffär 1965 för att pensionera sig men startade 1966 företaget Bastuspecialisten Ragnar Frunck AB. Affärsidén var att leverera och installera kompletta bastuer i källarutrymmen i familjebostäder, något som kom på modet vid denna tid. Verksamheten, som fortgår idag (2017) under oförändrat namn, har sedan utvidgats att omfatta annan badrumsutrustning samt braskaminer av olika slag. Frunck drev verksamheten till 1977, då Nils-Olof Westberg (född 1947), som varit med från starten 1966, tog över. Frunck var en pionjär inom vattenskidsporten, som han prövade första gången 1947. År 1951 var han med och grundade och blev ordförande i Sveriges första vattenskidklubb, idag med namnet Nacka vattenskidklubb, och han sålde vattenskidutrustning genom sina affärsföretag. Han blev också känd för sina långfärder på vattenskidor och skall ha stått på vattenskidor från Stockholm över Ålands hav till Mariehamn på sin 80-årsdag. Ragnar Frunck var riddare av Vasaorden. Han var gift två gånger och hade två döttrar i vartdera äktenskapet. Han är gravsatt tillsammans med sin andra hustru Irene Frunck, född Andersson (1912–1985) på Norra begravningsplatsen i Stockholm (Solna).
