Åhnbergs Bokbinderi
Åhnbergs Bokbinderi AB var ett företag i grafiska branschen specialiserat på hantverk av böcker, pärmar, mappar och lådor. År 1927 blev Martin Åhnberg (1911–1999) delägare i broderns bokbinderi i Osby – Åhnbergs Bokbinderi. 1965 grundade han Åhnbergs Bokbinderi i Stockholm. Då hade han varit anställd på Esselte i många år och bland annat haft ansvar för en avdelning på Gävlegatan i Vasastan. Där hade Esselte bedrivit bokbinderiverksamhet sedan 30-talet, och Martin Åhnberg tog nu över den lokalen och verksamheten. 1982 fick dottern Carina Åhnberg (1948–2000) idén att öppna ett visningsrum mer centralt i stan för komma närmare en ny växande kundgrupp, reklambyråerna. Visningsrummet utvecklades till företaget Ordning och Reda, med affärsidén att designa och sälja pappers- och förvaringsprodukter tillverkade av Åhnbergs Bokbinderi. Under 1990-talet utvecklades Ordning och Reda till ett internationellt företag, som utifrån franchisekoncept sålde sina produkter i butiker i en stor del av världen. Ordning och Reda såldes i etapper till riskkapitalbolaget Segulah. År 2000 var verksamheten i sin helhet överlåten varefter produktionen flyttades till andra leverantörer. Samma år flyttade Åhnbergs till de nuvarande lokalerna på Instrumentvägen 31 i Hägersten. 2002 öppnade Åhnbergs butiken Bookbinders Design på Norrlandsgatan i Stockholm. Där såldes återigen egenproducerade böcker, pärmar och lådor. Bookbinders Design finns bland annat på NK i Stockholm samt i franchisebutiker över hela världen, från Chile och Schweiz till Malaysia, Singapore och Japan. 2007 bolagiserades Bookbinders design och butiksverksamheten bedrivs nu i systerbolaget Bookbinders Design International AB. 9 september 2010 försattes Åhnbergs Bokbinderi i konkurs.
Stockholms Bomullsspinneri- och Väfveri AB
Stockholms Bomullsspinneri och Väfveri AB, senare STOBO, var ett företag som tillverkade bomullsgarn, bomulls-, volagne- och sidentyger, segelduk, strumpor, trikåvaror med mera. Bolaget ägde även Hargs fabrikers AB i Nyköping. Företaget grundades 1869. Första ordföranden blev Lars Johan Hierta som också tecknade en betydande aktiepost. Företaget drev verksamhet på Barnängen på Södermalm från 1869 fram till 1952. I Barnängsfabriken drevs bomullsspinneri, väveri, sidenväveri och beredningsarbeten. Företaget hade färgeri, blekeri och trikåfabrik i Liljeholmen. År 1884 köptes ett bomullsspinneri i Torshag vid Åby. En ny fabriksbyggnad uppfördes 1916–1917 på Barnängen, arkitekt Cyrillus Johansson. År 1946 hade företaget 1000 anställda industriarbetare. 1952 lades verksamheten på Barnängen ner och bomullsspinneriverksamheten flyttades till Torshagsfabriken medan ett nytt sidenväveri startades i Sölvesborg. Under 1950-talet satsade bolaget på förnyelse i mönsterproduktionen, och anställde Göta Trägårdh som konstnärlig ledare. Verksamheten i Torshag lades ner 1961, undantaget ett färgeri som då flyttades från Liljeholmen, och vars drift fortsatte till 1979. Den mer konstnärliga delen lades ner 1964 då marknadsframgångarna uteblivit. Hus nr 1 i kvarteret Barnängen i Stockholm förvärvades 1952 av T-Tryck AB för tryckning av tidningen Social-Demokraten, och Kooperativa bokbinderiet. 1954 byggdes det före detta spinneriet om till sätteri och 1960 flyttade Televerket in på plan 3. Byggnaden som ritades av Cyrillus Johansson bedömdes ha högt kulturhistoriskt värde och fick q-märkning i stadsplanen. Ombyggnad till kontor gjordes i början av 2000-talet och idag finns en rad olika företag och kommunala tjänster i huset. De övriga industribyggnaderna revs år 2000 och i stället uppfördes bostäder ritade av arkitektfirman FFNS.
Bokbinderi
Bokbinderi (kartonnage) är hantverket att sammanfoga, vanligen tryckta, ark till en bok. Bokbinderi var ända till mitten av 1800-talet ett hantverk, men i dag binds nästan alla böcker maskinellt. Den traditionelle bokbindaren utför själv alla arbetsmoment, inklusive konstnärliga överväganden, fram till det färdiga bokbandet. Vid industriellt bokbinderi har man mekaniserat de olika arbetsmomenten, vilket är en förutsättning för framställning av stora upplagor. Vid mer maskinell produktion tillverkas rygg och pärmar separat och inlagan klistras sedan på det färdiga omslagets insida. Denna konstruktion är mindre hållbar eftersom den saknar den handbundna bokens "bind" (se ovan) och hålls ihop bara av limningen av första och sista sidan på pärmarnas insidor samt en remsa gasväv som klistrats på bokblockets rygg och mot pärmarnas insida under försättsbladet. För klädning av pärmar finns ett stort antal tyger som är specialanpassade för bokbinderi. När tyg ska limmas mot pärmens papp får inte lim tränga igenom till utsidan. Limgenomträngning kan förebyggas på endera av två sätt. Bokbindaren kan avsluta arbetet genom att sätta en bokbindaretikett i boken. Begreppet "band" refererar till en boks konstruktion. Man skiljer på olika typer bland annat efter typen av klädsel av pärmar och rygg. Efter vem som har beställt bandet talar man även om privatband och förlagsband. Dessa termer har även något oegentligt kommit att betyda "handbunden bok" respektive "partibunden bok". I mycket tidiga böcker (700-talet och framåt) gjordes pärmarna av tunna träskivor, ofta överklädda med läder eller pergament. Från 1400-talets slut börjar man i Italien, efter orientaliskt inflytande, använda kartong i stället för trä i pärmarna. På 1800-talet uppfanns metoden att klä rygg och pärmars utsida med slitstarkt tyg, så kallat klotband (av engelskans cloth = tyg). Tyget, oftast bomull blandat med stärkelse för stadga, valsades i en kalander. Valsningen gav klotbandet en motståndskraftig yta. Snitt är benämningen på bokblockets skurna kanter dvs övre snitt, främre snitt (framsnitt) samt fotsnitt. Alla snitt, eller enbart det övre, kan vara. En målning på främre snittet av en boks inlaga kallas för framsnittsmålning. Prägling är termen för dekorationer på ryggens och pärmarnas utsidor. De tidigaste dekorationerna gjordes som snitt med en skarp kniv i omslagslädret. Tekniken användes allmänt till slutet av 1400-talet. Senare används blindpressning (blindtryck) där mönster pressas in i lädret med stämplar - en teknik som används allmänt till 1600-talet. Guldpressning inspirerades från Orienten och började användas på 1400-talet i Italien men först på 1600-talet i den germanska världen. Den vanligaste formen av prägling idag är "varmprägling" som används på i stort sett alla material. Metoden innebär att man medelst en värmeaktiverad folie och en uppvärmd kliché kan prägla alla sorter av logotyper och med blanka material som silver, guld, koppar, med mera, samt även "hologram", till exempel "spectra", vilka är omöjliga att åstadkomma med nuvarande andra tryckmetoder. En annan form är blindprägling, då man använder två klichéer, en underliggande och en överliggande, med spegelvända profiler för att åstadkomma ett reliefliknande resultat. En något äldre metod för prägling var lösa "blytyper" som monterades i en så kallad "stilkast" där bokstäverna en och en kläms fast i en rad utgörande titeln på boken och stilkasten värms upp och pressas mot bokryggen med folien emellan. Denna metod är svår att använda då kravet på precision är mycket stort då bokryggen är välvd. Minsta misstag resulterar i en suddig prägling och med bokens kasserande som resultat. Det går även att trycka titel på pärmen före inhängning och då behöver man bara kassera pärmen vid misstag i tryckningen. Försättspapper. Ett dubbelvikt blad som bekläder insidan av pärmarna och bildar första respektive sista bladet i boken.
Stärkning
Stärkning, behandling av textilier med stärkelse, i samband med mangling och strykning. Linnevaror som behöver stärkas kan sköljas i ett sista sköljvatten bestående av vatten, potatismjöl, tvål och stearin. Frackskjortans manschetter, bröststycke och krage ska stärkas. Förr om åren brukade dessa delar av alla skjortor vara separata - se stärksaker. Kragen på folkdräktskjortor och särkar. Spets och stycke på bindmössa. (En äldre huvudbonad som ingår i många folkdräkter för kvinnor.). Trådgardiner (glesvävda gardiner). Vissa tyger som används vid bokbinderi, tillverkning av förvaringskartonger, presentaskar, skrin o d kan stärkas för att hindra limgenomträngning, när tyget limmas vid tillverkningen.
Pergament
Pergament är ett skrivmaterial, framställt av djurskinn. Detta genom att hår och köttrester avlägsnas från skinnet som därefter slipas och skrapas tills det är lagom tjockt. Namnet "pergament" kommer från staden Pergamon i dagens Turkiet där enligt traditionen tillverkningen av pergament uppfanns. Pergamon hade ett stort bibliotek och behövde mycket papyrus, men under en period vägrade egyptierna att sälja papyrus till dem och man tvingades då att söka nya alternativ – såsom skinn från djur. De tunnaste kvaliteterna kallas veläng (velin) efter franskans vélin (från äldre franskans veel = kalv), här syftande på att man ofta använde kalvskinn. Även skinn av lamm användes. Velängpapper är en modern efterlikning gjord av träfibrer på en så finmaskig vira att inga streckmärken syns i papperet. Vegetabiliskt pergament är en sorts papper som gjorts vattentätt genom behandling med zinkklorid eller svavelsyra. Pergament används inom bokbinderi, framför allt som klädning för rygg och pärmar.
August Lindmansson
Johan August Wilhelm Lindmansson, född 21 juni 1839 i Solna socken, död 22 mars 1909 i Engelbrekts församling i Stockholm, var en svensk bokbindare och donator. August Lindmansson var son till garvaren Giert Lindmanson. Han kom 1855 i lära hos bokbindaren F. M. Beckman och stannade hos honom till 1863, från 1859 som gesäll. Lindmansson öppnade 1863 eget bokbinderi, från början i mycket liten skala men det växte efterhand till ett av Stockholms största. 1900 ombildades företaget till Lindmanssons bokbinderiaktiebolag. Efter en kort tid som VD trädde Lindmansson tillbaka och överlät aktiemajoriteten på Carl Norman och 1906 ändrades bolagets namn till Normans bokbinderi AB. Lindmansson inriktade sig främst på partiband åt förläggare, vilket var det mest lönsamma, men han hade även en avdelning för tillverkning av finare privatband. 1888 vann han vid Den Nordiske Industri-, Landbrugs- og Kunstudstilling i Kjøbenhavn det högsta priset för sina utställda arbeten, det första liknande priset till en svensk bokbindare. Lindmansson var socialt och kommunalt intresserad, han var en av Borgerskapets femtio äldste i Stockholm och ett av Stockholm stads brandkontors etthundrade män. Under många är tillhörde han även styrelsen för Stockholms stads hantverksförening. 1907 skänkte Lindmansson anonymt 105 000 till Stockholms stad för ett monument över svensk industri, vilket blev Carl Milles Industrimonumentet. Sin miljonförmögenhet testamenterade han till välgörande stiftelser i Stockholm, huvudsakligen till Borgerskapets änke- och gubbhus. Han var kommendör av Vasaorden.
GS Facket för skogs-, trä- och grafisk bransch
GS, Facket för Skogs-, Trä- och Grafisk branch är en arbetstagarorganisation inom Landsorganisationen (LO) för anställda inom skogsbruk, träindustri, tryckerier och grafiska designföretag. GS bildades 1 juni 2009 genom en sammanslagning av Grafiska Fackförbundet Mediafacket och Skogs- och Träfacket. Förbundet har ca 50 000 medlemmar och 15 olika avtalsområden. Ledningen för organisationen består av ordföranden Per-Olof Sjöö och två vice ordförande: Madelene Engman (avtalssekreterare) och Jörgen Johansson. Den första ordinarie kongressen hölls i maj 2011. 2011 tog GS avstånd från den jämlikhetspott som LO i avtalsrörelsen skulle använda för att höja lönerna fortare i låglöneyrken. Förbundet organiserar anställda inom branscherna auktioner/annonsbyraer/">annonsbyråer, bokbinderier, förlag, kuvert- och påsfabriker, lyxpappersfabriker, papp- och pappersemballagefabriker (utan anslutning till papp- och papperstillverkning), pre-pressföretag, redaktioner, screenföretag, skogsbruk, sågverk, tapetfabriker, tryckerier, virkesmätning och träindustri.
Falsben
Falsben är ett platt verktyg gjort i ben eller liknande material, som plast, med rundad spets som används för att skapa jämna falsar i papper och skinn vid handfalsning. Falsbenet lämnar inga avtryck på underlaget som ska vikas och används i bland annat bokbinderi då skinnet till bokpärmen viks och klistras på plats.
Format
Format (bokbinderi) – formatet på en bok. American Screen Standard – ett format för filmmanus. Tvåspaltsmanus – format för manus som skrivs inom svensk TV. Programformat – ett begrepp inom radio- och TV-branschen som anger en detaljerad struktur för ett radio eller TV-program. Filformat – den interna struktur av digitala datafiler. Format (data) – mönster enligt vilket data ordnas vid t.ex. datainsamling. Pappersformat – standardmått på pappersark.
Buckram
Buckram är benämning på flera olika tygslag. Materialet var ursprungligen tätvävd bomull eller linne, förstyvad med stärkelse. Stärkelsen har ibland ersatts av kaolin. Efter stärkningen glättas tyget genom valsning. Eftersom stärkelse försvinner vid vattentvätt, så måste klädesplagg, där buckram använts, kemtvättas, då de annars blir sladdriga. Från modern engelska går ordet tillbaka från medeltidsengelska bukeram, från gammalfranska boquerant, från provensalska bocaran, från gammalitalienska bucherame. Ursprunget är orten Buchara varifrån importerades linne av hög kvalitet. I samband med bokbinderi är det ekvivalent med klot. Inom modist-branschen avser det en sorts styvt tyg, som används i hattstommar. Ursprungligen ett tättvävt och klistrat bomullstyg, numera ofta heldragna, styva fibrer av diverse plastmaterial. Vid skrädderi är det ett styvt tyg, som sys in under fodret för att ge stadga, t.ex. i kavajslag.
Muslin
Muslin är en tunn bomullsväv i tuskaft, oftast vit, tunnare än kattun. Materialet var populärt i kläder i Storbritannien och Frankrike i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Det användes senare främst som klänningstyger och i gardiner. Muslin används numera inom bokbinderiet och som halvgenomskinligt målningsunderlag för kulisser. Genom olika belysningsarrangemang kan man på en teater då göra scenväxlingar inför öppen ridå. Européerna kom på slutet av 1600-talet i kontakt med denna väv i Mosul, som ligger i Irak. Ordet muslin kommer av arabiska mausili, "från Mosul". Vävens ursprung är emellertid dåvarande östra Indien, närmare bestämt Dhaka, huvudstaden i nuvarande Bangladesh.
Jakob Krause
Jakob Krause, född omkring 1526, död 9 oktober 1585, var en tysk bokbindare. Krause lärde sannolikt yrket i Lyon och var 1562-64 verksam i Augsburg, från 1566 i tjänst hos kurfurst August I av Sachsen. Hans rykte var så stort, att han efter dennes medgivande även utförde arbeten för furstehusen i Württemberg, Pfalz-Zweibrücken och Danmark. Krause är den förste renässansmannen inom bokbinderiet i Tyskland. Hans arbeten utmärks av en viss orientalisk påverkan i uppbyggnaden av dekoren med ett ovalt mittparti i guld och motsvarande hörnornament, men han sökte sig även på andra sätt att dekorera banden, bland annat med emaljfärg. Själv arbetade han endast på ett fåtal av de band som utgick från hans verkstad, men det finns ett antal praktband, signerad IKF, vilka säkerligen egenhändigt utförts av Krause. Han utförde även själv flertalet av de ciselerade, punsade eller målade guldsnitten, vilka försågs men hans signatur. Krause var en originell konstnär inom sitt område och fick stor betydelse för den senare utvecklingen inom tysk bokbindarkonst.
